måndag 8 november 2010

Nya låtarna finns nu att lyssna på! Luna Macabre strikes again!



Pojkar och flickor!


Nu går det att höra de nya alstren som vi spelade in för ett par veckor sedan. Sensus egna ljudtekniker Andreas har antagligen hört låtarna mer gånger än vad som är nyttigt för en person under detta tidsspann. Men tack vare hans rattande på spakarna, och med hjälp av våra önskningar och gnäll är nu allt redan klart! Låtarna är som följer; All the boys, Cum in heaven och Like a shadow comes the pain. Två stänkare med uppåttakt och en lite mer 80-tals inspirerad sak. 


Vi i bandet är betydligt nöjdare med dessa låtar än de på förra demon, och även om jag som "takthållare" har en och annan sak att justera och förbättra, så har vi hittat ett eget ljud denna gång. 


Så tveka inte! Navigera dig till http://www.myspace.com/lunamacabre på stört och lyssna på låtarna och höj lyckan med 10% (förhoppningsvis). 

tisdag 26 oktober 2010

Demoinspelning och massa monster!

Då har Luna Macabre varit i studion igen. Denna gång så gjorde vi alla rätt.

1.  Vi var alla fyra närvarande
2. Vi spelade in allting under helgen
3. Allt var lagt och klart när vi lämnade studion i söndags.

Trots några smärre uppförbackar (läs: nervös trummis) så förflöt det kreativa arbetet ganska felfritt. Tanken var att de tre nya låtarna vi har; All the boys, Cum in Heaven och In the shadows comes the pain, skulle spelas in under helgen. Mission accompiced! Även om undertecknad är partisk måste jag säga att det är tre mycket starka låtar som står på egna ben och som är lite annorlunda mot tidigare material. Ja, visst låter det Luna Macabre, men ett tajtare och ösigare Luna.




Det var intressant att spela in ”live” i studion.  Första demoinspelningen hade jag som trummis  bara ”slaskgitarr och bas” i lurarna, medan nu i helgen körde vi på som i replokalen. Fast med lite bättre ljud. Ljudteknikern Andreas hade plockat ihop ett riktigt bra trumset till mig som kändes grymt bekvämt att spela på.  Så för en gång skull behövde jag inte bära en massa tung skit. Trodde jag. Då alla inte kunde vara närvarande på torsdagen då det riggades, lyfte jag och Mangler upp alla stärkare och stränginstrument. Jag såg snyggt till att smita undan att bära ner de sakerna efter inspelningen. That´s the kind of guy I am. Mixning av demon är enligt rykten på gång redan…



Som bonus vill jag visa denna lilla underbara film av Greg Nicotero. Nicotero som jobbat som special effects skapare i många år nu (han började 1985 jobba med Tom Savini på George A. Romero´s Day of the Dead)och som en av grundarna av KNB F/X group har de gjort sjukt mycket bra effekter. Nyfiken på vad? Kolla in honom på www.imdb.com. Annars kommer jag skriva ett sånt därna låååångt inlägg igen. Anywho…  innan han startade med att göra effekterna på sjukt efterlängtade (av mig) The Walking Dead, gjorde han denna lilla förtjusande kortfilmen. En mockymentary om Hollywood och om saker och ting kanske inte var påhittade… Åtta minuters nördhumor!


onsdag 29 september 2010

Sally Menke är död. Vem tusan är det tänker du?

Sally Menke var kvinnan som tillsammans med Quentin Tarantino gjorde hans filmer så bra. I likhet med Martin Scorsese och Themla Shoonmaker så skapade de magi i biosalongen. Sally var Quentins klippare. Vi vet alla hur coola hans filmer sett kan tacka hhenne för att de blev så fantastiskt snygga. Det finns en kort artikel på http://www.aintitcool.com/node/46764 där även denna fina lilla film där Quentin pratar om deras samrbete under filmen Death Proof (som jag tyckte om, så det så!), i slutet på kortfilmen är det lite klipp med hälsningar till Sally som hon skulle få se när hon jobbade. 


Jag hoppas att Quentin hittar en lika begåvad klippare igen som han kommer ha ett lika utvecklande samarbete med. 


... Hi Sally!


">

tisdag 14 september 2010

Korta filmrecensioner

Likt speeddating ska jag här presentera ett par filmer som kan vara av intresse. 


Att förlora ett barn...



Vinyan. Fabrice Du Welz suggestiva och drömska film om ett par som är på jakt efter sin son som försvann i tsunamin som svepte över bl. a. Thailand. Inte alls lika bisarr eller voldsam som De Welz Calvaiere, men sevärd för den som uppskattar film som inte ger dig svaren gratis.Just det, Rusus Sewell visar att han faktiskt är en bra skådis!




Hierro. På väg på en helgsemester på en  ö försvinner Marias barns spårlöst. Hela hennes liv vänds upp och ner och när hon fortsätter sökandet efter sonen uppdagas det att fler barn har försvunnit lika mystiskt som hennes. Rätt snygg spansk film, som trots att den leker med skräckfilmers estetik, mer är en thriller. 


Nature sucks... (eller... naturen, finns den annat än på vykort? som Arne Anka säger)




Vertige. Franska ungdomar på klättersemester utmanas av både moder natur, inre motsättningar och... Första halvan av filmen är spännande och imponerande filmad. Snygga klättningsscener och några riktiga nagelbitare dessutom, sen byter filmen spår. Trots att det känns som kombinationen schampoo och balsam i samma flaska, tyckte jag att det var rätt så trevlig. Men så har jag ingen smak heller.




Frozen. Envisa ungdomar mutar sig upp på berget för en sista åktur, men komminikationsproblem bland liftförara gör att de blir sittandes halvvägs upp. Det är kallt, det är lång till marken och som grädde på moset öppnar anläggningen inte förrens nästa helg igen. Tajt, välspelat och spännande. Om än lite långrandig på sina ställen. Intressant är att den är inspelad på plats. Inga green-screens här inte! Av regissören till Hatchet.


Lååånga filmer...




Robin Hood. Förlåt Ridley Scott,men detta var faktiskt inte ens bra. Släpp bombastiska historiska filmer och visa att du är en visuell mästare och skapare av bra filmer. Trots Russel Crowe, Cate Blanchett och Max von Sydow ser jag inget förmildrande.Så Ridley, du har gjort ditt för historiska filmer ett tag nu, gå vidare!  Jag ser, faktiskt, fram till nya Alienfilmen. 




Phobia 2. Thailändsk episod skräckis, med känsla. Visserligen håller alla fyra episoder inte lika hög klass, men den första om den unga obstinata munken är trevlig och segment fyra, In the end, är sjukt underhållande. Knäppgökarna från Phobia 1 som avdramatiserade slasher/spökfilmer, gör här upp med asiatisk spökfilm på underbart sätt. Inte så otäckt, men ack så underhållande!

måndag 16 augusti 2010

Luna Macabre klarade det!

Då har vi fått känna oss som rockstjärnor för en kväll då, och det finns väl bara en sak att säga, hell yeah! När vi gick av scenen svettiga och... nej men vänta.. jag kanske ska ta det från början iaf?

Trummisen och de nattsvarta figurerna
Nervositeten greppade tag i mannen. Fanns det någon konspiration därute? Var det så att något konkurrerande band hade hällt något underligt i hans vatten då de senaste dagarnas repetitioner gått åt pipsvängen? Nervöst stirrade han mellan persiennerna efter skumma personer som verkade lura bakom träden i parken... nej fan, vänta så var det ju inte...

Fredag förmiddag
Så här var det på riktigt. Det var länge sedan jag var så nervös. Sant är att repetitionerna dagarna innan hade gått extremt dåligt, men det berodde mest på nerver och en förmåga att överanalysera allting. Jag spelar ju knappast som Neil Peart, utan snarare som en halvdan Filthy Phil, vilket gör analyser onödiga. Mitt vikigaste jobb är att hålla takten, inte att göra tekniska krumelurer, något som kan vara svårt nog bara det. Hur som haver, då min nervositet satt ungefär 3 centimeter utanför kroppen var jag mindre enkel att vara i närheten av (förlåt Ebbas mamma...) och jag förbannade väntan på att få lasta in grejjerna på Virus Bar och göra soundcheck. Jag hade en aning om att det skulle hjälpa till med att släppa en hel del av nojjorna. 

Fredag eftermiddag
Hurra! Klockan 16.00 började vi lasta in all vår utrustning på Virus (note to self: roddare... vi måste ha roddare). Ljudkille var på plats (vars namn jag glömt, sorry) och det gick förvånansvärt snabbt att få upp allting på scen och starta soundchecken. Vi körde genom några låtar och ungefär som jag hade inbillat mig, så försvan 80% av all min nervositet, dessutom verkade det som att min högerfot ville vara med och spela i bandet igen. Tack fot! Janne, mannen bakom Virus och arrangemang som Metallsvenskan, kom o snackade lite och visade sig vara en riktigt trevlig kille. 

Sedan var det snabbt hem för lite käk och en dusch. Vankade av och an en stund, packade klädombyte till scen och drog hem till Sonny där vi i bandet möttes upp innan spelningen. Lite dödsmetall, punk och metall senare åkte vi till Virus.. snart skulle vi spela!

Fredag kväll
På Virus var det ganska mycket folk och nervositeten var utbytt på en "jävlar anamma" känsla som gjorde att jag ville upp och spela på en gång. Men det gick inte se.. vi hade lovat att låna ut vår utrustning till bandet The Boatsmen innan som spelade för det bröllopspar som hade abbonerat Virus fram till 23. Så jag vankade fram och tillbaka mellan våran backstageyta och den fin-fina rökbalkongen som Virus har. Inte blev det bättre när Janne ville att vi skulle skjuta upp spelningen 30 minuter... det blev en kvart senare till slut, och 00.15 presenterades vi av Thron som drog ett par "Hey Jhonny!" (ja, han stavar det så) skämt och med Suspiria soundtracket i bakgrunden kunde vi till slut äntra scenen!  

Spelningen
Med Speed of passion som öppningslåt körde vi igång med alla korten på bordet... hårt, snabbt, intensivt och varenda svettpor på kroppen var vidöppen. The Boatsmen klantade till det lite med att flytta om lite för mycket på scen när de spelade, så mitt trumset var lite off balance så att säga och deras ena gitarrist glömde koppla in Jons gitarrtop till förstärkaren. Illa, illa..men efter jag fått tagit nytt sikte på ena cymbalen som var för lång bort och Jon fick sin gitarr inkopplad under andra låten var det ingen hejd på oss. Visserligen var det många bekanta ansikten i publiken, men jag är övertygad om att även de som inte hört oss innan tyckte att vi hade bra ös och utstrålning på scen. Att sitta bakom ett trumset så där och spela live är helt underbart. Visst, jag spelade lite fel och tappade trumpinnen, men det är ju rock n roll! Det ska inte vara perfekt. Det ska kännas i varenda cell i kroppen och energin som släpps loss är ett rus som jag bara älskar. Efter 40 minuter var vi klara med setet och rev av en halvdan variant av Blood of my blood som extranummer. Överlycklig och genomblöt av svett tog jag mig av scenen. Fan, ville spela mer, mer.. MER! Med en adrenalinnivå som var på topp inmundigade jag några öl och vips var det dags att gå hem. 

Dagen efter
Det var lite tungt att komma upp.. det ska jag inte hymla om. Fick vänta massa timmar för att komma och hämta utrustningen och lämna den i lokalen (tack Terje för lån av bil) och sedan fick jag en mycket trevlig lördagskväll tillsammans med dottern komplett med godis och rolig film att titta på. Kontrasterna kunde inte vara större. Men det är kontraster som gör livet så intressant.. för inte fan skulle jag vilja byta bort någonting jag har. Det enda jag hoppas på är att vi får mer spelningar, nu först på Live@heart festivalen i September och att Janne på Virus vill ha oss där fler gånger! För David Hess sa ju faktiskt detta om våran demo: Interestingly Fresh!"!

foto: Fredrik Borneskog









foto: Fredrik Borneskog


foto: Nicolas Torres-Vargas

tisdag 10 augusti 2010

Tre dagar för Luna Macabre

It´s a long way to the top if you wanna rock n roll!
Nu är det hårdrepning som gäller. Bara tre dagar kvar innan vi får vår första spelning i Örebro. Kommer vi kunna visa oss ute igen efter det? Kommer skivbolagen jaga oss? Kommer vi prestera på Virus? På två av frågorna är svaret: Ja. 


I vår lilla pluttiga replokal, som saknar ventilation och allt annat känns det som, viker affischerna ihop sig av den fuktiga luft och värme som blir när vi repar. Vilket på sitt sätt är bra, det visar att vi ger järnet redan nu, trots att den stora explosionen kommer att bli på fredag. Det är något speciellt att spela inför folk, och skärpan brukar infinna sig på ett annat sätt. Kanske är spellokalen och scenen något större än replokalen vilket gör att mystiska dofter från strängbändarna längst fram inte kommer att förpesta min stackars näsa. 


De som kommer och lyssnar (och förhoppningsvis röjer lite) får även avnjuta två sprillans nya låtar! Lite finputsningar på de låtarna under de dagar som är kvar kommer det att låta hur bra som helst. 


Tre fjärdedelar av Luna Macabre svettas likt 
Bast VM i Finland (dock utan rapporterade dödsfall) 
foto: Jessica Magnusson


Film
Var på bio förra veckan och såg Inception. Om jag får vara lite tråkig, så ska jag instämma i de körer som besjunger om hur bra filmen är, hur bra De Caprio är, hur intresseväckande manuset är, och framförallt hur snygg filmen är! Det är när de dör där i mitten av filmen.... hehe, just kidding, inga spoilers här inte. Christopher Nolan är tillsammans med David Fincher lätt en av de mest inflytelserika och intressanta yngre filmskaparna i Hollywood just nu (inte bara det att deras stilar påminner om varandra).


Har fått något mystisk intresse för dokumentärer om Nord Korea. Inte ens de mest slipade manusförfattarna skulle kunna hitta på en film som skulle vara lika sjuk och bisarr som Kim Il Sung och Kim Jung Il har gjort vardagslivet i Nord Korea. Återkommer med text om detta längre fram.


Ha det bra medborgare och kanske ses vi på Virus på fredag?

lördag 31 juli 2010

Recension: Skandinavian Blue - The erotic cinema of Sweden and Denmark in the 1960´s and 1970´s


Skandinavian Blue
The erotic cinema of Sweden and Denmark in the 1960´s and 1970´s

Författare: Jack Stevenson
ISBN 978-0-7864-4488-5 

Den svenska synden, det är ett begrepp som vi i Sverige levt med ett tag nu. Inte minst på grund av (tack vare?) alla rockstjärnor och filmstjärnor som när de besöker Sverige MÅSTE kasta ur sig den klassiska ”Ni har så vackra kvinnor i Sverige!”  Om du någonsin har undrat hur den svenska synden startade och vem som låg bakom den, greppa då tag i Skandinavian Blue.

Författaren Jack Stevenson förnekar sig inte. I många år har han rest runt i norden och europa och visat 8/16mm film på festivaler. Han visar filmer vars värde räknas i småören bland kutureliten, men vars riktiga kuturella värde inte kan värderas högt nog hos oss alla som älskar kultur och företeelser i de yttre cirklarna av det som anses som passande. Jack Stevenson har dessutom gett ut flera böcker tidigare som alla på ett intresseväckande och insiktfullt sätt tar sig an den sortens film som i stort alla har sett, men som  få öppet erkänner att de gillar. Tidigare verk av Jack Stevenson är: Desperate Visions: Camp America, Addicted och Fleshpot. Obligatorisk läsning om du är intresserad av undergroundfilmskapande i USA, knarkfilmer och om sexfilm.

Skandinavian Blue är en välskriven och essälikande bok på engelska som med informativ och initierad hand styr oss från de tidigaste ganska oskyldiga skandinaviska filmerna från tidigt 1960-tal till hårdporrfilmerna på 1970-talet. Det är inte ett uppslagsverk, utan är menad att läsa från början till slut, även om den kunskapstörstande läsaren snabbt kan leta sig fram till det den söker efter i bokens utförliga index.

Den svenska sommaren, eller hur den sexuella frigjordheten började lätta på kläderna
Det hela startade egentligen ett åtionde tidigare. I Sverige till och med! Arne Mattsons gjorde 1951  Hon dansade en sommar. Här uppvisades nakna bakdelar på badande svenska ungdomar och för första gången rodnade Moder Svea lätt på kinderna, inte ont anande om vad som väntade henne i nästa deccenium. Skandalen, och publiksuceén, var ett faktum och nästa film som visade naket var gjord av en viss Ingmar Bergman. Han torde vara bekant då han gjort Ormens Ägg med David Carradine. Hursomhaver, Bergman spelade in Sommaren med Monika 1953  och hade, förutom Lars (bunta ihop och slå ihjäl dom!)  Ekborg, en ung barbröstad Harriet Andersson i huvudrollen. Sveriges rykte som ett sexuellt frigjort land var härmed cementerat. Under den mer slagkraftiga titeln Monika, story of a bad girl fick den ett stort genomslag på den amerikanska undergroundscenen. Idag är det knappast någon som höjer på ett ögonbryn över ett par nakna bröst, men på 1950-talet var detta en skandal! En tidig nakenchock så att säga.

Det var många komponenter som skapade den enorma våg av lättklädda och tabubrytande filmer som senare skulle välla in över världens länder från skandinavien. Konst, musik, politik och kultur gick genom radika förändringar och krigsbarnen var nu arga unga tonåringar som ville förända världen. Allt var möjligt, även det omöjliga!

Jag tror att någonting är ruttet här i staten Danmark!
De nordiska sexfilmerna startade precis som i resten av världen med ”undervisnings”filmer, med originella titlar som;  Sex i Copenhagen, Sex i Sweden, Sweden: Heaven and Hell och inte förglömma den svenska Kärlekens Språk. Dessa var en förlänging av de mondfilmer som Jacopetti och Prosperi skapade med Mondo Cane och var ett utmärkt format att få visa upp nordenas sexuella frigjordhet, sex och  nakna kroppar. Nämnde jag nakna kroppar? Övergripande antalet av dessa ”dokumentärer” var enkla  och billiga producerade filmer som desutom var lätta att distribuera. Sex säljer som sagt. Hvergang!

Danmark blev snabbt känt som landet där sex och hor skedde helt öppet och inte blev det bättre när den danska censuren avskaffades 1969. Pornografiska biografer och bokhandlar sköt upp som svampar ur jorden och det fanns många som tyckte om ”svamp” så att säga! Självklart gjordes det även spelfilmer med vågade inslag med promiskiösa människor som; Jag, en kvinna, Gift, Jag är nyfiken gul (med Barbapappa och Lena Nyman), Anita, ur en tonårsflickas dagbok (med vackra Christina Lindberg och Stellan Skarsgård) och Fanny Hill.


Sex är mycket roligare än att bygga med Lego!
Kanske var det nordens stora fördel var att de vågade ta steget från undervisningsfilmer, även om  de fortsatte att producerades med en kanins rappa takt, till mer påkostade spelfilmer med erotiskt innehåll. Gamla förlegade värderingar sattes på prov och den unga generationen gjorde öppet uppror. Gärna nakna. Sex var något som var kul! Sex behövde inte vara något som vara vare sig farligt eller moraliskt fördärvande. Fler och fler så kallade gladporr filmer produceras, mest kända är de filmerna som hade Ole Söltoft i huvudrollen, Sängkanten filmerna och Tecken-filmerna. Värt att notera att Ingmar Bergmans dotter Annna var med i Skyttens tecken!  (som nu finns att köpa i en förtjusande DVD box). Det var betydligt fler som var inblandade i att skapa det från början bördiga sexuella landskap som bevittnade om nordbornas sexuella frigjordhet, som senare var med och skapade det sexträsk som gick under vid slutet av 1970-talet. I boken får du en god inblick på deras verk och i vissa fall även deras intentioner.


Det som är Skandinavian Blue största fördel är Jack Stevensons sätt att närma sig ämnet. Som slipad pornograf vet han att att sexfilm inte bara dyker upp utan anledning, utan att det finns samhälleliga krafter bakom allt som sker. Så inte bara är boken en kronologisk genomgång av filmer, utan tar även hänsyn till hur samhället reagerade på de filmer som blev allt grövre och grövre med tiden. I Danmark, vars globala bild är ett öppet och frigjort land, blir det intressant att veta att även hos våra liberala grannar har det funnits krafter som protesterade mot den frigjordhet som filmerna speglade.

Att det ligger flera års arbete bakom boken och ett stort kunnande om genren går inte att ta miste på. Till bokens nackdel är att en del av beskrivningarna av filmernas handling blir lite väl ingående ibland och varför finns inte Ole Söltoft med i indexet i slutet? Men det är petitesser i sammanhanget och inte vill man som läsare skicka den syndfulla dvärgen på Herr Stevenson för det. Skandinavian Blue en underhållande och faktasprängd bok som skriver om ett tabubelagt ämne med torr humor och som aldrig blir vare sig spekulativ eller som tar till billiga knep för att locka läsaren. Inte ens den digra samlingen bilder som finns i boken är direkt sexuella eller provokativa. Skandinavian Blue är en bok som vill förklara och berätta vad det var som egentligen hände under de där årtionderna och lyckas med den föresatsen föredömligt. Skandinavian Blue är definitivt boken för dig som vill veta vad norden har mer att erbjuda än Legoland, Gröna Lund och Ingmar Bergman! För som våra utlänska stjärnor brukar uttrycka det ”Ni har så mycket vackra kvinnor i Sverige!”


Intervju med Jack Stevenson 
av Christer Persson 

Q: How is it that an American is so interested in Scandinavian sin and devotes so much time and effort to get the word out to the world?

A: I have always been interested in the way modern mythologies have been spread (and sometimes created) by popular cinema, and to my generation (I am 54) Scandinavian cinema had a huge impact. In SCADINAVIAN BLUE a Danish journalist comments that the movie CHRISTA could only have been made by a foreigner and perhaps the same is true of my book which is really as much about America as Denmark or Sweden. The fact that I have lived in Denmark for 17 years (after marrying a Danish girl) as allowed me to understand the story on a deeper level. In a practical sense it was the story I could write because I lived here and know the language and culture relatively speaking. But also as I say a story I was personally interested in. I remember as a teenager all the rumors about the film I AM CURIOUS YELLOW that swept the small town I was living in. To young men in America in the late 60s Sweden and Denmark were indeed mytological places. The sexual revolution happened there first, these countries entered the future first.

Q: Can you tell us a little about the film shows that you´re showing at festivals? What kind of themes do they have, and what are the reactions from the audience?

A: I have written the book over the course of 7 years and for 4 years I have been lecturing on the subject at film festivals in Europe and America, screening a selection of feature films, trailers and outtakes that outline the evolution of Danish and Swedish erotic cinema from the 50s into the 70s. The feature films include ADVENTURE IN DENMARK, WITHOUT A STITCH and other movies.

 Q: If you got to choose one Danish and one Swedish film that really embodies the Scandinavian sin, which ones would that be?

A: That is a difficult question because one must define the term SIN and that is in the eye of the beholder and depends on the era. Is hardcore XXX pornography sin or not? For example I A WOMAN was far more daring and shocking film for audiences of the time than the hardcore pornographic films that came out later. And what is perhaps the sickest film, THE SINFUL DWARF was not even particularly  Danish. THRILLER, A CRUEL PICTURE, the sickest movie produced in in Sweden was also not particularly Swedish. It was the obsession of one individual. So I really have trouble coming up with single films that embody the two countries. When people talk about the concept of SIN in movies I always think of the Liz Taylor movie BUTTERFIELD 8 which is far more sinful than DEEP THROAT.

Q:The kind of films that you write about is not the newer bunch of movies that you easily can get hold of. Aren´t there any new films that rises your interest?

A: I am not a great fan of the newer films which can all be said to be art films. I am more a fan of what could broadly be called exploitation cinema and the 50s through the 70s was the golden age of Scandinavian exploitation cinema. It ended at the start of the 80s. I am simply not much interested in mainstream commercial cinema today - or art house cinema. The selection of films one can see in movie theaters today is very narrow, but on the other hand I never watch films on DVD except for research purposes. And I do not go to film festivals unless I am invited to show one of my programs. I am out of the loop and happy to be there.

Jag tackar Jack Stevenson för hans tid och förlaget McFarland för kopia på boken!

torsdag 29 juli 2010

Luna Macabre Live 13/8 på Virus i Örebro

Hör upp alla Lunatics och Lunackicks! 


Fredag den 13:e kommer Luna Macabre att spela på Virus i Örebro! Det är bara att sätta på sig bästa gå-bort kläderna, köpa ett par öl och suppporta oss! 


Det kommer att bli sjukt kul och vi lovar att vi kommer att ge järnet från början till slut!



måndag 12 juli 2010

Tonight demon... snart i var mans/kvinnas hem! Med nerladdningslänk!





Så där ja... nu har de sista justeringarna gjorts. Luna Macabres "Tonight" demo finns nu att köpa! I sedvanlig Luna Macabre-stil kommer inspirationen från både punken och hårdrocken. Denna inspiration kastas senare ner i en stenkross som tonsätts och utförs på instrument med mycket energi och glimten i ögat. Låtarna på demon är som följer:


Hammerfist
Speed of passion
Showerboy
Tonight
What hides inside
Heroin


Även om arbetet med demon har dragit ut lite på tiden är Luna Macabre nu färdiga att sprida budskapet och är sjukt sugna på att komma ut och spela live! 


Smakprov!


Demon laddar du ner här!  http://www.megaupload.com/?d=SE6SGPAF
One..two...three..GO!

onsdag 23 juni 2010

The big four eller en thrashares bekännelser!

Som gammal thrashare var det en ganska speciellt kväll igår. Tack vare digitalbions intåg och att tekniken idag nästan är lite Star Trekig, kunde världen vara med och titta live från The big fours spelning i Sofia Bulgarien. Men vänta tänker du.. thrash? The Big Four? Vem är Sofia i Bulgarien? Var det något snuskigt som hände med henne och några välhängda herrar? Nejnej, jag backar tidsmaskinen lite grann. Laxå... 1984... fåglarna kvittrar, en trettonåring lever livet helt ovetandes om att en imaginär musikalisk ångvält är på väg i kollitionskurs i oroväckande fart mot honom!

The eighties.
Som ung och oerfaren metallskalle i Laxå på 80-talet var det de klassiska banden som gällde; Judas Priest, Black Sabbath, Rainbow, Lynyyrd skynyrd, Rush, AC/DC, Nazareth, Iron Maiden och några lite nyare band som Manowar. Livet var gått och genom tidningar som Okej! och Rocket läste man sig fram till vilka band som var heta just då. Jag minns dock hur allt spårade ur. Jag var med mor o far till Stockholm och vid någon tunnelbanestation fanns det en skivbutik.. och där stod den.. väntade på mig... Hell awaits med Slayer. Väl hemma terrade jag kompisarna med denna "nya" musik som jag älskade, spelade om och om igen, och skrev ner putslustiga textrader som " kill the preachers only son"  "Hail satan!" och liknande i mina skolböcker (Mercyful Fate hade redan greppat tag i mitt svarta hjärta och öppnat helvetes portar för mig). Det var något med attityden i musiken, hela utseendet och framför allt det sanslösa öset som fick mitt hjärta att slå ett extra slag (och min pappas hjärta att hoppa över slag tror jag!). Min systers dåvarande man Sonny var inne på samma spår och band som Metallica, Exodus, Celtic Frost, Anthrax, Possessed, Coroner, Nuclear Assault, Sodom, Megadeth, Kreator, Death und so weiter dök upp i en rasande fart. I Laxå var det dåligt med tillväxten med thrashare, men i Örebro lärde jag känna en hel del personer som hade samma kärlek som jag för denna nya snabba musikstil. Nu ska vi komma ihåg att detta är lång innan ett kommersiellt internet, när text-teve fortfarande var coolt och där vissa killar bar rosa collage tröjor för det var mode. Men på något underligt sätt hittade vi i Sveriges småhålor samma musik som spelades på andra sidan Atlanten ungefär när det startatde upp. Jag minns faktiskt hur jag inspirerade en hel massa thrashare i  Baronbacken med den klassiska Speak english or die! skivan med S.O.D, och hur alla konstant hade nya skivor/kassettband att spela upp. Vi thrashare blev motpolen till Wham, Rick Astley, Michael Jackson och Anna Book fansen, vi såg fördjävliga ut med dåligt hår, trasiga kläder och ännu värre glasögon. Men vad tusan, det VAR 80-talet. Tro inte på nostalgifilmerna, vackert mode var det inte, och sanningen är att vi Thrashare skulle än i dag kunna smälta in med dåtidenskläder.. fans av MC Hammer skulle ha betydligt svårare.





När Metallica 1985 turnerade med Ozzy Osbourne med Master of puppets skivan i bagaget, ja då trodde vi att större än så här kommer det ALDRIG bli! Historien visade på motsatsen. Metallica blev ett av de hårdast turnérande banden någonsin och oavsett vad man som fan tycker om skivbiblioteket efter And justice for all så har de arbetat för den framgång som de fortfarande har.

The nineties
Thrashen växte och band som Judas Priest hårdande till sig och släppte Painkiller, Metallica blev sjukt stora efter The black album och alla andra band höll sig visserligen i kölvattnen, men kunde producera skiva efter skiva trots det. Sen kom grungen... Nirvana, Soundgarden och gänget. Visserligen var klädstilen inte långt från oss thrashare,  men grungen tog död på mycket. Whitesnake fick sluta köpa hårspray, Enuff z enuff tappade strumpan ur skrevet och Pretty Boy Floyd hade inte råd att köpa nytt smink,. Det var en ny sheriff i stan... Reggie Hammond.. nej vänta.. det var ju en film.... Kurt Corbain och han satte nålen i den överblåsta bubblan som hårdrocken hade vuxit sig till. Tyvärr så drabbades även de hårdaste banden va det. Jag hakade på grungen. Jag gillade, förutom attityden, sättet att närma sig musiken. Precis som med 70-tals banden blandades hårda låtar, men ballader, punk mötte metall som mötte pop. Kanske var jag trött på 360 km/tim musik... kanske behövdes det in vitamininjektion i en musikindustri som gick på repeat vid det laget? (förtydligande. bara för att man börjar lyssna på något nytt, innebär det inte att man automatiskt slutar lyssna på det som var innan. Vi metallskallar är inte "veckans låt" personer) Vissa band kan man dock aldrig sluta lyssna på. Metallica, Slayer, Savatage, Sepultura, Mecyful Fate, King Diamond, alla de har kontinuerligt rullat i diverse musikanläggningar som jag haft. Ibland ofta, ibland med större intervaller.




Nu då?
Den sista tiden har det varit mycket gammalt som rullat. Gamma Ray, Halloween, Slayer, Running Wild, Savatage, lite Metallica och så.. (självfallet King Diamond, men det behöver jag väl inte ens skriva? Oj, nu gjorde jag det! precis som attorden Stora bröst okså brukar komma med av sig självt!) Kanske har det varit en mental förövning för The Big Fours drabbning. Dotter Ebba och hennes kompis Lollo har börjat förstå att det minsann hände grejjer på 80-talet rent musikaliskt. Härligt med tillväxt, eller hur? Så igår åkte jag, Ebba, Lollo, hennes ostyriga lillasyster och deras far Jörgen till Kumla för att se live-sändningen från STADEN Sofia i Bulgarien! 

The big Four är alltså de fyra största thrashbanden från 80-talet. Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica. Alla banden håller fortfarande på och producerar skivor, turnerar och har en levande fanbase. Ganska så otroligt efter en så där 25 - 30 år att dessa musiker fortfarande har samma glöd och energi på de låtar som de gjorde som finninga och fjuniga 20 åringar.Eller hur var det nu igen?

I en, inte direkt, fullsatt salong på Folkets Hus i Kumla. Halv åtta, på utsatt tid startade Anthrax. "Gamla" sångaren Joey Belladonna har än en gång kommit tillbaka, men trots mina värsta farhågor var de riktigt bra. Caught in a mosh, I am the Law, Got the Time,Anti-Social, MAdhose,  Cry for the Indians levererades med precision och fullt ös. När de gjorde en liten hyllning till Ronnie James Dio i Cry for the indians, fick Antichrister en liten tår när hela publiken sjöng med i Heaven and hell. För helvete killar... det var fint gjort. 

Här kommer en liten video med Anthrax från det glada 80-talet!

Som om Dave Mustaine inte haft NOG med bekymmer efter han blev sparkad från Metallica så hade Megadeth extremt dåligt ljud och inte nog med det.. det spöregnade under deras spelning åxå! What the crap! Men låtar som Sweating bullets, Symphony of destruction och Peace sells... levererades i snabbt takt med minimalt mellansnack. Mustaine tackade dock publiken på fint sätt efter spelningen! 

En något yngre Dave Mustaine!

Sen kom ångvälten.... Slayer satte plattan i botten med Chemical Warfare, War ensamble, South of Heaven, Seasons in the abyss, Angel of Death och inte minst Raining Blood som fick undertecknad att få rysningar av välbehag! 

Slayer in action!

Metallica avslutade det hela. James röst var i topptrim, Kirk spelade inte så mycket misstoner som han brukar göra, Rob kröp omkring och Lars.. ja.. jag vet inte vad han håller på med bakom trummorna ibland. Dock är de så grymt proffsiga och har fortfarande ett grymt ös när de kör de gamla låtarna. One, seek and destroy, For whom the Bells told... men varför i %&)?# spelade de Cyanide? Sjukt dålig låt. Kunde spelat Four horsemen eller något bra istället... Bästa stunden var när de bjöd upp alla banden och körde Diamond Heads klassiska Am I evil? på slutet och för första gången fick många av oss fans uppleva Metallica OCH Dave Mustaine tillsammans på en scen! 

Metallica back in the days!

Sammantaget, en mycket lyckad kväll! Alla banden levererar fortfarande klassikerna med precision och känsla, och att se dessa snart 50-åriga personer ösa skiten ut sina instrument och samtidigt se oförskämt fräscha ut (Jeff Hanneman undantaget, WTF!) var en upplevelse som jag kommer minnas. BANG THAT HEAD THAT DOESN´T BANG!!!


UPDATE!
">

söndag 13 juni 2010

Smakprov från Luna Macabres demo

Så.. nu är den snart här. Lägger upp smakprov på Showerboy, då det är den låten som på något sätt blivit en följetong här på Dawn of the Blog. Jag lade upp ett ljudklipp från första repet på den, och tänkte att det kan vara fint att sluta cirkeln med att lägga upp hur demoversionen tagit sig! Vi i Luna Macabre är sugna som få på att få komma ut och spela en massa nu, och med hjälp av demon kanske det kan bli verklighet! Hur trevligt det än är att repa och spela in, så är det ju livespelningar som är målet och drivet! 


Så.. nu får det vara nog med tjuvlysningar ;) Snart kommer demon!






söndag 23 maj 2010

Lite Luna News

Efter nästan en hel månads uppehåll, har Luna Macabre nu repat hela två helger på raken. Kreativiteten har det fanimig inte varit några problem med. Två nya alster har skapats ur det hårda kollektiva universat, och de är grymt starka, hårda och catchiga som tusan på samma gång. Inte illa, dessutom luktar de Luna Macabre på lång väg!

Nu ligger det inte mindre än två låtar från Metallgeddon på YouTube. Visserligen ganska kass kvalité, men rock ´n roll ska vara skitigt!

Hammerfist / Tonight. Två rökare på raken!

This moment! Rock ´n roll

Demon, som ni alla förväntansfullt väntar på (hoppas jag) är på gång. Kanske snart i en spelare nära dig? Det kommer bli en Luna Macabre demo som låter bra och som kommer att blåsa skägget av lyssnaren! Macabra texter och stenhårda låtar vars sångslingor sätter sig på hjärnan likt kontaktlim! Farligt för hälsan, men ack så skönt!

Keep on rocking in the free world!

måndag 10 maj 2010

Metallsvenskan 2010

Det var en händelserik helg i hårdrockens tecken. Och en synnerligen trevlig sådan. Efter att fräckt ha frågat Nisse om det inte behövdes mer roddare, så fick jag det glada beskedet om att det visst behövdes och att jag gärna fick jobba på fredagen. Alltså jobb fredag, metallsvenska helt gratis på lördagen. Sweet! Life´s great!

Rodie
Hojjade iväg fredag morgon och kastades snart in i att hjälpa till att rigga ljud och ljus till konserten på lördagen. Nu gjorde jag kanske inte riktigt så mycket som jag trodde man skulle behöva göra, men en liten inblick i hur det går till innan en stor konsert fick jag allt. Roligt, och något jag mycket väl kan tänka mig att göra fler gånger.Dessutom träffade jag lite nya människor som precis som jag är härligt hårdrocksskadade!

 Ljudanläggning på väg upp

 Vy från scen
Sport på Dawn of the Blog?
Lördagen blev också den dagen som jag för första gånger var på Behrn arena för att se på fotboll. Nu var det ju ingen vanlig tråkig fotboll, utan en hel drös hårdrockare som försökte putta läderbulan i motståndarlagets nät. Bullit FC  visade hur man inte spelar fotboll med sina ostyriga kroppar och taskiga kroppskontroll, och vann publikens hjärta och sympatier på en gång. Roligare fotboll går nog inte att se! All heder till dem, och deras ogenerade sätt att underhålla publiken. "Köttbullen" någon? När får Luna Macabre vara med och spela? Magnus och jag satt på läktaren och funderade på just det!

The Show
Jag och Stoffe drog sedan vidare till Conventum för att insupa lite hårdrock tillsammans med över 2000 personer till. Smash into pieces, som för övrigt repar i samma hus som oss, invigde kvällen och jag måste säga att jag grymt imponerad av dem. Bra låtar, de fick igång publiken och var riktigt duktiga på att spela. Efter dom kom kvällens "udda fågel" in på scen. Raised Fist, hardcore punk som körde över publiken totalt. Inte riktigt min sorts musik, men deras ös och musikaliska skicklighet fick mig att bli lite intresserade av dem. 

Twisted Sister gjorde nog inga besvikna... rent showmässigt i alla fall. Ljudet på derar set var undermåligt och rent ut sagt kasst till stora delar. Vilket var ett litet mysterium då både Smash into pieces och Raised Fist hade riktigt bra ljud... Hur som helst, Twisted Sister körde låtar från sina första två plattor och Dee Snider är ett proffs ända ut i de superblonderade ,klyvna, hårstråna och gjorde sitt bästa att få publiken att sjunga med. Nu har jag aldrig varit något jättestort fan av bandet, men visst tusan blir man lite nostalgisk av låtar som We´re not gonna take it, Burn in hell och I wanna rock! 

Twisted Sister rockar rumpa!

EFTERFEST!
Sabaton fick tyvärr spela för resten av publiken, jag o Stofffe drog till Buddy Holly bar i jakt efter öl. Vi stötte på Bullit utanför conventum, och passade på att tacka för en underhållande fotbollsmatch. Hyvens killar det där! Buddy Holly bar visade sig vara ett trevligt ställe (jag fick nummer 1 i garderoben), och väl på plats och med öl i handen. En kväll i Baccus tecken tog fart och det är så kul och intressant att märka att även om mången hårdrockare kan se hårda och ogästvänliga ut... så är de flesta riktigt trevliga personer med mycket humor och intelligens (även om intelligensen var halvdränkt för de flesta vid det här laget). Cue fyl.. ehhh festbilder!


Tack alla för en lysande helg! Det var sjukt kul att träffa gamla och nya kompisar på Buddy Holly Bar, och jag hoppas att ni hade precis lika kul som jag hade!

Sköt om er medborgare!
Antichrister