onsdag 23 juni 2010

The big four eller en thrashares bekännelser!

Som gammal thrashare var det en ganska speciellt kväll igår. Tack vare digitalbions intåg och att tekniken idag nästan är lite Star Trekig, kunde världen vara med och titta live från The big fours spelning i Sofia Bulgarien. Men vänta tänker du.. thrash? The Big Four? Vem är Sofia i Bulgarien? Var det något snuskigt som hände med henne och några välhängda herrar? Nejnej, jag backar tidsmaskinen lite grann. Laxå... 1984... fåglarna kvittrar, en trettonåring lever livet helt ovetandes om att en imaginär musikalisk ångvält är på väg i kollitionskurs i oroväckande fart mot honom!

The eighties.
Som ung och oerfaren metallskalle i Laxå på 80-talet var det de klassiska banden som gällde; Judas Priest, Black Sabbath, Rainbow, Lynyyrd skynyrd, Rush, AC/DC, Nazareth, Iron Maiden och några lite nyare band som Manowar. Livet var gått och genom tidningar som Okej! och Rocket läste man sig fram till vilka band som var heta just då. Jag minns dock hur allt spårade ur. Jag var med mor o far till Stockholm och vid någon tunnelbanestation fanns det en skivbutik.. och där stod den.. väntade på mig... Hell awaits med Slayer. Väl hemma terrade jag kompisarna med denna "nya" musik som jag älskade, spelade om och om igen, och skrev ner putslustiga textrader som " kill the preachers only son"  "Hail satan!" och liknande i mina skolböcker (Mercyful Fate hade redan greppat tag i mitt svarta hjärta och öppnat helvetes portar för mig). Det var något med attityden i musiken, hela utseendet och framför allt det sanslösa öset som fick mitt hjärta att slå ett extra slag (och min pappas hjärta att hoppa över slag tror jag!). Min systers dåvarande man Sonny var inne på samma spår och band som Metallica, Exodus, Celtic Frost, Anthrax, Possessed, Coroner, Nuclear Assault, Sodom, Megadeth, Kreator, Death und so weiter dök upp i en rasande fart. I Laxå var det dåligt med tillväxten med thrashare, men i Örebro lärde jag känna en hel del personer som hade samma kärlek som jag för denna nya snabba musikstil. Nu ska vi komma ihåg att detta är lång innan ett kommersiellt internet, när text-teve fortfarande var coolt och där vissa killar bar rosa collage tröjor för det var mode. Men på något underligt sätt hittade vi i Sveriges småhålor samma musik som spelades på andra sidan Atlanten ungefär när det startatde upp. Jag minns faktiskt hur jag inspirerade en hel massa thrashare i  Baronbacken med den klassiska Speak english or die! skivan med S.O.D, och hur alla konstant hade nya skivor/kassettband att spela upp. Vi thrashare blev motpolen till Wham, Rick Astley, Michael Jackson och Anna Book fansen, vi såg fördjävliga ut med dåligt hår, trasiga kläder och ännu värre glasögon. Men vad tusan, det VAR 80-talet. Tro inte på nostalgifilmerna, vackert mode var det inte, och sanningen är att vi Thrashare skulle än i dag kunna smälta in med dåtidenskläder.. fans av MC Hammer skulle ha betydligt svårare.





När Metallica 1985 turnerade med Ozzy Osbourne med Master of puppets skivan i bagaget, ja då trodde vi att större än så här kommer det ALDRIG bli! Historien visade på motsatsen. Metallica blev ett av de hårdast turnérande banden någonsin och oavsett vad man som fan tycker om skivbiblioteket efter And justice for all så har de arbetat för den framgång som de fortfarande har.

The nineties
Thrashen växte och band som Judas Priest hårdande till sig och släppte Painkiller, Metallica blev sjukt stora efter The black album och alla andra band höll sig visserligen i kölvattnen, men kunde producera skiva efter skiva trots det. Sen kom grungen... Nirvana, Soundgarden och gänget. Visserligen var klädstilen inte långt från oss thrashare,  men grungen tog död på mycket. Whitesnake fick sluta köpa hårspray, Enuff z enuff tappade strumpan ur skrevet och Pretty Boy Floyd hade inte råd att köpa nytt smink,. Det var en ny sheriff i stan... Reggie Hammond.. nej vänta.. det var ju en film.... Kurt Corbain och han satte nålen i den överblåsta bubblan som hårdrocken hade vuxit sig till. Tyvärr så drabbades även de hårdaste banden va det. Jag hakade på grungen. Jag gillade, förutom attityden, sättet att närma sig musiken. Precis som med 70-tals banden blandades hårda låtar, men ballader, punk mötte metall som mötte pop. Kanske var jag trött på 360 km/tim musik... kanske behövdes det in vitamininjektion i en musikindustri som gick på repeat vid det laget? (förtydligande. bara för att man börjar lyssna på något nytt, innebär det inte att man automatiskt slutar lyssna på det som var innan. Vi metallskallar är inte "veckans låt" personer) Vissa band kan man dock aldrig sluta lyssna på. Metallica, Slayer, Savatage, Sepultura, Mecyful Fate, King Diamond, alla de har kontinuerligt rullat i diverse musikanläggningar som jag haft. Ibland ofta, ibland med större intervaller.




Nu då?
Den sista tiden har det varit mycket gammalt som rullat. Gamma Ray, Halloween, Slayer, Running Wild, Savatage, lite Metallica och så.. (självfallet King Diamond, men det behöver jag väl inte ens skriva? Oj, nu gjorde jag det! precis som attorden Stora bröst okså brukar komma med av sig självt!) Kanske har det varit en mental förövning för The Big Fours drabbning. Dotter Ebba och hennes kompis Lollo har börjat förstå att det minsann hände grejjer på 80-talet rent musikaliskt. Härligt med tillväxt, eller hur? Så igår åkte jag, Ebba, Lollo, hennes ostyriga lillasyster och deras far Jörgen till Kumla för att se live-sändningen från STADEN Sofia i Bulgarien! 

The big Four är alltså de fyra största thrashbanden från 80-talet. Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica. Alla banden håller fortfarande på och producerar skivor, turnerar och har en levande fanbase. Ganska så otroligt efter en så där 25 - 30 år att dessa musiker fortfarande har samma glöd och energi på de låtar som de gjorde som finninga och fjuniga 20 åringar.Eller hur var det nu igen?

I en, inte direkt, fullsatt salong på Folkets Hus i Kumla. Halv åtta, på utsatt tid startade Anthrax. "Gamla" sångaren Joey Belladonna har än en gång kommit tillbaka, men trots mina värsta farhågor var de riktigt bra. Caught in a mosh, I am the Law, Got the Time,Anti-Social, MAdhose,  Cry for the Indians levererades med precision och fullt ös. När de gjorde en liten hyllning till Ronnie James Dio i Cry for the indians, fick Antichrister en liten tår när hela publiken sjöng med i Heaven and hell. För helvete killar... det var fint gjort. 

Här kommer en liten video med Anthrax från det glada 80-talet!

Som om Dave Mustaine inte haft NOG med bekymmer efter han blev sparkad från Metallica så hade Megadeth extremt dåligt ljud och inte nog med det.. det spöregnade under deras spelning åxå! What the crap! Men låtar som Sweating bullets, Symphony of destruction och Peace sells... levererades i snabbt takt med minimalt mellansnack. Mustaine tackade dock publiken på fint sätt efter spelningen! 

En något yngre Dave Mustaine!

Sen kom ångvälten.... Slayer satte plattan i botten med Chemical Warfare, War ensamble, South of Heaven, Seasons in the abyss, Angel of Death och inte minst Raining Blood som fick undertecknad att få rysningar av välbehag! 

Slayer in action!

Metallica avslutade det hela. James röst var i topptrim, Kirk spelade inte så mycket misstoner som han brukar göra, Rob kröp omkring och Lars.. ja.. jag vet inte vad han håller på med bakom trummorna ibland. Dock är de så grymt proffsiga och har fortfarande ett grymt ös när de kör de gamla låtarna. One, seek and destroy, For whom the Bells told... men varför i %&)?# spelade de Cyanide? Sjukt dålig låt. Kunde spelat Four horsemen eller något bra istället... Bästa stunden var när de bjöd upp alla banden och körde Diamond Heads klassiska Am I evil? på slutet och för första gången fick många av oss fans uppleva Metallica OCH Dave Mustaine tillsammans på en scen! 

Metallica back in the days!

Sammantaget, en mycket lyckad kväll! Alla banden levererar fortfarande klassikerna med precision och känsla, och att se dessa snart 50-åriga personer ösa skiten ut sina instrument och samtidigt se oförskämt fräscha ut (Jeff Hanneman undantaget, WTF!) var en upplevelse som jag kommer minnas. BANG THAT HEAD THAT DOESN´T BANG!!!


UPDATE!
">

söndag 13 juni 2010

Smakprov från Luna Macabres demo

Så.. nu är den snart här. Lägger upp smakprov på Showerboy, då det är den låten som på något sätt blivit en följetong här på Dawn of the Blog. Jag lade upp ett ljudklipp från första repet på den, och tänkte att det kan vara fint att sluta cirkeln med att lägga upp hur demoversionen tagit sig! Vi i Luna Macabre är sugna som få på att få komma ut och spela en massa nu, och med hjälp av demon kanske det kan bli verklighet! Hur trevligt det än är att repa och spela in, så är det ju livespelningar som är målet och drivet! 


Så.. nu får det vara nog med tjuvlysningar ;) Snart kommer demon!