lördag 29 december 2012

The films of 2012

Filmåret 2012

Då är ännu ett år till ände… ända… enda… rumpa… eh… slut. Mayaindianerna skrämde slag på alla garnnystande  new agare med att förutspå jordens undergång, Obama blev omvald till president i USA, Dawn of the Blog låg nere från internet ett tag och icke att förglömma så har Sverige varit lamslaget när snön faller. Med dessa petitesser avklarade så kan viktigare saker ta vid. Det är dags för den årliga filmlistan för året 2012. Ladda med julmust eller kaffe (en macka kanske behövs också)… för det är en diger lista som Antichrister tänker presentera för dig kära läsare!

Action
Avengers, The – Alla marvelhjältar slåss. Sen pratar de lite. Sen slåss de igen. Kul och välskrivet. Bäst är, föga förvånande, Robert Downey jr.

The Dark knight rises – Sista delen i Chrisopher Nolans Batman serie. Lite för lång men är likaväl engagerande och spännande. Extra plus för Tom Hardys porträtt av Bane.

Dredd – Äntligen fick Judge Dredd en trogen filmatisering. Karl Urban är bra i rollen, men det är Lena Heday som skurken MaMa som stjäl filmen. Utravåld och ultrakul!

The Expendables 2 – Precis så korkad och actionfylld som den utger sig för att vara. Lövtunnnt manus med mycket pangpang. Jean Claude Van Damme spelar skjortan av alla och bevisar att han fortfarande är en actionskådis att räkna med.

Get the gringo – Årets underligaste actionfilm i samma anda som El Gringo med Scott Adkins. Det är i alla fall trevligt att se Mel Gibson i en actionfilm igen.

Undisputed 3 – Scott Adkins som den ryska fången Boyka som slåss för sin frihet och sitt liv. Sjukt bra slagsmålscener och Adkins är en stjärna att hålla ögonen på. En film som lätt hade kunnat varit gjord på 1980-talet med sina stereotyper av olika nationaliteter. Tänk Adkins Boyka i en ”buddymovie” med Lundgrens Rachenko från Red Scorpion!

Universal soldier 3 – Day of rekconing – Adkins igen. Och Van Damme och Lundgren. Stenhård uppföljare som inte tar mycket hänsyn till de tidigare delarna. Förvånansvärt genomtänkt, intressant regi och blodiga, blodiga slagsmål. Van Damme bevisar IGEN att han inte är uträknad som actionskådis och Lundgren tuggar i sig dekoren med sitt överspeleri! 

The Raid redemtion – Indonesisk action av kanadensisk regissör. Kan det fungera? Det visar sig att det fungerar alldeles utmärkt. En actionfilm med brillianta slagsmål och våldsamma skottlossningar. Dredd tycks ha tagit viss inspiration från denna film.

Klipp från The Raid redemtion. Känsliga tittare varnas!


Skräck 
Chronicle – John Landis son Max Landis skrev manus till Chronicle och gav emo-barnen en chans att visa vad de skulle om de blev begåvade med superkrafter. Behöver jag ens skriva att det går år helvete?

Detention – Kul att se filmskapare som lyckas hålla tempo en hel film! Detention börjar i 120 km/tim och fortsätter i den stilen. Skräck/tidsresor/samhällskritik blandas hejvilt och Antichrister gjorde tummen upp!

The Devide – Världen gårunder och en brokig samling människor blir tvugna att samsas I ett skyddsrum. The Devide stavas kammerspiel och en rada birollsskådespelare får chansen att visa att de är bra skådespelare. Michael Biehn och Rosanna Arquette får dessutom visa att de fortfarande har glöd kvar i sig!

Excision – En slags systerfilm till Detention. Dock lite mörkare och sjukare. Antichrister tog  upp sin andra tumme för denna film!

Grabbers – Irändsk blandning av rymdinvasion, Hotet från underjorden och drycksfilm. Inte helt klockrent, men underhållande.

Saddako 3D – En film som inte lever upp till förväntningarna. Dock gör ett par riktigt bizarra scener i slutet Saddako 3D att det inte är helt borttappad film. Men det är nog dags att lägga på brunnslockat för gott nu. Ok?

V-H-S – Kompilationsfilm. I jakten på en videokassett som finns gömd i ett hus hittar ett gäng inbrottstjuvar andra filmer som vi åskådare får vara med och se. Ojämn kvalité på de olika bidragen men det finns en och annan scen som är värt en titt.

The Cabin in the woods – Årets bästa skräckfilm. En kärleksfull hyllning, samtidigt som den är en barmhärtighetslös uppgörelse med den moderna skräckfilmen. Cabin in the wood är fylld av rolig dialog, utmärkta skådespelare och en rätt så oväntad tredje akt! Merman!

Trailer för The Cabin in the woods. Lite spoilervarning!


Drama
Holy Motors – En film som bara kan göras i Europa. En man reser kring i Paris och av okända skäl byter han skepnad och spelar olika karaktärer dygnet runt. Roligt, upprörande och gripande på samma gång. Denis Lavant i huvudrollen är otroligt bra.

Killer Joe – Mattthew McConaughey visas i William Friedkins senaste film att han inte bara ser bra ut, utan att han är en ypperlig skådespelare när han får en chans till det. Killer Joe är en resa in i white trashvärlden där alkohol, fula kläder, fula skägg och dödliga konspirationer är lika vanliga som kyckling från KFC. Angående kycklingklubba så kommer du aldrig se på en sådan på samma sett efter du sett på Killer Joe!

Martha Macy May Marlene – Lillasyster Olsen imponerar i denna sektfilm som handlar om människans önskan om att tillhöra ett sammanhang och hur karismatiska människor kan lura dessa ensamma och vilsna själar att utföra handlingar i i vanliga fall inte ens skulle överväga. Välspelat och välskrivet.

Sound of my voice – Sektfilm nummer två. Ett par wallraffar sig in i en sekt för att avslöja en kvinnlig sektledare som utger sig komma från framtiden. Ju längre de dras in, desto mer suddas gränserna mellan journalistiskt utforskande mellan personligt engagemang ut. Långsam film som bygger på skådespeleri och stämning snarare än dataeffekter.

Take Shelter – Michael Shannon! De flesta känner igen honom som den lätt neurotiska FBI-mannen Nelson Van Alden i Boardwalk Empire, en roll som han äger ut i fingerspetsarna. Take Shelter handlar om en familjeman som i realistiska och ångestframkallande drömmar får visioner om att något ”otäckt” kommer att hända. Från att ha ett stabilt arbete och familj, börjar hans verklighet att förskjutas boort från all normalitet. Han lägger alla pengar på att bygga ett stormskydd på gården och han börjar ifrågasätta om hans mammas schizofreni även drabbat honom. Take Shelter är en mycket bra film och ett bevis på att det fortfarande görs bra film i USA.



Komedi
The Aristocrats– Jag som personligen har stora svårigheter att komma ihåg EN enda rolig historia fann denna dokumentär om skämtet “ The Aristocrats” mycket underhållande. Ett skämt som har samma början och slut, men som komiker kan fylla med vilka vidrigheter och skändligheter som helst däremellan. Ju mer smaklöst och vidrigt, desto bättre! Allt från klassiska två minuters versioner ända till mytomspunna två timmars varianter! En film som ger både ett och två goda skratt.

Louis C.K “Hillarious”- Louis C.K humor faller mig i smaken, han klarar av balansgången mellan tankvärda observationer och plumpa sexskämt på genialiskt vis.

Ett klipp som inte är från Hillarious med Louis C.K.


Dokumentärer om film
Hershell Gordon Lewis – the godfather of gore – En rolig exposé i Hershell Gordon Lewis resa från ultrabilliga nakenfilmer till att skapa genren gorefilm ger både en förståelse för hur lätt det var att görafilm förr i tiden samt hur svårt det var att göra film förr i tiden. Hershell Gordon Lewis är en fantastisk berättare och sina åttiofyra år till trots har han minne som en elefant och han återberättar insiktfullt och engangerande om hans liv som filmskapare.

Screaming in high heels – Brinkie Stevens, Linnea Quigley och Michelle Bauer berättar om hur de var med och skapade den nya tidens scream queens på 1980-talet. Rörande och roligt att höra dessa damer att med sina egna ord beskriva hur det var att vara kuttersmycke i skräckfilmer och den respekt som de till sist gav kvinnoroller i skräckfilm. Sen att de såg bra ut och gärna visade sig nakna var inte heller något minus för tusentals hormonstinna tonårspojkar.


Trams
Iron sky – Inte var den bra på något vis, men det finns något sympatiskt med denna finska produktion om rymdnazister som vill ta över jorden. Sen är ju faktiskt Udo Kier med också!

Piraya 3DD – Stora bröst och en glimten-i-ögat cameo från David Hasselhoff  till trots kommer inte Piraya 3DD upp i samma klass som Piraya 3D. Dock är filmen bra mycket mer underhållande än Downton Abbey!


Sci-Fi
John Carter -  Jag som läste serietidningen om John Carter såg fram mot att få se filmatiseringen. På grund av klantig marknadsföring floppade denna film och filmbolaget tappade hutlösa summor med pengar. John Carter som film är dock bra mycket bättre än det öde som de fick och förtjänar verkligen att ses. Inget mästerverk, men ett bra matinéäventyr som kittlar pojken i Antichrister!  

Lockout – Ett Luc Besson producerat sci-fi nonsens som tagit inspiration av John Carpenters Flykten från New York, med den skillnaden att Lockout utspelas på ett fängelse i omloppsbana kring jorden. Guy Pearce har pumpat upp sig i rollen och spelar sin antihjälpte galant med en stor glimt i ögat.  Dock är det brittiska skådespelaren Joseph Gilgun vars överspel av den sjukt sliskiga fången Hydell som stjäl mycket av showen. Har du inga större krav annat än fåniga oneliners och ultravåld är detta filmen för dig!

Looper – Joseph Gordon-Levitt spelar Bruce Willis. Eller är det Bruce Willis som spelar Joseph Gordon-Levitt? Originell tidsresefilm vars MacGuffin är att ”loopers” är yrkesmördare vilka avrättar personer som skickas tillbaka i tiden. Vad händer om en looper blir tvungen att döda ett framtidajag? Spännade, tankeväckande och ganska smart film.

Prometeus – Årets mest efterlängtade film av Antichrister. Inte en Alienfilm av Ridley Scott, utan en Ridley Scott film som utspelas i samma universa som Alien. Visst har filmen sina problem och den är inte i paritet med Alien från 1979, men detta till trots är Prometeus en fantastisk sci-fi film som inte bara ser fantastisk ut på stora duken i 3D utan som även öppnar upp nya möjligheter för en ny filmserie i detta fascinerande universa.


För er som sett Prometeus... kollla in denna underbara Red Letter Media "recension" av filmen!


Så.. det var allt. Eller det är det inte alls. Jag har ju inte ens kommit in på teveserier, böcker, världshändelser som Kadaffis död! Men jag förstår om du har annat att göra attt läsa min lilla blogg. Har du i och för sig läst så här långt kan du väl skriva en kommentar också? 

God fortsättning och ett Gott nytt år!


söndag 24 juni 2012

Dawn of the blogg stänger ner!

Det är aldrig lätt med avslut eller avsked. Ibland är det mellan människor, ibland är det svårt att inse att en film är slut eller att en bok inte har fler sidor att läsa. Jag har kommit till insikten att jag inte har fler bokstäver att skriva på Dawn of the Blogg, och det sista jag vill göra är en forcerad och krystad blogg. Tiden bortom tangentbordet upptar all tid och energi. När det sker zombierelaterade saker runt om i världen på riktigt (ja... nästan i alla fall) och jag inte tar mig tid att skriva ett blogginlägg om händelserna är det illa. För er med dåligt närminne så menar jag: http://www.miamiherald.com/2012/05/28/2821404/naked-man-who-tried-to-rip-the.html 
och http://www.dailymail.co.uk/news/article-1282647/US-cage-fighter-Jarrod-Wyatt-rips-training-partner-Taylor-Powells-heart.html . Jisses...


Bloggen har varit en lustfull ventil för mig att få skriva om zombies, film, musik, stora bröst och allsköns skit som min hjärna tänkt på för tillfället. Ibland har visat sig att ingen har läst inläggen, någon gång har jättemånga läst inläggen. Antal läsare eller besökare har varit trevligt att kunna utläsa via bloggers hemsida, men att ha många läsare i sig har aldrig varit någon drivkraft för mig. Även om ingen hade varit intresserad av att läsa det jag skrivit, hade jag fortsatt att skriva fram tills nu. Dock så känner jag att om det inte finns vare sig lust eller ork, spelar det ju ingen roll hur många som läser. De inlägg som fick mest respons var ju de om stora bröst, de om punkorkestern Luna Macabre, ansiktsfrisyrer (!) och de som handlade om zombies. 


Dawn of the Blogg i sig kommer få ligga kvar på nätet, som ett litterärt roadkill.  Måhända kommer Dawn of the blogg att en dag (kväll eller natt) resa sig upp ur graven och likt en illaluktande zombie attackera dig när du minst anar det! Den som lever (eller som är odöd, blir återuppväckt från den andra sidan, är odödlig...) får se! 


Jag vill passa på att tacka alla läsare för ert tålamod med felstavningar, syftningsfel, krystade formuleringar och dåliga skämt. Jag menade inget illa. 


Ta hand om er i livet vänner! 

Antichrister

lördag 14 april 2012

Örebro bokmässa 2012 vs zombies!


På Örebros Conventum invigdes Bokmässa 2012 igår med ingen mindre än hela Sveriges astronaut Christer Fugelsand som invigare/ huvudgäst. Han spelade dock en mindre roll till det faktum att jag och dottern besökte bokmässan. Dragplåstret för oss var att det hela eftermiddagen var föreläsningar om det finaste av alla filmmonster... zombien!

I det lilla Jeremiasrummet var det relativt fullsatt på de fyrtio stolarna under de tre föreläsningar som vi såg, vilket bådar gott för zombiens fortlevnad. Först ut var Herman Geijer vars föreläsning var att under 45 minuter ge en grundläggande historik för zombies, företrädelsevis från den vita duken. Geijer visste vad han talade om och undertecknad har inga större klagomål på vare sig framförande eller innehåll. Visst saknades många filmer och kanske skulle jag lyft fram Shaun of the Dead snarare än Zombieland eller Living dead at the manchester morugue snarare än Tombs of the blind dead, men det är mina högst personliga åsikt. Jag hade personligen inte kunnat varit lika insiktsfull eller fått med all viktig information på 45 minuter, så ingen skugga (eller headshot) på Geijer Intressant sak som Geijer även tog upp är hur snabbt som populärkulturen snappat upp delar av den i ständigt utvecklande mytologin kring zombies. Det var ju faktiskt först med Dan O´Bannons Return of the Living dead som zombies riktade in sig på hjärnan som viktigaste näringstillskottet. Idag vet varje förskolebarn med lite allmänbildning att det är det som zombies vill åt. Herman Geijer jobbar dessutom med en samhällstjänst genom att hålla i ABF kurser om zombies, läs här om det!


Nästa föreläsare kastade sig huvudstupa ner bland bokstäver och trycksvärta snarare än celluloida köttätarorgier. Jonny Berg, som driver swedishzombie, äntrade estraden och förankrade zombies i litteraturen. Från Richard Mathersons klassiska bok  I am legend  från 1954 fram till dagens fullkomliga influensaliknade explosion av zombielitteratur guidade Jonny oss åhörare kunnigt och insiktsfullt om hur zombielitteraturen de senaste tio åren har vuxit från att vara fanfiction på internet till miljonindustri både digitalt och analogt. Roligaste zombiekopplingen vad dock i inledningen där Jonny gjorde kopplingen antik litteratur och zombies med mesopotaniska opuset Gilgamesh. Well done!

Boktips från Jonny:
- Philip Nutman-  Wetwork
- Brian Keene - The Rising
- Craig Diloui -  Tooth and nail
- Madeleine Roux - Allison Hewitt Is Trapped: A Zombie Novel
- Även Max Brooks World war z och Zombie survival guide bör nämnas. Tack alla svenska förläggare som INTE valt att döpa den till Det våras för zombiesarna eller liknande på grund av Books pappa Mel!



Tredje, och sista, föreläsningen som vi såg var biträdande brandchefen Anders Friborgs underhållande föreläsning om Samhällets krisberedskap och individens krisreaktioner vid en zombiekatastrof. Friborg guidade åhörarna från tonåren som spenderades med att spela Drakar och demoner, vidare till räddningsarbete vid jordbävningskatastofer i Algeriet och Haiti till hur det svenska samhället skulle klara av en zombieepidemi. Det, i grund och botten, allvarliga ämnet till trots var Friborgs föreläsning mycket rolig och informativ. De två viktigaste sakerna som jag bär med mig efteråt är: att det är störst sannolikhet att det kommer att bildas medborgargarden uppe i norr i Sverige (utan att verka fördomsfull, som Friborg uttryckte det) samt att om du bli attackerad av en zombie som anser Friborg att nödvärnsrätten står över griftefriden. Så fundera inte på huruvida du ska undvika eventuella lagliga efterspel nästa zombie du stöter på, sikta mot hjärnan!

p.s Ja, jag skriver zombies i plural. Jag har förstått att det rent grammatiskt bör bli zombier, men det bär emot… jag skippar grammatiken för zombies och fortsätter att både uttala och skriva det zombies.

p.p.s Nu har jag bestämt mig. Efter noga genomtänkta diskussioner med mig själv så har jag kommit fram till följande; blir jag blir biten och smittad vid en eventuell zombieepidemi så vill jag gå ”all in” så att säga. Låt mig bli zombiefierad. Die young, be a good looking zombie!

p.p.p.s Hur Örebros bokmässa kan annonsera så sjukt dåligt i förhand men trots det lyckats få besökare är bara att gratulera!

p. p.p.p.s Note to self: Ta för fanken lite kort nästa gång du går på ett event. Dumskalle!

p.p.p.p.p.s Detta blogg inläggs skrevs till tonerna av Adrenalin Mobs Omerta skiva. 



torsdag 29 mars 2012

Tack för minnet!

Fantastiskt omslag på fantastisk film! Vem blir INTE sugen på att se den?
Jag har precis sett dokumentären Corman´s world, som handlar om den nu 85-år unga filmproducenten/regissören/rebellen Roger Corman (som påstår att han aldrig förlorat en krona på någon av sina hundratals produktioner). Cormans koncept på film sedan 1950-talet har varit att den ska vara billig att producera, snabb att göra, ha mycket action och ännu mera naket. Redan här märker den vältränade läsaren att vi har med en smart man att göra det är ju precis så bra film ska vara!

Nu kommer detta inlägg inte alls handla om Roger Corman. Inlägget kommer handla om att den sortens lågbudgetfilm, som Corman snart gjort i 60 år, vilken var den sortens film som släpptes tretton på dussinet när videotekniken slog genom på stort i början av 1980-talet. Detta betydde i förlängningen att de filmer som vi som tonåringar tittade på var ett smörgåsbord av exploitationrullar blandat med en och annan film från de fina salongerna. High five!

Ole, dole... dole?
Det är svårt att i dagens multiteknologiska samhälle försöka förklara på vilken grundläggande nivå videospelaren ändrade spelreglerna för hur vi kunde se på film. Innan videospelaren fanns det egentligen bara  två sätt att se film på: 

1) Bio. Självklart var jag utrustad med indian popcorn, ett paket gammaldags Nickel och en päronfestis i trekantigt tetrapack. Den lokala biografen i Laxå, Bergfästet, visade varje söndag cineastiska mästerverk som Tarzan och tjuvjägarnaRobin Hood - nävar och karate och Tintin och de blå apelsinerna. Det var tider det!  



2) Teve. Om någon av SVTs två kanaler visade en film så satt familjen klistrad och kikade tillsammans. 

Visst fanns det ett tredje sätt till... super 8 filmer. Seriöst. Hackiga filmer som kunde brinna upp och som var tokredigerade i absurdum och UTAN ljud... detta inlägg kommer inte behandla dem i alla fall. 

Att ha fått sett på film på ett nytt sätt förändrade saker!
På den kulturellt torra sandstrand som Sverige var vällde helt plötsligt en flodvåg av film in som gav oss filmiska kallsupar och som lät oss surfa ut på en ofantlig okänd ocean av celluloid. Jag simmade ut så långt jag bara kunde och har egentligen inte simmat tillbaka till stranden än, trots att mer än 30 år passerat sen dess. 

En klassiker
Plötsligt kunde vi se filmer som Dobbermanpatrullen, Trinity - djävulens högra hand och Fem till helvetet när vi ville. Vi kunde dessutom spola fram och tillbaka i filmerna, se dem flera gånger, pausa i filmerna när vi ville och hade man en riktigt bra video kunde man till och med se scener i slow motion. Det du! Plötsligt fanns filmerna där, och hade du tur kunde du få "äga" dem ett dygn när du hyrde dem. Inte längre var vi utlämnade till inköpsavdelningen på SVT eller på den lokala biorepotoaren, nu valde vi vad vi ville se! Och såg gjorde vi verkligen!

Än idag kan jag komma på mig själv med att bläddra i de kataloger som videohandlarna så generöst delade ut, och fortfarande kan jag minnas vilken känsla det var att hyra en film och stå vid de olika snurrställen och välja ut vilken film man skulle se. Här kommer den Cormankoppplingen om det nu är någon läsare som inte gett upp om den... Walters Video gav ut massor av Roger Cormans 60- och 70-tals produktioner som De vilda änglarna, Dödspendeln, Mannen med den röda masken och Boxcar Bertha. Om det inte vore för den oberoende filmindustri som bland annat Roger Corman byggde upp funnits, skulle de tidiga videodistributörerna kunnat köpt upp och gett ut så mycket film som de gjorde under de tidiga gyllene åren. Videon såldes med sex, våld och komedier. I bästa fall med filmer som innehöll alla tre komponenterna.



Videofodralen på denna tid var helt underbara i de flesta fall och när jag pratar om äldre filmer, ser jag ofta de gamla VHS-omslagen med mitt inre öga. Förutom oförglömliga lärdomar av film såsom: att kraften är med mig, att E.T vill ringa hem, att kung-fu mästare kan upphäva gravitationen närhelst de vill, att Effieltornet är synligt från valfri byggnad i Paris, att skurkar ofta skjuter riktigt illa och att alal kvinnor faller för hjältekaraktären i filmer, har jag samtidigt lärt mig ett och annat om olika kulturer och länder. Film är ibland ett fantastiskt media, och för det mesta ett alldeles underbart media!

 


Vilka var då favoritfilmerna på den tiden? (Jag vill göra klart att detta är innan jag började grotta ner mig i skräckfilm. Skräckfilm har jag bara hållit på med i 27 år.) I kompisgänget såg vi Bud och Trinityfilmerna (som alla filmern med Bud Spencer och Terence Hill kallades), Flykten från New YorkThe Norseman, Virus, The Octagon, A force of one, Race for the Yankee Zephyr, Deltagänget, Vampyrernas Natt, Apokalypse Now, Cannonball, Den siste fightern, Mad Max, The Road Warrior, De vilda gässen, Hajen, Gudfadern, Örnnästet, Slagskott, Nu blåser vi snuten, Nu blåser vi snuten igen, Den vilda fighten, The Warriors, Hämnd ur det förflutna, Nu fightas vi igen, Supernollan och icke att glömma Rymdens Eldfågel. Filmer som jag tror än i dag skulle klara av en tittning eller två! Någonstans bland mina arkiv har jag kvar gamla filmlistor på filmer jag sett OCH betygsatt. Ska se om jag någon dag kan uppdatera detta inlägg med en 10 i topp (och botten) lista? Har jag förresten nämnt att jag gillar en teveserie som heter Hoarders?

Influensatider
Det visade sig ganska snart att det fanns personer som visste hur man dubbade (kopierade, duplicerade, mångfaldigade, klonade) videofilmer, och hade man tur kände man någon som visste någon som hade en kompis vars farsa hade klassiker som Djungelmassakern eller Hell night. Visserligen fick vi även våra små skakiga händer på klassiker som Taxi Driver, Gudfadern, Apokalypse now och Hajen (filmer som jag i alla fall skulle fundera på om jag skulle låna ut till ett gäng 11-åringar). Med tiden lärde jag mig ett och annat om att kopiera film och de senaste två åren har jag rensat ut ett tusental kassetter. Inte helt utan sorg i hjärtat eller tår i ögonvrån… filmer med titlar som Emanuelle and the last cannibals, Bloodsucking Freaks, Nightmares in a damaged brain och Cannibal Ferox har alla fått ge vika för mer moderna, och platssparande, media.

Frankley my dear.. I DO give a damn!
Filmerna, och framför allt själva situationen att titta på dem, betydde något. Idag när allt är så slentrian med alla filmer; blu-ray, dvd, mkv och avi, när du i stort sätt kan se vilken film du vill, varstans du önskar, när du vill har mycket av känslan försvunnit. Precis som man ska använda underlägg till glas och koppar på teak-bord (don´t you respect wood?) borde filmerna få lysa av sin egen kraft, utan hjälp av lap-top skärmar, mobiltelefoner, PSP eller liknande. 

En bra film kan få dig att glömma verkligheten och vart du befinner dig under ett par timmar. En RIKTIGT bra film bär du dessutom med dig inom dig resten av livet, som Evil Dead 2 eller filmen nedan!




Ett förtydligande:
Ja, det var faktiskt så. Filmerna var inte "kopierade", utan folk sa att de hade "dubbats". Varför folk sa så, eller om det var ett lokalt uttryck i Laxå vet jag inte. Jag sa alltid kopierade och flyttade från Laxå så snart jag var myndig. 

torsdag 26 januari 2012

Världens KULIGASTE och världens ÄCKLIGASTE!



I samklang med vad stora filmare som David Lynch, Alejandro Jodorowsky, John Waters och Lars von Trier gjort med sina konstnärliga alster kommer dagens inlägg blanda det roliga och fina med det sjuka och äckliga. Så det så.

Vad som erbjuds på internet är verkligen inte strömlinjeformat och delar av det som kan läsas och bevittnas på våra dataskärmar inte är menat för alla… om ens menat för någon i vissa fall. Det är ungefär som ett smörgåsbord… där delar av maten har förorenats med listeriabakterier. Alla blir inte påverkade av dem, men de som blir påverkade märker av det.

Personligen tycker jag att fördelarna med de upplysta delarna av internet överväger de delar av nätet där belysningen slutat fungera. Handen på hjärtat, visst har du skrattat och haft roligt största delen av din spenderade tid på internet? Annars skulle det ju inte finnas någon större anledning att återkomma? Förutsatt att du inte har starka masochistiska tendenser det vill säga. Och ett överflöd av dyrbar tid. Hur som haver, vi börjar med det kuliga.


The Artist
Snart kommer filmen The Artist  att ta världens bioåskådare med storm. Efter ett hett tips av Milbot så har jag lyckats få se två tidigare komedier med Jean Dujardin som spelar huvudrollen i The Artist. Det är två hyllningskomedier till 1960- och 70- talets spionfilmer, OSS 117; Cairio, nest of spies och OSS 177;  Lost in Rio. OSS filmerna kommer definitivt inte vinna några Oscars, men vinner i stället åskådarnas hjärtan. Det är kanske ett större pris? Vad vet jag? Filmerna är befriande lättsamma och tramsiga och Jean Dujardin i huvudrollen charmar sig genom filmerna på ett obehindrat sätt. Likt Leslie Nielsen i Nakna Pistolen filmerna klarar Dujardin av att blåsa liv i en karaktär på ett vis som många andra skådespelare inte skulle klara av.  Haft en pissig dag på jobbet/plugget/livet… kolla in någon av Dujarins filmer!




Food for Louis
Sen var den där mumsbiten… eh, jag menar äckelbiten. Filmmediat är delvis till för att utmana åskådarna och att flytta på gränser. All konst ska vara så. På den fiktiva delen har många filmskapare försökt gjort det inte som till exempel;  Luis Bunel och Dali i Den Andalusiska hunden, George A Romero med sina zombie filmer och David Lynch med Lost Highway och så vidare. På senare år har det dock varit inom den dokumentära genren som äckel har förtjust och förfärat åskådare. Jag tänker på filer/teveserier som Jackass, Dirty Sanchez, Wild boyz, Man vs wild, idol och Mike Rowes underhållande Dirty Jobs. Säga vad man vill… tittade ingen skulle de inte bli de suceér som de idag är!



Senaste ”stjärnan” är Louis som har den talangen att han gärna äter mat. Gärna animalisk mat. Gärna levande mat…. Är du kräkmagad? Kika dig då in på denna fantastiska  blogg om konditoribakverk! http://sockerrus.se/


Du som vill ”kolla på det senaste i äckel”… klicka på länken nedan. Don´t say I didn´t warn you!

sista chansen....



fredag 6 januari 2012

The Dead Walk! - en genomgång av den moderna zombiefilmen



Artikeln är hämtad från http://blog.swegore.com/2009/01/26/en-genomgang-av-den-moderna-zombiegenren-2/ där den ursprungligen publicerades 26/1 2009.  


The Dead Walk!
av Christer Persson


Filmvärldens mest illaluktande 40 åring granskas under lupp! En genomgång av den moderna zombiegenren från ett globalt perspektiv 1968-2009.

Föreställ dig detta; Det är natt. Vinden blåser kallt omkring dig, månen lyser blekt bakom molnslöjorna och det enda ljudet du hör är ljudet från fladdermöss som oroligt flyger omkring över ditt huvud. Du bär på en ficklampa och är utmanad av dina kamrater att tillbringa midnattstimmen på den lokala kyrkogården. Det dröjer inte länge efter timmen slagit tolv när du hör ett krafsande ljud från under en av gravarna som du sitter och tittar på. Långsamt reser sig marken uppåt och jord tränger upp. Nervöst riktar du ficklampan mot området du hörde ljudet från. I skenet av din ficklampa ser du hur något tar sig vertikalt upp från graven, du skymtar ett huvud, maskätet, halvruttet och bebott av otaliga likmaskar. Väl uppe på marknivå riktar varelsen blickarna mot dig och väser fram ett ”uuuuuunnngggggghhh!”. När din paralysering släpper märker du att det inte är den enda graven som beter sig oroligt och innan du kan stava till ”likstelhet” är du längst ner på näringskedjan och högst upp på menys för de odöda som har 37 gradigt människokött som favoritföda. Vare sig du springer eller stannar kvar, så är utgången ganska självklar. Vi människor är i klart underläge. Frågan är ju då hur dödar du och besegrar något som redan är dött? Denna artikel kommer inte ge anspråk på att vara någon sorts handbok i hur du ska överleva en zombieattack, det finns ju redan en, snarare en snabb genomgång av de moderna zombiefilmerna, i några av dem kanske du kan finna några tips och ledtrådar hur du kan klara dig ur den knipa som dina idioter till kamrater har försatt dig i.



INTRODUKTION
Zombies. De levande döda. De odöda. Smaka på orden. Det finns något högst otrevligt och obehagligt med tanken på att de som gått hädan från jordelivet plötsligt reser sig upp från sina viloplatser. Dessutom är de hungriga och definitivt inte vegetarianer! Zombies är de filmmonster som jag personligen tycker är otäckast och på något underligt sätt utsätter mig för fång efter gång. If you can´t beat them, join them! Ungdomens rädsla inför filmerna och tematiken är mindre märkbar idag, men trots detta önskar jag att återfinna det. De senaste åren har zombiefilmerna fått en nytändning och genren bollas från ren dystopiskt mardrömssamhälle till småputtriga komedier! Allt till min barnsliga skräckblandade förtjusning.
Jag har medvetet försökt att inte dela in artikeln i allt för krångliga termer eller uppdelningar. Denna artikel tar upp den ”moderna” zombien som skapades i slutet av 1960-talet. Vidare går artikeln i en rakt nedstigande kronologi, och hoppar fram och tillbaka mellan kontinenterna. Vissa filmer som är av större betydelse (enligt mig då) får större plats i texten, medan andra filmer (som kanske är din personliga favorit) bara nämns i förbigående. Det är inte helt enkelt att försöka få ihop en hel genre i en artikel och jag gör inga som helst anspråk på att den är helt komplett. I slutet finns några listor. Listor är alltid bra, eller hur? Dessutom ett index på de filmer som nämns i texten. I alfabetisk ordning till och med!
Så, följ med i en resa över en filmepidemi som tar sin början i USA i slutet på sextiotalet och som fortsatte över kontinenterna och som än idag infekterar massvis med människor!

zombie |s. [zåmbi] Avlidna människor som av olika anledningar, t.ex. förbannelser, epidemier, kemisk krigsföring, återuppstår som själlösa monster vars mål är att konsumera levande människor. Se även; odöda.



They are coming to get you Barbara!
Den Första zombien kravlar upp till ytan 1968
Den moderna zombien föddes i George A. Romeros numera klassiska film Night of the Living Dead som släpptes på drive-in biografer runt omkring Pittsburgh 1968, men fick vidare distubition i början av 1969. Efter att ha jobbat inom reklambranschen i flera år, beslöt sig Romero och hans kompanjoner att göra en film. Ursprungligen skulle det vara en monsterfilm a´la Godzilla. Men budgetbegränsningar tvingade de unga ambitiösa filmarna att se på andra alternativ. Efter att ha jobbat ihop en blygsam budget, som endast tillät filmen att filmas i svart-vitt, och fått vänner och bekanta att ställa upp som allt i allos under inspelningen satte det igång. Föga insåg de inblandade att de var på väg att skapa en av skräckfilmens mest älskade genre. Förutom att filmen gjordes i en dokumentär anda, hade den även en svart skådespelare i huvudrollen, Duane Jones. Detta faktum har gjort att många filmvetare och recensenter har läst in många olika buskap i Night of the Living Dead som att det handlar om rasfrågor, om den tysta massan som reser sig och gör uppror mot etablissemanget osv. Sanningen var snarare den att Jones var den bästa skådespelaren som de testade för rollen. Ett modigt val hur som helst, då det var ganska tätt inpå rasbråken i USA. Night of the Living Dead är en klaustrofobisk historia om ett gäng överlevande som barrikaderar sig i ett öde hus på den amerikanska landsbygden. Olika personligheter som representerar olika samhällsskick i landet får valet att samarbeta tillsammans eller dö tillsammans. De inre olikheterna blir inte enklare att överkomma då det kryllar av odöda som till varje pris vill ta sig in i huset för att konsumera våra protagonister. Trots många år på nacken är Night of the Living Dead fortfarande en film som skrämmer, inte minst på grund av Romeros förmåga att blanda in samhällskritik och realistiska karaktärer i filmen. Filmen fick ett omedelbart kultrykte och zombiefilmen i dess moderna form var nu lika svår att stoppa som en katolsk präst vid en pojkkör!



Una zombie, por favor!
Smittan sprids till Europa under 1970-talet!
Trots att det var i USA som den moderna zombiefilmen föddes, var det definitivt i Europa som den växte upp. Jorge Grau spelade in, i mitt tycke, en av de bästa 70-tals zombiefilmerna med The Living Dead at the Manchester Morgue. En zombiefilm med miljötänkande i främsta rummet! Jordbruksdepartementet arbetar med ett nytt sätt att ta död på skadedjur med hjälp av ljudvågor. Visserligen tar det effektiv kål på de små gynnarna, men en liten bieffekt blir att de nyligen döda reser på sig. Om det nu kan kallas för liten bieffekt. The Living Dead at the Manchester Morgue är visserligen en ganska långsam och pratig film, dock är det ett bra manus i botten, kompetenta skådespelare i rollerna och intressant i sin långsamhet, så man blir som åskådare dubbelt belönad när väl zombierna reser sig. En scen utspelas på en kyrkogård, och den är fortfarande en av mina favoritzombiescener. Tajt, spännande och med lite smaskigt gore till och med.
Spanjoren Armando de Ossorio flörtade med zombies med sina Blind Dead filmer; Tombs of the Blind Dead, Return of the Evil Dead, Horror of the Zombies och Night of the Seagulls. Visserligen faller den mer i andan över gamla ”förbannelser”, och rör-inte-de-dödas-saker filmer. Men de är fullspäckade med fula kläder, vidriga frisyrer och några extremt stämningsfyllda scener då de gravt förruttnade Tempelriddarna tar sig upp ur sina gravar i slow motion.
En annan spanjor är den extremt produktiva Jess Franco som även han kikade in i zombiegenren med bl.a. Oasis of the Zombies och Virgin among the Living Dead. Den franska artyfartsy regissören Jean Rollin, som är mest känd för sitt lukrativa samarbete med porrskådespelerskan Brigitte Lathie och sina vampyrfilmer, gjorde några zombiefilmer han med; Grapes of Death, Zombie Lake och The Living Dead girl. Apropå zombies och vatten får inte Shock Waves med Peter Cushing glömmas bort!
När vi är inne på Rollin och Franco ligger det inte så långt bort att nämna veteranen Joe D´Amato. Han gjorde filmer i alla tänkbara genres och kunde självklart inte heller hålla sina fingrar borta från en filmgenre som verkade lukrativ. Smart affärsman som han var, kopplade han ihop sex och zombies i Erotic Nights of the Living Dead och Porno Holocaust. Inga speciellt välgjorda filmer, men man kommer ihåg dem i alla fall. Det är ju alltid något!



When there´s no more room in hell, the dead will walk the earth!
I USA zombiefieras oroväckande många människor under slutet av 1970-talet!
George A. Romero skapade zombiegenrens Citizen Kane med Dawn of the Dead 1978. Dawn of the Dead är den naturliga fortsättningen på Night of the Living Dead. Nu har zombiesmittan tagit större proportioner och nationen håller sakta men säkert på att kollapsa. De döda reser sig i så snabb takt att det är omöjligt att häva den effekt som de har på samhället. Människorna börjar bli i underläge. Tre män och en kvinna flyr storstaden för att leta reda på en tillflyktsort där de kan samla krafterna och se över sina odds. Efter att ha flugit över ett USA i kaos hamnar de tillslut vid ett gigantiskt shoppingcentra. Där finner de det mesta de behöver, mat, kläder, vapen och inte minst tak över huvudet. Efter att eliminerat alla zombies inomhus låser de in sig. Tiden går, de slår sig tillrätta men säg den lycka som varar för evigt. Ett gäng knuttar har hittat köpcentrat och forcerar sig in. Med dem kommer zombierna in och våra hjältars så trygga tillvaro slås i spillror. Filmen eskalerar i den sista akten som domineras av skrik, lemlästning, pajkastning och våld.
Dawn of the Dead är ett mindre mästerverk. Manus, effekter (även om blodet ser lite för lila ut) och skådespeleri smälter samman till en samhällskritisk skräckfilm som fortfarande inspirerar och förför. Dawn of the Dead var även det stora genombrottet för Romero och special-effekts mästaren Tom Savinis samarbete.



We´re going to eat you!
Italienska zombies invaderar – Karibien, USA och Italien!
Tillbaka till Europa letade några producenter efter en regissör för att filma deras senaste rip-off på en internationell succé. I Lucio Fulci hittade de sin man för jobbet och filmen han sattes att regissera var ZOMBIE FLESH EATERS. Den kanske mest kända zombiefilmen efter Dawn of the Dead. Istället för att göra en ren kopia på Dawn of the Dead, hade ZOMBIE FLESH EATERS sina rötter i de gamla zombiefilmerna från 30-40 talet och den mer moderna äventyrsgenren. Med underbart foto, stämningsfull musik och riktigt läbbiga effekter tog ZOMBIE FLESH EATERS marknaden med storm och startade upp en våg av zombiefilmer från Italien och Spanien. Frågan huruvida det är Fulcis film, har diskuteras i det oändliga. Men det är solklart tycker jag att det är Fulcis sätt att se på våld och filmfoto som är ZOMBIE FLESH EATERS stora fördel. Engelsmannen Ian McCollugh som tillsammans med Tisa Farrow är perfekta i huvudrollerna, och de ger filmen en skön internationell stil. Ett plus för det vackra sceneriet på den karibiska ön, och den ologiska, men helt klart originella, hajattacken. Fulci fortsatte med City of the Living Dead och hans främsta film The Beyond. The Beyond är arketypen för italienska zombies med hasande steg, blicken riktad snett nedåt och med astmatung andning. Även House by the Cemetery, Zombie 3 (även om hans inblandning i den kan diskuteras) och Demonia hade lite zombies i sig.
<
Hellre-än-bra mannen Bruno Mattei gjorde Hell of the living dead och den luttrade veteranen Umberto Lenzi krystade fram Nightmare City, som gav en försmak på springande zombies som blivit vanligare och vanligare nuförtiden. Dessa filmer är inte särskilt bra, speciellt inte Matteis klumpiga Hell of the living dead, men charmen och intensiteten hos dessa italienska filmer gör de helt acceptabla att se. Mario Girolami kopplade ihop kannibalgenren med zombies i Zombie Holocaust. Underbar liten pärla med knasig make-up och ännu knasigare manus. Kanske inte någon film som nämns i samma andetag som Apokalypse Now, men minst lika underhållande. Jag säger bara… Obrero! Sen ska inte Andrea Bianchis Burial Ground glömmas bort. Av två anledningar. 1. Den vidriga Peter Bark som spelar ett barn trots att det är fullkomligt synligt att han är dvärg! 2. Det var dessutom filmen som nästan fick mig brutalt mördad! Bjud mig på en öl någon gång så kanske jag ska berätta hela historien kring det. I gränslandet av zombies skapade Lamberto Bava Demons 1985. Tung och tempofylld actionrulle som lätt skulle kunna transponeras om till att vara en zombiefilm. Pupi Avatis märkliga Zeder passar definitivt in i denna sub-kategori likaså Franco Girolamis Dawn of the mummy… mumier, zombies, schmombies…



They are even more beautiful than the living!
Amerikanska småstäder råkar I de odödas våld!
John Carpenters klassiska the fog med Blake och hans män som söker hämnd på den lilla sömniga hamnstaden Antonio Bay skrämde en och annan biobesökare när den kom ut och Dan O´Bannon gjorde med Gary Sherman den lågmälda zombiethrillern dead and buried 1981. En mysig film om en stad som döljer mer hemligheter än Harry Potters kammare. Välskriven, välspelad och fruktansvärt effektiva effekter av Stan Winston. När jag ändå är inne på amerikanska filmer bör ju Stephen Kings Petsemetery nämnas, dels för att det är odöda med och för världens sötaste zombie i Cage.



Say hello Aunt Alicia!
I mitten av 80-talet var allt hopp om räddning för USA ute!
1985 återvände Romero än en gång till de odöda med den massivt underskattade Day of the Dead. Visst den ÄR pratig och Romeros ursprungliga manus kanske var en mer episk film, men vad tusan, mer klaustrofobisk och mörk framtidsvision får man leta efter. Några överlevande forskare och militärer trängs i en underjordisk bas, där militärerna ska bistå forskarna med hjälp. Mao, hitta zombies som experiment kan utföras på. Läkaren Logan tror han har kommit nära en lösning på zombieproblemet! Med ett belönings/bestraffnings system tror han sig kunna tygla zombierna och få dem att, på ett skevt sätt visserligen, låta bli att äta de levande. Hans stjärnelev Bub, en militär som har varit zombiefierad ett tag, visar på både tankeverksamhet och inlärningsförmåga. Detta blir lite för mycket för militärerna och kaos utbryter mellan de två lägren. Ingen Romerofilm utan lite gutmunching och mot slutet när ett hundratal zombies intar den tidigare så trygga basen, glömmer man bort eventuella longörer med dialog. Jag gillar verkligen denna film och har svårt att välja mellan denna och Dawn of the Dead vad gäller Romerofavorit. Så det så!



Whatever you do…don´t name it after me!
Eller ligger räddningen mot de odöda i humor? Eller.. The dead talk!
Return of the Living Dead letade sig upp ur myllan 1985. En riktig rock n´roll zombiefilm, komplett med underfundigt, välskrivet manus, bra skådespelare, sköna effekter och pratande zombies! Många konservativa zombieälskare satte morgonkaffet i halsen av O´Bannons respektlösa sätt att hantera våra odöda vänner. Själv föll jag pladask för den välskrivna dialogen och charmen i att försöka göra något nytt av en genre som vid det här laget började bli satt i sten. Return of the Living Dead ruskade om genren vid fundamentet och släppte fram en ny våg av zombiefilmer (tyvärr fem uppföljare också, varav endast trean har något sorts berättigande att finnas till). En ung kille börjar jobba på ett lager som säljer diverse saker till läkare och sjukhus, bl.a. oumbärliga saker som skelett, halva hundar och färska lik. I källaren bevaras dock en liten hemlighet som lagrets gamla trotjänare gärna visar upp. Det visar sig vara en tunna som hamnat där av misstag. I denna lilla oansenliga tunna ligger ett lik, Tar-man, som härstammar från en incident i Pittsburgh (Night of the Living Dead någon?). Klantskallarna förstör tunnan som genast släpper ut en giftig gas, dödlig och återupplivande på samma sätt. Det dröjer inte länge innan liken i kylen börjar röra på sig och för att skapa lite ordning i det kaos de startat, tar klantarna de återupplivade delarna till det närliggande krematoriet. När röken tar sig ut från skorstenarna, börjar det regna och den giftiga gasen tränger ner i marken på kyrkogården. Nu råkar ett gäng punkare partaja där och de blir de första offren för zombierna som nu i alarmerande takt reser sig från sina gravar. Just det.. nämnde jag att zombierna springer OCH pratar också? En klassiker som bör vårdas lika ömt som din mumifierade mamma på vinden.
Samma år dök en och annan hyperaktiv zombie upp i Stuart Gordons underbara filmatisering av H.P Lovecrafts Re-Animator. Gordon vågade göra en totalt hämningslös, kompromisslös, respektlös film om åtrå, kärlek, vänskap och den enstaka återupplivningen av något som varit dött. Blodig, hysterisk och underbar. Extra poäng för Jeffrey Combs maniska tolkning av Herbert West.
Bill Heinzmann, som spelade den första stapplande zombien på kyrkogården i Night of the Living Dead, gjorde Revenge of the Living Zombies där han fortsatte att spela kostymklädd zombie. Inte en så bra film. Glöm bort! Lloyd Kaufman och Michael Hertz på Troma hakade på trenden och tog till sig att distribuera amatörfilmen Redneck zombies som, om du är på ett riktigt förlåtande humör, är ganska rolig. Ungefär som Bevis & Butthead är roliga att se i lagom dos. Extra plus för den uppenbart glada bebisen som spelar zombieextra och ”I love knockers”-scenen.
Fler lågbudget zombiefilmer var bl.a. Hard rock Zombies, The Dead Pit, The Killing Box, The Video Dead, Dead Heat (med Treat Williams och Vincent Price!), The Dead next door, Toxic Zombies, Neon Maniacs, The Killing Box, Supernaturals och Graveyard disturbance.



I kick arse for the lord!
Nytänkande och nyinspelningar på 1990-talet skapar fler offer!
En viss excentrisk filmskapare på Nya Zeeland vid namn Peter Jackson tog tag i zombiegenren och skapade en liten film vid namn Braindead. Jag kommer ihåg den första VHS kopian som jag såg. Vi samlades ett gäng hos en kompis, kokade stora mängder kaffe och satte oss på plats i lägenheten och hade vissa förväntningar. Vi hade ju sett en förhandskopia på Bad Taste några år tidigare (denna ökända visning hör samman med Burial Ground. Som sagt, en öl och du kan få reda på allt). Inget kunde dock förbereda oss på den film som spelades upp framför våra ögon. Jackson hade växt som personregissör, effekterna i toppklass, manus i en helt egen klass och mängderna blod som forsade i filmen… jisses! Jackson lyckades faktiskt ännu bättre än O´Bannon med att blanda humor och zombies. Braindead är en riktigt rolig slapstick liknande film, välproducerad, fantasifullt filmad och med skådespelare som inte har några problem med att driva filmen framåt. Timothy Balme, som påminner lite om en ung Michael Palin, och Elisabeth Moody som spelar hans lätt neurotiska och överbeskyddade mamma är helt perfekta i sina roller. Men det man kommer ihåg är det den sista delen av filmen. Visserligen har den första delen ett par splatterscener, men den sista halvan är en lång orgie i splatter, gore och sanslöst våld. Inte nog med att man som åskådare gapar av alla innovativa sätt att skicka de odöda tillbaka till den andra sidan, men även av energin och humorn som Jackson lyckas hålla igång hela tiden. Jag läste en recension där det stod att enda sättet att slå blodsmängden i Braindead skulle vara att filma i en tunna fylld med blod i 90 minuter! Jag kan vara böjd att hålla med om det påståendet. Hur som helst är Braindead en ”måste ses” film. Gärna i sällskap med andra människor! The gore the merrier som jag brukar säga!
Tom Savini, som inte nöjer sig med att vara make-up artist, skådespelare, atlet, självgod och stuntman, utan tog på sig regissörsbaskern och filmade nyinspelningen av Night of the Living Dead. Må hända lite onödigt då originalfilmen är så pass bra som den är. Men jag tycker nog att den inte är så dum alls. Optic nerves sköna zombies och skådespelarna Tony (Candyman) Todd, Patricia Tallman och Tom Towles lyckas göra 1991 års version till ett spännande kammerspiel. Romero passade på att kasta in en skön zombie i Two evil eyes. Även om han jobbade med grundmaterial av Edgar Allen Poe, så kunde han inte låta bli att ha med en zombie i filmen. Det tackar vi för. Just det, i Creepshow bjuder han på inte mindre än tre stycken zombies. För det bugar vi oss också (och laddar hagelbössan)!



I hope it´s not… Barrys blood!
Kan den virituella världen erbjuda ett botemedel?
Sen blev det tyst som i graven ett tag. Zombierna verkade ha blivit besegrad på biorepertoaren och genren kändes lika död som en zombie med en kofot genom skallen. Jag köpte Playstation 1 endast för att kunna spela Capcoms fantastiska Resident Evil spel som på ett färgstarkt sätt gav liv till zombierna igen. Äntligen kunde man ta rollen som zombiejägare och få interagera i en värld infekterad av dessa vandrande köttklumpar. Mången var svordomarna över ”pussel” jag inte förstod eller monster som helt enkelt inte ville ge upp, men ändå så kunde jag inte låta bli att fortsätta spela. Tack o lov var det fler som torskade dit på spelet och snart kommer Resident Evil 5 ut till PS3 och det ser ut som att det kommer att bli ett fantastiskt spel. Fin-fina konsolen Dreamcast bjöd på en variant av arkadklassikern House of the Dead och till X-box kom Dead Rising som utspelas i en zombievärld och som fått bra kritik och nu senast släpptes den adrenalinstinna och rappa Left4dead till flera konsoler. Undertecknad har spelat genom PC versionen av det och tyckte det var kul (sista meningen var understatement of the year).
Om du, kära läsare, har något som helst intresse av zombiefilm, så vet du att Resident Evil inte bara är ett tevespel längre. Paul WS Andersson (som gjorde den bästa Hellraiser-uppföljaren med Event Horizon) tog sig an att filmatisera Resident Evil. Nu vet jag att filmen inte följer spelen slaviskt på något sätt och att det skulle kunnat bli en extremt bra film, men det är något med Resident Evil filmerna som jag har en soft spot för. Första filmen hade några riktigt bra scener, den andra filmen ville jag skulle ha bra scener och den tredje, ja vad tusan, så kräsen är jag inte. Den har ett par riktigt trevliga actionsekvenser och Milla är inte alls dum som actionhjältinna. Den nya dataanimerade Resident Evil-degeneration, påminner mer om spelen och det skulle vara trevligt om en liveversion av den skulle komma till skott. Lägg märke till att jag nästan inte alls nämnde Uwe Bolls House of the Dead filmatisering eller Scooby Doo on Zombie Island!



Domo arigato Mr. Zombi!
Smittan tar sig till Asien och asiater både blöder mer och finns i större omfattning!
Asiaterna har ju inte direkt någon historia med zombies, utan mer med hoppande vampyrer och bizzara monster. Men även från öster har några bra zombiefilmer tagit sig hitåt. Självklart några dåliga med. Oavsätt så kan man hur som helst räkna med att de filmerna är rätt så extrema och att kroppsdelar och blod flyger och far! Bästa och mest kända zombiefilmen är Versus. Filmen är lite för lång, men är på den positiva sidan fullspäckade med zombies, våld och samurajsvärd. Ungefär som Oneechanbara som bjuder på en skamligt klädd hjältinna med cowboyhatt som hugger zombies i smådelar. Junk är en kärleksfull hyllning till amerikansk zombiefilm och rätt så blodig. Trevligt. Kortfilmen Zombie Selfdefence Force är en liten parantes, supervilda punkfilmen Wild Zero som välförtjänt fått kultrykte. Några asiatiska titlar till är The Living Dead in Tokyo Bay, Attack Girls’ Swim Team Versus the Undead, Stacy-filmerna, och Bio-Zombie.



Run Forrest RUN!!!
På 2000-talet kan England inte längre
28 days later var nästa uppenbarelse inom zombiegenren. Nu kan vi väl diskutera fram och tillbaka om det är zombies eller inte! Jag tolkar det som zombies, så stäm mig! Danny Boyle skapade en lysande tolkning av ett lands undergång i denna dystopi. En sak som en del hade problem med var att zombierna sprang. Inte bara sprang, de var ena riktiga sprinters! Sen gillar jag att det faktum att 28 days later filosoferar om de människor som överlever ska ta sig till i den nya värld som raserat den gamla. Det är ju vissa saker som behövs diskuteras, hur leva, hur göra med fortsättningen av mänskligheten? Om det finns 30 män och 2 kvinnor, ska kvinnorna då delas mellan alla? En diskussion som även togs upp i Virus av Kinji Fukasaku från 1980 som tar upp världens undergång på grund av biologisk krigsföring. Uppföljaren 28 weeks later är en ännu mer intensiv upplevelse.
De första 10 minuterna är brillianta och andra halvan av filmen innehåller extrem våld och ett par ”så kan man väl inte göra i en film heller”-ögonblick. Jag ser fram emot den utannonserade trean som Boyle eventuellt kommer att regissera.
Vi håller oss kvar i England ett tag. Efter den lysande sit-comen Spaced (där det flörtas med zombies i ett par sekvenser) skapade Simon Pegg och Edgar Wright den extremt lyckade zombiekomedin Shaun of the Dead. En komedi som verkligen tar ämnet och genren på allvar samtidigt som den tar sig rätten att skämta med den. Med det blir aldrig tråkigt eller plumpt, det är gjort med hjärta, fullsmockat med humor… och zombies! Dessutom är den en klassisk kärlekshistoria också. En perfekt film med andra ord! Zombies och kyssar! Kom inte och säg att skräckfilmsfans inte tycker om romanser! (och då menar jag inte romantiska filmer som Necromantic, Castle Freak eller Buio Omega!).
Amerikanska Dance of the Dead är den senaste i raden av romantiska zombiekomedier, och trots att den har en alldeles för ung rollbesättning (kändes som man såg en depraverad variant av High School Musical i vissa partier) så har den hjärtat på rätt ställe och en del kul idéer. Många homages och vinkningar till zombiegenren är dessutom med.



The dead shall inherit the earth!
I USA råder anarki och vad hände egentligen den där första natten?
Romero är inte en man som man ska räkna bort. 20 år efter sin senaste zombiefilm återkom han med den fjärde delen i sin berättelse om ett USA i zombies våld, Land of the Dead. En storbudgetvision där klasskillnaderna blir tydliga, de fattiga bor i slummen, medan de som har råd huserar i ett superbevakat huskomplex som ägs av Mr. Kaufman (Dennis Hopper). Zombies har funnits så pass länge nu att vissa av dem börjar påvisa samma intelligens som Bub gjorde i Day of the Dead. När fienden blir smartare blir det svårare för människorna att värja sig mor de odödas framtåg. Kanske inte riktigt så bra som den skulle kunna vara, men Greg Nicoteros zombie makeup är i toppklass.
En film som däremot var bättre än förväntat var Zack Snyders Dawn of the Dead. Inte så mycket en nyinspelning, som att den har samma grundpremisser med en grupp människor som flyr till ett shoppingcentrum. Även om en del klagar på att den inte har samma samhällerliga kritik som Romeros, tycker jag nog att det faktiskt visst har det. Dawn of the Dead är en supertajt actionfilm, med bra skådespelare, snygga zombies och välskriven dialog. Att filmen sedan inleds med en sång av Johnny Cash är bara ett extra plus!
Däremot kan Romeros Diary of the Dead hoppas över. Tyvärr. Jag imponeras av hans anarkistiska anda att göra en lågbudgetfilm i hans ålder, och försöka uppdatera den första natten när smittan sprids. Tyvärr faller filmen på alldeles för dåliga skådespelare och för lite zombies. Synd på så rara ärtor. Vi får hålla tummarna att hans …of the Dead blir bättre(prefixet är inte bestämt i skrivande stund, men man kanske kan tro på ett Island of the dead kanske?). Teasertrailern som redan funnit sig ut på den elektroniska motorvägen ser i alla fall helt ok ut.
Sean S. Cunninghams nyinspelning av Day of the Dead tycker jag att vi bara struntar I att nämna något mer. Vi kan väl låtsas om att den aldrig gjordes alls? Ok? Onödig fakta är att i remaken av House on Haunted Hill, finns det på vissa utgåvor med en bortklippt scen med zombies. Mycket irriterande att de valde bort den, då den inte var dum alls.



Zombies, zombies, zombies…
Dagligen kommer nya globala rapporter in om nya epidemier och smittade!
Tack vare (eller på grund av) den allt mer finslipade tekniken och Dv-kameror produceras det nu filmer i en rasande takt. Allt från hemmaproduktioner, till semi-proffs till etablerade filmskapare kan nu både billigt och enkelt göra film efter film och ge ut på den växande dvd-marknaden. Tyvärr, måste jag dock säga. Nu kommer det tretton zombies på dussinet (vilket är bättre än på spökfilmsfronten där det efter senaste räkningen var femton spöken per dussin!) och det är svårt att hitta det färskaste köttet bland denna hög av stinkande zombies. Porrindustrin har även de funnit zombies lukrativt! Det var väl bara en tidsfråga. Porn of the Dead, Zombie Gangbangers och Night of the giving head heter de jag kan komma på. Ja, inte bokstavligt talat, alltså kommit på…
Zombie Strippers med genrepersonligheter som Robert Englund och Jenna Jamesson och Zombies! Zombies! Zombies! är andra titlar som leker med blandningen sex/zombies. Dock inte på det hårda sättet.
The Signal är en blandning av zombies, 28 dagar senare och Monty Python. En rätt schizofren film, om än rätt kul på sina ställen. Bra skådespelare lyfter den över många andra lågbudgetfilmer. Sen att den är ganska kladdig på sina ställen är ju inget som jag klagar på.
Fido utspelas i en amerikansk femtiotalsmiljö var en film som smög sig upp 2007. Här råkar det vara en värld där alla hushåll värda namnet har en zombie. Som tjänstefolk det vill säga, och zombies utför de tråkigaste sysslorna i samhället. Gamla ståupparen Billy Connolly spelar Fido, som verkar vara en zombie av det smarta materialet. Småkul och småputtrig film. Kortfilmen What to do in a Zombie attack utspelas i ett liknade scenario. Finns på ett Youtube nära dig!
Spanska [rec] är en superskakig och nervpirrande upplevelse. Närmast dokumentär i känslan då den är filmad med endast en kamera. Extremt bra och spännande. Få se om den amerikanska remaken Quarantine lyckas behålla nerven. En uppföljare till [rec] är på väg. Belissimo! X-mas story av samma regissör är en julvariant av elaka barn, zombie och växa upp film. Gjord för teve, men likväl en trevlig bekantskap.
Bruno Matteis Zombie – the beginning. Ja, vad ska man säga? Har du sett Aliens? Om du tänker dig Aliens på jorden, med zombies istället för xenomorpher och att Enskedes lågstadieskola skulle gjort filmen som hobbyprojekt under tre veckor, ja då skulle nog resultatet se ungefär likadant ut som denna soppa till film. Mattei (låt han vila i frid dock och hoppas att han inte återuppstår) har till och med försökt (i den vidaste betydelsen av ordet, Mattei kunde helt enkelt inte göra film) kopiera scen för scen ut Aliens! Totalt ogenerat. Filmen luktar lika illa som det gör på bårhuset när kylrummet går sönder, så håll dig borta från denna fekalie till film.
Planet Terror av Robert Rodriguez valde att i sin del av Grindhouseprojektet med Quentin Tarantino göra en slaga zombiefilm. Lagom korny, kitchig och med ett slut som inte direkt spar på krutet gör att varje zombiefan får sitt lystmäte tillfredställt.
Sen kom det fler zombies, och fler och fler! Zombie diaries, sci-fi channel producerade Dead and Deader, Necroville, Night of the Living Dead 3d, Dead Noon, Ny zeeländska underhållande Undead, Undead and Alive, Last rites of the Dead, Dead Heist, The Quick and the dead, Dead Meat, mockumentaryn American Zombie, Days of darkness, Dead men walking, Flight of the Living Dead, Raiders of the Damned, den animerade City of Rot, The Vanguard, Bone sickness, den franska They come back!, spanska kortfilmen I´ll see you in my dreams, återigen med hästsvans dödar Steven Segal zombies i Against the dark och sist men inte minst den spännande och blodiga engelska miniserien Dead Set. The horror never ends!



Det fortsatta livet efter döden!
Framtiden ser dyster ut för mänskligheten!
Det verkar inte bättre än att filmer som tar upp temat med de vandrande döda har fått en renässans igen! Kanske är det så att rädslan för det okända och det döda är något som inte går ur tiden. Det finns några filmer som är på gång, bl.a. Romeros nya som ännu inte har något huvudord framför …of the Dead, Dead Air, Escape of the Living Dead (av Romeros gamla NOTLD kollega John Russo), och sen ska svensken Jan Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda komma upp på de svenska biodukarna inom ett par år. Är den hälften så bra som boken kan den bli en lika stor kioskvältare som Låt den rätte komma in. Den norska Dead Snow ser jag fram emot. Självfallet kommer även en drös av direct-to-dvd zombiefilmer att leta sig fram genom myllan. Personligen kommer jag att likt en likmask på ett kadaver att kalasa på alla de filmer som kommer och har förhoppningar på att kanske en tredjedel av de filmerna som släpps är intressanta. Kanske kommer en och annan till och med ha samma klass som de klassiska verken. You just can´t bring a good zombie down!
Epilog: Tips om hur man dödar zombies var det ju jag skulle ge. Du sitter där på kyrkogården och har frenetisk letat i texten efter förslag och du börjar nu få panik då de odöda närmar sig med hasande steg. Du måste förstöra hjärnan på dem! Så enkelt är det! Med ett skott i pannan, en kofot in i huvudet, krossa huvudet med en gravsten, häll syra på det, kapa det med en spade, kör över det med en bil, en pinne rakt in i ögat… endast fantasin sätter gränsen… men hjärnan måste förstöras! Eller gör som jag vet att jag skulle göra i din situation… SPRING!



Filmtips och filmvarningar Av Christer Persson!
Missa inte dessa (för den som verkligen vill veta hur ta hand om probemet med zombies!)
  • Day of the Dead
  • Dawn of the dead
  • Braindead
  • Zombie Flesh Eaters

Långsammaste zombierna (som en pensionär lätt kan komma undan)
  • Zombie Flesh Eaters
  • The living dead at Manchester Morgue
  • Burial Ground
  • The Beyond
  • The Blind Dead

Snabbaste zombierna (inte ens Forrest Gump skulle komma undan)
  • 28 dagar senare
  • Dawn of the Dead remaken
  • Dance of the Dead
  • 28 veckor senare
  • Resident Evil 3

Papier mache make up (eller: ni behöver bara sminka från halsen och uppåt, det är ingen som ser det!)
  • Zombie Holocaust
  • Zombie – the beginning
  • Porno Holocaust
  • Zombie Lake
  • Dawn of the Mummy

Snyggaste make-upen
  • Day of the Dead
  • Braindead
  • The Beyond
  • Dawn of the Dead (remaken)
  • Zombie Flesh Eaters

Blodigaste (på med regnkapppan)
  • Braindead
  • Day of the Dead
  • The Beyond
  • Re-Animator
  • Versus

Varför?(eller Let sleeping corpses lie)
  • Remaken på Day of the Dead
  • Zombie Lake
  • Return of the Living Dead 2
  • Zombie – The Beginning
  • Burial Ground

Zombiescenarier jag skulle kunna tänka mig leva i!
  • Night of the Giving Head
  • Dawn of the Dead
  • Fido
  • Erotic night of the Living Dead
  • Shaun of the Dead

Bästa sättet att eliminera en zombie
  • Hagelgevärskottet i Dawn of the Dead
  • Spade som i Day of the Dead
  • yra som i Diary of the Dead
  • Gräsklipparen I Braindead
  • Helikopter som i 28 veckor senare och Planet Terror

Bästa zombierepliker!
  • -Hello Aunt Alicia – Bub i Day of the Dead
  • - Brains! – Tar-man i Return of the living dead
  • -Send more paramedics – lurig zombie i Return of the living dead
  • -UUunnnnnhhhgggggg – Valfri zombie ur de Italienska filmerna på 1980-talet
  • - you…. Baaastarrrrd – Dr. Hill i Re-Animator


    • Filmer som nämns i artikeln: 
      28 days later
      28 weeks later
      Against the dark
      American Zombie
      Attack Girls’ Swim Team Versus the Undead
      Bio-Zombie
      Bone sickness
      Braindead
      Burial Ground
      City of Rot
      City of the Living Dead
      Creepshow
      Dance of the Dead
      Dawn of the Dead
      Dawn of the Mummy
      Day of the Dead
      Days of darkness
      Dead Air
      Dead and buried
      Dead and Deader
      Dead Heat
      Dead Heist
      Dead Meat
      Dead men walking
      Dead Noon
      Dead Set
      Dead Snow
      Demonia
      Demons
      Diary of the dead
      Erotic Nights of the Living Dead
      Fido
      Flight of the Living Dead
      Grapes of Death
      Graveyard disturbence
      Hanteringen av odöda
      Hard rock Zombies
      Hell of the Living Dead
      Horror of the Zombies
      House by the Cemetery
      House of the Dead
      House on Haunted Hill
      I´ll see you in my dreams
      Junk
      Land of the Dead
      Last rites of the Dead
      Necroville
      Neon Maniacs
      Night of Giving Head
      Night of the Living Dead
      Night of the Living Dead 3d
      Night of the Seagulls
      Nightmare City
      Oasis of the Zombies
      Oneechanbara
      Petsemetery
      Planet Terror
      Porn of the Dead
      Porno Holocaust
      Quarantine
      Re-Animator
      Raiders of the Damned
      [rec]
      Redneck zombies
      Resident Evil
      Resident Evil 2
      Resident Evil 3
      Return of the Evil Dead
      Return of the Living Dead
      Return of the Living Dead 2
      Return of the Living Dead 3
      Return of the Living Dead 4
      Return of the Living Dead 5
      Return of the Living Dead 6
      Return of the Living Dead 7
      Return of the Living Dead 8
      Revenge of the Living Dead
      Scooby Doo on Zombie Island
      Shaun of the Dead
      Shock Waves
      Stacy
      Stacy 2
      Supernaturals
      The Beyond
      The Dead next door
      The Dead Pit
      The fog
      The Killing Box
      The living dead at the Manchester Morgue
      The Living Dead Girl
      The Living Dead in Tokyo Bay
      The Quick and the dead
      The Signal
      The Vanguard
      The Video Dead
      They come back!
      Tombs of the Blind Dead
      Toxic Zombies
      Two Evil Eyes
      Undead
      Undead and Alive
      Versus
      What to do in a zombie attack!
      Wild Zero
      Virgin among the Living Dead
      Zeder
      Zombie – The Beginning
      Zombie diaries
      Zombie flesh Eaters
      Zombie Flesh Eaters 2
      Zombie Gangbangers
      Zombie Holocaust
      Zombie Lake
      Zombie Selfdefence Force
      Zombie strippers
      Zombies! Zombies! Zombies!