fredag 13 mars 2009

Riktigt otäcka filmer!

Keep repeting… it´s only a movie… it´s only a movie… it´s only a movie… it´s only a movie

Som filmnörd ser jag en massa film. En del bra, en del dåliga, men alla värda att se på sina egna sätt. En del är så dåliga att man riktigt uppskattar när eftertexterna börjar rulla. Då jag, utan att skryta, kan en del om skräckfilm är det sådana filmer jag mest tittar på. Det är inte ofta som jag känner mig vare sig skrämd eller äcklad av filmer längre. Tyvärr. På senare tid så har jag saknat den där sugande känslan i magen när man ser något riktigt otäckt. Den känslan som infann sig innan alla hundratals filmer hade rullat förbi närhinnorna. Visserligen finns det många aspekter i film i allmänhet, och skräck i synnerhet, att gotta sig i som: kamerasättningar, ljussättning, musik, de fantastiska special effekterna, skådespelarprestationer och någon gång ibland ett riktigt smart manus, som sätter fart på intresset och fantasin. Tyvärr så ses allt för många filmer av mig idag med en lätt axelryckning och lätt nonchalans. Speciellt nya filmer.

Sen händer det ibland… en film tar tag i kragen på dig, håller fast dig i ett stålgrepp och ger dig en käftsmäll så du knappast kan resa dig upp igen! Det är då skräckfilm är som bäst! Rå, utmanande, tabuöverskridande, tankeväckande, äckelframkallande, frånstötande och alldeles underbart! Visst uppskattar jag dessa långhåriga bleka spöken i asiatisk film en hel massa, och mången är de bra skräckfilmer som producerats de senaste åren. Fast de bygger endast på en otäck stämning (inget ont i det iofs), så ibland önskar man att de tog det ett steg till. Detta blogginlägg kommer att ta upp några av de filmskapare som tagit det ett steg till, eller ett steg för lång enligt många. Ni vänner av ordning som tycker att det är trist att jag inte har med regissör och årtal till varje film i texten. Tuff luck, men då imdb.com är en ypperlig källa till information så är det bara att surfa dit och kolla upp informationen ni söker.

Finns det tabu tabu?
Det finns vissa saker som filmskapare ska låta bli om de vill bli omfamnade av en bred publik; våldtäkter, mord på barn, våld mot äldre, makt missbruk mot hjälplösa eller välj det oskyldigaste som du kan komma på (katter, hundar, undulater, daggmaskar etc.). Låt det vara om du vill vara populär och få humanitära priser. Lyckligtvis finns de filmskapare som gör film och som högaktningsfullt skiter i vad en eventuell mjäkig och politisk korrekt publik kan tycka. De gör filmer för filmälskare som vill bli utmanade. Detta är filmer som är gjorda för en specifik publik och det är inte meningen att alla ska se dem eller ens tycka om dem. Många av filmerna som gjorts på senare år har t.o.m. gått på exempelvis bio, eller släpps i fina utgåvor på DVD. Något som varit en omöjlighet för 20 år sedan. Jag ska ärligt erkänna att de filmer som är gjorda för att vara stötande eller att ta det ”ett steg” längre, inte automatiskt blir bättre för det. Inte alls. Men det finns en ”jävlar-anamma” attityd som jag personligen har lätt att falla för. Kalla mig blödig om du vill… Värt att notera är att när jag och sambon var på Hostel på den lokala biografen var det en kvinnlig majoritet i salongen.

Precis som vissa gillar romantiska komedier, har en fäbless för ordvitsiga komedier, dör av skratt till collegefilmer, gråter till verklighetsbaserade dramer eller de som ivrigt inväntar uppföljaren till 2 girls 1 cup, så finns det en klick människor, både män och kvinnor, som gärna vill utmana sig själva med en inblick in i det djupaste mörker av ondska i människosjälen. Se vart den personliga gränsen går, och vad filmskaparna har konstruerat för labyrint av psykisk och fysisk terror. På senare år har det producerats filmer som tar upp kampen om att ruska om åskådare tillsammans med gamla klassiker som många hört talats om men som få har sett. Filmskapare försöker bryta de filmiska och tematiska tabun som finns både visuellt och moraliskt. Låter special effekter och narrativet gå längre än vad som tidigare varit brukligt för att chockera och förfasa.

Lite lätt om texten nedan
Jag har delat in filmerna lite lätt i kategorier. Med största sannolikhet har jag glömt en och annan film som borde vara med. Men vi ska vara positiva och minnas det jag har kommit ihåg istället för det jag glömt! Eller hur? Jag kommer inte ta upp skräckfilmer med bara extremt mycket splattereffekter (typ Braindead), italienska papier-machie orgier (underbara zombies), japansk pornografi (inget annat lands heller för den delen), mondofilmer eller den uppsjö av autentiskt material som florerar på internet. Det är separata inlägg var och sig för sig. Sen vill jag innan varna för vissa målande exempel i texten som kan vara stötande för känsliga, ursäkta för flertalet stavfel och syftningsfel och slutligen kan jag inte nog betona att det jag refererar till i texten är fiktiva berättelser som skådespelare spelar i och som är regisserade i kommersiella produkter. Jag har inget intresse av mänskligt lidande i verkligheten, och önskar ingen person att genomgå de prövningar flertalet karaktärer i texten genomgår.

Hus i helvete… eller nu kommer lilla grannen (utrustad med kniv och dåliga intentioner)!
Last house on the left (nyinspelning snart på en bio nära dig) är en av Wes Cravens första filmer och är ett praktexempel på hur han älskar att föra in läskiga typer in I trevliga hus. Fast jag vet inte om han kommit på några otäckare typer än Krug och co. Löst baserad på Ingmar ”overrated dead directing guy” Bergmans Jungfrukällan. Filmen i korthet. Elakt gäng ledd av sociopaten Krug (David Hess) attackerar två unga tjejer, förgriper sig på dem och får sitt straff i slutet. Inget originellt, men sättet att visa det på var nytt. Craven håller filmen på ett realistiskt plan och det är obehagligt att se hur de behandlar tjejerna. När Krug väser fram ”piss your pants” känner man inte bara ett starkt obehag inför honom utan även sympatier för offret. Trots över 30 år på nacken en stark och brutal film. Hess fortsatte sin filmkarriär som slempropp i Hitch-Hike, House at the end of the Park och han skrev, tro det eller ej, den klassiska hiten Speedy Gonzales. Hepp!

Att få in obehagliga personer, och då menar jag inte Jehovas Vittnen, i hemmet är något som Michael Haneke tog fasta på i Funny Games. Nästan helt befriad från on-screen våld, fixar den fortfarande jobbet med att få åskådarna lätt illamående. Sen att de psykopatiska mördarna är grymt artiga och trevliga gör inte juxtapositionen till deras grymma gärningar mindre tydlig. Funny games oavsett om du ser original-versionen eller den amerikanska remaken är bra och innehåller riktigt bra skådespelarinsatser.

Fast jag skulle nog ha föredragit de artiga slynglarna framför Beatrice Dalles fantastiskt sjuka karaktär i den mästerliga franska Inside. Inte nog med att berättelsen i botten är ganska solid, utan regissörerna Alexandre Bustillo och Julien Maury har dessutom haft spenderarbyxorna på sig när de köpte in latex och fejk blod till F/X folket. En gravid kvinna blir attackerad av en, för henne, okänd kvinna i sitt hem och med alla olika sorters hushållssaker som t.ex. sax, försöker hon försvara sig. Stark, ambitiös och grymt blodig. Definitivt INTE en film att se under graviditeten! När jag tänker efter är ingen film i detta inlägg värd att se under graviditet!

August mordum underground är Frank Vogels och hans glada gängs bidrag till pungsparkgenren. Deras tre filmer om psykopater som tar med sig videokameror och sedan ger sig ut på brutala mördarjakter har fått mindre stjärnstatus på nätet. Förutom att de ansträngt sig för att ”skita ner” filmkvalitén och verkligen kör långa scener med brutalt våld, så är det de extremt välgjorda special effekterna som fått det mesta berömmet. Maken till cyniska filmer och störda karaktärer är det svårt att hitta i filmhistorien. Filmer som inte ska användas till första dejten eller som familjeunderhållning en söndagseftermiddag. Måste inflika att jag har hängt lite på deras forum och personerna som gör och spelar i filmerna i verkligheten verkar vara riktigt trevliga personer. Vogels filmer har skapat en liten independent våg i USA med bl.a. Murder Set Pieces. Hur otäcka dessa filmer än må vara är verkligheten dock alltid snäppet värre, vilket det nyligen avslutade fallet i Ukraina där några ungdomar under sommaren 2007 mördade 21 personer, och dessutom filmade flertalet av morden. En av filmerna har läckt ut på nätet. Gör dig själv en stor tjänst och leta inte upp den.

Man bites dog från Belgien visar upp en annan komplicerad bild av en seriemördare. Ett filmteam följer med Benoit på hans eskapader där han både öppet och ogenerad berättar och visar hur han går tillväga. Dessutom är han både rätt rolig och trevlig. En komplicerad mockymentary som hoppar mellan grafiskt våld och komiska scener. Svårtsmält för en del, riktigt bra enligt andra (läs artikelförfattaren på den sistnämda). Kul grej är att när Benoits mor och hennes föräldrar (skådespelaren heter Benoit på riktigt och det är hans släktingar) så de tror att det är en riktig dokumentär som spelas in om honom. Så de berättar om hur han var som barn etc. Det är humor det!

Det våras för korkade turister… eller är detta vägen till Pepes Bodega?
Tarantino hang-arounden Eli Roth har gjort två fin-fina filmer med Hostel 1 och 2. Enligt sägnen hade han och Quentin fått en länk som hänvisade till en sajt i Thailand (typ) som erbjöd ”tortyrsemestrar”. ”All inclusive” så att säga. Riktigt obehaglig tanke, och jag förstår att fingrarna på Roth började klia för att skriva ett manus om det. Han försatte miljön till Östeuropa istället (smart drag) och skrev in några riktigt enerverade amerikanska hormonstinna killar i huvudrollerna. Med löften om fina flickor och om att få ligga, dras de en och en in till en gammal fabrik där rika knölar betalar hutlösa summor pengar för att få tortera människor. Låter det sjukt? Ja, tack och lov är det precis det! Roth lät filmen få en skön 70-tals känsla i klippning och en bra driven dialog. Tvåan koncentrerar sig på ett par amerikaner som reser till fabriken för att få tortera. Inte riktigt lika brutal som ettan, men den har onekligen att par scener som är värda att se (eller inte). Som en ond variant av Sällskapresan, och det finns definitivt inte svenskt kaffe på hostelet.

Turistas känns lite som en snabb cash-in på Hostel, men lyckas även den in ett par scener med att visa att semesterparadis som ser ut som vykort, lätt kan omvandlas till en mardröm om man stöter på fel personer.

Ursäkta, var ligger landsvägen… eller är det din motorsåg som sågar mig i magen?
The Texas Chainsaw Massacre är skräckfilmens heliga graal vad gäller film och hur den skapar urbana myter omkring sig. Det är intressant hur en studentfilm från 1974 gjord på en minimal budget kan väcka så mycket anstöt och få så mycket publicitet. Visserligen är titeln genialiskt formulerad: The Texas Chainsaw Massacre, och det är så långt från Frukost på Tiffanys man kan komma. Trots avsaknaden av blod och grafiskt våld är det dialogen och det ständiga hotet av vad den störda familjen Sawyer kommer att hitta på härnäst. De scener som gjort störst avtryck är krokscenen, Leatherfaces första slagkraftiga entré och inte minst den allt annat än gemytliga matsalsscenen i slutet. Hoopers underskattade uppföljare har även den ett par scener som är mindre trevliga, framför allt behandlingen av LG på radiostationen där chop top slår honom med en slägga i huvudet. Innan vi lämnar familjen Sawyer ifred ska jag villigt erkänna att jag tycker om nyinspelningen av TCSM som Michael Bay producerade.

Vill du skrämma en representant för Hem & Skola är det I spit on your grave (tillsammans med TCSM) som är en av de mest ökända filmerna. En rape/revenge film som inte bara låter det kvinnliga offret ta blodig hämnd på sina våldtäktsmän, utan som även har en mycket realistisk våldtäktsscen som håller på en så där 20 minuter. Filmen har sitt ursprung i att regissören Zarchi hjälpte ett våldtäktsoffer i central park i New York och trots att den kvinnan var grovt misshandlad och våldtagen så tog polisen inte fallet på allvar. Så, vad Hem o skola än må ha sagt om den filmen så kan den inte anklagas för att ha en romantiserad och förskönad bild av den förnedring en våldtäkt innebär. Tvärtom. En film av en man som faktiskt försöker visa hur vansinnigt hemskt en våldtäkt är. Någon som har motsatt åsikt har helt enkelt inte sett filmen. Och har man det kommer man definitivt ihåg kvinnans hämnd med badvatten, förskärare och en gnutta klassisk musik. Way to go girl!

Frontier(s) är en modern motsvarighet/variant/hyllning till TCSM. Även om det är väldigt uppenbart i flera scener, tycker jag att Frontier(s) står stadigt på egna ben. Några ungdomar hamnar i klammeri under kravallerna i Paris och beger sig ut på landsbygden. Självklart råkar de ta in på fel hotell för att övernatta och snart börjar de decimeras i antal. Frontier(s) är skönt kompromisslös och hänsynslös i våldet och förnedringen och som åskådare måste man ha grava empatistörningar för att inte känna med de stackars ungdomarna som fastnar i den inavlade nazifamiljens skitiga klor.

In dreams I sleep with you.
Nacho Cerdàs kortfilm Aftermath om en obducent som både skär upp och förgriper sig på ett kvinnolik är en underlig liten kortfilm. Inte minst för att det är otroligt snyggt filmad och ljussatt, men för att den är precis så störd som det ser ut i text. Cerdá gjorde häromåret den mycket bra spökfilmen The Abandoned.

Apropå kortfilmer finns det inga mer ökända än de japanska Guinea pig filmerna, och främst då Flowers of Flesh and blood, som skapade stora rubriker när Charlie Sheen lämnade in den till F.B.I. då han var övertygad om att det var ett riktigt mord som skedde framför kameran. Nu var det ju ett gäng japanska special effekt killar som hade gjort filmen och allt var tacksamt nog bara på låtsas. Inte ens hönan(!) i filmen gick en riktig död till mötes. Flowers of flesh and blood släpptes sedermera komplett med en ”making of” film för att lugna offentligheten. Men 40 minuters stympning av fastspänd kvinna är inte ett alternativ till melodifestivalen för gemene man/kvinna. Är du ett fan av extrem film är japan en guldgruva för de mest perverterade personerna där ute (ni vet själva vilka ni är).

Kanske var det yttre omständigheter, kanske var jag extremt mottaglig men efter att ha bevittnat den nya franska filmen Martyrs så blev jag alldeles tom och tagen. Martyrs är inte en film för den klenmagade eller för den som har svårt att se en film som i över 90 minuter absolut inte ger något som helst hopp för de inblandade karaktärerna i filmen. Pascal Laugier har både skrivit och regisserat en film som inte bara är gränsöverskridande utan som har flera lager i berättelsen. Strålande skådespelarinsatser och tajt regi gör Martyrs till en av decenniets bästa brutala filmer. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men dess kombination av verkliga händelser och en del hallucinationer är helt lysande framfört och dess syfte att skaka om åskådaren gång på gång och att skapa ett totalt obehag lyckas till 100%. En film som jag med säkerhet kommer att se flera gånger till. Att regissören ska reboota (det nya modeordet inom film just nu) Clive Barkers klassiska Hellraiser har jag ingenting emot alls.

End of the road, end of the line, end of the life
Inser själv då jag läser genom texten att det är svårt för den icke insatta läsaren att det är svårbegripligt att någon med en något intakt hjärna skulle vilja se filmerna som nämns. En filmupplevelse är inte detsamma som att läsa om den, och det är i kombinationen av bild, ljud och ljus som allt faller på plats. Självklart, och de kan nog vem som helst skriva under på, att det är trevligare och gemytligare att se filmer som är roliga, glada och som har ett positivt budskap. Fast ibland vill man se något annat. I alla fall vill jag det.

Varför människor vill skapa eller se på fruktansvärda scener och bloddrypande gärningar är en svår nöt att knäcka. Jag kan personligen inte svara på varför jag vill se det. Det handlar inte om något uppdämt hat eller förtryckta känslor. Vissa förbjuda saker lockar människor, och det är kanske inte en slumpa att en uppsjö av deckarlitteratur och film ses av miljoner människor runt om. Där finns alla de hemska detaljerna med och är en djupdykning ner i mänsklighetens mörka själsliga sjö, fast utan de mest extremt grafiska bilderna. Filmer i texten ovan är de som inte backar för att visa hur det ser ut när förövarna utför sina dåd, och kanske är de mer ärliga i sina intentioner på det sättet. Sen kan jag hålla med om att om alla kärleksfilmer hade grafiska sexscener skulle mycket av det romantiska skimret försvinna. En del saker kanske är bäst att låta vara osett.
Jag uppmanar ingen att se filmerna om de inte själva har ett intresse av att se dem. Finns ingen anledning att göra det. Lika lite som jag ser filmer som jag inte har något intresse av. Saken är snarare att låta de som vill se på det göra det. Att vara kulturpolis är inget som någon bör sträva efter. Alla blir saliga på sin sak.

Jag tar gärna mot kommentarer (gärna av typen konstruktiva).

9 kommentarer:

  1. Här ska du få en icke-konstruktiv kommentar. Jag såg last house on the left för typ en vecka sen. Sammanträffande? I dont think so. Sluta tjuvtitta Christ! :P Love!

    SvaraRadera
  2. Anonym20:29:00

    Tjena!

    Måste dock göra dig besviken angående Hellraiser-remaken. Regissören av Martyrs kommer inte göra den. Tror inte ens det var han som var tilltänkt utan regissörerna av Inside (À l'intérieur) som var tilltänkta. Dom lade fram ett förslag till filmbolaget men bolaget fick kalla fötter eftersom det skulle bli för brutalt och icke kommercielt. Mycket deprimerande... Det hade kunnat bli precis hur bra som helst!

    Intressant blogg. Ser fram emot nästa inlägg. Kan under tiden rekommendera en film jag såg idag som heter The Signal. Inte världens bästa film kanske men helt klart en skräckis som stack ut ur mängden och som därmed är är värd att se.

    /M

    SvaraRadera
  3. The Signal är helt ok. Lite för splittrad i humor/våldsdelen bara.

    M? är jag en dubbel 00 nu?

    Pascal Laugier stpr fortfarande listad på Imdb som eventuell regissör till Hellraier. >Vi fpr väl be till Levaithan att det blir han som till sist får göra den.

    SvaraRadera
  4. Anonym09:05:00

    Märkligt, pratade med en recensent i USA nämligen som hade intervjuat Alexandre Bustillo och Julien Maury som regisserade Inside där det jag skrev kom fram. Men jag ser också vad det står på IMDB. Märkligt..

    Håller med om The Signal.

    SvaraRadera
  5. Anonym: Hmmm. det är märkligt. Men om Pascal läste jag på någon skräcksajt först, kan varit Fangoria eller liknande. Å andra sidan kan det vara olika bud på vem som ska regissera. Personligen, om jag var Clive Barker (med den gamla rösten helst då) skulle jag ge Pacal jobbet utan att tveka.
    Om du gillade om dessa filmer, har du kollat min artikel om zombiefilmer på Swegore?

    SvaraRadera
  6. Anonym22:58:00

    Jag vet att Dread Central var tidiga att skriva om det. Kanske var där du läst det?

    Såg artikeln idag men hann inte läsa den. Var tvungen att gå på barnkalas, hehe... Fan man har blivit gammal. Förr satt man och frossade i rullar som Man/men behind the sun och nu för tiden stirrar man mest in i nyskitna blöjor. Men jag ska ta och läsa artikeln så fort som möjligt. Höll på att sätta drickat i halsen när jag såg en bild i artikeln om Dead Air eller vad den hette och att den var regisserad av Corbin "Lagens änglar" Bernsen :-) Att den sedan har Bill "chop top" Moseley i en av rollerna gör ju att man direkt höjer intresseflaggan :)

    Själv vill jag ha mer franska skräckfilmer nu. Dom verkar ha lite intressanta ideer.

    SvaraRadera
  7. Det finns teasertrailer upp på Dead Air. Ser trevligt ut. Enligt rykterna kanske det kommer en förhandskopia till Swegore på den. Gissa om jag tänker föröksa få recensera den :o)

    Barnkalas ja... can´t live with them, can´t kill them. Tack o lov är blöjåldern på barnen här hemma låååångt tillbaka i tiden.

    SvaraRadera
  8. Vilken korespondans det var här då! =)

    Som vanligt darling ett bra inlägg.
    Din kunskap ÄR inte onödig!!

    *puss*

    SvaraRadera
  9. Också mkt trevligt, jag både förstår ditt ursäktande och känner en viss irritation över att man alltid måste ursäkta sin smak. Jag menar, jag hatar romantiska komedier, melodifestival och serier om poor little rich girls, men jag skäller inte på folk eller frågar ut dem varför de ser sånt... iaf inte lika ofta som man måste förklara sitt intresse.
    Kul inlägg iaf!

    SvaraRadera