Vilket drag det var alltså! Igår kväll mellan 18.00 till 24.00 slog Metalguden ner sin knytnäve i Laxå och släppte loss inte mindre än fyra band som alla försökte sitt yttersta för att öppna helvetes portar i Laxå! Askmolnet uteblev i Laxå på grund av de brutala ljudvågorna som släppes ut från bowlinghallen... ja jisses.. som sagt... hårdare än så här har det inte varit sedan stångjärnshammaren gick i pension!
För er troga läsare vill jag poängtera att gårdagen även markerade Luna Macabres första livespelning! En spelning som inte bara gick brutalt bra, utan som även visade att vi som band är tajta och att det är grymt roligt att spela tillsammans. Tack killar för en fantastisk kväll!
Det är den i dagarna omdiskuterade Laxåpolitikern Marko Pekkanen som jag hjälpt fixa detta evenemang i Laxå. Marko spelade för 25 år sedan i ett lokalt band som hette Thunder, men vars karriär blev alldeles för kortlivad... ett par demos finns men i övrigt blev det inte mycket mer. Synd på så rara ärtor. På grund av att medlemmarna varit spridda för vinden (allt från Askersund till Los Angeles) verkade det som att Thunders låtar skulle vara ospelade i framtiden. Dock fick Marko den smått genialist korkade idén att sätta ihop bandet en gång nu för en reunionspelning? Sagt och gjort, och efter lite övertalning på vissa (läs: Anders och Dannä) så har Thunder repat ett antal gånger och insett att det var minsann inte så tråkigt att spela alls! Förra söndagen infann sig Ronny här, efter 20 år i L.A. Två rep med hela bandet med Ronny på sång, och igår ville publiken inte att spelningen skulle ta slut! Succé? Det är nog det enda ordet som passar in! Mer om det snart.
Metalgeddon
De 100 biljetterna som fanns till försäljning försvann snabbare än en colaburk i dotterns rum och var en trevlig och förväntansfull skara gamla vänner, bekanta, släktingar till banden och speciellt då till Thunder.
Första bandet ut på kvällen var Laxå bandet Steel Viper, ett gäng unga killar som inte ens var födda närThunder la av, haha. Men de körde ett set med fina gamla klassiker som bl.a Seek and Destroy, Dr. Stein och två egna låtar. De var riktigt bra och dessutom charmant artiga på scen (mer än man kan säga om Jon och Sonny som uppmuntrar till homoerotiska möten så fort de får chansen ;) )
Steel Viper!
Vi i Luna Macabre har haft vissa svårigheter senaste tiden att få ihop hela bandet och trots att jag var fruktat nervös innan spelningen igår så tycker jag att det kunde inte gått bättre, trots småmissar här och var (mestadels jag som klantade mig), men vi höll tempot, körde till 100% och då jag fick in ett perfekt tempo på sista låten Tonight (min favvolåt med Luna) tycker jag vi gick av scen med flaggan i topp! Jon och Sonny höll vår publik road mellan låtarna och Magnus var tyngre än Mount Everest! Dessutom tror jag att vi höll våran 45 minuters gräns! Första spelningen i en lång rad av spelningar hoppas jag. Så fort demon är klar ska vi jaga gig! The world.. BEWARE!
Luna Macabre!
Rongedal... ehhh. Pigs in Space sångaren Robban och min klon Ebba njuter förhoppningsvis av Luna!
När Thunder klev upp på scen. Anders på gitarr, Marko på bas, Dannä på gitarr, Thomas på trummor och Ronny på sång blev det hejdundrande ös på publiken så att golvet svajade. Jag skojjar inte! Med deras största hits som Let´s get crazy, Never get enough och några gamla covers de körde på den gamla goda tiden, som Breaking the law och Guilty of love väckte de många nostalgiska minnen till liv. Inte fan kändes det som det var 25 år sedan de spelade ihop, det var full ös konserten igenom och ingen i publiken kunde få nog! Det var lysande och fantastiskt kul att få vara med denna återföreningskväll! Tack killar, jag står på första parkett 2035!
Ronny tar i för kung o fosterland!
Dannä i komplett hårdrocksmundering!
Askersundsbandet Made of Iron spelade en lång radda klassiska Iron Maiden låtar och publiken var inte svårtflörtad. Mycket kompetent band, som dessutom hade en grymt trevlig trummis! I och för sig tror jag alla trummisar är hyvens killar!
Så.. sammanfattningsvis... Metalgeddon var en fantastisk kväll och jag tror att både banden och publiken håller med om att det skulle inte vara så illa om detta fick bli en årligen förekommande händelse!
Antichrister visar sina rätta sidor i Laxånatten! Storasyster märker inte vad som håller på att ske!
Tack http://buzz.bazooka.se/ för att ni lägger upp dessa små underverk till länkar. Här kommer inte mindre än 20 (ja, du läste rätt TJUGO!) fem-sekundersfilmer! Det har banne mig alla tid att se!
Dagens lektion handlar om en filmgenre som det är stört omöjligt att få grepp om. Likt kvicksand trotsar genren allt sunt förnuft på att ha en fast grund eller en fast form. Med andra ord, är genren lika svårdefinierad som Elisabeth Höglunds hår och finns det något som är gemensamt för filmerna inom genren är det naket och.. ja… naket. Så jag kommer inte ens att försöka att från att ens försöka skriva en komplett artikel om genren eller att ens försöka samla ihop alla disfunktionella medlemmar i exploitationfamiljen. Se det mer som en flukt in i en skum och mörk del av filmindustrin. Låt oss kasta av kläderna och dyka rakt ner i det smutsiga byket som genren utgör, och du… glöm inte tvålen. Du kommer behöva den!
Knappt hade bröderna Lumiére visat sina första djärva filmer med tåg som anlände till stationen och barn som åt frukost, på Café dé Paris den 25 december 1895, innan de första opportunisterna byggde ihop sina egna kameror och glädje den första generationen biobesökarna och nickelodionfluktare med naket och våld.
Våld och naket är (tillsammans med folk som av olika anledningar druttar på ändan) det som är det största universella filmspråket. Ja visst, romantiska filmer kan fungera i vissa fall, men någon gen i människan psyke uppskattar våld och naket. Exploitationgenren gör det enda logiska i en sådan värld, de kombinerar det! Filmer med våld och naket bör ju vara kassakor! Dock är det ur de billigare b-filmerna (som INTE har något med att vara av sämre kvalité, utan ursprungligen ett begrepp på filmer med mindre budget) som genren blev kommersiell. Låt oss hoppa förbi alla gamla stag-movies, one-reelers, ofokuserade super 8 filmer med blivande kändisar som Marylin Monroe och Bettie Page, med andra ord kliva ungefär 50 år framåt i tiden. Exploitationfilmen som vi känner den idag formades här i kölvattnet av Elvis höftrullningar och rock n´rollens demoraliserande av den amerikanska ungdomen.
Traders of flesh!
Den äldsta exploitationfilmen jag har in min ägo är The Flesh Merchant från 1956. I dagens ögon så kan den ses som en ganska oskyldig film, om än underhållande. Klassisk berättelse; lantlolla blir imponerad av storstadens utbud av kläder och uppenbara rikedom och dras snabbt ner i en spiral av våld, sex och förnedring (inte helt olikt en helhelg med förra polischefen Göran ”Kapten Klänning” Lindberg). En underhållande film, som visar att även om det inte är så grafiskt porträtterat, så är utnyttjandet av unga kvinnor knappast någon ny företeelse. The Sexploiters som är nästan 10 år äldre har ett annat, även idag, populärt tema, nämligen uttråkade hemmafruar och vad som försiggår i deras hem och framförallt i deras sängar! Nu kanske den vässade och riktigt snuskiga filmtittaren och bloggläsaren börjar sakta med säkert att protestera! Men detta är väl inte exploitation? Det är ju sexploitation… jaja, you say potato, I say potata! Dra upp gylfen, häng på dig regnrocken och ta en promenad om du blir så upprörd.
He´s tied up at the moment!
Min personliga favorit bland dessa lite äldre exploitationfilmer är Joel M. Reeds Bloodsucking Freaks ( som den svenska översättaren tolkade till Blodsugande Gatan… Freaks/streets… låter lika, men ack så olika betydelser). Lloyd Kaufman, linslus de luxe på Troma, distribuerar filmen, men den är så skum och moraliskt korrumperad att t.o.m. Mr. Inkorrekt himself tycker att den inte borde visas. Men det är klart att den ska. Bloodsucking Freaks handlar om off-brodway teatern vars effekter skrämmer åskådarna, och tacka tusan för det, det är ju nämligen inga effekter! På scenen torteras flickor till döds och bakom kulisserna sker de mest underliga våldsamma saker, Sardu och hans elaka dvärg lejduk, missar inte ett tillfälle att busa, skojja eller kasta pil på kvinnors bakar!
Nu låter flera av scenerna som rena rama massakern, men om man faktiskt SER filmen, ja då upptäcker man en film som påminner om en skolteater med undermåligt skådespeleri, dåliga kulisser och ännu sämre effekter. Men det är svårt att inte älska en film som den amerikanska kvinnorörelsen gjorde sitt yttersta för att stoppa! ”Men så kan man ju inte skriva!”, tänker du politiskt korrekta läsare! Jo, det kan jag faktiskt och jag gjorde det alldeles nyss. En film som faktiskt, trots att den faktiskt är riktigt usel (på en exploaterad-naken -kalkon -vis) och som är uppenbarligen amatörmässigt gjord, lyckas bli så känd att folk demonstrerar mot den, ja det är bara att gratulera. Märk väl, trots att det var 44 år sedan den gjordes skriver jag idag om den. Det är mer än man kan säga om många av de komedier, romantiska filmer eller dramafilmer som gjordes samtidigt. Klä du på dig palestinasjalen, näbbstövlarna och beväpna dig med morakniven om du stöter på någon snuskhummer i regnrock som är ute o promenerar nu också!
Den 8 mars är det internationella kvinnodagen!
Exploation explodes!
Om amerikanska filmer hade dominerat genren på 50- och 60-talet, så tycker jag att det inte är mer än rätt att låta Italien få ta hand om 70-och 80-talet. Tack vare (eller på grund av, välj själv) filmskapare som Joe D ´Amato, Jesus Franco, Tinto Brass och Antonio Margheriti har många nakna kroppar visats upp på den vita duken. Det som delvis utmärker en exploitation film är dess förmåga att obehindrat vara genreöverskridande. Det må vara en thriller, skräckfilm, dramafilm eller t.o.m. en komedi, bara det är en hälsosam dos sex och våld i den. Dock brukar sexet vara av det mer ”mjuka” slaget och begränsar sig till nakna kvinnobröst (undantag finns ju här också, allt från helt påklätt till helnaket).
Så, även om du, den kritiska lekmannen på genren inte kan få in det i skallen, så handlar det inte om pornografiska filmer, det handlar inte om nutida vit slavhandel bakom filmkulisserna. På med dressman-rocken, spring ut genom ytterdörren så kanske du kan hinna ifatt de andra surpupporna som hellre är ute och går än läser denna blogg. Du får hjälpa till att hålla fast regnrocksmannen medans Grupp 8 kvinnan besinningslöst hugger honom i magen, skrikandes ”här får du för två årtusenden av patriarkat ditt överviktiga manssvin!” (det börjar ju bli riktigt spännande det här ju…)
Det är från Italien som jag sett mest exploitationfilmer, vem minns inte med en liten tår i ögonvrån D´Amatos Emanuelle-filmer med Laura Gemser? Jess Francos barnsliga lekande med zoomfunktionen i var och varannan scen, Margehritis (ja, Margeheriti, inte Morrisey som enligt många källor inte alls regisserade de klassiska filmerna) blodorgier med Dracula och Frankenstein, och sist men inte minst Tito Brass ogenerande filmer om kvinnlig sexualitet. Sen har jag alltid funnit det fascinerande med latinska länder och deras ”hora/madonna” mentalitet, och exloitationgenren är nog det exempel som tydligast visat upp denna mentalitet på ett sådant jovialiskt sätt. I samklang med de exploitationfilmer som gjordes i Sverige… ja just det... Sverige!
Made in Sweden
Sverige är ju inte bara Ingmar Bergman, tack och lov! Under 70-talet var det nästan en hederskod inom Svensk film- och teaterliv att klä av sig naken, spela med i underliga filmer och gärna vara könsöverskridande (jaja, nu improviserar jag rätt mycket, men titta själv på de filmer som producerades, och du kommer att se att jag inte alls har så fel i mina resonemang). Denna gamla kulturskatt har allt för länge förtigits och hålls gömd i den mörkaste av mörka skamvrår men tack vare Klubb Super 8 är många av dessa gamla guldkorn förpassade ut i solskenet igen. Halleluja! Låt dina ögon bevittna; Skräcken har 1000 ögon, Anita, Het snö, Thriller (ingen Kill Bill utan denna lilla pärla!)Kyrkoheden, Bel Ami, Som hon bäddar får han ligga och Flossie. Som du märker en nationalskatt som behöver få belysas lite grann. Med dessa filmer har vi även en del av förklaringen till varför ”de” talar om ”den svenska synden”.
Tillbaka till Italien
Personligen tycker jag nog i alla fall att det är i Italien som de bästa exploitationfilmerna gjordes, men det beror nog mest på att det är de jag sett mest. Min filmkost på 80-90 tal bestod enligt tallriksmodellen av: 40% italienskt 25% amerikanskt 25% asiatiskt och 10% övrigt. Så mången var de Italienska filmer där dubbade skådespelare kämpade sig genom engelsk dialog, blev attackerade av papier-machie zombies, huggna av knivar och som frivilligt kastade av sig alla kläder vid given signal. Håll ögonen öppna efter bl.a: Emanuelle-filmerna, Paprika, Miranda, Cosi fan Tutti, Caligula, Flesh for Frankenstein, Blood for Dracula, Devil´s honey, Delirium, Diary of a desperate housewife, Hellhole women (fängelsefilmer borde vara ett separat inlägg) 11 days, 11 nights, Dangerous game, Story of O… the list goes on and on and on and on... IT`S HEAVEN AND HEEEEEELLLLL! Nej, vänta, det där var ju inte rätt. Just det Sweden – Heaven and Hell glömde jag nämna förut. Tack, stream of counisness!
Sen att Italien som var ett ett land vars diktator allierade sig med en viss herr Hitler kan komma på den underliga idén att göra exploitationfilmer om livet i koncentrationsläger är en gåta. Men det var ju sannerligen en miljö där kvinnor kan förtryckas (mest AV kvinnor vill jag poängtera så här med kvinnodagen i antågande, gärna storbystade damer med tilltalsnamn som Ilsa eller Helga) och tvingas göra saker nakna. Dock är filmerna betydligt mer lättsamma än vad man kan tro och garanterat mer underhållande än Den stora flykten eller Logans Hjältar. För att väga upp detta gjorde de även en massa filmer om nunnor! Allt från Killer Nun med Anita Ekberg till Convent of sinners. Det intressanta var att de flesta nunnor var riktigt fina 20-åringar, medan alla abbedissor och likande alltid var fula tanter som ville utnyttja de unga nunnorna. Även om det nog säkert var så i verkligheten också, så gör det sig helt klart utmärkt på film.
America want YOU!
USA har ju varit duktiga med att producera filmen de också, det ska icke glömmas bort. Roger Corman skapade ju en hel industri med filmer som Boxcar Bertha, Death Race 2000 och liknande filmer, blaxploitationfilmer som Coffy, Sheba baby, Cleopatra Jones och Blacula var alla billigt producerade och förlorade aldrig en endaste krona heller. Tacka dessa filmer för en viss Quentin Tarantinos filmer, utan exploitationgenren hade han inte gjort så bra filmer som han gör.
På 80-talet satte Uncle Sam ner foten! Nu skulle expolitation go mainstream. Med 9 ½ vecka med en viss Mickey Rourke innan missbruken och plastikkirurgin, fullkomligen åt sig fram på duken med Kim Basinger. Nu är jag inte något större fan av denna film, men vad spelar det för roll då pengarna fullkomligen rasade in och Rourke fortsatte med 9 ½ part 2, Angel Heart och Wild Orchid. Förutom hans lysande prestation i Angel Heart tog det ända till The Wrester innan han fick skådespela igen (dock gjorde han ett välkommet inslag i VanDamme rullen Double Team ).
Tack vare Paul ”and there´s a bug!” Verhoeven, som visade var skåpet skulle stå med ultavåld i den brillianta Robocop, sattes en annan skådespelares karriär ur spel på grund av avsaknad av kläder, nämligen Sharon Stone. Ända sen hennes ” byta ben position”-scen i Basic Instinct gick hennes karriär lika neråt som en 80-åring utan viagra. Det är synd, för Basic Instinct är en bra thriller som även lyckas vara sexig. En uttråkad kvinna har hemligt sexliv… hmmm… det har inte hänt så mycket sedan The Sexploiters.
Dirty deeds done dirt cheap!
Sedan intåget av videokameran (idag DV-kameran) har produktionskostnaderna för att göra film decimerats till praktiskt taget noll. Den första genren som fick lida för det var porrfilmsindustrin som gick från att åtminstone försöka vara filmer, till att producera tretton filmer per dussinet varje vecka. Sen var det skräckfilmen och exploitationfilmerna som stod i kö för denna behandling (dock var faktiskt Francis Ford Coppola väldigt tidigt ute med att spela in en långfilm på video med One from the heart).
Den störtflod av exploitationfilmer som följt med kreativitetens tsunami sedan dess går inte att hålla ordning på. Trots att det görs så mycket film är det inte direkt så att folk erkänner att de tittar på den, speciellt inte den fraktionen av genren som hanterar mer eller mindre helnaket som t.ex. Actiongirls-serien. Vad detta beror på att svårt att förklara, jag, personligen, skulle ju tycka att det var mycket jobbigare att bli påkommen med att se My girl än att se Women in cell block 7. Kan möjligtvis bero på att jag är hälften cinefil, hälften byfåne?
Idag kommer det många exploitationfilmerna från öststaterna. Eller det är en sanning med viss modifikation, mycket film överlag kommer därifrån. Länder som Ungern har haft en ganska kass ekonomi, fast då de har fin-fina miljöer, dåliga kollektivavtal och villig arbetkfraft är det många filmskapare som vänt kosan dit. Vår egna Dolph Lundgren har ju gjort en hel del film där, nu senast Universal Soldier 3 och Command Performance. Porrindustrin har självklart redan tagit oskulden av 6/7-delar av den kvinnliga befolkningen i jakt på pengar, och kvar för dessa tjejer när Rocco och hans entourage har dragit över… ehhhh.. menar dragit vidare är att vara med i exploitationfilmer.
Genren som ingen ser fortsätter att hålla en stabil position och den verkar inte visa några tecken på att vare sig stanna av eller eskalera i nuläget. Allt från rena rama actionraffel till softcorefilmer där nakna kvinnor i stort sätt bara promenerar genom ökenlandskap nakna finns det något som kan tilltala alla. Män som kvinnor.
Du asianlover som nu reser dig upp och pekar på bloggen och skriker upprörd var alla asiatiska (läs: japanska) filmer tagit vägen i texten, kommer att få bli besviken (eventuellt lite glad). Jag kommer inte ta upp vare sig tentakelfilmer, genki, female superheroes eller liknande i detta inlägg. Det kommer ett eget inlägg om detta. Så om du behöver få bort din ilska, greppa tag i ditt Hobbexinköpta Seppuku-svärd, rusa ut genom källardörren i ditt föräldrahem och hjälp den stackars regnrocksklädde mannen som blir brutalt attackerad med en slö och rostig morakniv! Kasta dig fram ur skuggorna likt en ninjaoch hugg huvudet av dressman-mannen. Hans huvud loopar sig genom luften medans hans händer sträcker sig mot halsen där blodet rytminskt pumpar ut ur halspulsådern! Grupp 8 kvinnan väder sig mot dig, kisar med ögonen och gör ett utfall med kniven… vänta lite nu… kommer från ämnet här.
För att göra någon sorts sammanfattning kommer några fler tips på filmer:
The Outlaw (hello push-up bra!)
Last house at the Left
I spit on your grave
I drink your blood
Reservoir Dogs
Chantal
Caligulas Spawn
Bordel SS
Breaking Point
Mistress of Souls
Mark of the Whip
Loveletters of a portugese nun
Hostel
Grindhouse (Planet Terror/Death Proof)
Last Horror film
Images of an Convent
Så, det var en liten KORT presentation av en genre som trotsar all logik att placeras i en genre!
Det finns ögonblick som definerar ens liv, det finns minnen och ritualer som man aldrig glömmer och det finns saker som man tog för givet alldeles för lätt. Jag som upplevde en fin uppväxt i Laxå, hade förutom ynnesten med fina föräldrar, goda kamrater, närhet till skog/mark, bra skola, hade även turen att bo i en liten gammal bruksort som hade Sveriges godaste pizza! Ja, du läste rätt Sveriges GODASTE pizza. Ja, tjena tänker du, så säger alla om den pizza som man var van med sedan barnsben, men det var något speciellt med pizzorna från Pizzeria Marina och dess enda pizzabagare Ivan.
Ivan stod varje dag från 16.00 - 22.00 och gjorde pizzor, alla med samma noggrannhet och precision. De hade en tjock botten och Ivan snålade knappast på ingredienserna som låg uppepå degen heller. Det var nästan svårt att få i sig en hel pizza. Personer som kom tilll mig och hälsade på från stora storstaden (läs: Örebro) höll de alla med, det var tusan den godaste pizzan de ätit! Sen flyttade man, testade alla pizzor i Örebro (nästan) men ingen smakade som "Ivans". Så när man kom hem till Laxå, ringde jag ofta dit och beställde en special ett. Telefonnumret satt i muskelminnet och när Ivans fru svarade, så kände hon igen på rösten vem det var som ringde. Det är fan helt otroligt. Och så fick man sin pizza "tiio minutt" senare, ofta inslagen i folie i kartongen för att hålla värmen bättre och varje gång var det en njutning.
För ett par år sedan försökte Ivan gå i pension, men Laxå kommun "belönade" sin gamla hyresgäst med småaktighet och ogina avtal. Så istället för en välbehövlig pension, ja då fick Ivan slå igen pizzan och ta ett annan jobb på fabrik för att få det hela att gå ihop.
Idag fick jag beskedet att Ivan gått bort, antagligen i en hjärtattack 69 år gammal. Aldrig mer kommer jag att få äta Sveriges godaste pizza, special ett, någon mer gång och aldrig mer få småprata lite med Ivan under tiden han färdigställer min pizza.
Ja, nu menade jag inte den gamla Myofist låten som vi alla minns så väl, utan jag hade ynnesten att få vara med i går på det andra repet för det snart återförenade Thunder!
Visserligen går tiden fort, men jag måste nog säga att tiden har varit snäll med Marko, Dannä, Anders och Samoth. Trots att det bara är Dannä som musicerar fortfarande (i det lysande coverbandet Pigs in Space), och att de andra inte spelat på över 20 år (ännu en parentes här. Marko verkar dock ha fuskat lite med musik i Asien, något vi måste utreda lite till) så lät de riktigt bra igår. Visst, det ska tajtas till, ökas i takt och finslipas en hel del, men grunden sitter där den ska och även om frisyrerna inte är speciellt "hårdrockiga" kommer det säkerligen att headbangas en hel del på den kommande spelningen. Dessutom har ju inte Ronnny kommit "hem" från L.A än, så mängden metalhår kommer att utökas med iaf 90% då.
Återstår att se om Laxåpubliken "never get enough", men nog tusan kommer de att ropas in på både ett och två extranummer. Och Anders.... denna gången tror jag inte det räcker med att spela låtarna en gång till snabbare!
Marko funderar på vad han gett sig in på!
Anders ger illlusionen av att ha full koll!
Rörelsestudie av Samoht bakom skinnen!
Linslusen var även han på plats!
Sen nöjer sig inte Marko med att vara musiker och semi-proffs bloggare, utan har även dragit igång Laxåpartiet! Det är inte något skämt på något sätt, utan då Marko inser att det saknas en hel del i partipolitiken i Laxå och att det händer alldeles för lite, har han startat upp ett eget parti! Klicka här och och läs allt ni behöver veta!
Nu är det spikat och klart! Luna Macabre kommer att spela som andra band på Metalgeddon i Laxå 17 april. Huvudattraktionen är Thunder, bandet som återförenas efter en sådär 25 år. Min gamla vän Ronny kommer "hem" från sin nuvarande bas i L.A, och då Marko har pallrat sig hem till Sverige efter över ett decennium i Asien fanns det en öppning för bandet att ses. Dannä spelar ju i Pigs in Space, som är ett av de bästa hårdrockscoverbanden jag hört, och Samoth och Anders verkar vara de som hållit sig från instrumenten längst. Men nu har det nu kommit till stånd att spela tillsammans igen. Ja, inte stånd på det viset... killarna är ju inte så unga längre. Öppningsband är Made of Iron som spelar Iron maiden låtar.
Det kommer att bli riktigt roligt och det kommer framför allt bli kul att träffa massa gamla kompisar i Laxå!
Då har jag äntligen fått testa på att vara i en studio. Att få vara med att göra en demo! Välkommen begynnande 40-årskris :)
Från fredag eftermiddag till söndag kväll har jag, Sonny och Magnus lagt den stora grunden till Luna Macabres kommande demo. Nu så här i efterhand kan jag tycka att jag kunde gjort ett bättre jobb och är lite besviken på att jag inte är så tajt som jag tror mig vara. Å andra sidan så har jag bara spelat med i bandet ett kort tag. Måste ge mig själv lite mer tid.
Med det sagt så måste jag säga att det har varit en rolig och utmanande upplevelse. Sonny och Magnus är riktigt trevliga killar att umgås med och jag hade gärna hållit på ett par dagar till med att få låtarna ännu bättre. Att spela samma låt om och om igen kan verka riktigt trist, men ibland är det nödvändingt. Antal "Showerboy" som jag förstörde på fredagkvällen törs jag inte ens räkna på. Glädjande nog satte jag den nästan perfekt två gånger på raken på lördagen istället.
Vi hann lägga sju låtar under helgen. Sonny kämpade på och lade två gitarrer per låt och Magnus la på ett tungt basspår per låt. Hur de sedan lyckades lägga på ljudspår på mina otajta inräkningar, underliga slut och tempogalopper mitt i låtarna är ett mysterium! Det som är kvar är Jon som ska lägga ett par spår med gitarrer, Sonny och Jon ska lägga på massa skönsång och sen ska det mixas och produceras. Förhoppningsvis döljs mina halvmissar med lite ljudpålägg och att sänka volymen på trumtracksen.
Att musiker sedan går upp grymt mycket i vikt under tiden de spelar in skivor har jag förståelse för, det har gått åt ganska mycket kaffe, dricka, kaffebröd (tack Micke!), lite mat och mycket godis.
Då mitt minne lätt kan mätas med en guldfisks vad gäller att komma ihåg saker ibland, ska jag it försöka ge mig på ett par ”årets film”-listor. Sen är det fan inge ”bäst" eller så, utan de filmer som hänger kvar i minnet, i total oordning! Jag har glömt massor med film jag sett, det är jag medveten om, men dessa är de jag kommer på direkt och det kanske är det som räknas?
Sci fi
2012 – ja, den ÄR korkad så det förslår, den ÄR full av platta karaktärer och ja… den ÄR förutsägbar, men jag skiter i det. Jag hade inte tråkigt under filmen och många av effekterna är spektakulärt snyggt gjorda. Ibland räcker det. Eat your heart out Bergman! (ja, hunden klarade sig…)
Transformers 2 - ja, den ÄR korkad så det förslår, den ÄR full av platta karaktärer och ja… den ÄR förutsägbar, men jag skiter i det. Jag hade inte tråkigt under filmen och många av effekterna är spektakulärt snyggt gjorda. Ibland räcker det. Eat your heart out Bergman! (ja, Shia Le Böf klarar sig…)
Star Trek – En trevlig överraskning! Jag är personligen ett stort fan av Star Trek - The Next Generation och anser att fler ungdomar skulle lära sig av Kapten Picards visdom och moraliska ståndpunkter, men har aldrig haft någon större kärlek till originalserien. Därför är det skönt att JJ. Abrams har lyckats få liv i den gamla skutan med Kapten Kirk och Spock på ett sätt som tilltalade både Trekkers och icke-frälsta. Det är inte illa pinkat!
District 9 – Sci-fi, politik, humor och splatter möts i ett grymt underhållande och bra sydafrikansk film!
Terminator Salvation – Vad tusan! Så dålig är den ju inte alls, och om McG och gänget får för sig att göra ett par filmer till så är inte jag den som klagar. Att den sedan inte är en ”James Cameron” film är ju en annan sak. Men då Cameron inte kommer att återvända till Terminatorfranchisen så anser jag hur som helst att McG (sitt larviga namn till trots) inte slarvade bort sin chans att få utveckla mytologin kring John Connor och mänsklighetens krig mot maskinerna.
Avatar- Ja, vad ska jag säga… James Cameron kan ju inte göra något halvdant eller dåligt. Visserligen så har jag inte haft ynnesten att få se filmen i 3D (curse you bad economy!), och jag förstår att jag inte ”sett” Avatar egentligen i och med det. Men idag bortser jag från det( jag har sett alla James Camerons biofilmer på bio i alla fall! Till och med Piraya 2 – de flygande mördarna!).
Avatar är inget mindre än ett filmiskt mästerverk. Javisst kommer tekniken förfinas och Avatars special effekter kommer att överträffas av magikerna i Hollywood inom kort, men det är visionen som Cameron har och hans stenhårda vilja att presentera en värld ingen tidigare sett som är så underbart att få uppleva. Från The Abyss digitala vattententakel vidare till T-1000 "flytande" metallkropp i T2 över till Titanics visuella trolleri och nu till sist Avatars kompletta digitala värld, har Cameron än en gång bevisat att han är en av de stora auteurerna.
Jag tänker inte skriva mer om Avatar idag. Då kommer jag inte att kunna stoppas och ingen kommer att orka läsa genom resten av texten sen.
Skräck
Zombieland – högbudget film om en härligt zombie-apokalyptisk värld, som påminner om Shaun of the Deads-anda (inet Shaun the Sheep). Roligt berättad, roligt skriven och roligt spelad, med en fantastisk pytte-cameo av Bill Murray.
Paranormal activity – det är skönt att se en film som går rakt på sak, struntar i pengar, struntar hur en spökfilm ska berättas och som faktiskt lyckas kännas autentisk. Med en bra historia och bra skådespeleri kommer man långt. En kassasuccé som faktiskt nästan är så läbbig som reklamen påstår… Javisst går det fortfarande att göra lågbudgetfilmer med skakig handkamera utan att jämföras med Blair Witch Project! …oops!
Orphan – Det är inte lätt att förlora ett barn, och många försöker fylla det gapet med att adoptera ett barn. Nu har mammsen och pappsen i filmen redan två barn, men i ett försök att hedra det barn de väntade som dog, adopterar de en flicka. Bad choice! Orphan är den bästa ”elaka-barn” film på mycket länge och det mycket tack vare ett sensationellt bra skådespeleri av 11-åriga (nu 12) Isabelle Fuhrman. Och jag tycker att det är jobbiga tonåringar här hemma…
Animerat
Coraline – underbart skruvad dockanimeradfilm som fungerar för hela familjen, ja, kanske inte för de allra minsta. Selick som gjorde Nightmare before Christmas har här lyckats otroligt bra med att beskriva Coralines och hennes längtan efter en roligare familj och ett mer spännande liv. Tyvärr som i många sagor… man ska vara försiktig vad man önskar…
Race to witch mountain – Den mest fartfulla barn/ungdomsfilm jag sett. The Rock agerar chaufför/barnvakt åt ett par utomjordlingar som behöver hjälp att hitta en artefakt. Filmen börjar med en rivstart, fortsätter med plattan i botten och slutar med en handbromsvändning i full karriär. Hade jag varit 13-år hade jag kissat på mig av lycka till en sån film. En blandning av Terminator 2 och E.T.
Ica age 3 – Historien är lika välutvecklad och avancerad som del 8 I Landet för länge sedan, men vad spelar det för roll? Ice Age filmerna handlar om karaktärerna (precis som Madagaskar filmerna). Det är billiga skämt, råa skämt, roliga skämt staplade på varandra och Simon Pegg ger sin röst till en av de roligaste animerade karaktärerna på länge!
Komedier
The Hangover – Välskrivet, roliga karaktärer, skruvade situationer, billiga sexskämt och hysteriskt kul!
Sex drive – Välskrivet, roliga karaktärer, skruvade situationer, billiga sexskämt och hysteriskt kul!
Bruno – Välskrivet, rolig karaktär, skruvade situationer, billiga sexskämt och hysteriskt kul!
Ehhhh…. Är det så att det är någon speciell sorts humor som Antichrister uppskattar mycket just ny tro?
Serier
Medium – Medium kanske inte är den mest välskrivna, originella eller mest sensationella teveserien. Men det är få teveserier som jag saknar så mycket när den inte sänds som just Medium. Samspelet mellan skådespelarna är trovärdigt och varmt, och allt med Patricia Arquette är värt att se!
Dirty jobs – Mike Rowe är en intressant man. I köp-o-släng samhället nummer ett (amerika om du inte fattade det dumskalle) så lyfter han fram män/kvinnor som arbetar med vidrigt skitiga, äckliga och farliga jobb som ser till att samhället går runt. Inte bara en fascinerande inblick i hur underliga abeten det finns, utan ett socialt patos och ett sätt att skapa opinion för den nerskräpning som vi människor utför. Sen är han jävligt rolig att lyssna på. Mike Rowe, en smart amerikanare!
Mythbusters – Två smarta amerikanare till. Har du inte sett Mythbusters rekommenderar jag det å det skarpaste! Förutom Adam o Jamie får inte Tory, Grant eller Kari glömmas bort!
Curb your enthusiasm – Precis som med Seinfeldt så fattar jag galoppen efter 5-7 säsonger. ”Simma lugnt Larry” har passerat mig totalt, och så här i efterskott kan jag inte fatta hur det gått till. Sensate säsongen är grymt rolig och Larry David (som skrev Seinfeldt för er som inte vet) är fan inte klok någonstans, skämtar med allt, om allt och är en härlig cyniker.
Det var det jag kom på om 2009. Jag vet som sagt att mycket är glömt, men vad tusan... så är det. Vi får hoppas att 2010 blir ett bra år!
Inte bara trummandet håller på och uppgraderas, utan har även fått upp ångan på att jobba kreativt igen. Kanske finns det någon aktiv rest kvar av den gråa sörjan i huvudet som kallas hjärna? Fyra sorts temaaffischer till låtar som vi spelar i Luna Macabre. Kanske inte den mest originella idén, men lite roligt att försöka visualisera saker och ting ibland.
Nej, det är inte ännu ett inlägg om zombies, zombiefilmer eller hur jag fungerar på morgonen. Det handlar om actionfilmer som inte vill vara något mer än actionfilmer. Inga budskap, ingen politik eller inte tillstymmelse av att konstruera någon avancerad berättelse. Det är filmer vars syfte är att visa skottlossningar, slagsmål, sunkig sexism och massor med explosioner. Ungefär som att som att uppfostra tonåringar med andra ord, fast utan sexismen då.
Kritiker hatar dem och de flesta skulle snarare erkänna att de ser transexuell dvärgporr hellre än att de ser ,och njuter av ,90 minuters hjärndöd actionfilm. Jag gillar dem (actionfilmerna alltså… ) men då är ju jag rätt hjärndöd själv. Ofta är det fantastiskt skönt att se en film som inte ens försöker vara annat än underhållande och som inte skäms för det ett dugg. Det är faktiskt inget fel att vilja underhålla, eller hur?
Vissa skådepelare har byggt hela karriärer på detta, som Steven Segal, Jason Statham, Sylvester Stallone, Jean Claude van Damme och inte att förglömma vår egna Dolph Lundgren. Oräkneliga är deras direct-to-video/dvd filmer och outtröttligt fortsätter de att medverka i film efter film. Underligt nog vet jag nästan inga som ser på filmerna, men om det inte fanns något kundunderlag skulle de ju knappast fortsätta att spela in dem? Och jag ser lätt en korkad actionfilm inspelad i Bulgarien före en Ingmar Bergmanfilm.
Hur som haver, var modig! Kasta bort ditt förnuft! Strunta in att ha politisk korrekt filmsmak! Omfamna lågbudgetactionfilmerna och håll dem nära ditt bröst! Vart annars kan man njuta av välskrivna one-liners som ”let´s rock” och ”I´ll kill you!”, få uppleva hur två främlingar hinner få ett fungerande kärleksförhållande med medföljande sex tidsmässigt någonstans mellan en byggnad som sprängs och en biljakt, en massa omotiverade explosioner, grymt långa slagsmål och skurkar med skäggstubb och mörka solglasögon. Dessa filmer håller envist kvar i gamla schabloner som är väl inkörda så att vi som åskådare inte ska behöva ens fundera på vem som är god eller ond, kvinnor är till 99 % våp som trippar omkring i högklackat och alla män har svart bälte i valfri kampsport och är dessutom rackare på att skjuta med två pistoler ( i alla fall efter Hong Kong filmens framgångar i väst under tidigt 1990-tal).
Några tips för dig som är modig!
Jean Claude Van Damme
Maximum risk - underskattad pärla av Ringo Lam. Universal soldier - Med Dolph! Double Team – Några riktigt snygga slagsmål. Regi av Tsui Hark, viss keografi av Sammo Hung! The Shepard – Rätt snygg och underhållande film inspelad efter JCVD.
Sen för alla Van Damme belackare. Se JCVD och återkom till mig om era intryck om ett av, i mitt tycke, 2008 års bästa skådespelar prestationer!
Steven Segal
Marked for death – ger övervåldet ett ansikte Hard to kill – ger övervåldet en torso Out for justice – ger övervåldet ben att sparkas med Under siege – riktigt bra film med Gary Busy in drag och Tommy Lee Jones i bandana!
Dolph Lundgren
Red Scorpion – kladdig och trevlig The Punisher – bättre än Thomas Jane kalkonen Man of war – ”spring era jävlar!” Black Jack – John Woo regisserad tevefilm Command Performance – Dolph som rock trummis och slå-på-käften expert! Kan inte bli dåligt!
Jason Statham
The transporter 1-3 – Från punkt A till B med mesta möjliga action! Crank 1-2 – Underbart hysteriska filmer. Tvåan är så anarkistisk så jag gapade i mellanåt. Smörjolja + hagelgevär=… ja se filmen själv! Revolver – av Guy Ritchie The One – Statham och Jet Li Death Race - mer korkad än så här är det svårare att bli
Sylvester Stallone
Cliffhanger – en av de bästa I denna genre. Av Renny Harlin First blood fram till Rambo – förra årets kladdigaste actionfilm Assassins – mot hunken Antonio Banderas Judge dredd – inte alls så dålig som en del vill få den till!
Sen är det ju så att nästa år samlas Stallone, Statham, Li, Lundgren i pang-pang filmen The Expendables. Hjärndöd action, check! Explosioner, check! Korkade one-liners, check!, kvinnliga våp, check! Slagsmål, check! Kolla trailern och skit i vad du BÖR tycka om och låt reptilhjärnan ha lite kul också. För tråkig kommer filmen knappast bli!
