tisdag 8 december 2015

Filmåret 2015

Då är det snart slut på 2015 och det är dags för Antichrister att än en gång summera ihop filmåret som varit. Det har varit ett filmår som, även om det bjudit på några riktiga bra filmer, varit rätt så förutsägbart och ointressant. Personligen har jag haft annat att koncentrera mig på under 2015 än att se på en massa film. En del av det har varit jobbigt (som att ta bort blindtarmen i onödan) men det mesta har varit positivt (att träffa kärleken).

Filmmarknaden har på senare år tagit en vändning och mycket av det nyskapande och intressanta produceras idag för det lilla formatet, det vill säga för teve. Därmed inte sagt att det inte görs bra långfilmer för biografer eller direkt för teve som Netflix eller HBO. Listan är långt från komplett utan jag har skrivit ner om de filmer som jag bäst kommer ihåg från året. Jag inser även att göra en sådan här lista INNAN nya Star Wars filmen släpps torde vara ett redaktionellt självmord. Living on the edge!


Crimson Peak
Guillermo Del Toro fortsätter att skapa film efter den något misslyckade Pacific Rim och den sjukt katastrofala teveserien The Strain. Del Toro har sedan debuten med Cronos skapat några av filmhistoriens vackraste världar i filmer som Hellboy filmerna, Pans LabyrintDevil´s backbone och Blade 2. Del Toro är en av de få filmskapare som inte bara gör högbudgetfilmer utan som fortfarande gör film i sin egen distinkta stil och känsla.

Del Toros senaste verk Crimson Peak är en romantisk skräckfilm vars tema och berättelse går tillbaka till de gamla gotiska skräckromanerna och som även flörtar med det brittiska produktionsbolaget Hammers skräckfilmer från 1950-60-talet. Den unga amerikanskan Edith Cushing finner kärleken i den unga engelska entrepenören Thomas Sharpe då han uppsöker hennes far för att finansiera en uppfinning som ska underlätta utvinningen av en speciell sorts lera som finns på hans familjs mark i England. Efter det att Ediths pappa dör under mystiska förhållanden flyttar Edith med Thomas till hans hem Allerdale Hall i England, där även hans syster Lucille bor. Edith har sedan barnsben blivit varnad av sin mammas ande om att hon ska undvika Crimson Peak och väl på plats i Allerdale Hall visar det sig att det är inte bara huset som bär på mörka hemligheter.

Skådespelartrion Mia Wasikowska, Tom Hiddelston och Jessica Chastain håller filmen på topp och Del Toros regi och öga för scenografi, vacker ljussättning och välgjorda special effekter gör att Crimson Peak är en av 2015 år bästa spökfilmer.  Crimson Peak  får 3.5 hämndsökande spöken av 5 i betyg.


Green inferno
Eli Roth tycks ha en uppsjö av negativa kritiker idag, varav de flesta verkar tycka att enda anledningen att han får göra film är hans kopplingar till Quentin Tarantino. I beg to differ. Cabin fever och Hostel 1 och 2 är bra filmer som inte alls förtjänar all (internet) negativitet som de får i mitt tycke. Roths senaste alster (som legat på hyllan ett par år) är Green inferno, en hyllning till de italienska kannibalfilmerna som Deodato, Lenzi och D´Amato skapade på 1970-talet (för att undvika att detta blir 2015 år längsta inlägg lovar jag att inte börja skriva om italienska kannibalfilmer).

I Green inferno tar sig ett gäng miljöaktivister ner till Amazonas för att stoppa skövlingen av regnskogen genom att livesända en aktion mot ett storföretag och på så vis skapa opinion. Men innan du hinner stava till La regina dei cannibali så störtar aktivisternas  flygplan mitt ute i djungeln. De överlevande från kraschen finner sig snart tillfångatagna ( i klorna?, i tänderna?) av en infördingsstam som definitivt inte har qourn eller grönsaker på menyn. För att citera Texas chainsaw massacre: Who will survive and what will be left of them!
Green inferno är en film med ett flertal brister bland annat en allt för långsam inledning, men Roth backar inte en tum på att göra en hardcore kannibalfilm när väl filmen anländer i infödingarnas by.  Roth sparar inte på fejkblodet när han visar avrättningar, lemlästningar eller hur kropparna tillreds för att sedan inmundigas av den stora stammen. Filmen har alla ingredienser som behövs för att koka ihop en lyckad kannibalfilm dock faller den på att den är lite för snyggt gjord. Den upplevs inte alls lika dokumentär, skabbig eller ”autentisk” som de gamla klassikerna på grund av detta.

Om Quentin Tarantino är amerikanskt genrefilms Dario Argento kan jag hålla med om att Eli Roth är amerikanskt genrefilms Lamberto Bava. Det spelar dock ingen roll för Roth har sitt hjärta på rätt ställe (alltså i munnen tillsammans med salt och svartpeppar) och om alla filmskapare skulle ställas mot Tarantino skulle det inte finnas många intressanta filmskapare aktiva idag. Green inferno får 3 enrisrökta torsos av 5 i betyg.


John Wick
John Wick  är en oväntat skön spikrak actiondängare med Kenau Reevs som den ”förtidspensionerade” ökända torpeden John Wick. Efter att ha förlorat sin fru försöker Wick att leva ett normalt liv tillsammans med sin hundvalp (vänta lite, det är ingen dramafilm). Saker och ting sätts på prov när den unga tuppiga ryska maffiosen Iosef får för sig att det kan vara en bra idé att stjäla Wicks pärla till bil. Inte blir det bättre när Iosefs hantlangare sedan tar kol på Wicks hundvalp. Wick tar omedelbart tillbaka sina pensionsplaner och går ”all in” in att utrota maffiaklanen.

Kenau Reeves spelar rollen som John Wick perfekt och tonen i filmen är klockren. John Wick är regisserad av Chad Stahelski och David Leitch vilka båda tidigare jobbade med Reeves i Matrix filmerna. John Wick följer det gamla hämnartemat till punkt och pricka och den är skönt linjär utan en massa extra lulllull och utfyllnad. Våldet är rätt extremt (YAY!) och filmen innehåller ett flertal mycket snyggt koreograferade slagsmål och shoot outs. John Wick är så bra att jag till och med tycker att Mikael Nykvist är rätt bra som Iosefs maffiabosspappa och det vill inte säga lite. John Wick får 4 John Woo av 5 i betyg.


Jurassic World 
Jurassic World är Hammonds temapark äntligen i gång med livs levande dinosaurer som turistattraktioner och miljonerna rullar in till ägarnas förnöjelse. Man tycker ju dock att de ansvariga borde kanske lärt sig ett och annat från de tidigare händelserna på Isla Nubar men icke! Trots supertight bevakning kommer en stor, genmodifierad, jättehungrig (och rätt så vresig) dinosaurie kommer lös, varpå vi som åskådare får se människor som springer omkring skrikandes med händerna över huvudet och dör.

 Tyvärr lider Jurassic World av allt för långa transportsträckor tidsmässigt mellan actionsekvenserna och för många ointressanta bihistorier. Det är nästan lite oförlåtligt i en film av denna kaliber. Vilket är synd, för så snart filmen inte följer med två osnyta barn (en subplot som BORDE blivit dinomat) så fungerar filmen desto bättre. Skådespelarmässigt är det Chris Pratt och Vincent D ´Onofrio som är den stora behållningen i en film där de riktiga stjärnorna i filmen är dinosaurierna (eller med andra ord special effekterna). Det som Jurassic World imponerar med är bra actionsekvenser som är tight koregraferade och dramaturgiskt väl uppbyggda. Visserligen kunde Jurassic World varit mycket sämre och transportsträckorna till trots så får man som åskådare det som man förväntar sig av filmen. Tyvärr finns det få spår av  den magi, värme och förundran som Spielberg skapade i den första filmen för 22 år sen. Om Spielbergs film var som att gå runt på ett zoo så är den senaste filmen mer en åkattraktion med fasta spår där ingen avvikelse är tillåten. Det vill säga såvida det inte gäller genetiskt DND-avikande dinosaurier. Jurassic World får 3 T-rexar av 5 i betyg.


Mission Impossible: Rouge nation
I den femte filmen i serien om Ethan Hunt och hans outtröttliga arbete i Impossible Mission Force (IMF) med att stoppa det moderna samhällets undergång visas inga tecken på att det håller på att bli en urvattnad francise. Tvärtom,  sedan J.J Abrams rebootade serien i del 3 har filmerna faktiskt bara blivit bättre och bättre. Något av ett unikum i filmhistorien.

Mission Impossible: Rouge nation läggs IMF ner på grund av att deras arbetsmetoder är, milt sagt,  tvivelaktiga och den skadegörelse de lämnar efter sig är inte längre ekonomiskt försvarbar. Hunt och hans kollegor tvingas att gå under jorden för att lösa ännu en kris då ”Syndikatet” inte tänker sluta med att ställa till kaos och oreda i världen bara för att IMF inte lägre är aktivt. Som brukligt i en spionfilm lurar det dubbelspel och konspirationer bakom varenda hörn och som åskådare gäller det att hänga med i svängarna. Men det är främst i actionsekvenserna som man hänga med OCH hålla i sig ordentligt. Vore det inte för Mad Max: Fury Road skulle denna filmen vara 2015 års bästa actionfilm med sina galna bil- och motorcykeljakter. Icke att förglömma Tom Cruises otroliga stunt hängades på sidan av ett flygplan, ett stunt som han gjorde på riktigt. Fem gånger. Jisses. Tom Cruise är uppbackad av duktiga  skådespelare som Simon Pegg, William Baldwin, Jeremey Jenner, Ving Ryhmes och Sean Harris vilket gör att det är inte bara acionsekvenserna som gör filmen sevärd. Tydligen ska regissören  Christopher McQuarrie återvända till nästa film och jag har inga invändningar mot det alls. Mission Impossible: Rouge nation får 4 blindgalna scientologer av 5 i betyg.


What we do in the shadows
Fantastiskt rolig mockymentry om ett gäng vampyrer i skiftande åldrar som bor tillsammans i ett stort hus. Vi får möta allt från den urgamla Nosferatuliknande Pjotr (8000 år gammal!) till den draculalikande Vladislav (the Poker) vidare till den romatiskt lagda Viago och den mer enkla Deacon. Det visar sig i What we do in the shadows att livet som vampyr inte alltid är helt enkelt. Det moderna samhället ändrar sina spelregler och sociala koder något som vampyrer kan ha svårt att anpassa sig till. Hur ska de till exempel kunna klä sig snyggt när de inte kan se sig själv i spegeln? Hur ska de kunna gå och dricka öl och dansa på uteställen om de inte blir inbjudna först?

Det är en rolig, rörande och engagerande film som Jermaine Clement och Taika Waititi skrivit och regisserat. What we do in the shadows skulle lätt kunna se hur detta skulle kunna omvandlas till en teveserie. Förutom att mockymentarystilen passar som handen i handsken leker Clement och Waititi med vampyrmyterna ett ett både respektlöst och samtidigt kärleksfullt sätt. What we do in the shadows är fylld av roliga scener som ”why don´t you eat some bisguetti”, vampyrernas ständiga strider med de lokala varulvarna (vilka gör allt för att vara artiga och inte svära, de är ju trots allt inga ”swearwolves”)  till hur man som vampyr måste se till så att blodet inte stänker överallt när de ska dricka blod från människor. Sen att det är TONVIS med hänvisningar till filmhistoriens alla vampyrfilmer är inget minus, men samtidigt är det inte ett krav att åskådaren ska ha koll på alla dessa. Vi får hålla hörntänderna på att spin offen What we do in the moonlight om varulvarna blir av! What we do in the shadows får 4 vitlökar av 5 i betyg.

Bästa filmen 2015!


Mad Max : Fury Road
När Antichrister var en liten demon i pojkhemmet kring 1981 var väggarna tapetserade med bilder från främst tre filmer; Conan Barbaren, Jakten på den försvunna skatten och The Road Warrior. George Millers postapokalyptiska epos om Mad Max slog an en ton i Antichristers lilla mörka hjärta som aldrig har klingat av helt och hållet.

Det har nu gått cirka trettio år sedan Miller sist gjorde en film om den före detta polisen Max Rockatansky. Max som efter att hans familj blir brutalt mördade av ett motorcykelgäng blir till enstöringen Mad Max som i sin svarta V8 åker omkring i ett öde ökenlandskap etfer det tredje världskriget.  Mad Max får kämpa hårt för sin dagliga överlevnad och för möjligheten att få tag i en gnutta bensin för att kunna fortsätta sin eviga resa mot ingenting. Då och då blir Max indragen i konflikter mellan olika grupper och hans lojalitet gentemot sig själv eller mot de svaga och hjälplösa sätts på prov. Konflikterna löses alltid på dammiga ökenvägar där många fordon, och människoliv, demoleras i uppfinningsrika situationer. De tre första filmerna är moderna klassiker som alla ska se som har minsta lilla intresse i postapokalyptiska filmer. Ja, även den med Tina Turner.

Mad Max: Fury Road rivstartar med en biljakt och fortsätter sen i ren frenseri ända tills eftertexterna börjar rulla utan tecken på att bensintanken ska sina. Själva berättelsen är delikat lövtunn. Max blir tillfångatagen av klanledaren Immortal Joes soldater för att vara en levande blodbank till the war boys. Efter att den kvinnliga lastbilschauffören Furiosa lyckas frita Immortal Joes harem hamnar Mad Max än en gång i en biljakt genom ett ökenlandskap där alla trafikregler är satta ur spel.  Det intressanta med filmen är att Mad Max i delar av filmen nästan är en biroll till Furiosa. Furiosas mål är att fly till den del av öknen där hon växt upp, en blomstrade del där de ska skapa ett nytt och fritt liv. 

Mad Max: Fury road klockar lätt in som 2015 års bästa film. Det gör inget att det tagit lång tid för denna uppföljare att komma upp på biograferna och märkligt nog så gör det inget att Mel Gibson inte återvänder som en åldrad Mad Max heller. Tom Hardy som Mad max och Charlize Therion som Furiosa känns som självklara val av skådespelare och undertecknad var mycket glad att se Huges Keays-Byrne som Immortal Joe. Men det är först och främst filmens actionscener som gör filmen till årets höjdpunkt på bio. Valet att utföra huvuddelen av alla galna stunts på riktigt och med relativt lite digitala förbättringar sitter man som åskådare och gapar stundtals och undrar hur i tusan gjorde de det där? Actionsekvenserna i filmen är fantastiskt genomtänkta och entusiasmen som Miller och hans team av stuntmän visar upp på på vita duken är imponerande. Det är bara att hålla med karaktären Nux när han utbrister ”What a lovely day!”. Dessutom är Mad Max: Fury road en perfekt dejtingfilm vilket jag talar om utifrån egen erfarenhet ( i ärlighetens namn var Crimson Peak det med). Mad Max: Fury Road får 5 Immortal Joes av 5 i betyg.


Bubblare!


The Nightmare
Det visar sig att mardrömmar är inte bara något som de flesta av oss har upplevt när vi drömmer. Tydligen verkar det finnas stora likheter om VAD människor har mardrömmar om. The Nightmare är en intresseväckande och ögonbrynshöjande dokumentär som lyfter fram olika människors personliga mardrömmar vilka vid en närmare anblick har mer gemensamt än vad man först kan tro. The Nightmare får 4 spöken omkring sängen av 5 möjliga i betyg.


Spring
Spring är ett lågmält drama om en amerikansk turist som i  Italien möter sitt livs kärlek i form av en mystisk brunett. Mötet mellan den amerikanska mannen och  den europeiska kvinnan skildras med öppna sinnen och det är intressant hur filmskaparna påvisar amerikaners ofta bullriga och buffliga stil, genom att låta huvudrollskaraktären vara allt annat än det. Det är välskrivet, välspelat och väldigt vackert gjort och frågan om kärleken kan hålla trots kulturella skillnader och tentakler gör Spring till en väldigt intressant genreblandning av Lovecraft och kärleksdrama. Spring får 3,5 splattrande tentaklar av 5 i betyg.


Whiplash – Engagerande drama om drumslagare på en fin musikskola som får chansen att spela i skolans finaste jazzband. Men kommer han attt orka vara kvar efter att han blir utsatt för jazzbandets despotiska dirigent? Whiplash är ett enkelt och rakt drama med bra musik, är snyggt filmad och innehåller mycket bra skådespelarinsatser. Whiplash får 4 avspelade trumpinnar av 5 i betyg.


Grizzly – Skön naturfilm om en stor elak grizzly som har arbetat upp en smak för människokött. Bra skådisar i Billy Bob Thornton, Scott Glenn, Thomas Jane och James Mardsen håller denna film snäppet över liknande filmer. Grizzly får 3 avslitna armar av 5 i betyg.


It follows
It follows tar avstamp i en sorts ”you´re it!” berättelse där ungdomar via sex skickar vidare ett slags väsen som följer efter dem och det kan endast stoppas genom att de skickar det vidare. It follows har en enkel historia, men gör det mesta av den och fotot och musiken i filmen är mycket bra. Som flera andra lågbudgetfilmer hade den gjort sig själv en tjänst genom att vara betydligt kortare, men samtidigt finns det något sympatiskt i en film som vågar vara långsam. It follows får 3 väsen av 5 som kommer mot dig!


Wyrmwood road – Mad max möter Braindead typ. Skön aussie-road-postapokalypse-zombie film med mycket humor, hjärta och en massa hjärnsubstans. Zombies tar över världen efter ett mystiskt stjärnfall och personer med blodtyp A- visar sig vara immuna. Även fast filmen bara har ett fåtal skådespelare och att det mesta utspelas, bokstavligen, ute i bushen, är Wyrmwood road en rolig och blodig zombiefilm. En subplot borde kortas ner avsevärt, men då humöret är på topp så förlåter jag den.  Wyrmwood road får 3 skott i pannan av 5 i betyg.


A girl walks home alone at night
A girl walks home alone at night är en iransk vampyrfilm vilken upplevs som en hybrid mellan något som Jim Jarmuch och David Lynch skulle kunnat gjort på åttiotalet. A girl walks home alone at night är lite artyfarty med sitt svartvita foto, men det är något speciellt med filmen som gör att man rycks med i den. Tempot är långsamt och eftertänksamt. Filmen utspelas i en iransk stad där vi får följa ett par trasiga själar som finner varandra. Den ena har problem med sitt eget blod (sin pappa) och den andra har problem med andras blod (är en vampyr). A girl walks home alone at night är fängslande i sin enkelhet och charmig i sitt respektlösa förhållningsätt till vampyrer. A girl walks home alone at night får tre Agent Cooper av fem. 

WTF!


Furious 7
Jag kan inte säga att jag blev besviken på filmen då den är PRECIS så korkad som den ska vara. Furious 7 innehåller precis det den utlovar, men trots alla actionsekvenser i filmen, det snabba tempot i den  och att den är rätt kompetent gjord orkade jag inte ens se klart på filmen. Det är inte ett gott betyg. Ett blankslipat, punkterat däck i betyg.


Pixels
På pappret ser Pixels ut att vara en rolig och nördig film om hur rymdvarelser invaderar jorden i bästa pixliga åttiotalsstilen. Med cameos av klassiska spelikoner som Donkey Kong, Space Invaders och Pacman är det sekundvis lite småtrevligt, men Adam Sandler lyckas förstöra denna film totalt. Jag borde i och för sig anat oro när han var med, men jag trodde i min dumhet att birollskåderspelare som Peter Dinklage och Sean Bean skulle kunna kompensera upp Sandlers inkompetens. Inte ens om du blåser på kanten av denna film går att få den att spela ordentligt. Se Patric Jeans kortfilm från 2010 istället. En död pixel i betyg.


San Andreas
Jag får faktiskt skylla mig själv som såg denna film. Det var dock svårt att låta bli då jag gillar:
a) Katastroffilmer
b) The Rock
c) Maffiga specialeffekter

Så trots att special effekterna är fantastiskt välgjorda och att Paul Giamatti är med är filmen, går den inte att rädda. San Adreas är en katastrof i sig som inte vare sig engagerar eller skapar spänning. Filmen får 0.0001 på richterskalan och 10 i IQ.


Tusk- Skämt på en podcast av/med Kevin Smith  blir film om poddcastande semikändis som råkar i klorna på galen peson som vill skapa en man/valross som sällskap. Sjukt ojämn film med värdelös cameo av Johnny Depp som Clouseu? En smygpysande badboll i betyg.

Det var det. 2015 års lista. Håller du med? Har du annan åsikt? Läste du enda hit?

Ha en god jul och ett gott nytt år kära läsare!

  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar