lördag 22 januari 2011

Mitt liv i dur går i moll!

"Mitt liv i dur går i moll" låter det underligt och motsägelsefullt? För mig har det alltid varit en självklarhet, och det är ju en gammal universell sanning att motsattserna dur/moll är nödvändiga komponenter. Utan det ena  är det andra inte möjligt. Nu ska jag verkligen inte gå nere mig i någon filosofisk tankegång eller resonemang här på bloggen. Det får bli en annan gång. Idag tänkte jag mest bara förmedla intressestafettpinnen om att när jag mår rätt uppåt, ja det är då jag som mest lyssnar på musik som går i moll. Och nej, amatörpsykologen i dig kan tystas, det beror inte på någon underliggande psykologisk omedveten tanke om att jag ska minsann inte må bra, when in dur, bring on the moll! Inte alls. 


Är det det svenska vemodet som bubblar inom mig när jag lyssnar på Freddie Wadlings Skillingtryck och mordballader, och i duschen sjunger med i sorgsna visor om mord, barnmisshandel och dödsångest? Detsamma när jag frestar grannarna med Candlemass, Celtic Frost, Black Sabbath, Ghost, King Diamond (som iofs är ganska upptempo trots de skräcktematiska låtarnas innehåll) och Jeff Buckleys vackra, men vemodiga låtar. Ju mer moll, desto mer i dur klingar min själ. Visst tycker jag om ett gott skratt. Ingen annan tycker om ett gott skratt mer än jag. Jo, kanske min fru.. och Major Johnson... (just kidding). Det finns mycket livsbejakande musik också som är värd att lyssna på. Samtidigt finns det inget som kan göra mig på så dåligt humör som hurtig och lycklig musik. Min själ vibrerar i otakt med det. Hurtflåsig dansmusik, pulserande disco och seratoninstinn pop väcker det värsta inom mig. 


Det finns något vackert i mörkret och något älskvärt och genuint i längtan som endast molltoner kan göra tydligt. 


Trevlig helg på er go´vänner och ta hand om er!


Några molllåtar för att väcka dur-känslorna :)