Magnus Sellergren´s latest journey into fauxsoundtracks, Videogram, is a musical homage to the typical sounds of the Italian action- and horrormovies generating from the 1970-80´s. With a sharp ear for the typical sounds of the music, Sellergren brings an underrated music genre back to life. Let me just paint a picture how life in the early 80´s was in Sweden for a much younger me and what happened when the VCR knocked on the door.

Play, rewind and repeat

It can sometimes be hard to grasp the fact that the 80´s wasn´t only filled with ghastly hairdos, even more ugly clothes (splattered with neoncolours), crappy music produced by Stock, Aikten & Waterman and all to long entertainment programs on Swedish television (we only had two channels to “choose” in-between.). It´s also important not to forget that the 1980´s also was the decade of a great media revolution. The 1980´s was the decade when the VCR finally found its way into the Swedish homes (and of course homes all around the world). In no time classic Swedish video distributors like Esselte, Whalters Video, Video Tape Center, Hem Video film, Europa Film, GeBe film and Video Invest made it possible for shop owners to find a new way to bring money into their business and for families to watch family entertainment in their very own living room. The market for home movies grew very fast and for the first time the consumer could choose freely what movies they wanted to see and when they wanted to see it. As always when something amazing comes along, some moral panics rose where some stupid fucks thought that movies would demoralize a whole generation of kids. However the ball was set in motion and nothing could stop it now, demoralization or not. The success of the VCR can to certain extent be attributed to the amazing sleeve covers, the great sleeve notes about the movies (even though they often was describing some other movie), really cool movies in colour and of course amazing soundtracks. Today these movie soundtracks get a new public thanks to Spotify and also through Magnus Sellergren´s Videogram. 

Videogram

The movies that emerged at the start of the VCR revolution like Escape from New York, Bodycount, Cannibal Holocaust, A fistful of dollars, the Atlantis Interceptors, Maniac, Suspiria, The Beyond and Zombie Flesh Eaters all had amazing soundtracks. Composers like Goblin, Ennio Morricone, Riz Ortolani, Guido / Maurizio De Angelis, Fabio Frizzi or John Carpenter was discussed by the fans almost as much as the movies themselves. It is from this musical treasure that Videogram takes its inspiration.

Magnus Sellergren is the mastermind behind Videogram, and has under the pseudonym Call me Greenhorn already produced some fauxsoundtracks like L´isola dei morti viventi and Space Kitten 2000. The song titles on Videogram literary reeks of cannibals, post-apocalypse, serial killers and zombies, which in my humble opinion is a good thing. The only thing really missing when listening to songs like Eaten alive, 20777 – Raiders of the apocalypse, Communication breakdown and Walpurgisnacht is a movie directed by Joe D´Amato, Ruggero Deodato, Lucio Fulci or Michele Soavi.

Mr. Selllergren is the sole musician on Videogram, except with some great help from behind the drumkit by The Jimmy C on a couple of songs. It is hard not to be impressed by the spot on production, and the typical sounds of the soundtracks from the 70´s and 80´s. It´s all there, the robotic sounds from a synthesizer, long disharmonic sounds, catchy themes and groovy drums. For the fan of the genre it´s not hard to trace the inspiration to the songs from composers like Carpenter, Goblin or Ortolani, but the non-initiated listener will also have a good time listening to Videogram. There is no effort from Sellergren to hide the inspiration for Videogram, which is totally in line with the movies whose soundtracks are being homage. A great deal of the movies from Italy at the time was rip-offs of American or Australian movies, and if the movie industry in the 21th century is flooded by endless reboots, the videoclassics was to great extent rip-offs of blockbusters. It was golden years…

Return of the sound of horror and actionmovies

How do the songs of Videogram sound like then? First off is Walpurgisnacht which is a groovy song inspired by Goblins soundtrack to Argento´s Deep red. Walpurgisnacht has a slow build up and contains some great drumming by The Jimmy C. The same can be said to 2077- Raiders of the Apocalypse, in which Goblins classic Dawn of the Dead soundtrack is the main inspiration. In Communication Breakdown Sellergren conjures John Carpenter´s minimalistic compositions, and foremost Escape from New York.  In I regina dei cannnibali Riz Ortolani is brought back from the jungle and is a song Deodato easily could put in one of his classic, and brilliant, cannibal movies. Kathy´s theme could be taken straight out of from the soundtrack from House by the cemetery and it´s almost that you can hear Dr. Freudsteins asthmatic breathing in the background. If you have some sick desire to dance, you have the opportunity when The tooth fairy night theme hits the speakers, a song straight out of the Nightmare on Elm street movies. Dark and dystotopic sounds dominate the triumvirate; Charles Bronson, I warned you not to go out tonight and Scavolinis nightmare. The eight passenger is a two minutes study of ghostly and haunting sounds that gets under your skin, and makes you wonder if a xenomorph might be hiding in your home.

Videogram has two targets, first, and foremost, the ones that remember the VCR´s invasion, and for that group of people Videogram is a trip down memory lane (with serial killers, zombies and werewolves lurking in the bushes). To the listener who is too young to remember the VCR revolution, Videogram is a bona fide lesson in Italian horror- and action soundtracks from a distant time. I hope that Magnus Sellergren will continue with his musical exposés and that the next fauxsoundtrack takes inspiration from the great spaghetti westerns or why not Italian actioncomedies. Bring it on Greenhorn!

More info and how to buy and download VIDEOGRAM, go to: http://videogram.bandcamp.com/album/videogram

Videogram

Magnus Sellergrens nyaste musikaliska exposé, VIDEOGRAM, är en hyllning till 1970-80- talets action- och skräcksoundtrack. Med glimten i ögat och med en klockren känsla för dåtidens ljudbild väcks liv i en föga känd och underskattad genre. Recensionen inleds med en kort historielektion först för att sätta dig läsare i stämning.

Play, rewind and repeat

1980-talet var faktiskt inte bara hockeyfrillor, neonfärgade kläder, Stock, Aikten & Waterman och oändligt långa familjekvällar i teverutan på någon av de två statliga tevekanalerna. Vi får inte glömma bort den fantastiska mediarevolution som skedde på 1980-talet. Det var ju det decennium då videogramspelaren hittade sin naturliga plats i de svenska gillestugorna bland träpaneler och heltäckningsmattor. Tevehandlare, matbutik- och mackägare gnuggade sina händer när de drygade ut dagskassorna med chips, dip och videofilmer från klassiska svenska videodistributörer som Esselte, Whalters Video, Video Tape Center, Hem Video film, Europa Film, GeBe film och Video Invest. Filmmarknaden för hemmabruk växte explosionsartat och för första gången fick herr och fru Svensson själva välja vilka storfilmer som skulle ses och detta utan att behöva tänka på bestämda sändningstider. Dessutom såg många om filmerna ett flertal gånger under samma dygn, videoklassikern var född! Visserligen dök det upp en och annan moralisk panik i media (se Studio S) om huruvida detta nya medium skulle degenerera en hel generation barn, men den nya tekniken gick trots dessa inte att stoppa. En del av framgången för VHS på den yngre generationen går säkerligen att tillskriva fantastiska videoomslag, påhittigt skrivna baksidestexter (vilka inte alltid var helt sanningsenliga eller ens stämde med filmens innehåll), en uppsjö av raffel i fyrfärg/ skrattfester för hela familjen och icke att förglömma stämningsfyllda soundtrack vilka idag får en renässans via medier som Spotify… och via Magnus Sellergren.

Videogram

Soundtracks får ofta inte den uppmärksamhet som den förtjänar. Filmer från videons barndom som FLYKTEN FRÅN NEW YORK, BODYCOUNT, CANNIBAL HOLOCAUST,För en handfull dollar, ATLANTIS HÄMNARE, MANIAC, FLYKTEN FRÅN HELVETET, THE BEYOND och ZOMBIE hade de alla soundtrack som förhöjde filmernas stämning och genretillhörighet. Dessa soundtrack komponerades bland annat av; Goblin, Ennio Morricone, Riz Ortolani, Guido / Maurizio De Angelis, Fabio Frizzi eller John Carpenter, och de diskuterades gärna av de initierade med samma entusiasm som själva filmerna. Det är just denna gnistrande och skimrande musikskatt som VIDEOGRAM tar tagit sin inspiration och ljudbild från. VIDEOGRAM är ett projekt skapat av Magnus Sellergren, som under psydonymen Call me Greenhorn, har producerat lysande fauxsoundtrack som L´ISOLA DEI MORTI VIVENTI och SPACE KITTY 2000. Låttitlarna på VIDEOGRAM luktar kannibaler, post-apokalyps, seriemördare och zombies och lockar fram ett nostalgiskt leende på läpparna. När låtar som EATEN ALIVE, 2077- RAIDERS OF THE APOCALYPSE, COMUNICATION BREAKDOWN och WALPURGISNACHT dånar ut från högtalarna saknas egentligen bara en film att koppla ihop musiken med, gärna regisserad av Joe D´Amato, Deodato, Fulci, Soavi eller Bava. 

Förutom hjälp av The jimmy C med trummor på ett par av spåren, är det hela ett enmansprojekt av Sellergren. Det är svårt att inte imponeras av hans stilkänsla och tidstypiska produktion på VIDEOGRAM. Ploppande syntljud, varvas med utdragna disharmoniska och olyckbådande toner och medryckande trumkomp. För den initierade går det att spåra inspirationen till de olika låtarna till Goblin, John Carpenter och Ortolani, men även utan förkunskap om genren går det att ha full behållning av skivan. Sellergren försöker inte på något vis dölja inspirationen, vilket kan ses vara i linje med de filmer vars soundtrack speglas här. En stor del av första vågens videofilmer kom från Italien och dessa var ogenerade rip-offs på amerikanska eller australienska filmer vars genretillhörighet inte gick att undvika. Om 2000-talets filmutbud kan ses vara utspätt med oändliga reboots, tillfördes snarare 1980-talets filmutbud av alla italienska rip-offs. Det var tusan bättre förr... eller i alla fall roligare och mer pretentionslöst.

Return of the sound of horror and actionmovies

WALPURGISNACHT är en suggestiv låt i Goblin-anda och som har en klar aura av Argentos DEEP RED över sig. WALPURGISNACHT byggs långsamt upp och utmärks av ett fantastiskt trumspel av The Jimmy C. Detsamma gäller för 2077- RAIDERS OF THE APOCALYPSE i vilken Goblins klassiska och föredömliga DAWN OF THE DEAD soundtrack har varit främsta inspirationskällan. I COMMUNICATION BREAKDOWN visar Sellergren upp en effektiv stilstudie i Carpenters minimaliska kompositioner, då främst Flykten från New York. I REGINA DEI CANNIBALI END TITLES och Eaten Alive  frammanas Riz Ortolanis ande och Sellergren skapar ett ljudspår vilket Deodato inte skulle skämmas för att ha med i någon av hans ökända kannibalalster. Vidare är Kathy´s theme som plockad ur Fulcis HOUSE BY THE CEMETERY och det är nästan som man kan höra Dr. Freudstein flämta likt en astmatiker i bakgrunden. The Tooth Fairy Night Theme  är skivans mest dansanta spår och skulle kunna vara plockad ur vilken Terror på elm street film som helst.  I låttrion Charles Bronson , I warned you not to go out tonight och Scavolinis nightmare dominerar de mörka och dystopiska ljudbilderna vilka var vanliga på dåtidens soundtracks. The eight passenger  är en två minuters stilstudie i spöklika ensliga ljud som kryper under skinnet på lyssnaren och vilken uppmanar till att kasta en nervös blick över axeln då och då ifall någon xenomorf har letat sig in i hemmet…

Sammanfattningsvis är VIDEOGRAM en skiva som riktar sig till två målgrupper. Först (och främst) till den målgrupp som minns fetboxar, klumpiga VHS-maskiner och Razzel med ett leende. För den målgruppen är VIDEOGRAM nostalgi av högsta klass,skapad och framförd med stor kärlek och respekt. Den andra målgruppen är de som var för unga för att vara med om videons frammarsch in i hemmen och som med VIDEOGRAM får en musikalisk lektion i, främst, italiensk action- och skräckfilmsmusik från videos gyllene ålder. Jag håller tummarna att Sellergren fortsätter med sina musikaliska gärningar och att nästa skiva att ta sin inspiration från italienska spagettivästern, eller varför inte italienska actionkomedier? Bring it on Greenhorn!

För info och nerladdning av VIDEOGRAM styr din webbläsare till: http://videogram.bandcamp.com/album/videogram

Filmåret 2013

Då har ännu ett år passerat. Förutom att undertecknad har haft ett hektiskt år på många olika plan har det trots detta funnits lite tid över för att insupa lite film i alla fall.

Vad var bäst filmmässigt i Antichristers tycke då? (Viss reservation för att filmerna kan vara inspelade innan 2013, men jag ser det som att det året jag ser dem som de ska räknas med).

Årets Miike

13 assassins

Stentuff, blodig och vacker hyllning till den klassiska samurajfilmen. Dock saknas inte Miikes oväntade och överraskade vändningar i filmen.

Lesson of the Evil

Bästa filmen jag sett av Miike sedan The Audition. Välspelad, tragisk, rolig. Miike går som vanligt "all in" i den tredje akten.

Årets egnaste filmer

Berberian sound studio

En surrealistisk historia om den engelska ljudläggaren som åker till Italien för att jobba på en häxfilm. Snygg, annorlunda och en lysande Toby Jones i huvudrollen.

Holy Motors

Va tusan, se den bara. Antingen kommer du tycka om den, eller så kommer du inte göra det.

Bästa direct-to-video action

Enemies closer

Peter Hyams och Van Damme har flera samarbeten bakom sig, varav detta kanske inte är det bästa. Dock är jag lättflörtad när det gäller Van Damme och här får han fritt spelrum för en eccentrisk rolltolkning av en kanadensisk skurk. Underhållning för stunden.

Man of Tai Chi

Kenau Reeves regisserar sig själv som skurk i en klassisk kämpa-för-ditt-liv-i-en-turnering  film, som både är ett kompetent hantverk och som innehåller flera fin-fina kampsportsscener.

Lite för långa, men ändå…

The Lone Ranger

Jag hade små förhoppningar på denna film, dock var den betydligt mer underhållande än jag hade räknat med. Visserligen är filmen aningen (läs:mycket) för lång, men Gore Verbinski kan sitt hantverk och Johnny Depp är faktiskt rätt så kul som Tonto. Sådetså Kemosabe!

The Hobbit  - The Desolution of Smaug

Jag är kluven även inför denna film om Bilbo och hans resa till ensamma berget. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men den riktiga känslan av engagemang sätter sig aldrig riktigt. Med facit i hand skulle Jackson kanske hållit sig närmare grundmaterialet och gjort två filmer i stället. Med det sagt så har filmen ett flertal scener som är bländande vackra och spännande, som Gandalfs avstickare för att smyga på Orcher och Bilbos samtal med den aningen giriga draken Smaug.

Bästa drama

Jagten

Engagerande och hjärtskärande drama om vad som kan ske när en manlig förskolelärare blir anklagad för att ha förgripit sig på ett av barnen på sin arbetsplats. Mads Mikkelsen visar att han är en begåvad och mästerlig skådepelare.

BU!

Mama

Den Guilllermo Del Toro producerade skräckfilmen Mama är både skrämmande och finstämd på samma gång.

The conjuring

Förutom att det är ett skrämselelement ungefär var femte minut av filmen, så gjorde James Wan en av 2013 års mest spännande och läskigaste film.

Bästa found horror

Resolution

Den vanliga kompis-hjälper-kompis-att-tända-av-i-en-stuga-varpå-underliga-och-oförklarliga-saker-sker. Resolution är långsamt berättad, varpå vi som åskådare faktiskt hinner engagera oss i karaktärerna och därmed även berättelsen. Dock är det samspelet mellan huvudrollsinnehavarna som är filmens största behållning.  

Evidence

Här är det den vanliga kompisar-campar-i-skogen-och hör-ljud-som de-inte-kan-indentifiera. Men filmen tar en vnding halvvägs och sen blir det en riktigt adrenalinstinn film som tar vid. Väl värd att se.

Psykopater

Sightseers

Småputtrig engelsk komedi om ett seriemördande par. Ja, du läste rätt.

Seven psychopats

Småputtrig amerikansk komedi om sju psykopater. Ja, du läste rätt igen.

Nyårsafton

This is the end

Halvt hysterisk komedi med till stor del improviserad dialog. James Franco, Jonah Hill och Seth Rogen styr skutan, men det är birollerna med Emma Watson och en alldeles fantastisk Michael Cera som stjäl showen.

The World´s end

Simon Pegg, Nick Frost och Edgar Wright samarbetar igen med denna roliga och våldsamma sci-fi hyllning. Vass dialog, snyggt klippt och träffsäkra karaktärer avslutar Cornettotrilogin med flaggan i topp.

2013 år bästaste film

Gravity

Inte trodde jag att 2013 års bästa film skulle vara en Sandra Bullock/George Clooney film. Men det är ju det som är så spännande med film, helt plötsligt överraskar skådespelare och övervinner fördomar och förutfattade mening (se även Ben Affleck).I Alfonso Curasons Gravity spelar Bullock en kvinnlig astronaut vars uppdrag att utföra reparationer på Hubbleteleskopet får oanade och hemska konsekvenser. När rymdskrot passerar i hög hastighet på teleskopets omloppsbana kastas hon ut i rymden utan någon säkerhetslina. Gravity krånglar inte till saker och ting och filmen utspelas nästan i realtid. Även om det var länge sedan jag blev överrumplad av så många hur-i-helvete-har-de-gjort-det-där!  scener i filmen, är det till syvende och sist en historia om människor och överlevnad.

Jag, jag, jag... eller det kreativa jaget.

Genom åren har jag haft turen att fått lära känna många kreativa personer. Jag gillar kreativa personer, och i rätt sammanhang kan även en liten hårdrockare känna att det rycker i den kreativa tarmen. Då det är min blogg, tänker jag helt skamlöst lägga upp lite av de kreativa projekt jag tagit åt mig, men någon liten kommentar till dem. Tycker du inte om att läsa självgoda kommentarer, sluta läs nu!

Violent Vision # 1- 3

Violent Vision

Violent vision var det första riktigt stora kreativa projektet jag var inblandad i. Tillsammans med Björn Schagerström och Peter Danielsson skapade vi en engelskspråkig skräckfilmstidning i pappersform (detta var innan internet). Med bidrag från ett studieförbund lyckades vi ge ut inte mindre än tre stycken tidningar fulla med artiklar, recensioner och intervjuer med bl. a. Dario Argento, Lamberto Bava, Bruce Campbell och Luigi Cozzi. En produkt som jag än i dag är stolt över att ha gjort.

Luna Macabre

När jag fick chansen att vara trummis i punk/metallbandet Luna Macabre var det som en kreativ flod rann genom min hjärna. Jag gjorde en logotyp till bandet, samt fick en idé om att alla låtar borde ha en egen "affisch", en slags mood-card till låten och dess innehåll. Här kommer de som jag gjorde under mitt inhopp i bandet.

Luna Macabres logga

Tonight var den första låtaffischen som jag gjorde. Enkel och tydlig.

Hymns of blood. Lite rött, lite grönt, lite guld!

Speed of passion. Ted Bundy är lite arg.

                                           

Affisch till Metalgeddon. Fick hjälp av Anders Karlsson
att förverkliga den brinnande näven. Bra jobbat Anders! 

Heroin. En av bilderna i den "vita" serien.

All the boys. Nöjd med denna pastich av Exorcisten.

Tröjtrycksidé

Hammerfist. Kattungen blev för magstark tyckte bandet...

Så version två hade en kvinna istället, och vips var det ok. Märkligt...

Showerboy. No comments.

What hides inside. Oanvänd. Rätt bra tycker jag själv.

Blood of my blood. Josef Fritzl goes Andy Warhol. Denna är jag sjukt nöjd med.

Sarah. Oanvänd. För poppig tyckte vissa. Jag tycker den är lite söt. Skräckfilmen
The House of the Devils inledning inspirerade mig.

Jack the Ripper. Låt som aldrig blev av.

This moment. Denna blev inte speciellt bra. Inte alls faktiskt...

Tror att låtidén var Fornication Highway. 

Cum in heaven. Lite för uppenbar blev domen. Jag kan väl hålla med.

Lite annat grejjs.

Logga till det eminenta bandet!

Fiktivt skivomslag till eventuellt musikaliskt projekt!

Baksidan

Nya headern till Dawn of the Blogg

Facebookbild. Jag har ibland en hemlig önskan att vara lite större
och få slåss sida med sida med Godzilla

 

Film ABC

Listdags! En lista som är optimerad för dig som vill se någon hyfsad film, men har svårt att komma på vad du egentligen vill se. Listan är alfabetiskt ordnad och då det är blandade genres i listan så tror jag nog att en eller två filmer kommer att kunna falla dig i smaken kära läsare. Listan innehåller förhållandevis nya filmer och det kan hända att jag tipsat om en och annan film förut. Men du vet, quality never goes out of style!  Det blir dagen till ära ett anglosaxiskt alfabet då svenska filmer/titlar lyser med sin frånvaro.

A står för - Argo

Ben Affleck visar att han är en regissör att räkna med. Argo är den fantastiska, och sanna, historien om hur en faux-filminspelning initieras för att rädda amerikansk gisslan i revolutionens Teheran 1980. Låter det otroligt? Se filmen!

Berberian sound studio

B står för - Berberian sound studio

En kärleksförklaring till italiensk skräckfilm, och inte minst det ljudarbete som lades ner på dessa filmer. En suggestiv och fantasifull film om den engelska ljudteknikern Gilderoy (Tobey Jones) som hamnar i ett konfliktfyllt ljudläggningsarbete av en italiensk skräckfilm. Verklighet och fantasi blandas och Gilderoy får inte bara problem med att få ut sin lön…

C står för - Collection, The

Uppgöljaren till The Collector tar delar av Saw filmerna för att skapa en både blodig och bitvis ganska spännande film. Personligen fick jag ut mer av The Collection än vilken som helst av uppföljarna till Saw. Så det så! Dessutom är The Collection ganska blodig. Yay!

Dark skies

D står för - Dark skies

Paranormal Activity möter E.T. Skickligt berättad “found horror” film.

E står för - Evidence

Ännu en “found horror” film. Denna gång är det ett gäng ungdomar som ska göra en filminspelning i en skog. Evidence börjar i ganska makligt tempo, men blir riktigt adrenalinstinn ju längre filmer går. Bra skådespeleri och skickligt berättad.

F står för - Fast and furious 6

Bilar, explotioner och sanslös action. Ja, inte är någon av filmerna  i Fast and furiou- franchisen speciellt minnesvärd för välbyggda karaktärsskildringar eller finurligt skriven dialog, men filmerna kompenserar med tung action och snabba klipp. Dwayne ”the rock” Johnson är lika bra som alltid.  

G står för - Grave encounters/Grave encounters 2

Sjukt underhållande “found horror” filmer om ett Ghost hunters liknande filmteam som slentrianaktigt ska spela in ett avsnitt på ett hemsökt sjukhus. Från att de med tama repliker försöker konstruera övernaturliga händelser för att göra ”bra” teve, visar det sig rätt snart att sjukhuset i själva verket är hemsökt på riktigt. Grave encouters 2 är en metafilm som dels kommenterar ”found horror” genren, dels fortsätter den berättelsen från film ett. Flera snäpp bättre och intressantare filmer än vad jag trodde från början.

Holy Motors!

H står för - Holy Motors!

Fantastisk fransk dramafilm. Surrealistisk, utmanande och fragmentarisk  Denis Lavant är fantastisk och hans karaktär guidar oss genom ett flertal olika scenarion. Ett måste om du gillar europeisk film som utmanar åskådaren lite! Dessutom är ju Herr Merde med i en klassisk sekvens!

I står för - Insensibles

En aningen ojämn spansk skräck/drama film som ändå är en film värd att se. Mycket vackert fotad och scenografin är tipptopp. Insensibles handlar en grupp barn som inte har någon som helst känsel i sina kroppar, vars berättelse löper i två tidsplan, dels under ett inbördeskrigsdrabbat Spanien, dels på 1960-talet. Forskare försöker lösa barnens problem, men när spanska inbördeskriget sliter landet i bitar, ändras synen på dessa barn och vad gör man med företeelser man inte förstår? Jo, man antingen förstör eller låser in.

Jagten

J står för - Jagten

Thomas Vinterbergs senaste film med en briljant skådespelarensemble, med Mads Mikkelsen i huvudrollen. Mikkelsen spelar en förskolelärare som blir anklagad för att ha förgripigt sig på sin bästa väns dotter, varpå hans privata liv slås i spillror. Men Vinterberg har gjort en smart film, i stället för att huvudrollskaraktären blir helt utelåst från allt socialt liv, finns det även vänner i hans närhet som ställer upp för honom. Mikkelsen brillierar med små medel, och ger ett trovärdigt porträtt av en man som helt plötsligt befinner sig i en situation utanför hans kontroll.

K står för - Kon-Tiki

Från Danmark tar vi båten till Norge, eller rättare sagt stråbåten till polynesien! Joakim Rönning och Espen Sandberg har gjort en fängslande film om den Thor Heyerdahl och hans första resa över stilla havet i ett försök att bevisa att det kan vara möjligt att Polynesien befolkades av sydamerikaner för länge sedan. En underhållande bio-pic med bland annat Gustav Skarsgård i en biroll. Välspelad och oväntat snyggt gjord film.

 Lords of Salem

L står för - Lords of Salem

Rob Zombies senaste alster. Jag vill tycka om filmen mer än vad den egentligen är bra. Det är synd för Lords of Salem har mycket som talar till dess fördel; ett mycket bra soundtrack, vackert foto och en sjuttiotals luktande berättelse om häxor och annat satans oknytt. Tyvärr drar Sheri Moon Zombie ner filmen med sitt rätt dåliga skådespeleri. Synd på så rara ärtor. Dock är den värd att se, dels för ovan nämnda foto och musik, men även för ett fint galleri av birollsskådespelare. Filmen påminner inte så lite om den klassiska The sentinel.

M står för – Mama

Guillermo deToro producerar Andrés Muschettis sköna spökfilm Mama, med Jessica Chastain i huvudrollen. En stämningsfull och ganska finstämd spökfilm som handlar om förlust, kärlek och en mystisk skuggvarelse som tycks vara i barnens garderob. Gillar du spökfilmer? Ja, då är denna ett måste. Vad väntar du på… se den!

N står för - Not dead yet! – The Jason Becker story

En fantastisk hjärtevärmande dokumentär om gitarristen Jason Becker som efter han fått sitt stora genombrott som Steve Vais ersättare i David Lee Roths soloband 1989, märker att det inte står helt rätt till i hans kropp. Diagnosen är ALS och filmen berättar kärleksfullt om Jason och hans önskan att få spela gitarr, vidare hans önskan att trots en helkroppsförlamning fortsätta att komponera musik och leva ett fullt liv. En mycket gripande, rörande och på samma gång livsbejakande filmupplevelse.

O står för - Oblivion

Tom Cruise fortsätter att medverka i kanonfilmer och Oblivion är inget undantag. Mänskligheten på jorden har blivit tvungna att söka sig vidare i universum då jorden har blivit obeboelig efter naturkatastrofer och utomjordingar har farit fram. Kvar finns Tom Cruise och  Olga Kurylenko som agerar övervakare över de gigantiska maskiner som samlar upp vatten till de utomjordiska kolonierna. Men kvar på jordytan finns det liv som saboterar deras arbete och i jakten på en övervakningsdron som försvunnit startar i stället jakten på sanningen vad som egentligen har hänt. Bra tempo, vackert foto och fantastiska special effekter gör Joseph Kosinkis Oblivion till ett måste!

P står för - Pacific Rim

Visserligen blev Pacific Rim inte riktigt den fantastiska film som jag såg framför mig i fantasin. Även fast filmen är fylld till bredden med gigantiska monster och  lika gigantiska robotar är det något som saknas (och jag är verkligen inte kräsen när det kommer till den här sortens genrefilm). Det går inte att klaga på vare sig special effekterna eller Ron Pearlman, men det är historien i sig som är Pacific Rims akilleshäl. Hade filmen utspelats under den period som filmcollaget i början komprimerar till 10 minuter, om hur stora monster plötsligt bokstavligt dyker upp från en dimensionsspricka i stilla havet och börjar spöa skiten ur alla huvudstäder de kan simma till, hade filmen varit betydligt bättre. Nu kastas vi åskådare in i en post-monster värld där det blir svårt att identifiera sig med någon karaktär (förutom Pearlman då…).  Nu är DeToro ingen dålig filmskapare och likväl som jag tycker att Jackson sköt bredvid målet med The Hobbit, är Pacific Rim trots sina narrativa problem väl spenderade två timmar.  

Q står för – Q- The Winged Serpent

Larry Cohen klassiker med en lysande Michael Moriarty I jakt efter en atzetisk flygande demon I New York. Det är sant, filmen finns och den ÄR bra!

R står för - Room 237

Tycker du att undertecknad ser för mycket film och grottar ner sig? Se då denna film där ett par filmälskare har grottat ner sig I Stanley Kubricks The Shining och försöker avslöja dolda budskap, konspirationer och hotellets till synes ständiga förändring i sin planlösning. Underhållande och bitvis skrattretande.

Sightseers

S står för – Sightseers

En drama/komedi/seriemördarfilm som tusan bara skulle kunna göras i England! Ben Wheatly som tidigare gjort Kill List regisserar ledigt de två manusförfattarna Alice Lowe och Steve Oram som varmt portätterar det nyförälskade paret som ger sig ut på husvagnssemester i England. De till synes blyga och lätt socialt oanpassade tur-tur duvorna råkar dock snart i trångmål när de konfronteras med notoriska nedskräpare, hipsters och parkpoliser. Sightseers är en lågmäld film, som trots en del våldsamma scener är en mycket trevlig och rolig filmupplevelse.  

T står för –Trance

Danny Boyle återvänder till thrillerskapandet efter utflykter med Slumdog millionaire, 127 timmar och den underskattade Sunshine. Trance är inget mästerverk, men är ett stabilt hantverk i ”heist” genren, i vilken en hypnotisör försöker hjälpa ett gäng konstrånare att hitta ett konstverk som mystiskt försvunnit under senaste stöten. Som vanligt i denna genre är det många falska ledtrådar och oväntade turer som väntar åskådaren (plus en mycket trevlig nakenchock). Bra skådespelare som Vincent Cassel, Rosario Dawnsom och James McAvoy driver filmen framåt. Ett stort extra plus för den suggestiva och skickligt lagda musiken till filmen!

V-H-S  - Amateur night

V står för - V-H-S och V-H-S 2

Kompilationsfilmer brukar ha en tendens att vara ojämna, och V-H-S och V-H-S 2 är inga undantag från denna regel. Dock så är de segment som är bra, mycket bra och rätt otäcka. Nyskapande regissörer som Ti West, Glenn Maquade, Timo Tjahjanto och Eduardo Sánchez visar på att det finns hopp för skräckgenren. Vissa av segmenten stannar kvar i minnet, speciellt Amateur night, där Fredrik Lindströms klassiska Hassan replik ”man får passa sig för vad man tar hem” stämmer in perfekt och sektfilmen Safe Heaven.

X-men – first class

Nja, vill ju ha ett komplett anglosaxiskt alfabet. Dock är X-men –first class inte alls en dum superhjältefilm. Men handen på hjärtat är Pumaman är mer underhållande.

Zero dark thirty

Katheryn Bigelow imponerar fortfarande som regissör. Denna gång har hon tagit till sig den inte helt enkla uppgiften att försöka beskriva hur jakten på Usama Bin-Ladin gick till. Det intressanta är inte bara att hon gör den politisk, utan även att amerikanernas medel för att få fram information om Ladin är allt annat är rumsrena. Spännande, intressant och bra skådespelare med Jessica Chastain i huvudrollen.

Så, jag hoppas att du fick upp ögonen och intresset för någon film i alla fall! Tills nästa gång, ha det bäst!