Så där ja... nu har de sista justeringarna gjorts. Luna Macabres "Tonight" demo finns nu att köpa! I sedvanlig Luna Macabre-stil kommer inspirationen från både punken och hårdrocken. Denna inspiration kastas senare ner i en stenkross som tonsätts och utförs på instrument med mycket energi och glimten i ögat. Låtarna på demon är som följer:
Hammerfist Speed of passion Showerboy Tonight What hides inside Heroin
Även om arbetet med demon har dragit ut lite på tiden är Luna Macabre nu färdiga att sprida budskapet och är sjukt sugna på att komma ut och spela live!
Som gammal thrashare var det en ganska speciellt kväll igår. Tack vare digitalbions intåg och att tekniken idag nästan är lite Star Trekig, kunde världen vara med och titta live från The big fours spelning i Sofia Bulgarien. Men vänta tänker du.. thrash? The Big Four? Vem är Sofia i Bulgarien? Var det något snuskigt som hände med henne och några välhängda herrar? Nejnej, jag backar tidsmaskinen lite grann. Laxå... 1984... fåglarna kvittrar, en trettonåring lever livet helt ovetandes om att en imaginär musikalisk ångvält är på väg i kollitionskurs i oroväckande fart mot honom!
The eighties.
Som ung och oerfaren metallskalle i Laxå på 80-talet var det de klassiska banden som gällde; Judas Priest, Black Sabbath, Rainbow, Lynyyrd skynyrd, Rush, AC/DC, Nazareth, Iron Maiden och några lite nyare band som Manowar. Livet var gått och genom tidningar som Okej! och Rocket läste man sig fram till vilka band som var heta just då. Jag minns dock hur allt spårade ur. Jag var med mor o far till Stockholm och vid någon tunnelbanestation fanns det en skivbutik.. och där stod den.. väntade på mig... Hell awaits med Slayer. Väl hemma terrade jag kompisarna med denna "nya" musik som jag älskade, spelade om och om igen, och skrev ner putslustiga textrader som " kill the preachers only son" "Hail satan!" och liknande i mina skolböcker (Mercyful Fate hade redan greppat tag i mitt svarta hjärta och öppnat helvetes portar för mig). Det var något med attityden i musiken, hela utseendet och framför allt det sanslösa öset som fick mitt hjärta att slå ett extra slag (och min pappas hjärta att hoppa över slag tror jag!). Min systers dåvarande man Sonny var inne på samma spår och band som Metallica, Exodus, Celtic Frost, Anthrax, Possessed, Coroner, Nuclear Assault, Sodom, Megadeth, Kreator, Death und so weiter dök upp i en rasande fart. I Laxå var det dåligt med tillväxten med thrashare, men i Örebro lärde jag känna en hel del personer som hade samma kärlek som jag för denna nya snabba musikstil. Nu ska vi komma ihåg att detta är lång innan ett kommersiellt internet, när text-teve fortfarande var coolt och där vissa killar bar rosa collage tröjor för det var mode. Men på något underligt sätt hittade vi i Sveriges småhålor samma musik som spelades på andra sidan Atlanten ungefär när det startatde upp. Jag minns faktiskt hur jag inspirerade en hel massa thrashare i Baronbacken med den klassiska Speak english or die! skivan med S.O.D, och hur alla konstant hade nya skivor/kassettband att spela upp. Vi thrashare blev motpolen till Wham, Rick Astley, Michael Jackson och Anna Book fansen, vi såg fördjävliga ut med dåligt hår, trasiga kläder och ännu värre glasögon. Men vad tusan, det VAR 80-talet. Tro inte på nostalgifilmerna, vackert mode var det inte, och sanningen är att vi Thrashare skulle än i dag kunna smälta in med dåtidenskläder.. fans av MC Hammer skulle ha betydligt svårare.
När Metallica 1985 turnerade med Ozzy Osbourne med Master of puppets skivan i bagaget, ja då trodde vi att större än så här kommer det ALDRIG bli! Historien visade på motsatsen. Metallica blev ett av de hårdast turnérande banden någonsin och oavsett vad man som fan tycker om skivbiblioteket efter And justice for all så har de arbetat för den framgång som de fortfarande har.
The nineties
Thrashen växte och band som Judas Priest hårdande till sig och släppte Painkiller, Metallica blev sjukt stora efter The black album och alla andra band höll sig visserligen i kölvattnen, men kunde producera skiva efter skiva trots det. Sen kom grungen... Nirvana, Soundgarden och gänget. Visserligen var klädstilen inte långt från oss thrashare, men grungen tog död på mycket. Whitesnake fick sluta köpa hårspray, Enuff z enuff tappade strumpan ur skrevet och Pretty Boy Floyd hade inte råd att köpa nytt smink,. Det var en ny sheriff i stan... Reggie Hammond.. nej vänta.. det var ju en film.... Kurt Corbain och han satte nålen i den överblåsta bubblan som hårdrocken hade vuxit sig till. Tyvärr så drabbades även de hårdaste banden va det. Jag hakade på grungen. Jag gillade, förutom attityden, sättet att närma sig musiken. Precis som med 70-tals banden blandades hårda låtar, men ballader, punk mötte metall som mötte pop. Kanske var jag trött på 360 km/tim musik... kanske behövdes det in vitamininjektion i en musikindustri som gick på repeat vid det laget? (förtydligande. bara för att man börjar lyssna på något nytt, innebär det inte att man automatiskt slutar lyssna på det som var innan. Vi metallskallar är inte "veckans låt" personer) Vissa band kan man dock aldrig sluta lyssna på. Metallica, Slayer, Savatage, Sepultura, Mecyful Fate, King Diamond, alla de har kontinuerligt rullat i diverse musikanläggningar som jag haft. Ibland ofta, ibland med större intervaller.
Nu då?
Den sista tiden har det varit mycket gammalt som rullat. Gamma Ray, Halloween, Slayer, Running Wild, Savatage, lite Metallica och så.. (självfallet King Diamond, men det behöver jag väl inte ens skriva? Oj, nu gjorde jag det! precis som attorden Stora bröst okså brukar komma med av sig självt!) Kanske har det varit en mental förövning för The Big Fours drabbning. Dotter Ebba och hennes kompis Lollo har börjat förstå att det minsann hände grejjer på 80-talet rent musikaliskt. Härligt med tillväxt, eller hur? Så igår åkte jag, Ebba, Lollo, hennes ostyriga lillasyster och deras far Jörgen till Kumla för att se live-sändningen från STADEN Sofia i Bulgarien!
The big Four är alltså de fyra största thrashbanden från 80-talet. Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica. Alla banden håller fortfarande på och producerar skivor, turnerar och har en levande fanbase. Ganska så otroligt efter en så där 25 - 30 år att dessa musiker fortfarande har samma glöd och energi på de låtar som de gjorde som finninga och fjuniga 20 åringar.Eller hur var det nu igen?
I en, inte direkt, fullsatt salong på Folkets Hus i Kumla. Halv åtta, på utsatt tid startade Anthrax. "Gamla" sångaren Joey Belladonna har än en gång kommit tillbaka, men trots mina värsta farhågor var de riktigt bra. Caught in a mosh, I am the Law, Got the Time,Anti-Social, MAdhose, Cry for the Indians levererades med precision och fullt ös. När de gjorde en liten hyllning till Ronnie James Dio i Cry for the indians, fick Antichrister en liten tår när hela publiken sjöng med i Heaven and hell. För helvete killar... det var fint gjort.
Här kommer en liten video med Anthrax från det glada 80-talet!
Som om Dave Mustaine inte haft NOG med bekymmer efter han blev sparkad från Metallica så hade Megadeth extremt dåligt ljud och inte nog med det.. det spöregnade under deras spelning åxå! What the crap! Men låtar som Sweating bullets, Symphony of destruction och Peace sells... levererades i snabbt takt med minimalt mellansnack. Mustaine tackade dock publiken på fint sätt efter spelningen!
Sen kom ångvälten.... Slayer satte plattan i botten med Chemical Warfare, War ensamble, South of Heaven, Seasons in the abyss, Angel of Death och inte minst Raining Blood som fick undertecknad att få rysningar av välbehag!
Metallica avslutade det hela. James röst var i topptrim, Kirk spelade inte så mycket misstoner som han brukar göra, Rob kröp omkring och Lars.. ja.. jag vet inte vad han håller på med bakom trummorna ibland. Dock är de så grymt proffsiga och har fortfarande ett grymt ös när de kör de gamla låtarna. One, seek and destroy, For whom the Bells told... men varför i %&)?# spelade de Cyanide? Sjukt dålig låt. Kunde spelat Four horsemen eller något bra istället... Bästa stunden var när de bjöd upp alla banden och körde Diamond Heads klassiska Am I evil? på slutet och för första gången fick många av oss fans uppleva Metallica OCH Dave Mustaine tillsammans på en scen!
Sammantaget, en mycket lyckad kväll! Alla banden levererar fortfarande klassikerna med precision och känsla, och att se dessa snart 50-åriga personer ösa skiten ut sina instrument och samtidigt se oförskämt fräscha ut (Jeff Hanneman undantaget, WTF!) var en upplevelse som jag kommer minnas. BANG THAT HEAD THAT DOESN´T BANG!!!
Så.. nu är den snart här. Lägger upp smakprov på Showerboy, då det är den låten som på något sätt blivit en följetong här på Dawn of the Blog. Jag lade upp ett ljudklipp från första repet på den, och tänkte att det kan vara fint att sluta cirkeln med att lägga upp hur demoversionen tagit sig! Vi i Luna Macabre är sugna som få på att få komma ut och spela en massa nu, och med hjälp av demon kanske det kan bli verklighet! Hur trevligt det än är att repa och spela in, så är det ju livespelningar som är målet och drivet!
Så.. nu får det vara nog med tjuvlysningar ;) Snart kommer demon!
Efter nästan en hel månads uppehåll, har Luna Macabre nu repat hela två helger på raken. Kreativiteten har det fanimig inte varit några problem med. Två nya alster har skapats ur det hårda kollektiva universat, och de är grymt starka, hårda och catchiga som tusan på samma gång. Inte illa, dessutom luktar de Luna Macabre på lång väg!
Nu ligger det inte mindre än två låtar från Metallgeddon på YouTube. Visserligen ganska kass kvalité, men rock ´n roll ska vara skitigt!
Hammerfist / Tonight. Två rökare på raken!
This moment! Rock ´n roll
Demon, som ni alla förväntansfullt väntar på (hoppas jag) är på gång. Kanske snart i en spelare nära dig? Det kommer bli en Luna Macabre demo som låter bra och som kommer att blåsa skägget av lyssnaren! Macabra texter och stenhårda låtar vars sångslingor sätter sig på hjärnan likt kontaktlim! Farligt för hälsan, men ack så skönt!
Det var en händelserik helg i hårdrockens tecken. Och en synnerligen trevlig sådan. Efter att fräckt ha frågat Nisse om det inte behövdes mer roddare, så fick jag det glada beskedet om att det visst behövdes och att jag gärna fick jobba på fredagen. Alltså jobb fredag, metallsvenska helt gratis på lördagen. Sweet! Life´s great!
Rodie
Hojjade iväg fredag morgon och kastades snart in i att hjälpa till att rigga ljud och ljus till konserten på lördagen. Nu gjorde jag kanske inte riktigt så mycket som jag trodde man skulle behöva göra, men en liten inblick i hur det går till innan en stor konsert fick jag allt. Roligt, och något jag mycket väl kan tänka mig att göra fler gånger.Dessutom träffade jag lite nya människor som precis som jag är härligt hårdrocksskadade!
Ljudanläggning på väg upp
Vy från scen
Sport på Dawn of the Blog?
Lördagen blev också den dagen som jag för första gånger var på Behrn arena för att se på fotboll. Nu var det ju ingen vanlig tråkig fotboll, utan en hel drös hårdrockare som försökte putta läderbulan i motståndarlagets nät. Bullit FC visade hur man inte spelar fotboll med sina ostyriga kroppar och taskiga kroppskontroll, och vann publikens hjärta och sympatier på en gång. Roligare fotboll går nog inte att se! All heder till dem, och deras ogenerade sätt att underhålla publiken. "Köttbullen" någon? När får Luna Macabre vara med och spela? Magnus och jag satt på läktaren och funderade på just det!
The Show
Jag och Stoffe drog sedan vidare till Conventum för att insupa lite hårdrock tillsammans med över 2000 personer till. Smash into pieces, som för övrigt repar i samma hus som oss, invigde kvällen och jag måste säga att jag grymt imponerad av dem. Bra låtar, de fick igång publiken och var riktigt duktiga på att spela. Efter dom kom kvällens "udda fågel" in på scen. Raised Fist, hardcore punk som körde över publiken totalt. Inte riktigt min sorts musik, men deras ös och musikaliska skicklighet fick mig att bli lite intresserade av dem.
Twisted Sister gjorde nog inga besvikna... rent showmässigt i alla fall. Ljudet på derar set var undermåligt och rent ut sagt kasst till stora delar. Vilket var ett litet mysterium då både Smash into pieces och Raised Fist hade riktigt bra ljud... Hur som helst, Twisted Sister körde låtar från sina första två plattor och Dee Snider är ett proffs ända ut i de superblonderade ,klyvna, hårstråna och gjorde sitt bästa att få publiken att sjunga med. Nu har jag aldrig varit något jättestort fan av bandet, men visst tusan blir man lite nostalgisk av låtar som We´re not gonna take it, Burn in hell och I wanna rock!
Twisted Sister rockar rumpa!
EFTERFEST!
Sabaton fick tyvärr spela för resten av publiken, jag o Stofffe drog till Buddy Holly bar i jakt efter öl. Vi stötte på Bullit utanför conventum, och passade på att tacka för en underhållande fotbollsmatch. Hyvens killar det där! Buddy Holly bar visade sig vara ett trevligt ställe (jag fick nummer 1 i garderoben), och väl på plats och med öl i handen. En kväll i Baccus tecken tog fart och det är så kul och intressant att märka att även om mången hårdrockare kan se hårda och ogästvänliga ut... så är de flesta riktigt trevliga personer med mycket humor och intelligens (även om intelligensen var halvdränkt för de flesta vid det här laget). Cue fyl.. ehhh festbilder!
Tack alla för en lysande helg! Det var sjukt kul att träffa gamla och nya kompisar på Buddy Holly Bar, och jag hoppas att ni hade precis lika kul som jag hade!
Vill bara tipsa om denna lilla roliga splatterfilm. Skrattade nästan ihjäl mig igår. Kul idé som är fantastiskt underhållade inscensatt. En splatterfilm för alla miljömedvetna?
Vilket drag det var alltså! Igår kväll mellan 18.00 till 24.00 slog Metalguden ner sin knytnäve i Laxå och släppte loss inte mindre än fyra band som alla försökte sitt yttersta för att öppna helvetes portar i Laxå! Askmolnet uteblev i Laxå på grund av de brutala ljudvågorna som släppes ut från bowlinghallen... ja jisses.. som sagt... hårdare än så här har det inte varit sedan stångjärnshammaren gick i pension!
För er troga läsare vill jag poängtera att gårdagen även markerade Luna Macabres första livespelning! En spelning som inte bara gick brutalt bra, utan som även visade att vi som band är tajta och att det är grymt roligt att spela tillsammans. Tack killar för en fantastisk kväll!
Det är den i dagarna omdiskuterade Laxåpolitikern Marko Pekkanen som jag hjälpt fixa detta evenemang i Laxå. Marko spelade för 25 år sedan i ett lokalt band som hette Thunder, men vars karriär blev alldeles för kortlivad... ett par demos finns men i övrigt blev det inte mycket mer. Synd på så rara ärtor. På grund av att medlemmarna varit spridda för vinden (allt från Askersund till Los Angeles) verkade det som att Thunders låtar skulle vara ospelade i framtiden. Dock fick Marko den smått genialist korkade idén att sätta ihop bandet en gång nu för en reunionspelning? Sagt och gjort, och efter lite övertalning på vissa (läs: Anders och Dannä) så har Thunder repat ett antal gånger och insett att det var minsann inte så tråkigt att spela alls! Förra söndagen infann sig Ronny här, efter 20 år i L.A. Två rep med hela bandet med Ronny på sång, och igår ville publiken inte att spelningen skulle ta slut! Succé? Det är nog det enda ordet som passar in! Mer om det snart.
Metalgeddon
De 100 biljetterna som fanns till försäljning försvann snabbare än en colaburk i dotterns rum och var en trevlig och förväntansfull skara gamla vänner, bekanta, släktingar till banden och speciellt då till Thunder.
Första bandet ut på kvällen var Laxå bandet Steel Viper, ett gäng unga killar som inte ens var födda närThunder la av, haha. Men de körde ett set med fina gamla klassiker som bl.a Seek and Destroy, Dr. Stein och två egna låtar. De var riktigt bra och dessutom charmant artiga på scen (mer än man kan säga om Jon och Sonny som uppmuntrar till homoerotiska möten så fort de får chansen ;) )
Steel Viper!
Vi i Luna Macabre har haft vissa svårigheter senaste tiden att få ihop hela bandet och trots att jag var fruktat nervös innan spelningen igår så tycker jag att det kunde inte gått bättre, trots småmissar här och var (mestadels jag som klantade mig), men vi höll tempot, körde till 100% och då jag fick in ett perfekt tempo på sista låten Tonight (min favvolåt med Luna) tycker jag vi gick av scen med flaggan i topp! Jon och Sonny höll vår publik road mellan låtarna och Magnus var tyngre än Mount Everest! Dessutom tror jag att vi höll våran 45 minuters gräns! Första spelningen i en lång rad av spelningar hoppas jag. Så fort demon är klar ska vi jaga gig! The world.. BEWARE!
Luna Macabre!
Rongedal... ehhh. Pigs in Space sångaren Robban och min klon Ebba njuter förhoppningsvis av Luna!
När Thunder klev upp på scen. Anders på gitarr, Marko på bas, Dannä på gitarr, Thomas på trummor och Ronny på sång blev det hejdundrande ös på publiken så att golvet svajade. Jag skojjar inte! Med deras största hits som Let´s get crazy, Never get enough och några gamla covers de körde på den gamla goda tiden, som Breaking the law och Guilty of love väckte de många nostalgiska minnen till liv. Inte fan kändes det som det var 25 år sedan de spelade ihop, det var full ös konserten igenom och ingen i publiken kunde få nog! Det var lysande och fantastiskt kul att få vara med denna återföreningskväll! Tack killar, jag står på första parkett 2035!
Ronny tar i för kung o fosterland!
Dannä i komplett hårdrocksmundering!
Askersundsbandet Made of Iron spelade en lång radda klassiska Iron Maiden låtar och publiken var inte svårtflörtad. Mycket kompetent band, som dessutom hade en grymt trevlig trummis! I och för sig tror jag alla trummisar är hyvens killar!
Så.. sammanfattningsvis... Metalgeddon var en fantastisk kväll och jag tror att både banden och publiken håller med om att det skulle inte vara så illa om detta fick bli en årligen förekommande händelse!
Antichrister visar sina rätta sidor i Laxånatten! Storasyster märker inte vad som håller på att ske!
Tack http://buzz.bazooka.se/ för att ni lägger upp dessa små underverk till länkar. Här kommer inte mindre än 20 (ja, du läste rätt TJUGO!) fem-sekundersfilmer! Det har banne mig alla tid att se!
Dagens lektion handlar om en filmgenre som det är stört omöjligt att få grepp om. Likt kvicksand trotsar genren allt sunt förnuft på att ha en fast grund eller en fast form. Med andra ord, är genren lika svårdefinierad som Elisabeth Höglunds hår och finns det något som är gemensamt för filmerna inom genren är det naket och.. ja… naket. Så jag kommer inte ens att försöka att från att ens försöka skriva en komplett artikel om genren eller att ens försöka samla ihop alla disfunktionella medlemmar i exploitationfamiljen. Se det mer som en flukt in i en skum och mörk del av filmindustrin. Låt oss kasta av kläderna och dyka rakt ner i det smutsiga byket som genren utgör, och du… glöm inte tvålen. Du kommer behöva den!
Knappt hade bröderna Lumiére visat sina första djärva filmer med tåg som anlände till stationen och barn som åt frukost, på Café dé Paris den 25 december 1895, innan de första opportunisterna byggde ihop sina egna kameror och glädje den första generationen biobesökarna och nickelodionfluktare med naket och våld.
Våld och naket är (tillsammans med folk som av olika anledningar druttar på ändan) det som är det största universella filmspråket. Ja visst, romantiska filmer kan fungera i vissa fall, men någon gen i människan psyke uppskattar våld och naket. Exploitationgenren gör det enda logiska i en sådan värld, de kombinerar det! Filmer med våld och naket bör ju vara kassakor! Dock är det ur de billigare b-filmerna (som INTE har något med att vara av sämre kvalité, utan ursprungligen ett begrepp på filmer med mindre budget) som genren blev kommersiell. Låt oss hoppa förbi alla gamla stag-movies, one-reelers, ofokuserade super 8 filmer med blivande kändisar som Marylin Monroe och Bettie Page, med andra ord kliva ungefär 50 år framåt i tiden. Exploitationfilmen som vi känner den idag formades här i kölvattnet av Elvis höftrullningar och rock n´rollens demoraliserande av den amerikanska ungdomen.
Traders of flesh!
Den äldsta exploitationfilmen jag har in min ägo är The Flesh Merchant från 1956. I dagens ögon så kan den ses som en ganska oskyldig film, om än underhållande. Klassisk berättelse; lantlolla blir imponerad av storstadens utbud av kläder och uppenbara rikedom och dras snabbt ner i en spiral av våld, sex och förnedring (inte helt olikt en helhelg med förra polischefen Göran ”Kapten Klänning” Lindberg). En underhållande film, som visar att även om det inte är så grafiskt porträtterat, så är utnyttjandet av unga kvinnor knappast någon ny företeelse. The Sexploiters som är nästan 10 år äldre har ett annat, även idag, populärt tema, nämligen uttråkade hemmafruar och vad som försiggår i deras hem och framförallt i deras sängar! Nu kanske den vässade och riktigt snuskiga filmtittaren och bloggläsaren börjar sakta med säkert att protestera! Men detta är väl inte exploitation? Det är ju sexploitation… jaja, you say potato, I say potata! Dra upp gylfen, häng på dig regnrocken och ta en promenad om du blir så upprörd.
He´s tied up at the moment!
Min personliga favorit bland dessa lite äldre exploitationfilmer är Joel M. Reeds Bloodsucking Freaks ( som den svenska översättaren tolkade till Blodsugande Gatan… Freaks/streets… låter lika, men ack så olika betydelser). Lloyd Kaufman, linslus de luxe på Troma, distribuerar filmen, men den är så skum och moraliskt korrumperad att t.o.m. Mr. Inkorrekt himself tycker att den inte borde visas. Men det är klart att den ska. Bloodsucking Freaks handlar om off-brodway teatern vars effekter skrämmer åskådarna, och tacka tusan för det, det är ju nämligen inga effekter! På scenen torteras flickor till döds och bakom kulisserna sker de mest underliga våldsamma saker, Sardu och hans elaka dvärg lejduk, missar inte ett tillfälle att busa, skojja eller kasta pil på kvinnors bakar!
Nu låter flera av scenerna som rena rama massakern, men om man faktiskt SER filmen, ja då upptäcker man en film som påminner om en skolteater med undermåligt skådespeleri, dåliga kulisser och ännu sämre effekter. Men det är svårt att inte älska en film som den amerikanska kvinnorörelsen gjorde sitt yttersta för att stoppa! ”Men så kan man ju inte skriva!”, tänker du politiskt korrekta läsare! Jo, det kan jag faktiskt och jag gjorde det alldeles nyss. En film som faktiskt, trots att den faktiskt är riktigt usel (på en exploaterad-naken -kalkon -vis) och som är uppenbarligen amatörmässigt gjord, lyckas bli så känd att folk demonstrerar mot den, ja det är bara att gratulera. Märk väl, trots att det var 44 år sedan den gjordes skriver jag idag om den. Det är mer än man kan säga om många av de komedier, romantiska filmer eller dramafilmer som gjordes samtidigt. Klä du på dig palestinasjalen, näbbstövlarna och beväpna dig med morakniven om du stöter på någon snuskhummer i regnrock som är ute o promenerar nu också!
Den 8 mars är det internationella kvinnodagen!
Exploation explodes!
Om amerikanska filmer hade dominerat genren på 50- och 60-talet, så tycker jag att det inte är mer än rätt att låta Italien få ta hand om 70-och 80-talet. Tack vare (eller på grund av, välj själv) filmskapare som Joe D ´Amato, Jesus Franco, Tinto Brass och Antonio Margheriti har många nakna kroppar visats upp på den vita duken. Det som delvis utmärker en exploitation film är dess förmåga att obehindrat vara genreöverskridande. Det må vara en thriller, skräckfilm, dramafilm eller t.o.m. en komedi, bara det är en hälsosam dos sex och våld i den. Dock brukar sexet vara av det mer ”mjuka” slaget och begränsar sig till nakna kvinnobröst (undantag finns ju här också, allt från helt påklätt till helnaket).
Så, även om du, den kritiska lekmannen på genren inte kan få in det i skallen, så handlar det inte om pornografiska filmer, det handlar inte om nutida vit slavhandel bakom filmkulisserna. På med dressman-rocken, spring ut genom ytterdörren så kanske du kan hinna ifatt de andra surpupporna som hellre är ute och går än läser denna blogg. Du får hjälpa till att hålla fast regnrocksmannen medans Grupp 8 kvinnan besinningslöst hugger honom i magen, skrikandes ”här får du för två årtusenden av patriarkat ditt överviktiga manssvin!” (det börjar ju bli riktigt spännande det här ju…)
Det är från Italien som jag sett mest exploitationfilmer, vem minns inte med en liten tår i ögonvrån D´Amatos Emanuelle-filmer med Laura Gemser? Jess Francos barnsliga lekande med zoomfunktionen i var och varannan scen, Margehritis (ja, Margeheriti, inte Morrisey som enligt många källor inte alls regisserade de klassiska filmerna) blodorgier med Dracula och Frankenstein, och sist men inte minst Tito Brass ogenerande filmer om kvinnlig sexualitet. Sen har jag alltid funnit det fascinerande med latinska länder och deras ”hora/madonna” mentalitet, och exloitationgenren är nog det exempel som tydligast visat upp denna mentalitet på ett sådant jovialiskt sätt. I samklang med de exploitationfilmer som gjordes i Sverige… ja just det... Sverige!
Made in Sweden
Sverige är ju inte bara Ingmar Bergman, tack och lov! Under 70-talet var det nästan en hederskod inom Svensk film- och teaterliv att klä av sig naken, spela med i underliga filmer och gärna vara könsöverskridande (jaja, nu improviserar jag rätt mycket, men titta själv på de filmer som producerades, och du kommer att se att jag inte alls har så fel i mina resonemang). Denna gamla kulturskatt har allt för länge förtigits och hålls gömd i den mörkaste av mörka skamvrår men tack vare Klubb Super 8 är många av dessa gamla guldkorn förpassade ut i solskenet igen. Halleluja! Låt dina ögon bevittna; Skräcken har 1000 ögon, Anita, Het snö, Thriller (ingen Kill Bill utan denna lilla pärla!)Kyrkoheden, Bel Ami, Som hon bäddar får han ligga och Flossie. Som du märker en nationalskatt som behöver få belysas lite grann. Med dessa filmer har vi även en del av förklaringen till varför ”de” talar om ”den svenska synden”.
Tillbaka till Italien
Personligen tycker jag nog i alla fall att det är i Italien som de bästa exploitationfilmerna gjordes, men det beror nog mest på att det är de jag sett mest. Min filmkost på 80-90 tal bestod enligt tallriksmodellen av: 40% italienskt 25% amerikanskt 25% asiatiskt och 10% övrigt. Så mången var de Italienska filmer där dubbade skådespelare kämpade sig genom engelsk dialog, blev attackerade av papier-machie zombies, huggna av knivar och som frivilligt kastade av sig alla kläder vid given signal. Håll ögonen öppna efter bl.a: Emanuelle-filmerna, Paprika, Miranda, Cosi fan Tutti, Caligula, Flesh for Frankenstein, Blood for Dracula, Devil´s honey, Delirium, Diary of a desperate housewife, Hellhole women (fängelsefilmer borde vara ett separat inlägg) 11 days, 11 nights, Dangerous game, Story of O… the list goes on and on and on and on... IT`S HEAVEN AND HEEEEEELLLLL! Nej, vänta, det där var ju inte rätt. Just det Sweden – Heaven and Hell glömde jag nämna förut. Tack, stream of counisness!
Sen att Italien som var ett ett land vars diktator allierade sig med en viss herr Hitler kan komma på den underliga idén att göra exploitationfilmer om livet i koncentrationsläger är en gåta. Men det var ju sannerligen en miljö där kvinnor kan förtryckas (mest AV kvinnor vill jag poängtera så här med kvinnodagen i antågande, gärna storbystade damer med tilltalsnamn som Ilsa eller Helga) och tvingas göra saker nakna. Dock är filmerna betydligt mer lättsamma än vad man kan tro och garanterat mer underhållande än Den stora flykten eller Logans Hjältar. För att väga upp detta gjorde de även en massa filmer om nunnor! Allt från Killer Nun med Anita Ekberg till Convent of sinners. Det intressanta var att de flesta nunnor var riktigt fina 20-åringar, medan alla abbedissor och likande alltid var fula tanter som ville utnyttja de unga nunnorna. Även om det nog säkert var så i verkligheten också, så gör det sig helt klart utmärkt på film.
America want YOU!
USA har ju varit duktiga med att producera filmen de också, det ska icke glömmas bort. Roger Corman skapade ju en hel industri med filmer som Boxcar Bertha, Death Race 2000 och liknande filmer, blaxploitationfilmer som Coffy, Sheba baby, Cleopatra Jones och Blacula var alla billigt producerade och förlorade aldrig en endaste krona heller. Tacka dessa filmer för en viss Quentin Tarantinos filmer, utan exploitationgenren hade han inte gjort så bra filmer som han gör.
På 80-talet satte Uncle Sam ner foten! Nu skulle expolitation go mainstream. Med 9 ½ vecka med en viss Mickey Rourke innan missbruken och plastikkirurgin, fullkomligen åt sig fram på duken med Kim Basinger. Nu är jag inte något större fan av denna film, men vad spelar det för roll då pengarna fullkomligen rasade in och Rourke fortsatte med 9 ½ part 2, Angel Heart och Wild Orchid. Förutom hans lysande prestation i Angel Heart tog det ända till The Wrester innan han fick skådespela igen (dock gjorde han ett välkommet inslag i VanDamme rullen Double Team ).
Tack vare Paul ”and there´s a bug!” Verhoeven, som visade var skåpet skulle stå med ultavåld i den brillianta Robocop, sattes en annan skådespelares karriär ur spel på grund av avsaknad av kläder, nämligen Sharon Stone. Ända sen hennes ” byta ben position”-scen i Basic Instinct gick hennes karriär lika neråt som en 80-åring utan viagra. Det är synd, för Basic Instinct är en bra thriller som även lyckas vara sexig. En uttråkad kvinna har hemligt sexliv… hmmm… det har inte hänt så mycket sedan The Sexploiters.
Dirty deeds done dirt cheap!
Sedan intåget av videokameran (idag DV-kameran) har produktionskostnaderna för att göra film decimerats till praktiskt taget noll. Den första genren som fick lida för det var porrfilmsindustrin som gick från att åtminstone försöka vara filmer, till att producera tretton filmer per dussinet varje vecka. Sen var det skräckfilmen och exploitationfilmerna som stod i kö för denna behandling (dock var faktiskt Francis Ford Coppola väldigt tidigt ute med att spela in en långfilm på video med One from the heart).
Den störtflod av exploitationfilmer som följt med kreativitetens tsunami sedan dess går inte att hålla ordning på. Trots att det görs så mycket film är det inte direkt så att folk erkänner att de tittar på den, speciellt inte den fraktionen av genren som hanterar mer eller mindre helnaket som t.ex. Actiongirls-serien. Vad detta beror på att svårt att förklara, jag, personligen, skulle ju tycka att det var mycket jobbigare att bli påkommen med att se My girl än att se Women in cell block 7. Kan möjligtvis bero på att jag är hälften cinefil, hälften byfåne?
Idag kommer det många exploitationfilmerna från öststaterna. Eller det är en sanning med viss modifikation, mycket film överlag kommer därifrån. Länder som Ungern har haft en ganska kass ekonomi, fast då de har fin-fina miljöer, dåliga kollektivavtal och villig arbetkfraft är det många filmskapare som vänt kosan dit. Vår egna Dolph Lundgren har ju gjort en hel del film där, nu senast Universal Soldier 3 och Command Performance. Porrindustrin har självklart redan tagit oskulden av 6/7-delar av den kvinnliga befolkningen i jakt på pengar, och kvar för dessa tjejer när Rocco och hans entourage har dragit över… ehhhh.. menar dragit vidare är att vara med i exploitationfilmer.
Genren som ingen ser fortsätter att hålla en stabil position och den verkar inte visa några tecken på att vare sig stanna av eller eskalera i nuläget. Allt från rena rama actionraffel till softcorefilmer där nakna kvinnor i stort sätt bara promenerar genom ökenlandskap nakna finns det något som kan tilltala alla. Män som kvinnor.
Du asianlover som nu reser dig upp och pekar på bloggen och skriker upprörd var alla asiatiska (läs: japanska) filmer tagit vägen i texten, kommer att få bli besviken (eventuellt lite glad). Jag kommer inte ta upp vare sig tentakelfilmer, genki, female superheroes eller liknande i detta inlägg. Det kommer ett eget inlägg om detta. Så om du behöver få bort din ilska, greppa tag i ditt Hobbexinköpta Seppuku-svärd, rusa ut genom källardörren i ditt föräldrahem och hjälp den stackars regnrocksklädde mannen som blir brutalt attackerad med en slö och rostig morakniv! Kasta dig fram ur skuggorna likt en ninjaoch hugg huvudet av dressman-mannen. Hans huvud loopar sig genom luften medans hans händer sträcker sig mot halsen där blodet rytminskt pumpar ut ur halspulsådern! Grupp 8 kvinnan väder sig mot dig, kisar med ögonen och gör ett utfall med kniven… vänta lite nu… kommer från ämnet här.
För att göra någon sorts sammanfattning kommer några fler tips på filmer:
The Outlaw (hello push-up bra!)
Last house at the Left
I spit on your grave
I drink your blood
Reservoir Dogs
Chantal
Caligulas Spawn
Bordel SS
Breaking Point
Mistress of Souls
Mark of the Whip
Loveletters of a portugese nun
Hostel
Grindhouse (Planet Terror/Death Proof)
Last Horror film
Images of an Convent
Så, det var en liten KORT presentation av en genre som trotsar all logik att placeras i en genre!
Det finns ögonblick som definerar ens liv, det finns minnen och ritualer som man aldrig glömmer och det finns saker som man tog för givet alldeles för lätt. Jag som upplevde en fin uppväxt i Laxå, hade förutom ynnesten med fina föräldrar, goda kamrater, närhet till skog/mark, bra skola, hade även turen att bo i en liten gammal bruksort som hade Sveriges godaste pizza! Ja, du läste rätt Sveriges GODASTE pizza. Ja, tjena tänker du, så säger alla om den pizza som man var van med sedan barnsben, men det var något speciellt med pizzorna från Pizzeria Marina och dess enda pizzabagare Ivan.
Ivan stod varje dag från 16.00 - 22.00 och gjorde pizzor, alla med samma noggrannhet och precision. De hade en tjock botten och Ivan snålade knappast på ingredienserna som låg uppepå degen heller. Det var nästan svårt att få i sig en hel pizza. Personer som kom tilll mig och hälsade på från stora storstaden (läs: Örebro) höll de alla med, det var tusan den godaste pizzan de ätit! Sen flyttade man, testade alla pizzor i Örebro (nästan) men ingen smakade som "Ivans". Så när man kom hem till Laxå, ringde jag ofta dit och beställde en special ett. Telefonnumret satt i muskelminnet och när Ivans fru svarade, så kände hon igen på rösten vem det var som ringde. Det är fan helt otroligt. Och så fick man sin pizza "tiio minutt" senare, ofta inslagen i folie i kartongen för att hålla värmen bättre och varje gång var det en njutning.
För ett par år sedan försökte Ivan gå i pension, men Laxå kommun "belönade" sin gamla hyresgäst med småaktighet och ogina avtal. Så istället för en välbehövlig pension, ja då fick Ivan slå igen pizzan och ta ett annan jobb på fabrik för att få det hela att gå ihop.
Idag fick jag beskedet att Ivan gått bort, antagligen i en hjärtattack 69 år gammal. Aldrig mer kommer jag att få äta Sveriges godaste pizza, special ett, någon mer gång och aldrig mer få småprata lite med Ivan under tiden han färdigställer min pizza.
Ja, nu menade jag inte den gamla Myofist låten som vi alla minns så väl, utan jag hade ynnesten att få vara med i går på det andra repet för det snart återförenade Thunder!
Visserligen går tiden fort, men jag måste nog säga att tiden har varit snäll med Marko, Dannä, Anders och Samoth. Trots att det bara är Dannä som musicerar fortfarande (i det lysande coverbandet Pigs in Space), och att de andra inte spelat på över 20 år (ännu en parentes här. Marko verkar dock ha fuskat lite med musik i Asien, något vi måste utreda lite till) så lät de riktigt bra igår. Visst, det ska tajtas till, ökas i takt och finslipas en hel del, men grunden sitter där den ska och även om frisyrerna inte är speciellt "hårdrockiga" kommer det säkerligen att headbangas en hel del på den kommande spelningen. Dessutom har ju inte Ronnny kommit "hem" från L.A än, så mängden metalhår kommer att utökas med iaf 90% då.
Återstår att se om Laxåpubliken "never get enough", men nog tusan kommer de att ropas in på både ett och två extranummer. Och Anders.... denna gången tror jag inte det räcker med att spela låtarna en gång till snabbare!
Marko funderar på vad han gett sig in på!
Anders ger illlusionen av att ha full koll!
Rörelsestudie av Samoht bakom skinnen!
Linslusen var även han på plats!
Sen nöjer sig inte Marko med att vara musiker och semi-proffs bloggare, utan har även dragit igång Laxåpartiet! Det är inte något skämt på något sätt, utan då Marko inser att det saknas en hel del i partipolitiken i Laxå och att det händer alldeles för lite, har han startat upp ett eget parti! Klicka här och och läs allt ni behöver veta!
Nu är det spikat och klart! Luna Macabre kommer att spela som andra band på Metalgeddon i Laxå 17 april. Huvudattraktionen är Thunder, bandet som återförenas efter en sådär 25 år. Min gamla vän Ronny kommer "hem" från sin nuvarande bas i L.A, och då Marko har pallrat sig hem till Sverige efter över ett decennium i Asien fanns det en öppning för bandet att ses. Dannä spelar ju i Pigs in Space, som är ett av de bästa hårdrockscoverbanden jag hört, och Samoth och Anders verkar vara de som hållit sig från instrumenten längst. Men nu har det nu kommit till stånd att spela tillsammans igen. Ja, inte stånd på det viset... killarna är ju inte så unga längre. Öppningsband är Made of Iron som spelar Iron maiden låtar.
Det kommer att bli riktigt roligt och det kommer framför allt bli kul att träffa massa gamla kompisar i Laxå!
Då har jag äntligen fått testa på att vara i en studio. Att få vara med att göra en demo! Välkommen begynnande 40-årskris :)
Från fredag eftermiddag till söndag kväll har jag, Sonny och Magnus lagt den stora grunden till Luna Macabres kommande demo. Nu så här i efterhand kan jag tycka att jag kunde gjort ett bättre jobb och är lite besviken på att jag inte är så tajt som jag tror mig vara. Å andra sidan så har jag bara spelat med i bandet ett kort tag. Måste ge mig själv lite mer tid.
Med det sagt så måste jag säga att det har varit en rolig och utmanande upplevelse. Sonny och Magnus är riktigt trevliga killar att umgås med och jag hade gärna hållit på ett par dagar till med att få låtarna ännu bättre. Att spela samma låt om och om igen kan verka riktigt trist, men ibland är det nödvändingt. Antal "Showerboy" som jag förstörde på fredagkvällen törs jag inte ens räkna på. Glädjande nog satte jag den nästan perfekt två gånger på raken på lördagen istället.
Vi hann lägga sju låtar under helgen. Sonny kämpade på och lade två gitarrer per låt och Magnus la på ett tungt basspår per låt. Hur de sedan lyckades lägga på ljudspår på mina otajta inräkningar, underliga slut och tempogalopper mitt i låtarna är ett mysterium! Det som är kvar är Jon som ska lägga ett par spår med gitarrer, Sonny och Jon ska lägga på massa skönsång och sen ska det mixas och produceras. Förhoppningsvis döljs mina halvmissar med lite ljudpålägg och att sänka volymen på trumtracksen.
Att musiker sedan går upp grymt mycket i vikt under tiden de spelar in skivor har jag förståelse för, det har gått åt ganska mycket kaffe, dricka, kaffebröd (tack Micke!), lite mat och mycket godis.
