fredag 6 januari 2012

Zombielista! Argast! Snabbast! Långsammaste! Ruttnaste!


Hej go vänner och välkommna till en ryslig och illaluktande lista idag! Mina käraste favoriter inom skräckfilm är ju de odöda, de vandöda, de föruttnade, de före detta levande liken som törstar efter att få inmundiga oss levande. Jag har från mina innersta mörka hjärnvindlingar grävt fram en lista på zombies som av olika skäl bör uppmärksammas, hyllas eller rent av skjutas i huvudet! 

(Listan kommer även publiceras på min engelska blogg, därav är listan skriven på engelska)

The angriest zombie
28 weeks later
Braindead
Demons
Nightmare City
Re-Animator


Winner: Dr. Hill (David Gale) in Re-animator – Stuart Gordon (1985)
Motivation: He´s angry, he´s bitter and he´s in love….



The most stupid zombiemovie ever made (the stupidest)
Burial Ground
Dawn of the Mummy


Winner: Burial Ground – Andrea Bianchi (1981)
Motivation: You can’t get stupider than this. Even in a genre where most of the participants already are braindead!

The best Vodoozombies
Zombie flesh eaters
Zombie Holocaust
Porno Holocaust


Winner: Zombie Flesh eaters – Lucio Fulci (1979)
Motivation: The mood, the violence and the set pieces on a tropical island makes this the ultimate voodoo zombie movie!

Most iconic zombie
Mr . Tounge -  Day of the Dead
Zombie from Zombie flesh eaters
Cemetery zombie  - Night of the Livind Dead
Dr. Jacob Tess Freudstein -  House by the cemetery
Dr. Hill – Re-Animator
Tarman – Return of the Living Dead


Winner: Cemetery zombie (Bill Heinzman)  - Night of the Living Dead (George A. Romero 1968)
Motivation: The first stumbling modern zombie and also the one who has gotten the most exposure, sure all the others are icons as well, but you know.. they´re coming to get you Barbara!

The most sexy zombie
Erotic Nights of the Living Dead
Porn of the Dead
Porno Holocaust
Zombie strippers
Zombies! Zombies! Zombies!
Return of the Living Dead 3
Deadgirl


Winner: Julie Walker in Return of the Living Dead 3 – Brian Yuzna (1993)
Motivation: Have you seen the movie?

Most rotten zombie
Tombs of the Blind Dead
The Beyond
House by the cemetery
City of the living dead


Winnner: The Beyond – Lucio Fulci (1981)
Motivation: I am glad that The Beyond isn´t filmed in Smell-o-viosion. The stench would be unbearable.

Most talkative zombie
Creepshow
Dead Heat
Dead and buried
Re-Animator


Winner: Dead & Buried
Motivation: Come on! Haven´t you seen this movie either?

The fastest zombie
Dawn of the Dead
Return of the Living Dead
Day of the Dead (the shitty remake)
Resident Evil 1-4


Winner: Dawn of the dead– Zack Snyder (2004) (Look at left corner on the picture for coolest living person alive!)
Motivation: These rotten stinkbags would even outrun a trained athletic!   

The Slowest zombies
The Beyond
The living dead at the Manchester Morgue
Zombie flesh eaters
Burial ground
Shaun of the Dead
Night of the Living Dead
House by the cemetery



Winner: The living dead at the Manchester Morgue
Motivation: You either has to be nailed to the floor or be totally immobilized to get caught by these maggot infested corpses (luckily for us, many of the cast gets eaten none the less).


The sneakiest zombies
Dead and buried
Return of the Living Dead



Winner: Return of the Living dead –Dan O´Bannon (1985)
Motivation: Send more paramedics!

Best Headshot
Dawn of the dead (1978)
The Beyond
Zombie flesheaters



Winner: The Beyond
Motivation: None needed!

The bloodiest zombie movie
Braindead
Dead snow
Day of the Dead
Versus



Winner: Braindead – Peter Jackson (1993)
Motivation: Queen Erbetzh Bathory couldn´t ask for more blood to bathe in than the absurd amount of blood that is spilled in Braindead.


Third reich zombies
Dead Snow
Shock Waves
Oasis of the zombies
Zombie Lake


Winner: Dead Snow – Tommy Wirkola (2009)
Motivation: The coolest nazizombies this side of the second world war and the most aggressive hoard of zombies since Braindead.

The cutest zombie
Petsemetery
Redneck zombies



Winner: Redneck zombies – Perciles Lawnes (1989)
Motivation: The cutest babyzombie you’ll ever see.

Best zombie make-up
Walking dead
Night of the living dead (re-make)
Day of the dead
Dawn of the dead 
Dawn of the dead (Re-make)
The Beyond
Zombie Flesh Eaters



Winner: Day of the Dead - George A. Romero (1985)
Motivation: Tom Savinis, and his crew, did some astonishing make-up effects in Day of The Dead. Just look at Mr. Tounge and Bub (Howard Sherman)! 

Best death by zombie
Splinter in the eye - Zombie Flesh Eaters
Torn i half ( Choke on ´em!)- Day of the dead
The bite Tarman takes out of the poor guys´ head in Return of the Living Dead
Dr. Freudsteins impaling of Dagmar Lassander in House by the Cemetery




Winner: Splinter in the eye -  Zombie Flesh Eaters
Motivation: Even though Mr. Fulci tried his best, he never could create a more cringeworthy scene than this!  

That´s it for today! Do you agree with me? Do you disagree? Come on... write a comment if you don´t want the undead to haunt you forever! 


lördag 22 januari 2011

Mitt liv i dur går i moll!

"Mitt liv i dur går i moll" låter det underligt och motsägelsefullt? För mig har det alltid varit en självklarhet, och det är ju en gammal universell sanning att motsattserna dur/moll är nödvändiga komponenter. Utan det ena  är det andra inte möjligt. Nu ska jag verkligen inte gå nere mig i någon filosofisk tankegång eller resonemang här på bloggen. Det får bli en annan gång. Idag tänkte jag mest bara förmedla intressestafettpinnen om att när jag mår rätt uppåt, ja det är då jag som mest lyssnar på musik som går i moll. Och nej, amatörpsykologen i dig kan tystas, det beror inte på någon underliggande psykologisk omedveten tanke om att jag ska minsann inte må bra, when in dur, bring on the moll! Inte alls. 


Är det det svenska vemodet som bubblar inom mig när jag lyssnar på Freddie Wadlings Skillingtryck och mordballader, och i duschen sjunger med i sorgsna visor om mord, barnmisshandel och dödsångest? Detsamma när jag frestar grannarna med Candlemass, Celtic Frost, Black Sabbath, Ghost, King Diamond (som iofs är ganska upptempo trots de skräcktematiska låtarnas innehåll) och Jeff Buckleys vackra, men vemodiga låtar. Ju mer moll, desto mer i dur klingar min själ. Visst tycker jag om ett gott skratt. Ingen annan tycker om ett gott skratt mer än jag. Jo, kanske min fru.. och Major Johnson... (just kidding). Det finns mycket livsbejakande musik också som är värd att lyssna på. Samtidigt finns det inget som kan göra mig på så dåligt humör som hurtig och lycklig musik. Min själ vibrerar i otakt med det. Hurtflåsig dansmusik, pulserande disco och seratoninstinn pop väcker det värsta inom mig. 


Det finns något vackert i mörkret och något älskvärt och genuint i längtan som endast molltoner kan göra tydligt. 


Trevlig helg på er go´vänner och ta hand om er!


Några molllåtar för att väcka dur-känslorna :) 
















måndag 8 november 2010

Nya låtarna finns nu att lyssna på! Luna Macabre strikes again!



Pojkar och flickor!


Nu går det att höra de nya alstren som vi spelade in för ett par veckor sedan. Sensus egna ljudtekniker Andreas har antagligen hört låtarna mer gånger än vad som är nyttigt för en person under detta tidsspann. Men tack vare hans rattande på spakarna, och med hjälp av våra önskningar och gnäll är nu allt redan klart! Låtarna är som följer; All the boys, Cum in heaven och Like a shadow comes the pain. Två stänkare med uppåttakt och en lite mer 80-tals inspirerad sak. 


Vi i bandet är betydligt nöjdare med dessa låtar än de på förra demon, och även om jag som "takthållare" har en och annan sak att justera och förbättra, så har vi hittat ett eget ljud denna gång. 


Så tveka inte! Navigera dig till http://www.myspace.com/lunamacabre på stört och lyssna på låtarna och höj lyckan med 10% (förhoppningsvis). 

tisdag 26 oktober 2010

Demoinspelning och massa monster!

Då har Luna Macabre varit i studion igen. Denna gång så gjorde vi alla rätt.

1.  Vi var alla fyra närvarande
2. Vi spelade in allting under helgen
3. Allt var lagt och klart när vi lämnade studion i söndags.

Trots några smärre uppförbackar (läs: nervös trummis) så förflöt det kreativa arbetet ganska felfritt. Tanken var att de tre nya låtarna vi har; All the boys, Cum in Heaven och In the shadows comes the pain, skulle spelas in under helgen. Mission accompiced! Även om undertecknad är partisk måste jag säga att det är tre mycket starka låtar som står på egna ben och som är lite annorlunda mot tidigare material. Ja, visst låter det Luna Macabre, men ett tajtare och ösigare Luna.




Det var intressant att spela in ”live” i studion.  Första demoinspelningen hade jag som trummis  bara ”slaskgitarr och bas” i lurarna, medan nu i helgen körde vi på som i replokalen. Fast med lite bättre ljud. Ljudteknikern Andreas hade plockat ihop ett riktigt bra trumset till mig som kändes grymt bekvämt att spela på.  Så för en gång skull behövde jag inte bära en massa tung skit. Trodde jag. Då alla inte kunde vara närvarande på torsdagen då det riggades, lyfte jag och Mangler upp alla stärkare och stränginstrument. Jag såg snyggt till att smita undan att bära ner de sakerna efter inspelningen. That´s the kind of guy I am. Mixning av demon är enligt rykten på gång redan…



Som bonus vill jag visa denna lilla underbara film av Greg Nicotero. Nicotero som jobbat som special effects skapare i många år nu (han började 1985 jobba med Tom Savini på George A. Romero´s Day of the Dead)och som en av grundarna av KNB F/X group har de gjort sjukt mycket bra effekter. Nyfiken på vad? Kolla in honom på www.imdb.com. Annars kommer jag skriva ett sånt därna låååångt inlägg igen. Anywho…  innan han startade med att göra effekterna på sjukt efterlängtade (av mig) The Walking Dead, gjorde han denna lilla förtjusande kortfilmen. En mockymentary om Hollywood och om saker och ting kanske inte var påhittade… Åtta minuters nördhumor!


onsdag 29 september 2010

Sally Menke är död. Vem tusan är det tänker du?

Sally Menke var kvinnan som tillsammans med Quentin Tarantino gjorde hans filmer så bra. I likhet med Martin Scorsese och Themla Shoonmaker så skapade de magi i biosalongen. Sally var Quentins klippare. Vi vet alla hur coola hans filmer sett kan tacka hhenne för att de blev så fantastiskt snygga. Det finns en kort artikel på http://www.aintitcool.com/node/46764 där även denna fina lilla film där Quentin pratar om deras samrbete under filmen Death Proof (som jag tyckte om, så det så!), i slutet på kortfilmen är det lite klipp med hälsningar till Sally som hon skulle få se när hon jobbade. 


Jag hoppas att Quentin hittar en lika begåvad klippare igen som han kommer ha ett lika utvecklande samarbete med. 


... Hi Sally!


">

tisdag 14 september 2010

Korta filmrecensioner

Likt speeddating ska jag här presentera ett par filmer som kan vara av intresse. 


Att förlora ett barn...



Vinyan. Fabrice Du Welz suggestiva och drömska film om ett par som är på jakt efter sin son som försvann i tsunamin som svepte över bl. a. Thailand. Inte alls lika bisarr eller voldsam som De Welz Calvaiere, men sevärd för den som uppskattar film som inte ger dig svaren gratis.Just det, Rusus Sewell visar att han faktiskt är en bra skådis!




Hierro. På väg på en helgsemester på en  ö försvinner Marias barns spårlöst. Hela hennes liv vänds upp och ner och när hon fortsätter sökandet efter sonen uppdagas det att fler barn har försvunnit lika mystiskt som hennes. Rätt snygg spansk film, som trots att den leker med skräckfilmers estetik, mer är en thriller. 


Nature sucks... (eller... naturen, finns den annat än på vykort? som Arne Anka säger)




Vertige. Franska ungdomar på klättersemester utmanas av både moder natur, inre motsättningar och... Första halvan av filmen är spännande och imponerande filmad. Snygga klättningsscener och några riktiga nagelbitare dessutom, sen byter filmen spår. Trots att det känns som kombinationen schampoo och balsam i samma flaska, tyckte jag att det var rätt så trevlig. Men så har jag ingen smak heller.




Frozen. Envisa ungdomar mutar sig upp på berget för en sista åktur, men komminikationsproblem bland liftförara gör att de blir sittandes halvvägs upp. Det är kallt, det är lång till marken och som grädde på moset öppnar anläggningen inte förrens nästa helg igen. Tajt, välspelat och spännande. Om än lite långrandig på sina ställen. Intressant är att den är inspelad på plats. Inga green-screens här inte! Av regissören till Hatchet.


Lååånga filmer...




Robin Hood. Förlåt Ridley Scott,men detta var faktiskt inte ens bra. Släpp bombastiska historiska filmer och visa att du är en visuell mästare och skapare av bra filmer. Trots Russel Crowe, Cate Blanchett och Max von Sydow ser jag inget förmildrande.Så Ridley, du har gjort ditt för historiska filmer ett tag nu, gå vidare!  Jag ser, faktiskt, fram till nya Alienfilmen. 




Phobia 2. Thailändsk episod skräckis, med känsla. Visserligen håller alla fyra episoder inte lika hög klass, men den första om den unga obstinata munken är trevlig och segment fyra, In the end, är sjukt underhållande. Knäppgökarna från Phobia 1 som avdramatiserade slasher/spökfilmer, gör här upp med asiatisk spökfilm på underbart sätt. Inte så otäckt, men ack så underhållande!

måndag 16 augusti 2010

Luna Macabre klarade det!

Då har vi fått känna oss som rockstjärnor för en kväll då, och det finns väl bara en sak att säga, hell yeah! När vi gick av scenen svettiga och... nej men vänta.. jag kanske ska ta det från början iaf?

Trummisen och de nattsvarta figurerna
Nervositeten greppade tag i mannen. Fanns det någon konspiration därute? Var det så att något konkurrerande band hade hällt något underligt i hans vatten då de senaste dagarnas repetitioner gått åt pipsvängen? Nervöst stirrade han mellan persiennerna efter skumma personer som verkade lura bakom träden i parken... nej fan, vänta så var det ju inte...

Fredag förmiddag
Så här var det på riktigt. Det var länge sedan jag var så nervös. Sant är att repetitionerna dagarna innan hade gått extremt dåligt, men det berodde mest på nerver och en förmåga att överanalysera allting. Jag spelar ju knappast som Neil Peart, utan snarare som en halvdan Filthy Phil, vilket gör analyser onödiga. Mitt vikigaste jobb är att hålla takten, inte att göra tekniska krumelurer, något som kan vara svårt nog bara det. Hur som haver, då min nervositet satt ungefär 3 centimeter utanför kroppen var jag mindre enkel att vara i närheten av (förlåt Ebbas mamma...) och jag förbannade väntan på att få lasta in grejjerna på Virus Bar och göra soundcheck. Jag hade en aning om att det skulle hjälpa till med att släppa en hel del av nojjorna. 

Fredag eftermiddag
Hurra! Klockan 16.00 började vi lasta in all vår utrustning på Virus (note to self: roddare... vi måste ha roddare). Ljudkille var på plats (vars namn jag glömt, sorry) och det gick förvånansvärt snabbt att få upp allting på scen och starta soundchecken. Vi körde genom några låtar och ungefär som jag hade inbillat mig, så försvan 80% av all min nervositet, dessutom verkade det som att min högerfot ville vara med och spela i bandet igen. Tack fot! Janne, mannen bakom Virus och arrangemang som Metallsvenskan, kom o snackade lite och visade sig vara en riktigt trevlig kille. 

Sedan var det snabbt hem för lite käk och en dusch. Vankade av och an en stund, packade klädombyte till scen och drog hem till Sonny där vi i bandet möttes upp innan spelningen. Lite dödsmetall, punk och metall senare åkte vi till Virus.. snart skulle vi spela!

Fredag kväll
På Virus var det ganska mycket folk och nervositeten var utbytt på en "jävlar anamma" känsla som gjorde att jag ville upp och spela på en gång. Men det gick inte se.. vi hade lovat att låna ut vår utrustning till bandet The Boatsmen innan som spelade för det bröllopspar som hade abbonerat Virus fram till 23. Så jag vankade fram och tillbaka mellan våran backstageyta och den fin-fina rökbalkongen som Virus har. Inte blev det bättre när Janne ville att vi skulle skjuta upp spelningen 30 minuter... det blev en kvart senare till slut, och 00.15 presenterades vi av Thron som drog ett par "Hey Jhonny!" (ja, han stavar det så) skämt och med Suspiria soundtracket i bakgrunden kunde vi till slut äntra scenen!  

Spelningen
Med Speed of passion som öppningslåt körde vi igång med alla korten på bordet... hårt, snabbt, intensivt och varenda svettpor på kroppen var vidöppen. The Boatsmen klantade till det lite med att flytta om lite för mycket på scen när de spelade, så mitt trumset var lite off balance så att säga och deras ena gitarrist glömde koppla in Jons gitarrtop till förstärkaren. Illa, illa..men efter jag fått tagit nytt sikte på ena cymbalen som var för lång bort och Jon fick sin gitarr inkopplad under andra låten var det ingen hejd på oss. Visserligen var det många bekanta ansikten i publiken, men jag är övertygad om att även de som inte hört oss innan tyckte att vi hade bra ös och utstrålning på scen. Att sitta bakom ett trumset så där och spela live är helt underbart. Visst, jag spelade lite fel och tappade trumpinnen, men det är ju rock n roll! Det ska inte vara perfekt. Det ska kännas i varenda cell i kroppen och energin som släpps loss är ett rus som jag bara älskar. Efter 40 minuter var vi klara med setet och rev av en halvdan variant av Blood of my blood som extranummer. Överlycklig och genomblöt av svett tog jag mig av scenen. Fan, ville spela mer, mer.. MER! Med en adrenalinnivå som var på topp inmundigade jag några öl och vips var det dags att gå hem. 

Dagen efter
Det var lite tungt att komma upp.. det ska jag inte hymla om. Fick vänta massa timmar för att komma och hämta utrustningen och lämna den i lokalen (tack Terje för lån av bil) och sedan fick jag en mycket trevlig lördagskväll tillsammans med dottern komplett med godis och rolig film att titta på. Kontrasterna kunde inte vara större. Men det är kontraster som gör livet så intressant.. för inte fan skulle jag vilja byta bort någonting jag har. Det enda jag hoppas på är att vi får mer spelningar, nu först på Live@heart festivalen i September och att Janne på Virus vill ha oss där fler gånger! För David Hess sa ju faktiskt detta om våran demo: Interestingly Fresh!"!

foto: Fredrik Borneskog









foto: Fredrik Borneskog


foto: Nicolas Torres-Vargas

tisdag 10 augusti 2010

Tre dagar för Luna Macabre

It´s a long way to the top if you wanna rock n roll!
Nu är det hårdrepning som gäller. Bara tre dagar kvar innan vi får vår första spelning i Örebro. Kommer vi kunna visa oss ute igen efter det? Kommer skivbolagen jaga oss? Kommer vi prestera på Virus? På två av frågorna är svaret: Ja. 


I vår lilla pluttiga replokal, som saknar ventilation och allt annat känns det som, viker affischerna ihop sig av den fuktiga luft och värme som blir när vi repar. Vilket på sitt sätt är bra, det visar att vi ger järnet redan nu, trots att den stora explosionen kommer att bli på fredag. Det är något speciellt att spela inför folk, och skärpan brukar infinna sig på ett annat sätt. Kanske är spellokalen och scenen något större än replokalen vilket gör att mystiska dofter från strängbändarna längst fram inte kommer att förpesta min stackars näsa. 


De som kommer och lyssnar (och förhoppningsvis röjer lite) får även avnjuta två sprillans nya låtar! Lite finputsningar på de låtarna under de dagar som är kvar kommer det att låta hur bra som helst. 


Tre fjärdedelar av Luna Macabre svettas likt 
Bast VM i Finland (dock utan rapporterade dödsfall) 
foto: Jessica Magnusson


Film
Var på bio förra veckan och såg Inception. Om jag får vara lite tråkig, så ska jag instämma i de körer som besjunger om hur bra filmen är, hur bra De Caprio är, hur intresseväckande manuset är, och framförallt hur snygg filmen är! Det är när de dör där i mitten av filmen.... hehe, just kidding, inga spoilers här inte. Christopher Nolan är tillsammans med David Fincher lätt en av de mest inflytelserika och intressanta yngre filmskaparna i Hollywood just nu (inte bara det att deras stilar påminner om varandra).


Har fått något mystisk intresse för dokumentärer om Nord Korea. Inte ens de mest slipade manusförfattarna skulle kunna hitta på en film som skulle vara lika sjuk och bisarr som Kim Il Sung och Kim Jung Il har gjort vardagslivet i Nord Korea. Återkommer med text om detta längre fram.


Ha det bra medborgare och kanske ses vi på Virus på fredag?

lördag 31 juli 2010

Recension: Skandinavian Blue - The erotic cinema of Sweden and Denmark in the 1960´s and 1970´s


Skandinavian Blue
The erotic cinema of Sweden and Denmark in the 1960´s and 1970´s

Författare: Jack Stevenson
ISBN 978-0-7864-4488-5 

Den svenska synden, det är ett begrepp som vi i Sverige levt med ett tag nu. Inte minst på grund av (tack vare?) alla rockstjärnor och filmstjärnor som när de besöker Sverige MÅSTE kasta ur sig den klassiska ”Ni har så vackra kvinnor i Sverige!”  Om du någonsin har undrat hur den svenska synden startade och vem som låg bakom den, greppa då tag i Skandinavian Blue.

Författaren Jack Stevenson förnekar sig inte. I många år har han rest runt i norden och europa och visat 8/16mm film på festivaler. Han visar filmer vars värde räknas i småören bland kutureliten, men vars riktiga kuturella värde inte kan värderas högt nog hos oss alla som älskar kultur och företeelser i de yttre cirklarna av det som anses som passande. Jack Stevenson har dessutom gett ut flera böcker tidigare som alla på ett intresseväckande och insiktfullt sätt tar sig an den sortens film som i stort alla har sett, men som  få öppet erkänner att de gillar. Tidigare verk av Jack Stevenson är: Desperate Visions: Camp America, Addicted och Fleshpot. Obligatorisk läsning om du är intresserad av undergroundfilmskapande i USA, knarkfilmer och om sexfilm.

Skandinavian Blue är en välskriven och essälikande bok på engelska som med informativ och initierad hand styr oss från de tidigaste ganska oskyldiga skandinaviska filmerna från tidigt 1960-tal till hårdporrfilmerna på 1970-talet. Det är inte ett uppslagsverk, utan är menad att läsa från början till slut, även om den kunskapstörstande läsaren snabbt kan leta sig fram till det den söker efter i bokens utförliga index.

Den svenska sommaren, eller hur den sexuella frigjordheten började lätta på kläderna
Det hela startade egentligen ett åtionde tidigare. I Sverige till och med! Arne Mattsons gjorde 1951  Hon dansade en sommar. Här uppvisades nakna bakdelar på badande svenska ungdomar och för första gången rodnade Moder Svea lätt på kinderna, inte ont anande om vad som väntade henne i nästa deccenium. Skandalen, och publiksuceén, var ett faktum och nästa film som visade naket var gjord av en viss Ingmar Bergman. Han torde vara bekant då han gjort Ormens Ägg med David Carradine. Hursomhaver, Bergman spelade in Sommaren med Monika 1953  och hade, förutom Lars (bunta ihop och slå ihjäl dom!)  Ekborg, en ung barbröstad Harriet Andersson i huvudrollen. Sveriges rykte som ett sexuellt frigjort land var härmed cementerat. Under den mer slagkraftiga titeln Monika, story of a bad girl fick den ett stort genomslag på den amerikanska undergroundscenen. Idag är det knappast någon som höjer på ett ögonbryn över ett par nakna bröst, men på 1950-talet var detta en skandal! En tidig nakenchock så att säga.

Det var många komponenter som skapade den enorma våg av lättklädda och tabubrytande filmer som senare skulle välla in över världens länder från skandinavien. Konst, musik, politik och kultur gick genom radika förändringar och krigsbarnen var nu arga unga tonåringar som ville förända världen. Allt var möjligt, även det omöjliga!

Jag tror att någonting är ruttet här i staten Danmark!
De nordiska sexfilmerna startade precis som i resten av världen med ”undervisnings”filmer, med originella titlar som;  Sex i Copenhagen, Sex i Sweden, Sweden: Heaven and Hell och inte förglömma den svenska Kärlekens Språk. Dessa var en förlänging av de mondfilmer som Jacopetti och Prosperi skapade med Mondo Cane och var ett utmärkt format att få visa upp nordenas sexuella frigjordhet, sex och  nakna kroppar. Nämnde jag nakna kroppar? Övergripande antalet av dessa ”dokumentärer” var enkla  och billiga producerade filmer som desutom var lätta att distribuera. Sex säljer som sagt. Hvergang!

Danmark blev snabbt känt som landet där sex och hor skedde helt öppet och inte blev det bättre när den danska censuren avskaffades 1969. Pornografiska biografer och bokhandlar sköt upp som svampar ur jorden och det fanns många som tyckte om ”svamp” så att säga! Självklart gjordes det även spelfilmer med vågade inslag med promiskiösa människor som; Jag, en kvinna, Gift, Jag är nyfiken gul (med Barbapappa och Lena Nyman), Anita, ur en tonårsflickas dagbok (med vackra Christina Lindberg och Stellan Skarsgård) och Fanny Hill.


Sex är mycket roligare än att bygga med Lego!
Kanske var det nordens stora fördel var att de vågade ta steget från undervisningsfilmer, även om  de fortsatte att producerades med en kanins rappa takt, till mer påkostade spelfilmer med erotiskt innehåll. Gamla förlegade värderingar sattes på prov och den unga generationen gjorde öppet uppror. Gärna nakna. Sex var något som var kul! Sex behövde inte vara något som vara vare sig farligt eller moraliskt fördärvande. Fler och fler så kallade gladporr filmer produceras, mest kända är de filmerna som hade Ole Söltoft i huvudrollen, Sängkanten filmerna och Tecken-filmerna. Värt att notera att Ingmar Bergmans dotter Annna var med i Skyttens tecken!  (som nu finns att köpa i en förtjusande DVD box). Det var betydligt fler som var inblandade i att skapa det från början bördiga sexuella landskap som bevittnade om nordbornas sexuella frigjordhet, som senare var med och skapade det sexträsk som gick under vid slutet av 1970-talet. I boken får du en god inblick på deras verk och i vissa fall även deras intentioner.


Det som är Skandinavian Blue största fördel är Jack Stevensons sätt att närma sig ämnet. Som slipad pornograf vet han att att sexfilm inte bara dyker upp utan anledning, utan att det finns samhälleliga krafter bakom allt som sker. Så inte bara är boken en kronologisk genomgång av filmer, utan tar även hänsyn till hur samhället reagerade på de filmer som blev allt grövre och grövre med tiden. I Danmark, vars globala bild är ett öppet och frigjort land, blir det intressant att veta att även hos våra liberala grannar har det funnits krafter som protesterade mot den frigjordhet som filmerna speglade.

Att det ligger flera års arbete bakom boken och ett stort kunnande om genren går inte att ta miste på. Till bokens nackdel är att en del av beskrivningarna av filmernas handling blir lite väl ingående ibland och varför finns inte Ole Söltoft med i indexet i slutet? Men det är petitesser i sammanhanget och inte vill man som läsare skicka den syndfulla dvärgen på Herr Stevenson för det. Skandinavian Blue en underhållande och faktasprängd bok som skriver om ett tabubelagt ämne med torr humor och som aldrig blir vare sig spekulativ eller som tar till billiga knep för att locka läsaren. Inte ens den digra samlingen bilder som finns i boken är direkt sexuella eller provokativa. Skandinavian Blue är en bok som vill förklara och berätta vad det var som egentligen hände under de där årtionderna och lyckas med den föresatsen föredömligt. Skandinavian Blue är definitivt boken för dig som vill veta vad norden har mer att erbjuda än Legoland, Gröna Lund och Ingmar Bergman! För som våra utlänska stjärnor brukar uttrycka det ”Ni har så mycket vackra kvinnor i Sverige!”


Intervju med Jack Stevenson 
av Christer Persson 

Q: How is it that an American is so interested in Scandinavian sin and devotes so much time and effort to get the word out to the world?

A: I have always been interested in the way modern mythologies have been spread (and sometimes created) by popular cinema, and to my generation (I am 54) Scandinavian cinema had a huge impact. In SCADINAVIAN BLUE a Danish journalist comments that the movie CHRISTA could only have been made by a foreigner and perhaps the same is true of my book which is really as much about America as Denmark or Sweden. The fact that I have lived in Denmark for 17 years (after marrying a Danish girl) as allowed me to understand the story on a deeper level. In a practical sense it was the story I could write because I lived here and know the language and culture relatively speaking. But also as I say a story I was personally interested in. I remember as a teenager all the rumors about the film I AM CURIOUS YELLOW that swept the small town I was living in. To young men in America in the late 60s Sweden and Denmark were indeed mytological places. The sexual revolution happened there first, these countries entered the future first.

Q: Can you tell us a little about the film shows that you´re showing at festivals? What kind of themes do they have, and what are the reactions from the audience?

A: I have written the book over the course of 7 years and for 4 years I have been lecturing on the subject at film festivals in Europe and America, screening a selection of feature films, trailers and outtakes that outline the evolution of Danish and Swedish erotic cinema from the 50s into the 70s. The feature films include ADVENTURE IN DENMARK, WITHOUT A STITCH and other movies.

 Q: If you got to choose one Danish and one Swedish film that really embodies the Scandinavian sin, which ones would that be?

A: That is a difficult question because one must define the term SIN and that is in the eye of the beholder and depends on the era. Is hardcore XXX pornography sin or not? For example I A WOMAN was far more daring and shocking film for audiences of the time than the hardcore pornographic films that came out later. And what is perhaps the sickest film, THE SINFUL DWARF was not even particularly  Danish. THRILLER, A CRUEL PICTURE, the sickest movie produced in in Sweden was also not particularly Swedish. It was the obsession of one individual. So I really have trouble coming up with single films that embody the two countries. When people talk about the concept of SIN in movies I always think of the Liz Taylor movie BUTTERFIELD 8 which is far more sinful than DEEP THROAT.

Q:The kind of films that you write about is not the newer bunch of movies that you easily can get hold of. Aren´t there any new films that rises your interest?

A: I am not a great fan of the newer films which can all be said to be art films. I am more a fan of what could broadly be called exploitation cinema and the 50s through the 70s was the golden age of Scandinavian exploitation cinema. It ended at the start of the 80s. I am simply not much interested in mainstream commercial cinema today - or art house cinema. The selection of films one can see in movie theaters today is very narrow, but on the other hand I never watch films on DVD except for research purposes. And I do not go to film festivals unless I am invited to show one of my programs. I am out of the loop and happy to be there.

Jag tackar Jack Stevenson för hans tid och förlaget McFarland för kopia på boken!

torsdag 29 juli 2010

Luna Macabre Live 13/8 på Virus i Örebro

Hör upp alla Lunatics och Lunackicks! 


Fredag den 13:e kommer Luna Macabre att spela på Virus i Örebro! Det är bara att sätta på sig bästa gå-bort kläderna, köpa ett par öl och suppporta oss! 


Det kommer att bli sjukt kul och vi lovar att vi kommer att ge järnet från början till slut!