torsdag 4 december 2008

Spanien


... där vill jag bo. Inte året runt, men när snön ligger vit på taken, vill jag vara i Spanien och bada naken. Tänk vad skönt att få det bästa av Sverige på våren och sommaren för att på höstkanten på i ett litet fint hus i Spanien (jag vet, arbetslös och inga pengar låter drömmen ligga på is, men drömma lite ska man väl?). Jag skulle vara en gladare människa då tror jag, maximera solintaget så att säga. Äta lite god mat, spela lite boule kanske, dricka kall öl och filosofera över livet. Inga fel. Dessutom gör de rackarns bra film i Spanien nu (ånukomdenja, filmnörden kan inte låta bli att blanda in film överallt). Hur den "vanliga" filmen ser ut bör jag knipa igen över, men jag har märkt en tydlig ökning av väldans bra skräckfilmer därifrån. Den fillipinsk/amerikanska producenten Brian Yuzna drog till Spanien för några år sedan och staratade upp Fantastic Film Factory (har jag för mig att det heter). En hel del bra filmer har kommit från bolaget som: The Nun, Beneath still waters, Dagon och Romasanta för att nämna några. Den sista filmen hade Paco Plaza som regissör som även gjort den fina (?) Christmas story och självklart REC. REC är en febrig och intensiv film som kräver sin tittare. Kommer i amerikansk nyinspelning som Quarantine snart.


BU!

Andra spanska pärlor är Eskalofrío (shiver), Backwoods och Aparecidos. Äntligen kan kanske spanien bli kända inom skräckfilmsgenren för annat än Ossorios Blind dead filmer och Jesus Francos evinerliga zoomande in och ut från diverse kroppsöppningar!
ja, jag inser likheten med REC postern, men filmerna är mycket olika i formen. Sådetså!

lördag 29 november 2008

Människans gryning... full av monster, bystiga tjejer och sämsskinnsbeklädda hjältar



Italienarna kunde inte bara svetsa och göra fräsiga punkkläder i en dystotopisk framtid. Perukmakarna Corridori & co fick fullt upp och mången pälsdjur fick ställa upp med sina skinn när John Milus fantastiska Conan the Barbarian blev en megasuccé 1981. Ännu en lukrativ genre för italienarna att ta sig an, och när de gör det gör de det med besked. 

Med makalöst snygga omslag till filmerna (ofta signerade E. Sciotti) lockade de med muskulösa hjältar, otäcka monster och skamligt lättklädda kvinnor. I likhet med postapokalysfilmer behövs det inte så mycket till miljöer. Lite skog, några gamla kulisser från de otaliga peplumfilmer som skapades på 1960-talet och några provisoriska träkojor/hyddor så hade de allt de behövde. Även om jag personligen är ganska nöjd med ett innehåll som är lika tunt som den mintkakan Mr. Kreosot äter i Meningen med Livet, så skulle lite mer variation från manusförfattarna inte skada. Checklista för sandalfilmer:
-By blir attackerad, check!
-Pojke överlever massakern, check!
-Pojke växer upp och blir stark, check!
-Hämnd på hjärnan bakom massakern, check!  
-Lite magi, check!
-Ett par monster, check!

Ni som sett Conan känner igen varenda liten pyttedetalj där, och det blev formulär 1A för denna genre. Dålig fantasi, kassa peruker och papier-machie kulisser kunde dock inte stoppa oss fanatiker från att se filmerna. 

För er eventuella filmsnobbar som läser detta! Bra film betyder inte att den måste vara välkonstruerad, välskriven, välspelad, välgjord, politisk korrekt, vara gjord av någon hypad kulturregissör (alternativt Woody Allen, Ingmar Bergman, Sergeij Eisenstein), att den ses av 12 personer på någon obskyr festival eller att DN´s kulturkritiker säger att den är bra. Bra film är helt enkelt en film som du, personligen, på eget bevåg, myser lite extra när du ser, blir lite glad av, och gärna kanske ser om och om igen. Vad någon annan tycker är totalt ointressant. Det DU känner och tycker är det viktiga. Gillar du inte filmen, innebär det inte att alla tycker illa om den. Bevara oss från smakkritiker och viktigpettrar!

Så, tillbaka till svärdssvingande anabolaknuttar!  Svärdsgenren var lika långlivad som cannibalfilmerna i Italien, det vill säga under några intensiva år producerades massor med film, för att senare långsamt dö ut. Men då film är det närmaste tidsmaskin vi människor någonsin kan komma (tänk lite på det, vi tar film som så självklart ibland. Människor som varit döda i ett sekel kan vi fortfarande se hur de såg ut när de levde och hur de rörde sig. Det är rätt fantastiskt faktiskt! ) 

Liten introduktionslista för svärd & sandalfilmer:
-Sword of the barbarians - underbar och totalkorkad Conankopia med Peter McCoy.
- Ator filmerna - Med höftskynket från Bo Dereks Tarzan, begav sig Michael O´keeffe till Italien och svingade svärdet högt och låt. Underhållande av genrehopparen Joe D´Amato.
- The barbarians - "barntillåten" Conankomedi med muskeltvillingarna Peter och David Paul. Skämtsam, rätt snygg att se på och regisserad av Ruggero Deodato! Missa inte cameo av George Eastman!
- Thorne of Fire - Peter McCoy ser om möjligt ÄNNU mer korkad ut i denna superduperbilliga film. Filmen är dock underhållande. 
- Ironmaster  - En ohelig allians av Conan och Kampen om Elden. Rätt välgjord i sin enkelhet, och har ju faktiskt George Eastman i huvudrollen!
- Conquest - Fulcis inlägg i denna genre! Spinkig hjälte följer nun-chucks svingande mentor. Underhållande, och snodde också en hel del ideér från Kampen om elden.
- Thor the conqurer - Inte så bra, men skitsnyggt omslag!
- Hundra - Kvinnlig Conankopia med Lauren Landon. Inte dum alls. (Spansk film... jag vet) 

Så åk till macken, köp lite sämsskinn, beställ ett replikasvärd från Hobbex och låt bli att klippa håret ett par veckor så är du redo att ta dig an dessa filmer på bästa sätt! Mattips: revbenspjäll eller grillad kyckling.
   

torsdag 27 november 2008

Hur jag slutade oroa mig om bomben och istället älska dess efterdyningar i Italiensk filmindustri!

Livet efter katastrofen!


Vinden viner kring huset och en lätt postapokalyptisk grå färg på himlen. Det är som gjort att rota fram någon gammal italiensk film som utspelas efter det tredje världskriget. Tack vare George Millers trilogi om den f.d polismannen Max (mer känd som Mad Max) tog det inte länge innan de italienska filmskaparna tog tag i närmaste svets och fixade till några "futuristiska" bilar, köpte massor med hockeyskydd och drog med sig hela b-skalan av italienska skådespelare till någon lokal sandgrop och drog igång inspelning efter inspelning. Manus=mindre viktigt.
Checklistan såg mer ut som;
-Ett gäng bizzara bilar/motorcyklar, check!
-Tuppkammar på skurkarna, check!
-Massa läderkläder, med minst en ärm avklippt på jackan, check!
-Minimum två biljakter, check!
-Modifierade leksaksvapen, check!
-Text/berättarröst i början som förklarar att allt gick åt helvete, check!

That´s it! Någon historia behövs inte egentligen. Allt blir självgående, som en höna med avhugget huvud ungefär. Det verkar vara i full vigör och tänkande, men är stendöd och hjärnlös. Därmed inte sagt att filmerna inte är underhållande för det är de. Väldigt underhållande. Även om det gick 13 filmer per dussin, så hade de alla en charm som var svår att fjärma sig från. Ungefär som man ser på ett barns första huvudfoting. Man måste själv lägga in lite fantasi för att få bilderna att fungera, men gör man det ligger det inte långt efter Leornardo Da Vinci! Sen har det ju gjorts en hel drös filmer med hög budget, de flesta har väl sett Kevin Costners magplask Waterworld, som egentligen är Mad Max 2 på vatten. Jag tycker iofs om filmen. Men så är jag rätt dum i huvudet också. Filmtips för den som är nyfiken, eller som bara vill återuppleva det glada 80-talet(koncentrerar mig på de italienska filmerna här):
The new barbarians - Galen, blodig och har homosexuella skurkar! Och George Eastman.

Atlantis hämnare - Inte riktigt post-apokalyps, men vad tusan, jag dömer ingen. Har alla övriga komponenter.
2019-After the fall of New York - Mad Max möter Snake Plissken. Och George Eastman

The Bronx Warriors - Inte heller "ren" post-apokalys. Men har Vic Morrow, Mark Gregory... och George Eastman

Death Warriors - snyggt videoomslag iaf

Endgame - Laura Gemser och Al Cliver slåss för sina liv i en öde framtid. Med George Eastman glömde jag nästan!

2020-texas galdiators - Al Cliver fortsätter att slåss

S.H.E - nyinspelning av klassikern, men denna gång med Sandahl Bergman. Mycket underhållande

Rats-nights of terros - läderknuttar blir överlistade av råttor. I framtiden!
Hands of steel - Starka nypor med robothänder. Och George Eastman!

Sen måste jag rekommendera alla som gillar denna sub-genre att se Doomsday av Neil Marshall! Nyproducerad post-apokalys från England komplett med ALLA komponenter, och alla måsten icheckade! En mustig blandning av Flykten från New York, Md Max filmerna och 28 dagar senare. Våldsam, blodig och gjord med mycket kärlek till en genre som kräver lite upprättelse! Ska det gå åt helvete kan det göra det med lite stil i alla fall!


torsdag 13 november 2008

sex lögner om videovåld

Greetings! Fick bara ett anfall av att döda några myter om min favoritgenre inom filmen, skräck. Håller du med? Har jag fel? Borde jag spärras in? Borde jag röstas in i Svenska akademin?

1. Man blir våldsam av att se våldsam film. Vanligaste idiotresonemanget. En vanlig sund och frisk människa blir inte våldsam av att se våldsskildringar på film. Sen är det mycket möjligt att våldutövande människor ser på våldsam film de också, men deras beteende hade med största sannolikhet sett likadant ut utan rörliga våldskildringar. Sen är det ju lätt att ta bort sitt eget personliga ansvar genom att försöka inbilla omgivningen att "media made me do it!"

2. Skräckfilmer är kvinnoförnedrande! Så tusan heller! Även om mycket av våldet i filmerna i filmerna är riktade mot kvinnor, så är det ju männen som utför handlingarna som framställs som monster! Istället ska man ju se det som att filmerna tar kvinnornas parti då man ska känna för dem och identifiera sig med dem. Icke att förglömma att inom slashergenren är det dessutom ofta kvinnorna i filmerna som tar kål på mördaren! Go girl!

3. Skräckfilmer är billigt skräp. Ja tjena! För det är ju ingen annan genre som drabbas av dåliga filmer? Då jag sett säkert ett tusental skräckfilmer kan jag dock inflika att inom skräckgenren har jag sett ett hantverk och yrkesstolthet som saknar motstycke inom filmvärlden. Trots alla moraliska bespottningar fortsätter proffs och amatörer att forsätta göra film. Go for it!

4. Argumentet: "Jag förstår inte varför du tittar på det, det är ju bara våld och blod?" Jag tänker inte tvinga dig heller. Men försök inte att lägga över dina värderingar på mig! Att se film är och SKA vara ett fritt val. Jag har svårt för viss sorts film. Men jag har förståelse och respekt för dem som vill se dem. Det skadar ju inte mig. Fram för kulturell mångfald och stoppa enfalden!

5. Barn ser på dem! Då är det något fel. Sverige, i likhet med många länder har åldersgränser på film. Om någon under, låt säga 15 ser Exorcisten, är det antagligen;

a) Förälder som inte bryr sig.
b) Barn som ser det utan en vuxens insyn.
c) Grupptryck.

Mycket film i allmänhet och skräck i synnerhet är inte producerade för barn. De ska inte se det förens de är mogna för innehållet. Idag finns det många otäcka filmer som ÄR producerade för barn, Harry Potter-filmerna är ju inte direkt någon putslustig serie filmer. Även om barnen tror att de klarar av att se TCM-filmerna (en direkt koll här om du är vuxen nog att ens läsa denna text) så kan de inte har mer fel. Viss film ska man helt enkelt vänta med. Jag personligen lät mig inte dras in i grupptrycket när mina skolkamrater såg Video Invest filmer i början på 80-talet. Jag ville inte, kände mig inte färdig för det. När jag sedan var närmare 15 år hyrde jag Exorsisten och sen dess är jag fast. Skräckfilm har, för mig, alltid varit MITT val på mina villkor.

6. De dödar folk på riktigt!!! Nej, nej och åter nej. Det FINNS ingen kommersiell film där skådespelarna dödas inom filmens handling, en så kallad Snuff-film. Det är en myt som är svår att få människor att begripa. Visst finns det alldeles för många exempel på filmade olyckor, avrättningar och liknande, men det finns inte en enda skräckfilm där någon person blivit mördad på riktigt i. Så... om du vet "någon som kände någon som hade en lägenhet brevid den där killen som säger att han sett en skräckfilm där de dödade folk på riktigt", så kan du vara 100% säker på att det är nonsens.

Som med all kulturyttring är skräckfilmsgenren på intet sätt homogen. den spretar åt alla håll och allt från nollbudgetfilmer till multimiljonfilmer produceras hela tiden. Det kan vara allt från realistiska skildringar till det omöjliga och fantastiska! I bästa fall får de oss som tittar på dem att rysa lite, tänka lite och känna att tänk vad skönt att det inte finns några monster på riktigt! För det gör det väl inte?

För att ni ska inte ska känna att jag bara skriver om skräck vil jag passa på och lägga in den snygga teaserporstern för Red Sonja som kommer på en biograf nära dig nästa år. Visst känns det som man vill se den redan nu?


Klicka på bilden så ser du en stor fina variant!

måndag 10 november 2008

Zombies, zombies, zombies!

Simon Pegg, som definitivt är en av englands roligaste komiker har en soft spot för zombies. Precis som jag har. I den lysande serien Spaced fanns subtila hyllningar till zombies som att spela Redident evil bl.a. Dessutom, icke att förglömma så skapade han och Edgar Wright den lysande zombiekomedin Shaun of the dead för några år sedan. Zombies + komedi är ju ett koncept som inte fungerar egentligen (Return of the living dead 2 någon?) fast Shaun of the dead är gjord med så mycket hjärna (brains!) och kärlek så det är omöjligt att värja sig.

Pegg har skrivit en artikel i The Guardian om den nya vågen zombiefilmer och ett av de största problemen med vad han kallar zombies 2.0, nämligen att de springer. Är det möjligt att zombies kan springa? Jag har inget större problem med det, fast han har många goda poänger i det han skriver. Läs själv och kommentera gärna. En liten öppen fråga kanske? Springande zombies; Bra eller anus?

http://www.guardian.co.uk/media/2008/nov/04/television-simon-pegg-dead-set

lördag 25 oktober 2008

Alan Yates




Alan Yates var en av karaktärerna i "filmen i filmen" i Ruggero Deodatos mästerliga Cannibal Holocaust från 1979. En film som jag har beundrat och förfasat mig över sedan den gången jag bevittnade den första gången i pojkrummet någongång för en 22 år sedan. En kompromisslös och brutal berättelse om hänsynslösa dokumentärfilmare som inte skyr några medel för att skapa en "bra" historia, och som inte drar sig för att skapa situationer som innebär att deras objekt sätts i direkt livsfara. Självklart slår det till slut tillbaka mot dem själva. En film som är kritisk mot hela den mondofilmsgenre som skapades i italien i början av 1960-talet.


Carl Gabriel Yorke som Alan Yates

Sylvester Stallones son, Sage Stallone håller på med lite filmprojekt, och intervjufilmen "Alan Yates" från 2005 är en intressant intervju med Carl Gabriel Yorke som spelade Yates. Det visar sig att förutom att han var en ung amitiös skådespelare så hade han förvånansvärt mycket att opponera sig emot under produktionen. Visserligen fick han rollen mycket för att han hade rätt skostorlek!? Den ursprungliga skådespelaren hade dragit sig ut, men då kläder redan var inköpta så var de tvugna att se till att ersättare hade samma storlek. Italienare... Sen fick han inte heller reda på VAD för sorts film han skulle vara med i, eller ens något manus.

Han skeppades till amazonas och när han började närma sig inspelningsplatsen via en kanot och ett ben flöt förbi i vattnet, började han fundera på vad han höll på med! Nu visade det sig dock att benet bara var ett låtsasben, men de olika våldutövningarna mot riktiga djur i filmen och den totala bristen på kontroll under inspelningen istort skapade stora inre konflikter i den unga skådespelaren. Och just det.. inte ens på plats i djugeln fick han något eget manus, utan fick låna av de andra.En film väl värd att kolla upp om man har kannibalfilmer som intresse!

Om du vill läsa mer om dessa sort filmer har jag en gammal sida som tar upp detta. Märk dock väl (speciellt Movielover) att det är en 15 års gräns på denna sida! http://www.mondomadness.2hell.com/