lördag 31 juli 2010

Recension: Skandinavian Blue - The erotic cinema of Sweden and Denmark in the 1960´s and 1970´s


Skandinavian Blue
The erotic cinema of Sweden and Denmark in the 1960´s and 1970´s

Författare: Jack Stevenson
ISBN 978-0-7864-4488-5 

Den svenska synden, det är ett begrepp som vi i Sverige levt med ett tag nu. Inte minst på grund av (tack vare?) alla rockstjärnor och filmstjärnor som när de besöker Sverige MÅSTE kasta ur sig den klassiska ”Ni har så vackra kvinnor i Sverige!”  Om du någonsin har undrat hur den svenska synden startade och vem som låg bakom den, greppa då tag i Skandinavian Blue.

Författaren Jack Stevenson förnekar sig inte. I många år har han rest runt i norden och europa och visat 8/16mm film på festivaler. Han visar filmer vars värde räknas i småören bland kutureliten, men vars riktiga kuturella värde inte kan värderas högt nog hos oss alla som älskar kultur och företeelser i de yttre cirklarna av det som anses som passande. Jack Stevenson har dessutom gett ut flera böcker tidigare som alla på ett intresseväckande och insiktfullt sätt tar sig an den sortens film som i stort alla har sett, men som  få öppet erkänner att de gillar. Tidigare verk av Jack Stevenson är: Desperate Visions: Camp America, Addicted och Fleshpot. Obligatorisk läsning om du är intresserad av undergroundfilmskapande i USA, knarkfilmer och om sexfilm.

Skandinavian Blue är en välskriven och essälikande bok på engelska som med informativ och initierad hand styr oss från de tidigaste ganska oskyldiga skandinaviska filmerna från tidigt 1960-tal till hårdporrfilmerna på 1970-talet. Det är inte ett uppslagsverk, utan är menad att läsa från början till slut, även om den kunskapstörstande läsaren snabbt kan leta sig fram till det den söker efter i bokens utförliga index.

Den svenska sommaren, eller hur den sexuella frigjordheten började lätta på kläderna
Det hela startade egentligen ett åtionde tidigare. I Sverige till och med! Arne Mattsons gjorde 1951  Hon dansade en sommar. Här uppvisades nakna bakdelar på badande svenska ungdomar och för första gången rodnade Moder Svea lätt på kinderna, inte ont anande om vad som väntade henne i nästa deccenium. Skandalen, och publiksuceén, var ett faktum och nästa film som visade naket var gjord av en viss Ingmar Bergman. Han torde vara bekant då han gjort Ormens Ägg med David Carradine. Hursomhaver, Bergman spelade in Sommaren med Monika 1953  och hade, förutom Lars (bunta ihop och slå ihjäl dom!)  Ekborg, en ung barbröstad Harriet Andersson i huvudrollen. Sveriges rykte som ett sexuellt frigjort land var härmed cementerat. Under den mer slagkraftiga titeln Monika, story of a bad girl fick den ett stort genomslag på den amerikanska undergroundscenen. Idag är det knappast någon som höjer på ett ögonbryn över ett par nakna bröst, men på 1950-talet var detta en skandal! En tidig nakenchock så att säga.

Det var många komponenter som skapade den enorma våg av lättklädda och tabubrytande filmer som senare skulle välla in över världens länder från skandinavien. Konst, musik, politik och kultur gick genom radika förändringar och krigsbarnen var nu arga unga tonåringar som ville förända världen. Allt var möjligt, även det omöjliga!

Jag tror att någonting är ruttet här i staten Danmark!
De nordiska sexfilmerna startade precis som i resten av världen med ”undervisnings”filmer, med originella titlar som;  Sex i Copenhagen, Sex i Sweden, Sweden: Heaven and Hell och inte förglömma den svenska Kärlekens Språk. Dessa var en förlänging av de mondfilmer som Jacopetti och Prosperi skapade med Mondo Cane och var ett utmärkt format att få visa upp nordenas sexuella frigjordhet, sex och  nakna kroppar. Nämnde jag nakna kroppar? Övergripande antalet av dessa ”dokumentärer” var enkla  och billiga producerade filmer som desutom var lätta att distribuera. Sex säljer som sagt. Hvergang!

Danmark blev snabbt känt som landet där sex och hor skedde helt öppet och inte blev det bättre när den danska censuren avskaffades 1969. Pornografiska biografer och bokhandlar sköt upp som svampar ur jorden och det fanns många som tyckte om ”svamp” så att säga! Självklart gjordes det även spelfilmer med vågade inslag med promiskiösa människor som; Jag, en kvinna, Gift, Jag är nyfiken gul (med Barbapappa och Lena Nyman), Anita, ur en tonårsflickas dagbok (med vackra Christina Lindberg och Stellan Skarsgård) och Fanny Hill.


Sex är mycket roligare än att bygga med Lego!
Kanske var det nordens stora fördel var att de vågade ta steget från undervisningsfilmer, även om  de fortsatte att producerades med en kanins rappa takt, till mer påkostade spelfilmer med erotiskt innehåll. Gamla förlegade värderingar sattes på prov och den unga generationen gjorde öppet uppror. Gärna nakna. Sex var något som var kul! Sex behövde inte vara något som vara vare sig farligt eller moraliskt fördärvande. Fler och fler så kallade gladporr filmer produceras, mest kända är de filmerna som hade Ole Söltoft i huvudrollen, Sängkanten filmerna och Tecken-filmerna. Värt att notera att Ingmar Bergmans dotter Annna var med i Skyttens tecken!  (som nu finns att köpa i en förtjusande DVD box). Det var betydligt fler som var inblandade i att skapa det från början bördiga sexuella landskap som bevittnade om nordbornas sexuella frigjordhet, som senare var med och skapade det sexträsk som gick under vid slutet av 1970-talet. I boken får du en god inblick på deras verk och i vissa fall även deras intentioner.


Det som är Skandinavian Blue största fördel är Jack Stevensons sätt att närma sig ämnet. Som slipad pornograf vet han att att sexfilm inte bara dyker upp utan anledning, utan att det finns samhälleliga krafter bakom allt som sker. Så inte bara är boken en kronologisk genomgång av filmer, utan tar även hänsyn till hur samhället reagerade på de filmer som blev allt grövre och grövre med tiden. I Danmark, vars globala bild är ett öppet och frigjort land, blir det intressant att veta att även hos våra liberala grannar har det funnits krafter som protesterade mot den frigjordhet som filmerna speglade.

Att det ligger flera års arbete bakom boken och ett stort kunnande om genren går inte att ta miste på. Till bokens nackdel är att en del av beskrivningarna av filmernas handling blir lite väl ingående ibland och varför finns inte Ole Söltoft med i indexet i slutet? Men det är petitesser i sammanhanget och inte vill man som läsare skicka den syndfulla dvärgen på Herr Stevenson för det. Skandinavian Blue en underhållande och faktasprängd bok som skriver om ett tabubelagt ämne med torr humor och som aldrig blir vare sig spekulativ eller som tar till billiga knep för att locka läsaren. Inte ens den digra samlingen bilder som finns i boken är direkt sexuella eller provokativa. Skandinavian Blue är en bok som vill förklara och berätta vad det var som egentligen hände under de där årtionderna och lyckas med den föresatsen föredömligt. Skandinavian Blue är definitivt boken för dig som vill veta vad norden har mer att erbjuda än Legoland, Gröna Lund och Ingmar Bergman! För som våra utlänska stjärnor brukar uttrycka det ”Ni har så mycket vackra kvinnor i Sverige!”


Intervju med Jack Stevenson 
av Christer Persson 

Q: How is it that an American is so interested in Scandinavian sin and devotes so much time and effort to get the word out to the world?

A: I have always been interested in the way modern mythologies have been spread (and sometimes created) by popular cinema, and to my generation (I am 54) Scandinavian cinema had a huge impact. In SCADINAVIAN BLUE a Danish journalist comments that the movie CHRISTA could only have been made by a foreigner and perhaps the same is true of my book which is really as much about America as Denmark or Sweden. The fact that I have lived in Denmark for 17 years (after marrying a Danish girl) as allowed me to understand the story on a deeper level. In a practical sense it was the story I could write because I lived here and know the language and culture relatively speaking. But also as I say a story I was personally interested in. I remember as a teenager all the rumors about the film I AM CURIOUS YELLOW that swept the small town I was living in. To young men in America in the late 60s Sweden and Denmark were indeed mytological places. The sexual revolution happened there first, these countries entered the future first.

Q: Can you tell us a little about the film shows that you´re showing at festivals? What kind of themes do they have, and what are the reactions from the audience?

A: I have written the book over the course of 7 years and for 4 years I have been lecturing on the subject at film festivals in Europe and America, screening a selection of feature films, trailers and outtakes that outline the evolution of Danish and Swedish erotic cinema from the 50s into the 70s. The feature films include ADVENTURE IN DENMARK, WITHOUT A STITCH and other movies.

 Q: If you got to choose one Danish and one Swedish film that really embodies the Scandinavian sin, which ones would that be?

A: That is a difficult question because one must define the term SIN and that is in the eye of the beholder and depends on the era. Is hardcore XXX pornography sin or not? For example I A WOMAN was far more daring and shocking film for audiences of the time than the hardcore pornographic films that came out later. And what is perhaps the sickest film, THE SINFUL DWARF was not even particularly  Danish. THRILLER, A CRUEL PICTURE, the sickest movie produced in in Sweden was also not particularly Swedish. It was the obsession of one individual. So I really have trouble coming up with single films that embody the two countries. When people talk about the concept of SIN in movies I always think of the Liz Taylor movie BUTTERFIELD 8 which is far more sinful than DEEP THROAT.

Q:The kind of films that you write about is not the newer bunch of movies that you easily can get hold of. Aren´t there any new films that rises your interest?

A: I am not a great fan of the newer films which can all be said to be art films. I am more a fan of what could broadly be called exploitation cinema and the 50s through the 70s was the golden age of Scandinavian exploitation cinema. It ended at the start of the 80s. I am simply not much interested in mainstream commercial cinema today - or art house cinema. The selection of films one can see in movie theaters today is very narrow, but on the other hand I never watch films on DVD except for research purposes. And I do not go to film festivals unless I am invited to show one of my programs. I am out of the loop and happy to be there.

Jag tackar Jack Stevenson för hans tid och förlaget McFarland för kopia på boken!

torsdag 29 juli 2010

Luna Macabre Live 13/8 på Virus i Örebro

Hör upp alla Lunatics och Lunackicks! 


Fredag den 13:e kommer Luna Macabre att spela på Virus i Örebro! Det är bara att sätta på sig bästa gå-bort kläderna, köpa ett par öl och suppporta oss! 


Det kommer att bli sjukt kul och vi lovar att vi kommer att ge järnet från början till slut!



måndag 12 juli 2010

Tonight demon... snart i var mans/kvinnas hem! Med nerladdningslänk!





Så där ja... nu har de sista justeringarna gjorts. Luna Macabres "Tonight" demo finns nu att köpa! I sedvanlig Luna Macabre-stil kommer inspirationen från både punken och hårdrocken. Denna inspiration kastas senare ner i en stenkross som tonsätts och utförs på instrument med mycket energi och glimten i ögat. Låtarna på demon är som följer:


Hammerfist
Speed of passion
Showerboy
Tonight
What hides inside
Heroin


Även om arbetet med demon har dragit ut lite på tiden är Luna Macabre nu färdiga att sprida budskapet och är sjukt sugna på att komma ut och spela live! 


Smakprov!


Demon laddar du ner här!  http://www.megaupload.com/?d=SE6SGPAF
One..two...three..GO!

onsdag 23 juni 2010

The big four eller en thrashares bekännelser!

Som gammal thrashare var det en ganska speciellt kväll igår. Tack vare digitalbions intåg och att tekniken idag nästan är lite Star Trekig, kunde världen vara med och titta live från The big fours spelning i Sofia Bulgarien. Men vänta tänker du.. thrash? The Big Four? Vem är Sofia i Bulgarien? Var det något snuskigt som hände med henne och några välhängda herrar? Nejnej, jag backar tidsmaskinen lite grann. Laxå... 1984... fåglarna kvittrar, en trettonåring lever livet helt ovetandes om att en imaginär musikalisk ångvält är på väg i kollitionskurs i oroväckande fart mot honom!

The eighties.
Som ung och oerfaren metallskalle i Laxå på 80-talet var det de klassiska banden som gällde; Judas Priest, Black Sabbath, Rainbow, Lynyyrd skynyrd, Rush, AC/DC, Nazareth, Iron Maiden och några lite nyare band som Manowar. Livet var gått och genom tidningar som Okej! och Rocket läste man sig fram till vilka band som var heta just då. Jag minns dock hur allt spårade ur. Jag var med mor o far till Stockholm och vid någon tunnelbanestation fanns det en skivbutik.. och där stod den.. väntade på mig... Hell awaits med Slayer. Väl hemma terrade jag kompisarna med denna "nya" musik som jag älskade, spelade om och om igen, och skrev ner putslustiga textrader som " kill the preachers only son"  "Hail satan!" och liknande i mina skolböcker (Mercyful Fate hade redan greppat tag i mitt svarta hjärta och öppnat helvetes portar för mig). Det var något med attityden i musiken, hela utseendet och framför allt det sanslösa öset som fick mitt hjärta att slå ett extra slag (och min pappas hjärta att hoppa över slag tror jag!). Min systers dåvarande man Sonny var inne på samma spår och band som Metallica, Exodus, Celtic Frost, Anthrax, Possessed, Coroner, Nuclear Assault, Sodom, Megadeth, Kreator, Death und so weiter dök upp i en rasande fart. I Laxå var det dåligt med tillväxten med thrashare, men i Örebro lärde jag känna en hel del personer som hade samma kärlek som jag för denna nya snabba musikstil. Nu ska vi komma ihåg att detta är lång innan ett kommersiellt internet, när text-teve fortfarande var coolt och där vissa killar bar rosa collage tröjor för det var mode. Men på något underligt sätt hittade vi i Sveriges småhålor samma musik som spelades på andra sidan Atlanten ungefär när det startatde upp. Jag minns faktiskt hur jag inspirerade en hel massa thrashare i  Baronbacken med den klassiska Speak english or die! skivan med S.O.D, och hur alla konstant hade nya skivor/kassettband att spela upp. Vi thrashare blev motpolen till Wham, Rick Astley, Michael Jackson och Anna Book fansen, vi såg fördjävliga ut med dåligt hår, trasiga kläder och ännu värre glasögon. Men vad tusan, det VAR 80-talet. Tro inte på nostalgifilmerna, vackert mode var det inte, och sanningen är att vi Thrashare skulle än i dag kunna smälta in med dåtidenskläder.. fans av MC Hammer skulle ha betydligt svårare.





När Metallica 1985 turnerade med Ozzy Osbourne med Master of puppets skivan i bagaget, ja då trodde vi att större än så här kommer det ALDRIG bli! Historien visade på motsatsen. Metallica blev ett av de hårdast turnérande banden någonsin och oavsett vad man som fan tycker om skivbiblioteket efter And justice for all så har de arbetat för den framgång som de fortfarande har.

The nineties
Thrashen växte och band som Judas Priest hårdande till sig och släppte Painkiller, Metallica blev sjukt stora efter The black album och alla andra band höll sig visserligen i kölvattnen, men kunde producera skiva efter skiva trots det. Sen kom grungen... Nirvana, Soundgarden och gänget. Visserligen var klädstilen inte långt från oss thrashare,  men grungen tog död på mycket. Whitesnake fick sluta köpa hårspray, Enuff z enuff tappade strumpan ur skrevet och Pretty Boy Floyd hade inte råd att köpa nytt smink,. Det var en ny sheriff i stan... Reggie Hammond.. nej vänta.. det var ju en film.... Kurt Corbain och han satte nålen i den överblåsta bubblan som hårdrocken hade vuxit sig till. Tyvärr så drabbades även de hårdaste banden va det. Jag hakade på grungen. Jag gillade, förutom attityden, sättet att närma sig musiken. Precis som med 70-tals banden blandades hårda låtar, men ballader, punk mötte metall som mötte pop. Kanske var jag trött på 360 km/tim musik... kanske behövdes det in vitamininjektion i en musikindustri som gick på repeat vid det laget? (förtydligande. bara för att man börjar lyssna på något nytt, innebär det inte att man automatiskt slutar lyssna på det som var innan. Vi metallskallar är inte "veckans låt" personer) Vissa band kan man dock aldrig sluta lyssna på. Metallica, Slayer, Savatage, Sepultura, Mecyful Fate, King Diamond, alla de har kontinuerligt rullat i diverse musikanläggningar som jag haft. Ibland ofta, ibland med större intervaller.




Nu då?
Den sista tiden har det varit mycket gammalt som rullat. Gamma Ray, Halloween, Slayer, Running Wild, Savatage, lite Metallica och så.. (självfallet King Diamond, men det behöver jag väl inte ens skriva? Oj, nu gjorde jag det! precis som attorden Stora bröst okså brukar komma med av sig självt!) Kanske har det varit en mental förövning för The Big Fours drabbning. Dotter Ebba och hennes kompis Lollo har börjat förstå att det minsann hände grejjer på 80-talet rent musikaliskt. Härligt med tillväxt, eller hur? Så igår åkte jag, Ebba, Lollo, hennes ostyriga lillasyster och deras far Jörgen till Kumla för att se live-sändningen från STADEN Sofia i Bulgarien! 

The big Four är alltså de fyra största thrashbanden från 80-talet. Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica. Alla banden håller fortfarande på och producerar skivor, turnerar och har en levande fanbase. Ganska så otroligt efter en så där 25 - 30 år att dessa musiker fortfarande har samma glöd och energi på de låtar som de gjorde som finninga och fjuniga 20 åringar.Eller hur var det nu igen?

I en, inte direkt, fullsatt salong på Folkets Hus i Kumla. Halv åtta, på utsatt tid startade Anthrax. "Gamla" sångaren Joey Belladonna har än en gång kommit tillbaka, men trots mina värsta farhågor var de riktigt bra. Caught in a mosh, I am the Law, Got the Time,Anti-Social, MAdhose,  Cry for the Indians levererades med precision och fullt ös. När de gjorde en liten hyllning till Ronnie James Dio i Cry for the indians, fick Antichrister en liten tår när hela publiken sjöng med i Heaven and hell. För helvete killar... det var fint gjort. 

Här kommer en liten video med Anthrax från det glada 80-talet!

Som om Dave Mustaine inte haft NOG med bekymmer efter han blev sparkad från Metallica så hade Megadeth extremt dåligt ljud och inte nog med det.. det spöregnade under deras spelning åxå! What the crap! Men låtar som Sweating bullets, Symphony of destruction och Peace sells... levererades i snabbt takt med minimalt mellansnack. Mustaine tackade dock publiken på fint sätt efter spelningen! 

En något yngre Dave Mustaine!

Sen kom ångvälten.... Slayer satte plattan i botten med Chemical Warfare, War ensamble, South of Heaven, Seasons in the abyss, Angel of Death och inte minst Raining Blood som fick undertecknad att få rysningar av välbehag! 

Slayer in action!

Metallica avslutade det hela. James röst var i topptrim, Kirk spelade inte så mycket misstoner som han brukar göra, Rob kröp omkring och Lars.. ja.. jag vet inte vad han håller på med bakom trummorna ibland. Dock är de så grymt proffsiga och har fortfarande ett grymt ös när de kör de gamla låtarna. One, seek and destroy, For whom the Bells told... men varför i %&)?# spelade de Cyanide? Sjukt dålig låt. Kunde spelat Four horsemen eller något bra istället... Bästa stunden var när de bjöd upp alla banden och körde Diamond Heads klassiska Am I evil? på slutet och för första gången fick många av oss fans uppleva Metallica OCH Dave Mustaine tillsammans på en scen! 

Metallica back in the days!

Sammantaget, en mycket lyckad kväll! Alla banden levererar fortfarande klassikerna med precision och känsla, och att se dessa snart 50-åriga personer ösa skiten ut sina instrument och samtidigt se oförskämt fräscha ut (Jeff Hanneman undantaget, WTF!) var en upplevelse som jag kommer minnas. BANG THAT HEAD THAT DOESN´T BANG!!!


UPDATE!
">

söndag 13 juni 2010

Smakprov från Luna Macabres demo

Så.. nu är den snart här. Lägger upp smakprov på Showerboy, då det är den låten som på något sätt blivit en följetong här på Dawn of the Blog. Jag lade upp ett ljudklipp från första repet på den, och tänkte att det kan vara fint att sluta cirkeln med att lägga upp hur demoversionen tagit sig! Vi i Luna Macabre är sugna som få på att få komma ut och spela en massa nu, och med hjälp av demon kanske det kan bli verklighet! Hur trevligt det än är att repa och spela in, så är det ju livespelningar som är målet och drivet! 


Så.. nu får det vara nog med tjuvlysningar ;) Snart kommer demon!






söndag 23 maj 2010

Lite Luna News

Efter nästan en hel månads uppehåll, har Luna Macabre nu repat hela två helger på raken. Kreativiteten har det fanimig inte varit några problem med. Två nya alster har skapats ur det hårda kollektiva universat, och de är grymt starka, hårda och catchiga som tusan på samma gång. Inte illa, dessutom luktar de Luna Macabre på lång väg!

Nu ligger det inte mindre än två låtar från Metallgeddon på YouTube. Visserligen ganska kass kvalité, men rock ´n roll ska vara skitigt!

Hammerfist / Tonight. Två rökare på raken!

This moment! Rock ´n roll

Demon, som ni alla förväntansfullt väntar på (hoppas jag) är på gång. Kanske snart i en spelare nära dig? Det kommer bli en Luna Macabre demo som låter bra och som kommer att blåsa skägget av lyssnaren! Macabra texter och stenhårda låtar vars sångslingor sätter sig på hjärnan likt kontaktlim! Farligt för hälsan, men ack så skönt!

Keep on rocking in the free world!

måndag 10 maj 2010

Metallsvenskan 2010

Det var en händelserik helg i hårdrockens tecken. Och en synnerligen trevlig sådan. Efter att fräckt ha frågat Nisse om det inte behövdes mer roddare, så fick jag det glada beskedet om att det visst behövdes och att jag gärna fick jobba på fredagen. Alltså jobb fredag, metallsvenska helt gratis på lördagen. Sweet! Life´s great!

Rodie
Hojjade iväg fredag morgon och kastades snart in i att hjälpa till att rigga ljud och ljus till konserten på lördagen. Nu gjorde jag kanske inte riktigt så mycket som jag trodde man skulle behöva göra, men en liten inblick i hur det går till innan en stor konsert fick jag allt. Roligt, och något jag mycket väl kan tänka mig att göra fler gånger.Dessutom träffade jag lite nya människor som precis som jag är härligt hårdrocksskadade!

 Ljudanläggning på väg upp

 Vy från scen
Sport på Dawn of the Blog?
Lördagen blev också den dagen som jag för första gånger var på Behrn arena för att se på fotboll. Nu var det ju ingen vanlig tråkig fotboll, utan en hel drös hårdrockare som försökte putta läderbulan i motståndarlagets nät. Bullit FC  visade hur man inte spelar fotboll med sina ostyriga kroppar och taskiga kroppskontroll, och vann publikens hjärta och sympatier på en gång. Roligare fotboll går nog inte att se! All heder till dem, och deras ogenerade sätt att underhålla publiken. "Köttbullen" någon? När får Luna Macabre vara med och spela? Magnus och jag satt på läktaren och funderade på just det!

The Show
Jag och Stoffe drog sedan vidare till Conventum för att insupa lite hårdrock tillsammans med över 2000 personer till. Smash into pieces, som för övrigt repar i samma hus som oss, invigde kvällen och jag måste säga att jag grymt imponerad av dem. Bra låtar, de fick igång publiken och var riktigt duktiga på att spela. Efter dom kom kvällens "udda fågel" in på scen. Raised Fist, hardcore punk som körde över publiken totalt. Inte riktigt min sorts musik, men deras ös och musikaliska skicklighet fick mig att bli lite intresserade av dem. 

Twisted Sister gjorde nog inga besvikna... rent showmässigt i alla fall. Ljudet på derar set var undermåligt och rent ut sagt kasst till stora delar. Vilket var ett litet mysterium då både Smash into pieces och Raised Fist hade riktigt bra ljud... Hur som helst, Twisted Sister körde låtar från sina första två plattor och Dee Snider är ett proffs ända ut i de superblonderade ,klyvna, hårstråna och gjorde sitt bästa att få publiken att sjunga med. Nu har jag aldrig varit något jättestort fan av bandet, men visst tusan blir man lite nostalgisk av låtar som We´re not gonna take it, Burn in hell och I wanna rock! 

Twisted Sister rockar rumpa!

EFTERFEST!
Sabaton fick tyvärr spela för resten av publiken, jag o Stofffe drog till Buddy Holly bar i jakt efter öl. Vi stötte på Bullit utanför conventum, och passade på att tacka för en underhållande fotbollsmatch. Hyvens killar det där! Buddy Holly bar visade sig vara ett trevligt ställe (jag fick nummer 1 i garderoben), och väl på plats och med öl i handen. En kväll i Baccus tecken tog fart och det är så kul och intressant att märka att även om mången hårdrockare kan se hårda och ogästvänliga ut... så är de flesta riktigt trevliga personer med mycket humor och intelligens (även om intelligensen var halvdränkt för de flesta vid det här laget). Cue fyl.. ehhh festbilder!


Tack alla för en lysande helg! Det var sjukt kul att träffa gamla och nya kompisar på Buddy Holly Bar, och jag hoppas att ni hade precis lika kul som jag hade!

Sköt om er medborgare!
Antichrister

lördag 24 april 2010

Treevenge

Vill bara tipsa om denna lilla roliga splatterfilm. Skrattade nästan ihjäl mig igår. Kul idé som är fantastiskt underhållade inscensatt. En splatterfilm för alla miljömedvetna?




Sköt om er människor och var snälla mot naturen!

söndag 18 april 2010

FY HELVETE!


 Bang that head that doesn´t bang!
Vilket drag det var alltså! Igår kväll mellan 18.00 till 24.00 slog Metalguden ner sin  knytnäve i Laxå och släppte loss inte mindre än fyra band som alla försökte sitt yttersta för att öppna helvetes portar i Laxå! Askmolnet uteblev i Laxå på grund av de brutala ljudvågorna som släppes ut från bowlinghallen... ja jisses.. som sagt... hårdare än så här har det inte varit sedan stångjärnshammaren gick i pension!

För er troga läsare vill jag poängtera att gårdagen även markerade Luna Macabres första livespelning! En spelning som inte bara gick brutalt bra, utan som även visade att vi som band är tajta och att det är grymt roligt att spela tillsammans. Tack killar för en fantastisk kväll!

Det är den i dagarna omdiskuterade Laxåpolitikern Marko Pekkanen som jag hjälpt fixa detta evenemang i Laxå. Marko spelade för 25 år sedan i ett lokalt band som hette Thunder, men vars karriär blev  alldeles för kortlivad... ett par demos finns men i övrigt blev det inte mycket mer. Synd på så rara ärtor. På grund av att medlemmarna varit spridda för vinden (allt från Askersund till Los Angeles) verkade det som att Thunders låtar skulle vara ospelade i framtiden. Dock fick Marko den smått genialist korkade idén att sätta ihop bandet en gång nu för en reunionspelning? Sagt och gjort, och efter lite övertalning på vissa (läs: Anders och Dannä) så har Thunder repat ett antal gånger och insett att det var minsann inte så tråkigt att spela alls! Förra söndagen infann sig Ronny här, efter 20 år i L.A. Två rep med hela bandet med Ronny på sång, och igår ville publiken inte att spelningen skulle ta slut! Succé? Det är nog det enda ordet som passar in! Mer om det snart.

Metalgeddon
De 100 biljetterna som fanns till försäljning försvann snabbare än en colaburk i dotterns rum och var en trevlig och förväntansfull skara gamla vänner, bekanta, släktingar till banden och speciellt då till Thunder.

Första bandet ut på kvällen var Laxå bandet Steel Viper, ett gäng unga killar som inte ens var födda närThunder la av, haha. Men de körde ett set med fina gamla klassiker som bl.a Seek and Destroy, Dr. Stein och två egna låtar. De var riktigt bra och dessutom charmant artiga på scen (mer än man kan säga om Jon och Sonny som uppmuntrar till homoerotiska möten så fort de får chansen ;) ) 

 Steel Viper!

Vi i Luna Macabre har haft vissa svårigheter senaste tiden att få ihop hela bandet och trots att jag var fruktat nervös innan spelningen igår så tycker jag att det kunde inte gått bättre, trots småmissar här och var (mestadels jag som klantade mig), men vi höll tempot, körde till 100% och då  jag fick in ett perfekt tempo på sista låten Tonight (min favvolåt med Luna) tycker jag vi gick av scen med flaggan i topp! Jon och Sonny höll vår publik road mellan låtarna och Magnus  var tyngre än Mount Everest! Dessutom tror jag att vi höll våran 45 minuters gräns! Första spelningen i en lång rad av spelningar hoppas jag. Så fort demon är klar ska vi jaga gig! The world.. BEWARE!

Luna Macabre!
 Rongedal... ehhh. Pigs in Space sångaren Robban och min klon Ebba njuter förhoppningsvis av Luna!

När Thunder klev upp på scen. Anders på gitarr, Marko på bas, Dannä på gitarr, Thomas på trummor och Ronny på sång blev det hejdundrande ös på publiken så att golvet svajade. Jag skojjar inte! Med deras största hits som Let´s get crazy, Never get enough och några gamla covers de körde på den gamla goda tiden, som Breaking the law och Guilty of love väckte de många nostalgiska minnen till liv. Inte fan kändes det som det var 25 år sedan de spelade ihop, det var full ös konserten igenom och ingen i publiken kunde få nog! Det var lysande och fantastiskt kul att få vara med denna återföreningskväll! Tack killar, jag står på första parkett 2035!

Ronny tar i för kung o fosterland!
Dannä i komplett hårdrocksmundering!

Askersundsbandet Made of Iron spelade en lång radda klassiska Iron Maiden låtar och publiken var inte svårtflörtad. Mycket kompetent band, som dessutom hade en grymt trevlig trummis! I och för sig tror jag alla trummisar är hyvens killar!

Så.. sammanfattningsvis... Metalgeddon var en fantastisk kväll och jag tror att både banden och publiken håller med om att det skulle inte vara så illa om detta fick bli en årligen förekommande händelse!

Antichrister visar sina rätta sidor i Laxånatten! Storasyster märker inte vad som håller på att ske!

måndag 15 mars 2010

Massa 5-sekundersfilmer. Roligt värre!

Tack http://buzz.bazooka.se/ för att ni lägger upp dessa små underverk till länkar. Här kommer inte mindre än 20 (ja, du läste rätt TJUGO!) fem-sekundersfilmer! Det har banne mig alla tid att se!

söndag 7 mars 2010

Exploitation!

Dagens lektion handlar om en filmgenre som det är stört omöjligt att få grepp om. Likt kvicksand trotsar genren allt sunt förnuft på att ha en fast grund eller en fast form. Med andra ord, är genren lika svårdefinierad som Elisabeth Höglunds hår och finns det något som är gemensamt för filmerna inom genren är det naket och.. ja… naket. Så jag kommer inte ens att försöka att från att ens försöka skriva en komplett artikel om genren eller att ens försöka samla ihop alla disfunktionella medlemmar i exploitationfamiljen. Se det mer som en flukt in i en skum och mörk del av filmindustrin. Låt oss kasta av kläderna och dyka rakt ner i det smutsiga byket som genren utgör, och du… glöm inte tvålen. Du kommer behöva den!

Knappt hade bröderna Lumiére visat sina första djärva filmer med tåg som anlände till stationen och barn som åt frukost, på Café dé Paris den 25 december 1895, innan de första opportunisterna byggde ihop sina egna kameror och glädje den första generationen biobesökarna och nickelodionfluktare med naket och våld.
Våld och naket är (tillsammans med folk som av olika anledningar druttar på ändan) det som är det största universella filmspråket. Ja visst, romantiska filmer kan fungera i vissa fall, men någon gen i människan psyke uppskattar våld och naket. Exploitationgenren gör det enda logiska i en sådan värld, de kombinerar det! Filmer med våld och naket bör ju vara kassakor! Dock är det ur de billigare b-filmerna (som INTE har något med att vara av sämre kvalité, utan ursprungligen ett begrepp på filmer med mindre budget) som genren blev kommersiell. Låt oss hoppa förbi alla gamla stag-movies, one-reelers, ofokuserade super 8 filmer med blivande kändisar som Marylin Monroe och Bettie Page, med andra ord kliva ungefär 50 år framåt i tiden. Exploitationfilmen som vi känner den idag formades här i kölvattnet av Elvis höftrullningar och rock n´rollens demoraliserande av den amerikanska ungdomen. 
Traders of flesh! 
Den äldsta exploitationfilmen jag har in min ägo är The Flesh Merchant från 1956. I dagens ögon så kan den ses som en ganska oskyldig film, om än underhållande. Klassisk berättelse; lantlolla blir imponerad av storstadens utbud av kläder och uppenbara rikedom och dras snabbt ner i en spiral av våld, sex och förnedring (inte helt olikt en helhelg med förra polischefen Göran ”Kapten Klänning” Lindberg). En underhållande film, som visar att även om det inte är så grafiskt porträtterat, så är utnyttjandet av unga kvinnor knappast någon ny företeelse. The Sexploiters som är nästan 10 år äldre har ett annat, även idag, populärt tema, nämligen uttråkade hemmafruar och vad som försiggår i deras hem och framförallt i deras sängar! Nu kanske den vässade och riktigt snuskiga filmtittaren och bloggläsaren börjar sakta med säkert att protestera! Men detta är väl inte exploitation? Det är ju sexploitation… jaja, you say potato, I say potata! Dra upp gylfen, häng på dig regnrocken och ta en promenad om du blir så upprörd.

He´s tied up at the moment!
Min personliga favorit bland dessa lite äldre exploitationfilmer är Joel M. Reeds Bloodsucking Freaks ( som den svenska översättaren tolkade till Blodsugande Gatan… Freaks/streets… låter lika, men ack så olika betydelser). Lloyd Kaufman, linslus de luxe på Troma, distribuerar filmen, men den är så skum och moraliskt korrumperad att t.o.m. Mr. Inkorrekt himself tycker att den inte borde visas.  Men det är klart att den ska. Bloodsucking Freaks handlar om off-brodway teatern vars effekter skrämmer åskådarna, och tacka tusan för det, det är ju nämligen inga effekter! På scenen torteras flickor till döds och bakom kulisserna sker de mest underliga våldsamma saker, Sardu och hans elaka dvärg lejduk, missar inte ett tillfälle att busa, skojja eller kasta pil på kvinnors bakar!

Nu låter flera av scenerna som rena rama massakern, men om man faktiskt SER filmen, ja då upptäcker man en film som påminner om en skolteater med undermåligt skådespeleri, dåliga kulisser och ännu sämre effekter. Men det är svårt att inte älska en film som den amerikanska kvinnorörelsen gjorde sitt yttersta för att stoppa! ”Men så kan man ju inte skriva!”, tänker du politiskt korrekta läsare! Jo, det kan jag faktiskt och jag gjorde det alldeles nyss. En film som faktiskt, trots att den faktiskt är riktigt usel (på en exploaterad-naken -kalkon -vis) och som är uppenbarligen amatörmässigt gjord, lyckas bli så känd att folk demonstrerar mot den, ja det är bara att gratulera. Märk väl, trots att det var 44 år sedan den gjordes skriver jag idag om den. Det är mer än man kan säga om många av de komedier, romantiska filmer eller dramafilmer som gjordes samtidigt. Klä du på dig palestinasjalen, näbbstövlarna och beväpna dig med morakniven om du stöter på någon snuskhummer i regnrock som är ute o promenerar nu också!
 
Den 8 mars är det internationella kvinnodagen!
Exploation explodes!
Om amerikanska filmer hade dominerat genren på 50- och 60-talet, så tycker jag att det inte är mer än rätt att låta Italien få ta hand om 70-och 80-talet. Tack vare (eller på grund av, välj själv) filmskapare som Joe D ´Amato, Jesus Franco, Tinto Brass och Antonio Margheriti har många nakna kroppar visats upp på den vita duken. Det som delvis utmärker en exploitation film är dess förmåga att obehindrat vara genreöverskridande. Det må vara en thriller, skräckfilm, dramafilm eller t.o.m. en komedi, bara det är en hälsosam dos sex och våld i den. Dock brukar sexet vara av det mer ”mjuka” slaget och begränsar sig till nakna kvinnobröst (undantag finns ju här också, allt från helt påklätt till helnaket).

Så, även om du, den kritiska lekmannen på genren inte kan få in det i skallen, så handlar det inte om pornografiska filmer, det handlar inte om nutida vit slavhandel bakom filmkulisserna. På med dressman-rocken, spring ut genom ytterdörren så kanske du kan hinna ifatt de andra surpupporna som hellre är ute och går än läser denna blogg. Du får hjälpa till att hålla fast regnrocksmannen medans Grupp 8 kvinnan besinningslöst hugger honom i magen, skrikandes ”här får du för två årtusenden av patriarkat ditt överviktiga manssvin!” (det börjar ju bli riktigt spännande det här ju…)

 Det är från Italien som jag sett mest exploitationfilmer, vem minns inte med en liten tår i ögonvrån D´Amatos Emanuelle-filmer med Laura Gemser? Jess Francos barnsliga lekande med zoomfunktionen i var och varannan scen, Margehritis (ja, Margeheriti, inte Morrisey som enligt många källor inte alls regisserade de klassiska filmerna) blodorgier med Dracula och Frankenstein, och sist men inte minst Tito Brass ogenerande filmer om kvinnlig sexualitet. Sen har jag alltid funnit det fascinerande med latinska länder och deras ”hora/madonna” mentalitet, och exloitationgenren är nog det exempel som tydligast visat upp denna mentalitet på ett sådant jovialiskt sätt.  I samklang med de exploitationfilmer som gjordes i Sverige… ja just det... Sverige!
Made in Sweden
Sverige är ju inte bara Ingmar Bergman, tack och lov! Under 70-talet var det nästan en hederskod inom Svensk film- och teaterliv att klä av sig naken, spela med i underliga filmer och gärna vara könsöverskridande (jaja, nu improviserar jag rätt mycket, men titta själv på de filmer som producerades, och du kommer att se att jag inte alls har så fel i mina resonemang). Denna gamla kulturskatt har allt för länge förtigits och hålls gömd i den mörkaste av mörka skamvrår men tack vare Klubb Super 8 är många av dessa gamla guldkorn förpassade ut i solskenet igen. Halleluja! Låt dina ögon bevittna; Skräcken har 1000 ögon, Anita, Het snö, Thriller (ingen Kill Bill utan denna lilla pärla!)Kyrkoheden, Bel Ami, Som hon bäddar får han ligga och Flossie. Som du märker en nationalskatt som behöver få belysas lite grann. Med dessa filmer har vi även en del av förklaringen till varför ”de” talar om ”den svenska synden”. 

Tillbaka till Italien
Personligen tycker jag nog i alla fall att det är i Italien som de bästa exploitationfilmerna gjordes, men det beror nog mest på att det är de jag sett mest. Min filmkost på 80-90 tal bestod enligt tallriksmodellen av: 40% italienskt 25% amerikanskt 25% asiatiskt och 10% övrigt. Så mången var de Italienska filmer där dubbade skådespelare kämpade sig genom engelsk dialog, blev attackerade av papier-machie zombies, huggna av knivar och som frivilligt kastade av sig alla kläder vid given signal. Håll ögonen öppna efter bl.a: Emanuelle-filmerna, Paprika, Miranda, Cosi fan Tutti, Caligula, Flesh for Frankenstein, Blood for Dracula, Devil´s honey, Delirium, Diary of a desperate housewife, Hellhole women (fängelsefilmer borde vara ett separat inlägg) 11 days, 11 nights, Dangerous game, Story of O… the list goes on and on and on and on... IT`S HEAVEN AND HEEEEEELLLLL! Nej, vänta, det där var ju inte rätt. Just det Sweden – Heaven and Hell glömde jag nämna förut. Tack, stream of counisness!    
Sen att Italien som var ett ett land vars diktator allierade sig med en viss herr Hitler kan komma på den underliga idén att göra exploitationfilmer om livet i koncentrationsläger är en gåta. Men det var ju sannerligen en miljö där kvinnor kan förtryckas (mest AV kvinnor vill jag poängtera så här med kvinnodagen i antågande, gärna storbystade damer med tilltalsnamn som Ilsa eller Helga) och tvingas göra saker nakna. Dock är filmerna betydligt mer lättsamma än vad man kan tro och garanterat mer underhållande än Den stora flykten eller Logans Hjältar. För att väga upp detta gjorde de även en massa filmer om nunnor! Allt från Killer Nun med Anita Ekberg till Convent of sinners. Det intressanta var att de flesta nunnor var riktigt fina 20-åringar, medan alla abbedissor och likande alltid var fula tanter som ville utnyttja de unga nunnorna. Även om det nog säkert var så i verkligheten också, så gör det sig helt klart utmärkt på film.
 America want YOU!
USA har ju varit duktiga med att producera filmen de också, det ska icke glömmas bort. Roger Corman skapade ju en hel industri med filmer som Boxcar Bertha, Death Race 2000 och liknande filmer, blaxploitationfilmer som Coffy, Sheba baby, Cleopatra Jones och  Blacula var alla billigt producerade och förlorade aldrig en endaste krona heller. Tacka dessa filmer för en viss Quentin Tarantinos filmer, utan exploitationgenren hade han inte gjort så bra filmer som han gör.   
På 80-talet satte Uncle Sam ner foten! Nu skulle expolitation go mainstream. Med 9 ½ vecka med en viss Mickey Rourke innan missbruken och plastikkirurgin, fullkomligen åt sig fram på duken med Kim Basinger. Nu är jag inte något större fan av denna film, men vad spelar det för roll då pengarna fullkomligen rasade in och Rourke fortsatte med 9 ½ part 2, Angel Heart och Wild Orchid. Förutom hans lysande prestation i Angel Heart tog det ända till The Wrester innan han fick skådespela igen (dock gjorde han ett välkommet inslag i VanDamme rullen Double Team ). 
Tack vare Paul ”and there´s a bug!” Verhoeven, som visade var skåpet skulle stå med ultavåld i den brillianta Robocop, sattes en annan skådespelares karriär ur spel på grund av avsaknad av kläder, nämligen Sharon Stone. Ända sen hennes ” byta ben position”-scen i Basic Instinct gick hennes karriär lika neråt som en 80-åring utan viagra. Det är synd, för Basic Instinct är en bra thriller som även lyckas vara sexig. En uttråkad kvinna har hemligt sexliv… hmmm… det har inte hänt så mycket sedan The Sexploiters.
Dirty deeds done dirt cheap!
Sedan intåget av videokameran (idag DV-kameran) har produktionskostnaderna för att göra film decimerats till praktiskt taget noll. Den första genren som fick lida för det var porrfilmsindustrin som gick från att åtminstone försöka vara filmer, till att producera tretton filmer per dussinet varje vecka. Sen var det skräckfilmen och exploitationfilmerna som stod i kö för denna behandling (dock var faktiskt Francis Ford Coppola väldigt tidigt ute med att spela in en långfilm på video med One from the heart).
Den störtflod av exploitationfilmer som följt med kreativitetens tsunami sedan dess går inte att hålla ordning på. Trots att det görs så mycket film är det inte direkt så att folk erkänner att de tittar på den, speciellt inte den fraktionen av genren som hanterar mer eller mindre helnaket som t.ex. Actiongirls-serien. Vad detta beror på att svårt att förklara, jag, personligen, skulle ju tycka att det var mycket jobbigare att bli påkommen med att se My girl än att se Women in cell block 7. Kan möjligtvis bero på att jag är hälften cinefil, hälften byfåne?
Idag kommer det många exploitationfilmerna från öststaterna. Eller det är en sanning med viss modifikation, mycket film överlag kommer därifrån. Länder som Ungern har haft en ganska kass ekonomi, fast då de har fin-fina miljöer, dåliga kollektivavtal och villig arbetkfraft är det många filmskapare som vänt kosan dit. Vår egna Dolph Lundgren har ju gjort en hel del film där, nu senast Universal Soldier 3 och Command Performance. Porrindustrin har självklart redan tagit oskulden av 6/7-delar av den kvinnliga befolkningen i jakt på pengar, och kvar för dessa tjejer när Rocco och hans entourage har dragit över… ehhhh.. menar dragit vidare är att vara med i exploitationfilmer.
Genren som ingen ser fortsätter att hålla en stabil position och den verkar inte visa några tecken på att vare sig stanna av eller eskalera i nuläget. Allt från rena rama actionraffel till softcorefilmer där nakna kvinnor i stort sätt bara promenerar genom ökenlandskap nakna finns det något som kan tilltala alla. Män som kvinnor.
Du asianlover som nu reser dig upp och pekar på bloggen och skriker upprörd var alla asiatiska (läs: japanska) filmer tagit vägen i texten, kommer att få bli besviken (eventuellt lite glad). Jag kommer inte ta upp vare sig tentakelfilmer, genki, female superheroes eller liknande i detta inlägg. Det kommer ett eget inlägg om detta. Så om du behöver få bort din ilska, greppa tag i ditt Hobbexinköpta Seppuku-svärd, rusa ut genom källardörren i ditt föräldrahem och hjälp den stackars regnrocksklädde mannen som blir brutalt attackerad med en slö och rostig morakniv!  Kasta dig fram ur skuggorna likt en ninjaoch hugg huvudet av dressman-mannen. Hans huvud loopar sig genom luften medans hans händer sträcker sig mot halsen där blodet rytminskt pumpar ut ur halspulsådern! Grupp 8 kvinnan väder sig mot dig, kisar med ögonen och gör ett utfall med kniven… vänta lite nu… kommer från ämnet här.

För att göra någon sorts sammanfattning kommer några fler tips på filmer:
The Outlaw (hello push-up bra!)
Last house at the Left
I spit on your grave
I drink your blood
Reservoir Dogs
Chantal
Caligulas Spawn
Bordel SS
Breaking Point
Mistress of Souls
Mark of the Whip
Loveletters of a portugese nun
Hostel
Grindhouse (Planet Terror/Death Proof)
Last Horror film
Images of an Convent
Så, det var en liten KORT presentation av en genre som trotsar all logik att placeras i en genre!