Interview with David Hess

Keep repeating to yourself: he is only an actor, he is only an actor, he is only an actor…

The most dangerous actor ever committed to celloluid, David Hess speaks!

Interview by Christer Persson

You think Brad Pitt is a badass in INGLOURIOUS BASTERDS? Or wait! You thought that John Lithgow was scary in RAISING CAINE or you might even have thought that Robert De Niro was really naughty in CAPE FEAR? Let me tell you, there is a guy that are scarier, more bad-ass and more naughty than all of them tied together on a stick… his name is David Hess! And when he´ll tell you to piss you pants, you better do it right away!

Or wait… was that the characters he played? David Hess has been cast as a badass in movies since that infamous LAST HOUSE ON THE LEFT got people repeat to themselves that it was only a movie. The sheer presence of Hess in movies since then sort of makes you really dislike the guy. He has played bad guys in AUTOSTOP ROSSO SANGUE, THE HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK and SWAMP THING. Of course, there is more to the story. Do you for instance know that he has a couple of Grammy awards at home? Did you know that he wrote the hitsong Speedy Gonzales and even wrote a tune for that guy from Memphis…what´s-his-name… Elvis Presley?
So, what more is there? Mr. David Hess was kind enough to answer a few questions for you to find out!

Christer: You are most famous for your character Krug, from Wes Cravens classic LAST HOUSE ON THE LEFT. A film that was influential to many of the violent movies of the seventies. Today there is a new wave of these violent and misogynic movies (and remakes as you most certainly know) what do you think is the main difference between the older movies and the new ones?

David: More Hollywood control, more interest in the all mighty buck and less interest in making a movie. Hard to repeat something that's seminal to begin with!

Christer: AUTOSTOP ROSSO SANGUE, in which you played against Corinne Clery and Franco Nero, is a very special and well made movie. What do you think makes it so special that it even today finds new fans?

David: It's an ensemble work and in order to work trust is the most important element. We all loved each other and because of that were able to dig down into that untapped part of who we all are at root level.

Christer: One of the funniest roles you’ve made is in Ruggero Deodato´s BODYCOUNT, which is a sort of FRIDAY THE 13:TH rip-off. It seems like you had a lot of fun on the set with Mimsy Farmer and Charles Napier. Was Ruggero Deodato a more relaxed director than when you were making HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK?

David: Not really! Ruggie is always pretty intense and the consummate perfectionist. He had problems with english early on in his career, so the producers asked me to direct the english ensemble part of the movie, but we worked together and we have remained friends to this day.

Christer: Is it a different spirit in today’s “up and coming” filmmakers, than the spirit filmmakers, for instance Wes Craven, had in the early seventies?

David: I don't know if it's much different, but there are so many more things available. The computer editing systems for one. Better special effects, blue screen techniques etc. We had to work from film and be able to visualize everything right through to the final print. Now with the new equipment, it makes covering mistakes much easier and maybe that's made the new breed of directors a little lazy and somewhat careless. But a good filmmaker will always be a good filmmaker and a good story is just that! As for Wes, I think he got caught in a time warp because of his early success and never really overcame his reputation as a B horror film director. He's better than his films!

Christer: What do you want to be remembered for, when you (god forbid!) pass over to the other side? Your music, your acting or do you have something else up your sleeve that I don´t know of?

David: My essence is music. That's what I've always been about! Everything I do from writing to acting to directing has a musical base. When I act I think in musical terms as do I when I write. I'm at my happiest when I'm composing or performing whether on stage or in a recording studio. Without my songs I'd be a shell of man. My music is what keeps me alive.

Christer: Does people get surprised when they find out that you’re musician and not only that, that you also is a Grammy award winner?

David: A little bit. It's always interesting to see their reactions when they find out I'm more than just KRUG from LAST HOUSE ON THE LEFT.

Christer: What movie that you have starred in, are you most proud of?

David: Hard to say? I think that the last film I did...SMASH CUT, is pretty interesting, but I'm not much of a self rater. I let the work do my talking...but I must say that the 'trilogy', ending with AUTOSTOP ROSSO SANGUE was as good as it gets.

Christer: Is there anything (apart from this interview) you really regret doing or not doing in your time in show business?

David: I would like to have done more Broadway. I turned down a lot of musicals, for what ever reasons and then the offers just stopped. Singing and acting on Broadway would have been a high point, but I have a wonderful family and that, too, is a high point. Most importantly is not what we regret not doing, but that we live with the choices we make.

Christer: The final question is the one I ask every prominent interviewee: What is the meaning of life?

David: That answer would take knowing the meaning of not-life. Maybe the Buddist have it right in the end. The striving for Samadhi...cleansing one’s mind of all thought, is the answer. I just don't know, but then that's a good definition of life, also.

Make sure to check out Davids website: http://www.davidhess.com/

From psychopathic to ecclesiastic!
An interview with the former bad boy of Italian horror cinema, John Morghen!

av Christer Persson

John Morghen, or Giovanni Lombardo Radice if you will, is one actor whose characters always seemed to get into a lot of trouble. Perhaps he was type casted a lot, but there wasn´t many other actors had could portray these characters in such a vivid way that John, or Johnny as he prefers to be called, did. I remember seeing that famous drill scene from City of the living dead over and over again, looked in amazement over the giant hole he got in his stomach in Cannibal Apokalypse, cringed when his private parts was cut off in Cannibal Ferox, rooted for his character Ricky in House at the edge of the park and enjoyed his portrayal of the homosexual Brett in Stage fright. But Johnny has done so much more than these low budget shockers.
Because Johnny is multilingual, he has no problems to work in either Italian, French or English productions. He has proven his talents by appearing in various stage plays, drama movies and directing operas among other things. If the eighties was his way up to stardom, the last decade has been a lot more profitable for him with big budget teveseries and the remake of The Omen which has made him a star. Heeeeere´s Johnny!

1. Even though movies like House at the edge of the park, Cannibal Apocalypse, Cannibal Ferox, City Of The Living Dead and Stage Fright were made long ago, it seems like having a life of their own. Do you feel intimidated that so many remember you from these kinds of movies? And is it weird to be recognized even in a small cold country as Sweden?

At the beginning, some years ago, when I found out that my old movies had so many fans I was quite surprised. By now I got used to it and accepted this fact with pleasure, because it’s always good to be liked and remembered even by young people who weren’t even born when those movies were shot.


J

John and David Hess in The house at the edge of the park

2. Many of the roles that you played, especially in the eighties, often ended in gruesome deaths. Was it a conscience choice to accept these roles, or was it the only roles offered to you?

Italian directors do not have a great amount of fantasy. I started with a thriller (House At The Edge Of The Park) with a crazy neurotic kind of character and was typecast as such. I did what they offered me and never hid the fact that horror movies are not the ones I prefer. But I always tried to do my best and treated the scripts as if they were by Shakespeare (a bit hard at times…). Later on I was called for different things, but mainly for TV productions (most generally European fiction shot in English). So I also had fun with Middle Ages sagas or the Bible. But I am aware that my popularity stills come from the horror movies.

3. Which movie was the worst experience to appear in and which one has been the best?

Cannibal Ferox was an atrocious movie. I hated it from the beginning. I accepted it only because I needed the money and regretted afterwards because of the pointless and stupid racist violence in it. Surely the only one movie I am ashamed of and the most difficult and hard to shoot, because of the locations in the jungle, and the continual shouting by the director (he wasn’t shouting at me, but it was enervating all the same).
The best- even watching it back after almost thirty years- was Cannibal Apocalypse, because director Antonio Margheriti was a real gentleman and an enchanting person and I liked the character of Charlie Bukowski very much.

John in a mindopening scene from Cannibal Ferox

4. My all time favourite film with you, as the gay actor Brett, is Michele Soavi´s Stage Fright. You gave a great and memorable performance in that one. Do you have any fun memories from that set?

Shooting was hard because it was a very low budget movie, but we were all quite enthusiastic about being there because of the passion Michele Soavi was putting in the movie (his first one). I was a great friend of his since we had met whilst shooting Lucio Fulci’s Gates Of Hell and so I was very eager to give him my best. Furthermore I liked the role, because it was the first “funny” role I was offered and on stage I have a reputation for being a pretty good comedy actor. Michele gave me the freedom to improvise and I remember funny bitching dialogues with Mary Sellers.

The famous drillscene from Fulci´s City of the living Dead (a.k.a Gates of Hell)

5. You also work as a screenwriter, appear in stage plays, television series, translate plays and have directed some operas. What do you enjoy the most? And how do you find the energy and motivation?

Well… money is always a very good motivation, but this apart I always put a lot of energy in whatever I do and I like to change because I bore easily. The work as screenwriter is surely the one I liked the less, because I was writing mostly for TV series and when you do that your freedom as a writer is very limited. I love the stage and miss it terribly if I am not playing for a while and I adore the movies, because of the electric atmosphere on set, the rush, the sense of adventure, exotic locations. I am a bit of a gipsy actually, so the movies tribe is really the kind of company apt for me. Translating is a quiet, homely work that I do a lot, because I can do it wherever and I think I am pretty good at it. I translate plays and to do that, in my opinion, you must have an actor’s “ear”, the immediate feeling that a line sounds right or wrong.


6. Since many of the movies made were produced on a moderate budget, was it some special connection among the actors? Do you have contact with any of the old colleagues?

I got along very well with many actors whilst shooting, but afterwards I kept in touch with very few. I am in touch with David Hess and love him a lot and I had recently the pleasure of being to some conventions with Catriona McCall, who’s really a charming and sweet person. I occasionally meet in Rome Antonella Interlenghi (still beautiful as a rose) and, as for the directors I am in touch with Deodato and of course Soavi.

7. Soavi´s visually stunning The Church marked a turning point for your acting; you played a priest for the first time, which you also portrayed in the remake of The Omen. Do you think with age your appearance changed from rebellious punk, to a more serene confident look?

You only mention the Omen, but as a matter of fact I had a brilliant Ecclesiastic career since The Church, because I was promoted Cardinal in a Luigi Magni Tv movie (La Notte Di Pasquino) and then I was pope Pius XII in another Italian TV movie. And I fondly remember the other priest I played with Deodato in another movie I did with him – Can’t remember the English title – because my partner was Michael York and he was absolutely terrific. A real thrill. (The movie is called Phantom of Death)

As for my appearance… I really don’t know. They keep calling me mostly for bad guys, but probably age gave me a subtler quality of evilness, as it happens with father Spiletto in the Omen.

John as father Spiletto


8. Martin Scorsese´s Gangs of New York also featured you in a little role, how did you get that part?

I wouldn’t really call it a role. It was almost an extra job, even if I was paid as an actor and stayed on set for one week. In the original script the actors playing Uncle Tom’s Cabin had a few lines, but they were cut before shooting because of the considerable length of the movie. At that point my agent didn’t want me to do it, but I insisted because I was curious about the huge reconstruction of the Nineteen Century New York, the big cast and the importance of the movie. To me it was fun, but if you blink an eye you wouldn’t know I was there. So I don’t even put it in my curriculum.

9. Since you work on several continents and in different languages, what’s the biggest difference from Italian filmmaking from, let’s say, American?

Money and fantasy, strongly related one to the other. American directors generally work with big budgets and they can have whatever they ask and take their time for special effects or difficult scenes. Italian directors, most especially the horror ones I worked with, worked with little money and thus had to stimulate their fantasy to realise the sequences they had in mind. And as for that the Italian crews are incredibly good. They can do whatever out of a string and a piece of wood. And at times it’s more fun to be on a low budget movie set than on a rich one (salary apart, of course…)

10. If you get to show your fans one movie you have made from each decade, the seventies, eighties, nineties and the new millennia, which ones would you choose?

In the Seventies I wasn’t yet in the movies. My first movie (House At The Edge Of The Park) was shot at the end of 1979 and released in 1980. So I’ll name two for the Eighties and they are House At The Edge Of The Park and Cannibal Apocalypse. As for the Nineties I would say the TV mini-series The Heart And The Sword (directed by Fabrizio Costa) and for the new millennia the Bible episode about Saint Paul in which I was the cruel king Herod Agrippa.

John in Cannibal Apokalypse

11. The final question is the one I ask to every prominent person interviewed. Mr. Morghen, What is the meaning of life?

A hard one… I’ll answer you with a quote from Life Is A Dream by the Seventeen Century Spanish dramatist Pedro Calderon de la Barca: “But whether this might be reality or a dream, only one thing matters: to behave well. If it’s reality because it is and otherwise to find friends for the awakening moment”

For those who wonder what ecclesiastic means:
ecclesiastic –noun
1. a member of the clergy or other person in religious orders.
2. a member of the ecclesia in ancient Athens.

Also check out Johns´webbpage: http://www.giovannilombardoradice.com/

Nytt material!

Nu ligger två nya recensioner upp på swegore, dels på Fredag den 13:e del 2 och på den nya Fredag den 13:e. Dessutom har jag skrivit en krönika om de filmerna! In och läs!

http://swegore.wordpress.com/2009/06/13/fredagen-13e-del-2/

http://swegore.wordpress.com/2009/07/04/friday-the-13th-2009-extended-cut/

http://swegore.wordpress.com/2009/07/05/kronika-fredag-den-13e-these-reboots-are-made-for-stalking/


Tar gärna emot kommentarer!

The aroma of Troma och The Abandoned

För många månvarv sedan, tio år sedan och minst lika många kilo senare upptäckte jag alldeles nyss att den extremt trevliga och roliga Lloyd Kaufman faktiskt lagt upp min galma intervju med honom på nätet. Det var som rackarns!

http://www.lloydkaufman.com/interviews/1999/11/21/aroma-of-troma/

Dessutom ligger min senaste recension ute på swegore

http://swegore.wordpress.com/

Dokumentärfilm

Tidsmaskinen finns ju faktiskt, och är över 100 år gammal. Visserligen kan man inte resa fram och tillbaka med den rent fysiskt, men det är möjligt att se saker i den som skett tidigare i tidslinjen. Filmkameran är fantastisk på det viset och en betydelsefull uppfinning som inte är bara till för att underhålla.

De första filmerna som spelades in av bröderna Lumiere var enkla vardagshändelser: Arbetarna lämnar fabriken, Barnet äter och rysaren Tåg anländer till stationen. Idag kan dessa filmer kännas smått banala, men att människor och framför allt "dekoren" rörde på sig var fantastiskt för dåtidens filmåskådare. Det som jag tycker kan vara lite smått rörande när man ser dessa filmer är att de människor som passerar framför kameran är sedan länge döda. Likväl rör de på sig! Jag hade ett par jättefina morföräldrar som tyvärr togs från oss för tidigt, men för ett par år sedan kunde jag se dem röra på sig då de var statister i den klassiska svenska serien Hedebyborna. Det är lite svindlande, och ibland tar man kameran alldeles för givet i dag, då till och med billiga mobiltelefoner är utrustade med en filmkamera.

Hur som haver... spelfilmen slog sig snabbt in på marknaden och när gemene man tänker på film idag är genren dokumentärfilm inte den som har störst prioritet. Det är lite synd. Hur mycket än filmskapare och manusförfattare försöker sig på fantastiska historier om människor och platser, så är det fortfarande så att verkligheten ofta överträffar dikten.

Om dokumentärfilmens olika estetiker skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om, men ska försöka förklara med ett par meningar. Det finns olika sätt att se på skapandet av dokumentärfilm, eller rättare sagt på vilket sätt de är skapade. Lite hårddraget kan det se ut så här:
1.Filmskaparen ställer upp kameran och filmar det som sker framför kameran. Visserligen kan man ge sig den på att alla som är medvetna om kameran att kameran är där kommer att göra sig till (s.k sociala skådespelare, vinkningar till kameran och ogenerat hoppande bakom nyhetsjournalister är ju en klassiker) men ett försök till att avbilda det som sker är grunden för dokumentärfilm. I filmens barndom var t.ex. reseskildringar väldigt populära då många människor aldrig reste från den ort de var födda på, och kunde med filmens hjälp få uppleva Egyptens pyramider, vildar på Borneo och liknande.

2. Filmskaparen provocerar fram skeenden och har direkt kommunikation med de objekt som är framför kameran, s.k cinema verité. Självklart var det rödtjuts pimplande fransmän som kom på denna form av dokumentärfilmen på 50-60-talet. En intressant form av dokumentärfilm hur som helst.

3. Filmskaparen har ett färdigt mål med filmen. Allt som filmas vinklas därefter. Propagandafilmer kan hamna i detta fack, men även filmer där filmaren redan tänkt ut vad filmen ska handla om. Naturfilmer och reseskildringar kan hamna i detta fackmed.

4. Filmskaparen hamnar i en situation där något händer som utlöser hur filmen blir till. The accidential view kallas det också. Varianten Americas funniest homevideos kan passa in här. Tyvärr alla hemska olyckor som blir filmade, en av de mest kända detta århundrade bör vara flygplanet som flyger in i World Trade Center 11 september 2001.

Så, utan att använda alldeles för mycket fikonspråk kan man säga att detta är några olika sätt att närma sig hur en dokumentärfilm kan skapas. Det finns självklart fler estetiker, men det är en snårig djungel inom filmvetenskapen och jag har inte lust att beväpna mig med macheten och slå mig fram. Dessutom orkar jag inte leta fram filmböckerna heller. Så det så. Jag skjuter från höften som vanligt i bloggen!

Det är många som nästan gäspar under första stavelsen av dokumentärfilm, men många av de mest engagerande och (upp)rörande filmer jag sett har varit dokumentärer. Så var inte en sån surpelle(pella) och ge genren en chans även om du är tveksam. Nedan följer några tips på dokumentärer/dokumentärfilmare/genres som jag uppskattar och beundrar. Självklart har jag säker missat en massa.. så går det när man orka göra efterforskningar!


1. Michael Moore. Visst är han opportunist och passar på att vända och vrida på statistik till sitt ämnes fördel, men med det sagt. Michael Moore är den moderna dokumentärfilmens Steven Spielberg! Det är inte många som fått så många människor att vallfärda till biografer och att sedan prata om hans filmer hemma/på jobbet/på krogen som Moore. Från hans debutfilm Roger and me till hans senaste alster Uprising har han försökt lyfta fram de enskilda medborgarna i dagens amerika; från hopplös arbetslöshet, våld och sjukförsäkringar. Dessutom gjorde han ett par fantastiska tv-shower med Tv-Nation och The Awful truth. Alltid rolig, alltid engagerad och alltid med brännande kommentarer är Michael Moore en ikon för modern dokumentärfilm.



2. Werner Herzog. Från framgångsrik spelfilmsregissör till hypnotisk dokumentärfilmare. På senare år har Herzogs dokumentärfilmer fått större genomslagskraft, inte minst hans Grizzlyman, om en amerikansk knaspelle som trodde att han kunde vara kompis med grizzlybjörnar, bara för att sluta som lunch för en grizzlyhanne. Tragisk händelse, fast Herzog målar upp bilden av Timothy Treadwell med både respekt och förundran. Ungefär som hans porträtt och skröna om samarbetet med Klaus Kinski i Min bäste ovän. Lysande film och riktigt rolig mitt i allt vansinne. Nu senast kom filmen At the end of the world som försöker förklara livet för de människor som arbetar i Antarktis. En fullständigt förtrollande film och fotot är i toppklass. Missa inte hans ”dokumentär” om religositet i Ryssland i Bells from the deep. Ett extra plus för Herzogs dokumentärer för hans underbara berättarröst.

3. Man on wire. Har redan skrivit om denna film, jag vet. Vill bara påminna om att den finns!



4. Louis Theroux. Denna långa och gängliga engelsmannen som kan har ett ganska barnsligt sätt att föra sig på är helt underbar. Men låt inte hans naiva sätt lura dig. Under ytan finns en skarp journalist och en bestämd tanke med vad han vill få fram. Med serien Weird Weekends tog han sig genom massa olika företeelser i USA som: swingers, UFO-fanatiker, överlevnadsmänniskor, nazister, porrbranchen, teveevangelister osv. Alltid underhållande, alltid med respekt för sina objekt och alltid med humor roar och oroar han åskådaren.

5. Sensationsfilm/Mondofilm. Det barnförbjudna alternativet. Från början sensationalistisk exotism som sakta övergick till mer och mer våldsamma filmer har lockat åskådare sedan Edison filmade Execution of an elefant. Jacopetti/Prosperi förnyade genren med den banbrytande Mondo Cane i början av 1960-talet och den utvecklades till filmer som Faces of Death och vidare med hjälp av videons frammarsch. Idag går inte dessa filmer på bio längre, utan klipp från all världens hörn hittar istället olika nätsajter. 98% av dessa av extremt våldsam natur. Vill du ha en fin bild av världen kvar, låt bli att börja se på denna genre. För er som vill veta mer, gå in på min gamla sida http://web.comhem.se/~u19315086/Ny%20mapp/mondomovies.htm och förkovra er. Alla andra... BEWARE!

6. David Attenborough. Behöver jag säga mer? Hans BBC producerade naturfilmer har förtrollat åskådare i många år nu. Förhoppningsvis kommer de att fortsätta göra det många år framöver också. Jag säger bara termitbo! Just det, inflikar Michael Palin med sina lysande reseskildningar som Jorden runt på 80 dagar och Pol till pol som exempel.

7. Mannen med filmkameran av Dziga Vertov. Jag vet att den är kanoniserad och det skrivs en massa om den, men det tar inte från den att den är en extremt skickligt utförs film. Fantastiskt filmad och lysande klippning gör denna film från 1929 fortfarande aktuell. Se till att fixa den versionen där originalmusiken är med i, de sista 20 minuterna är ren magi.

8. Stefan Jarls Mods-trilogi. Även om mycket av skeendena och replikskiften och tom miljöer är fabricerade, så är dessa filmer om Kenta o Stoffe välgjorda och engaerande filmer om människan i samhällets utkant, och den svåra vägen tillbaka. Ett anständigt liv visades dessutom i Svenska skolor på slutet av 70, början på 80 talet. Trots att kläder och frisyrer har passerat bäst-före-datum för länge sedan är ämnet fortfarande rykande aktuellt.

9. Filmen Children underground handlar om gatubarn i Bukarest. Hemsk, tragisk, berörande och fruktansvärd. Barn i åldrar mellan 5-17 år lever helt utan styrsel i denna stad och dagarna går åt till att försöka få mat och pengar till att köpa lim som de kan sniffa. En film att visas i högstadier i landet, och visa vilket bra land vi lever i trots allt. Även om orättvisor sker dagligen i Sverige också, har vi inte fallit så här långt ner på den sociala skalan än. En viktig film.

10. Dina föräldrars super 8 filmer, videofilmer och dina egna filmer om din familj och släkt! Vårda dessa rörliga minnen med ömhet och se för tusan till att spara dem på ett format som består. För vill du återse kära människor och kära minnen som försvunnit kan du med hjälp av film få uppleva dem på ett sorts sätt i alla fall.

Så, utan att tveka försök att se en dokumentärfilm då och då... du kanske till och med lär dig något nytt!

Att samla eller inte samla, det är frågan!

Det är svårt att sätta fingret på samlande. Vad det är och varför det kan ta tag så i olika personer. Jag har träffat på personer som har haft olika saker de samlat på under åren: grodor, serietidningar, skivor, elefanter, böcker etc. Grodorna och elefanterna innefattar prydnadssaker och bilder, inte riktiga grodor/elefanter ifall det var oklart. Själv har en viss ”samlargen” funnit inom mig, men den har motarbetats av kärv ekonomi och platsbrist. Tack o lov tycker nog de andra personerna i hushållet.

Nu är det samlande jag håller på mig knappast speciellt sensationellt eller omfattande.
1. Jag har några stycken Godzilladockor, King Kongs och dinosaurier i varierande storlek. Moget, jag vet, men de är faktiskt trevliga att ha omkring sig.
2. Några Todd McFarlane film statyetter.
3. Ett tjugotal vintage svenska hyrfilmer. Lite Hemfilm, VTC, Walters Video och Transworld. Sen har jag ett 100-tal andra originalfilmer. Men de är förpassade till kartonger för tillfället. Dvdfilmer tar plats de med.

Inga större summor pengar med andra ord, och knappast en pensionsförsäkring. Möjligtvis kan det finansiera ett budgetmål på någon hamburgerrestaurang.
Det samlande som jag har är mer en spegling av mitt liv tror jag. Inte något som är livsviktigt eller något som jag måste hålla på med, snarare ett komplement till en del av min personlighet. De få samlarsaker som jag har kvar (ja, jag har faktiskt sålt av en del, bland annat Jättehajen- Vindsurfarnas skräck på Regnbågssläppet… varför gjorde jag det?) så stannar jag upp ibland och tittar på dem. I de ögonblicken får jag något nostalgiskt i ögonen och då förstår jag varför jag behåller de saker som jag har kvar. Jag hänger lite på ett filmforum för samlande av VHS-filmer och där kan man snacka om människor som vet vad har gett ut i Sverige och som uppskattar det till fullo. Dessutom har hundratals vintagefilmer. Nu är jag inte en person som blir avundsjuk på andra, men när jag sett vissa ”hemma hos” bilder så har en liten bit av mitt ”samlarjag” längtat efter att ha detsamma. Mitt ”ekonomijag” har dock inte varit av samma uppfattning.

På senare år har mycket av sakerna fått stryka på foten och blivit nerpackade i kartonger och arkiverade. På eget bevåg och inte efter några påtryckningar bör tilläggas. Alla gamla VHS-kassetter behöver inte vara framme. Nu ligger ett hundratal originalfilmer nerpackade och Godzillasamlingen likaså. Då och då suger det till i samlartarmen och jag saknar ha sakerna uppackade och uppställda. Att stå där med kaffekoppen i handen och bara fästa blicken på samlarsaker kan ge en tillfredställelse som är omöjlig att förstå för den icke insatta.

Vad samlar du på då? Det skulle vara intressant att veta vad ni läsare (alla tre) har för tingestar som ni gärna lägger ut surt fördärvade slantar på, eller vilka saker som ni fortfarande behåller trots att det sunda förnuftet säger till er att det är både onödigt och barnsligt att ha? Samlar ni på något som ingen vet om att ni samlar på? Något ni skulle vilja samla på? Berätta! Lätta på ert hjärta!

Riktigt otäcka filmer!

Keep repeting… it´s only a movie… it´s only a movie… it´s only a movie… it´s only a movie

Som filmnörd ser jag en massa film. En del bra, en del dåliga, men alla värda att se på sina egna sätt. En del är så dåliga att man riktigt uppskattar när eftertexterna börjar rulla. Då jag, utan att skryta, kan en del om skräckfilm är det sådana filmer jag mest tittar på. Det är inte ofta som jag känner mig vare sig skrämd eller äcklad av filmer längre. Tyvärr. På senare tid så har jag saknat den där sugande känslan i magen när man ser något riktigt otäckt. Den känslan som infann sig innan alla hundratals filmer hade rullat förbi närhinnorna. Visserligen finns det många aspekter i film i allmänhet, och skräck i synnerhet, att gotta sig i som: kamerasättningar, ljussättning, musik, de fantastiska special effekterna, skådespelarprestationer och någon gång ibland ett riktigt smart manus, som sätter fart på intresset och fantasin. Tyvärr så ses allt för många filmer av mig idag med en lätt axelryckning och lätt nonchalans. Speciellt nya filmer.

Sen händer det ibland… en film tar tag i kragen på dig, håller fast dig i ett stålgrepp och ger dig en käftsmäll så du knappast kan resa dig upp igen! Det är då skräckfilm är som bäst! Rå, utmanande, tabuöverskridande, tankeväckande, äckelframkallande, frånstötande och alldeles underbart! Visst uppskattar jag dessa långhåriga bleka spöken i asiatisk film en hel massa, och mången är de bra skräckfilmer som producerats de senaste åren. Fast de bygger endast på en otäck stämning (inget ont i det iofs), så ibland önskar man att de tog det ett steg till. Detta blogginlägg kommer att ta upp några av de filmskapare som tagit det ett steg till, eller ett steg för lång enligt många. Ni vänner av ordning som tycker att det är trist att jag inte har med regissör och årtal till varje film i texten. Tuff luck, men då imdb.com är en ypperlig källa till information så är det bara att surfa dit och kolla upp informationen ni söker.

Finns det tabu tabu?
Det finns vissa saker som filmskapare ska låta bli om de vill bli omfamnade av en bred publik; våldtäkter, mord på barn, våld mot äldre, makt missbruk mot hjälplösa eller välj det oskyldigaste som du kan komma på (katter, hundar, undulater, daggmaskar etc.). Låt det vara om du vill vara populär och få humanitära priser. Lyckligtvis finns de filmskapare som gör film och som högaktningsfullt skiter i vad en eventuell mjäkig och politisk korrekt publik kan tycka. De gör filmer för filmälskare som vill bli utmanade. Detta är filmer som är gjorda för en specifik publik och det är inte meningen att alla ska se dem eller ens tycka om dem. Många av filmerna som gjorts på senare år har t.o.m. gått på exempelvis bio, eller släpps i fina utgåvor på DVD. Något som varit en omöjlighet för 20 år sedan. Jag ska ärligt erkänna att de filmer som är gjorda för att vara stötande eller att ta det ”ett steg” längre, inte automatiskt blir bättre för det. Inte alls. Men det finns en ”jävlar-anamma” attityd som jag personligen har lätt att falla för. Kalla mig blödig om du vill… Värt att notera är att när jag och sambon var på Hostel på den lokala biografen var det en kvinnlig majoritet i salongen.

Precis som vissa gillar romantiska komedier, har en fäbless för ordvitsiga komedier, dör av skratt till collegefilmer, gråter till verklighetsbaserade dramer eller de som ivrigt inväntar uppföljaren till 2 girls 1 cup, så finns det en klick människor, både män och kvinnor, som gärna vill utmana sig själva med en inblick in i det djupaste mörker av ondska i människosjälen. Se vart den personliga gränsen går, och vad filmskaparna har konstruerat för labyrint av psykisk och fysisk terror. På senare år har det producerats filmer som tar upp kampen om att ruska om åskådare tillsammans med gamla klassiker som många hört talats om men som få har sett. Filmskapare försöker bryta de filmiska och tematiska tabun som finns både visuellt och moraliskt. Låter special effekter och narrativet gå längre än vad som tidigare varit brukligt för att chockera och förfasa.

Lite lätt om texten nedan
Jag har delat in filmerna lite lätt i kategorier. Med största sannolikhet har jag glömt en och annan film som borde vara med. Men vi ska vara positiva och minnas det jag har kommit ihåg istället för det jag glömt! Eller hur? Jag kommer inte ta upp skräckfilmer med bara extremt mycket splattereffekter (typ Braindead), italienska papier-machie orgier (underbara zombies), japansk pornografi (inget annat lands heller för den delen), mondofilmer eller den uppsjö av autentiskt material som florerar på internet. Det är separata inlägg var och sig för sig. Sen vill jag innan varna för vissa målande exempel i texten som kan vara stötande för känsliga, ursäkta för flertalet stavfel och syftningsfel och slutligen kan jag inte nog betona att det jag refererar till i texten är fiktiva berättelser som skådespelare spelar i och som är regisserade i kommersiella produkter. Jag har inget intresse av mänskligt lidande i verkligheten, och önskar ingen person att genomgå de prövningar flertalet karaktärer i texten genomgår.

Hus i helvete… eller nu kommer lilla grannen (utrustad med kniv och dåliga intentioner)!
Last house on the left (nyinspelning snart på en bio nära dig) är en av Wes Cravens första filmer och är ett praktexempel på hur han älskar att föra in läskiga typer in I trevliga hus. Fast jag vet inte om han kommit på några otäckare typer än Krug och co. Löst baserad på Ingmar ”overrated dead directing guy” Bergmans Jungfrukällan. Filmen i korthet. Elakt gäng ledd av sociopaten Krug (David Hess) attackerar två unga tjejer, förgriper sig på dem och får sitt straff i slutet. Inget originellt, men sättet att visa det på var nytt. Craven håller filmen på ett realistiskt plan och det är obehagligt att se hur de behandlar tjejerna. När Krug väser fram ”piss your pants” känner man inte bara ett starkt obehag inför honom utan även sympatier för offret. Trots över 30 år på nacken en stark och brutal film. Hess fortsatte sin filmkarriär som slempropp i Hitch-Hike, House at the end of the Park och han skrev, tro det eller ej, den klassiska hiten Speedy Gonzales. Hepp!

Att få in obehagliga personer, och då menar jag inte Jehovas Vittnen, i hemmet är något som Michael Haneke tog fasta på i Funny Games. Nästan helt befriad från on-screen våld, fixar den fortfarande jobbet med att få åskådarna lätt illamående. Sen att de psykopatiska mördarna är grymt artiga och trevliga gör inte juxtapositionen till deras grymma gärningar mindre tydlig. Funny games oavsett om du ser original-versionen eller den amerikanska remaken är bra och innehåller riktigt bra skådespelarinsatser.

Fast jag skulle nog ha föredragit de artiga slynglarna framför Beatrice Dalles fantastiskt sjuka karaktär i den mästerliga franska Inside. Inte nog med att berättelsen i botten är ganska solid, utan regissörerna Alexandre Bustillo och Julien Maury har dessutom haft spenderarbyxorna på sig när de köpte in latex och fejk blod till F/X folket. En gravid kvinna blir attackerad av en, för henne, okänd kvinna i sitt hem och med alla olika sorters hushållssaker som t.ex. sax, försöker hon försvara sig. Stark, ambitiös och grymt blodig. Definitivt INTE en film att se under graviditeten! När jag tänker efter är ingen film i detta inlägg värd att se under graviditet!

August mordum underground är Frank Vogels och hans glada gängs bidrag till pungsparkgenren. Deras tre filmer om psykopater som tar med sig videokameror och sedan ger sig ut på brutala mördarjakter har fått mindre stjärnstatus på nätet. Förutom att de ansträngt sig för att ”skita ner” filmkvalitén och verkligen kör långa scener med brutalt våld, så är det de extremt välgjorda special effekterna som fått det mesta berömmet. Maken till cyniska filmer och störda karaktärer är det svårt att hitta i filmhistorien. Filmer som inte ska användas till första dejten eller som familjeunderhållning en söndagseftermiddag. Måste inflika att jag har hängt lite på deras forum och personerna som gör och spelar i filmerna i verkligheten verkar vara riktigt trevliga personer. Vogels filmer har skapat en liten independent våg i USA med bl.a. Murder Set Pieces. Hur otäcka dessa filmer än må vara är verkligheten dock alltid snäppet värre, vilket det nyligen avslutade fallet i Ukraina där några ungdomar under sommaren 2007 mördade 21 personer, och dessutom filmade flertalet av morden. En av filmerna har läckt ut på nätet. Gör dig själv en stor tjänst och leta inte upp den.

Man bites dog från Belgien visar upp en annan komplicerad bild av en seriemördare. Ett filmteam följer med Benoit på hans eskapader där han både öppet och ogenerad berättar och visar hur han går tillväga. Dessutom är han både rätt rolig och trevlig. En komplicerad mockymentary som hoppar mellan grafiskt våld och komiska scener. Svårtsmält för en del, riktigt bra enligt andra (läs artikelförfattaren på den sistnämda). Kul grej är att när Benoits mor och hennes föräldrar (skådespelaren heter Benoit på riktigt och det är hans släktingar) så de tror att det är en riktig dokumentär som spelas in om honom. Så de berättar om hur han var som barn etc. Det är humor det!

Det våras för korkade turister… eller är detta vägen till Pepes Bodega?
Tarantino hang-arounden Eli Roth har gjort två fin-fina filmer med Hostel 1 och 2. Enligt sägnen hade han och Quentin fått en länk som hänvisade till en sajt i Thailand (typ) som erbjöd ”tortyrsemestrar”. ”All inclusive” så att säga. Riktigt obehaglig tanke, och jag förstår att fingrarna på Roth började klia för att skriva ett manus om det. Han försatte miljön till Östeuropa istället (smart drag) och skrev in några riktigt enerverade amerikanska hormonstinna killar i huvudrollerna. Med löften om fina flickor och om att få ligga, dras de en och en in till en gammal fabrik där rika knölar betalar hutlösa summor pengar för att få tortera människor. Låter det sjukt? Ja, tack och lov är det precis det! Roth lät filmen få en skön 70-tals känsla i klippning och en bra driven dialog. Tvåan koncentrerar sig på ett par amerikaner som reser till fabriken för att få tortera. Inte riktigt lika brutal som ettan, men den har onekligen att par scener som är värda att se (eller inte). Som en ond variant av Sällskapresan, och det finns definitivt inte svenskt kaffe på hostelet.

Turistas känns lite som en snabb cash-in på Hostel, men lyckas även den in ett par scener med att visa att semesterparadis som ser ut som vykort, lätt kan omvandlas till en mardröm om man stöter på fel personer.

Ursäkta, var ligger landsvägen… eller är det din motorsåg som sågar mig i magen?
The Texas Chainsaw Massacre är skräckfilmens heliga graal vad gäller film och hur den skapar urbana myter omkring sig. Det är intressant hur en studentfilm från 1974 gjord på en minimal budget kan väcka så mycket anstöt och få så mycket publicitet. Visserligen är titeln genialiskt formulerad: The Texas Chainsaw Massacre, och det är så långt från Frukost på Tiffanys man kan komma. Trots avsaknaden av blod och grafiskt våld är det dialogen och det ständiga hotet av vad den störda familjen Sawyer kommer att hitta på härnäst. De scener som gjort störst avtryck är krokscenen, Leatherfaces första slagkraftiga entré och inte minst den allt annat än gemytliga matsalsscenen i slutet. Hoopers underskattade uppföljare har även den ett par scener som är mindre trevliga, framför allt behandlingen av LG på radiostationen där chop top slår honom med en slägga i huvudet. Innan vi lämnar familjen Sawyer ifred ska jag villigt erkänna att jag tycker om nyinspelningen av TCSM som Michael Bay producerade.

Vill du skrämma en representant för Hem & Skola är det I spit on your grave (tillsammans med TCSM) som är en av de mest ökända filmerna. En rape/revenge film som inte bara låter det kvinnliga offret ta blodig hämnd på sina våldtäktsmän, utan som även har en mycket realistisk våldtäktsscen som håller på en så där 20 minuter. Filmen har sitt ursprung i att regissören Zarchi hjälpte ett våldtäktsoffer i central park i New York och trots att den kvinnan var grovt misshandlad och våldtagen så tog polisen inte fallet på allvar. Så, vad Hem o skola än må ha sagt om den filmen så kan den inte anklagas för att ha en romantiserad och förskönad bild av den förnedring en våldtäkt innebär. Tvärtom. En film av en man som faktiskt försöker visa hur vansinnigt hemskt en våldtäkt är. Någon som har motsatt åsikt har helt enkelt inte sett filmen. Och har man det kommer man definitivt ihåg kvinnans hämnd med badvatten, förskärare och en gnutta klassisk musik. Way to go girl!

Frontier(s) är en modern motsvarighet/variant/hyllning till TCSM. Även om det är väldigt uppenbart i flera scener, tycker jag att Frontier(s) står stadigt på egna ben. Några ungdomar hamnar i klammeri under kravallerna i Paris och beger sig ut på landsbygden. Självklart råkar de ta in på fel hotell för att övernatta och snart börjar de decimeras i antal. Frontier(s) är skönt kompromisslös och hänsynslös i våldet och förnedringen och som åskådare måste man ha grava empatistörningar för att inte känna med de stackars ungdomarna som fastnar i den inavlade nazifamiljens skitiga klor.

In dreams I sleep with you.
Nacho Cerdàs kortfilm Aftermath om en obducent som både skär upp och förgriper sig på ett kvinnolik är en underlig liten kortfilm. Inte minst för att det är otroligt snyggt filmad och ljussatt, men för att den är precis så störd som det ser ut i text. Cerdá gjorde häromåret den mycket bra spökfilmen The Abandoned.

Apropå kortfilmer finns det inga mer ökända än de japanska Guinea pig filmerna, och främst då Flowers of Flesh and blood, som skapade stora rubriker när Charlie Sheen lämnade in den till F.B.I. då han var övertygad om att det var ett riktigt mord som skedde framför kameran. Nu var det ju ett gäng japanska special effekt killar som hade gjort filmen och allt var tacksamt nog bara på låtsas. Inte ens hönan(!) i filmen gick en riktig död till mötes. Flowers of flesh and blood släpptes sedermera komplett med en ”making of” film för att lugna offentligheten. Men 40 minuters stympning av fastspänd kvinna är inte ett alternativ till melodifestivalen för gemene man/kvinna. Är du ett fan av extrem film är japan en guldgruva för de mest perverterade personerna där ute (ni vet själva vilka ni är).

Kanske var det yttre omständigheter, kanske var jag extremt mottaglig men efter att ha bevittnat den nya franska filmen Martyrs så blev jag alldeles tom och tagen. Martyrs är inte en film för den klenmagade eller för den som har svårt att se en film som i över 90 minuter absolut inte ger något som helst hopp för de inblandade karaktärerna i filmen. Pascal Laugier har både skrivit och regisserat en film som inte bara är gränsöverskridande utan som har flera lager i berättelsen. Strålande skådespelarinsatser och tajt regi gör Martyrs till en av decenniets bästa brutala filmer. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men dess kombination av verkliga händelser och en del hallucinationer är helt lysande framfört och dess syfte att skaka om åskådaren gång på gång och att skapa ett totalt obehag lyckas till 100%. En film som jag med säkerhet kommer att se flera gånger till. Att regissören ska reboota (det nya modeordet inom film just nu) Clive Barkers klassiska Hellraiser har jag ingenting emot alls.

End of the road, end of the line, end of the life
Inser själv då jag läser genom texten att det är svårt för den icke insatta läsaren att det är svårbegripligt att någon med en något intakt hjärna skulle vilja se filmerna som nämns. En filmupplevelse är inte detsamma som att läsa om den, och det är i kombinationen av bild, ljud och ljus som allt faller på plats. Självklart, och de kan nog vem som helst skriva under på, att det är trevligare och gemytligare att se filmer som är roliga, glada och som har ett positivt budskap. Fast ibland vill man se något annat. I alla fall vill jag det.

Varför människor vill skapa eller se på fruktansvärda scener och bloddrypande gärningar är en svår nöt att knäcka. Jag kan personligen inte svara på varför jag vill se det. Det handlar inte om något uppdämt hat eller förtryckta känslor. Vissa förbjuda saker lockar människor, och det är kanske inte en slumpa att en uppsjö av deckarlitteratur och film ses av miljoner människor runt om. Där finns alla de hemska detaljerna med och är en djupdykning ner i mänsklighetens mörka själsliga sjö, fast utan de mest extremt grafiska bilderna. Filmer i texten ovan är de som inte backar för att visa hur det ser ut när förövarna utför sina dåd, och kanske är de mer ärliga i sina intentioner på det sättet. Sen kan jag hålla med om att om alla kärleksfilmer hade grafiska sexscener skulle mycket av det romantiska skimret försvinna. En del saker kanske är bäst att låta vara osett.
Jag uppmanar ingen att se filmerna om de inte själva har ett intresse av att se dem. Finns ingen anledning att göra det. Lika lite som jag ser filmer som jag inte har något intresse av. Saken är snarare att låta de som vill se på det göra det. Att vara kulturpolis är inget som någon bör sträva efter. Alla blir saliga på sin sak.

Jag tar gärna mot kommentarer (gärna av typen konstruktiva).

VAMPYRER!

Det var ett tag sedan jag hade någon filmgenregenomgång. När ska jag få lära mig något nytt om film har du säkert tänkt på en och två gånger sen sist. Väntan är över go´vänner. Idag ska jag sätta tänderna i vampyrfilm tänkte jag. Ibland refererat som en ”tjej”genre då vampyrer verkar ha någon sorts afrodisiak-liknande påverkan på det täckta könet, och det klassiska bettet-i-nacken kan ju faktiskt vara en litterär omskrivning för något mer fysiskt. Nåväl, väl förankrad i min egen sexualitet tänkte jag lite enkelt och snabbt ta en genomgång av en genre som är en av de längst överlevande inom skräckfilm. Som vanligt.. inga anspråk på att vara komplett lista på något sätt. Skrivs rakt upp och ner ur min sjuka lilla hjärna.




~ Beware! ~

Med säkerhet den mest kända av de tidiga vampyrfilmerna är Nosferatu av F.W Murnau. Efter att Bram Stokers änka inte ville släppa till rättigheterna till sin avlida makes verk, Dracula, ändrades lite namn och så, men att Nosferatu bygger på Dracula kan ingen åskådare missta sig över. En klassisk film i många avseenden, inte minst för den excentriska herre som personifierade Nosferatu, Max Schreck. Smaka på namnet, Max Shreck, maximal skräck. Fantastiskt. Missa inte Werner Herzogs nyinspelning med Klaus Kinski och Isabelle Adjani. Dessutom den underbara skrönan Shadow of the Vampire, som handlar om hur det minsann gick till under inspelningen på riktigt. Eller kanske inte. Willem Defoe är hur som helst lysande som Max Shreck!För oss anala filmvetare kan ju inte Murnaues film vara den bästa, bara för att den är så kanoniserad, utan vi ska framhäva Vampyr av Carl TH Dreyer som en bättre film. Varför? För att akademiska decipliner måste hävda sig. Dreyers film är dessutom riktigt bra och visuellt snygg.



I sock yooor bloooood

Men det var med Universals satsningar på den gotiska skräckfilmen i början på 1930-talet som den moderna vampyren i slängkappa kastade sin odödliga skugga över biopubliken för första gången. Direkt från teaterscenen tog sig Bela Lugosi åt sig den roll och kläder som han sedermera skulle bli förknippad med resten av sitt liv (och som han dessutom begravdes i). Dracula från 1931 är ett stycke klassisk skräckfilm som har det mesta man kan begära. Snygg produktion, engagerad rollbesättning och ett riktigt bra manus i botten (även om en del hävdar att den spansktalade versionen som spelades in på kvällarna efter de amerikanska skådespelarna gått hem, ska vara en bättre film). Hur som haver, Dracula var nu galjonsfiguren för vampyrer och fortfarande är det utseendet från denna film som envist hänger kvar i maskeradkläder än i dag. Uppföljare på uppföljare spelades in och det var döttrar, söner till Dracula som var med, Dracula mötte både Abbot o Costello, varulven och Billy the Kid! Man kan ju lätt se att filmerna blev mer och mer blodfattiga. Amerikanarna hade än en gång lyckats mjölka ur en ikon dess kraft och gjort den mer eller mindre löjeväckande.



Huggtänder och vågade dekolletage!

Det var med den engelska filmstudion Hammer som Dracula fick en livsgivande blodtransfusion i slutet på 50-talet. Den stiliga gentlemannen Christopher Lee tog till sig rollen (han hade spelat Frankensteins monster något år tidigare) och såg till att Dracula inte bara fick en lång ståtlig skepnad, han blev faktiskt lite farlig igen. Lee spelade Dracula ända in på 70-talet, och i de flesta filmerna tillsammans med sin vän Peter Cushing som Van Helsing. Ju fler filmerna blev, blev dessa också lite trötta, men Hammer vägde upp trötta manus med massor med bröst och nakna flickor. Ett vinnande koncept hur man än ser det.

Angående inbjudande dekolletage så gjorde Roman Polanski Vampyrernas natt som en parodi på Hammers vampyrfilmer. En lyckad och mycket kärleksfull hyllning till genren. Och blodigt rolig. En av filmvärldens första öppet homosexuella vampyr dyker upp i den åxå. Vampyrernas natt blev sorgligt nog Sharon Tates sista film innan Mansons psykopatföljare mördade henne.



You cannot destroy me!

Samtidigt som Paul Morrsey (eller vad det egentligen Antonio Margeheriti) spelade in Flesh for Frankenstein, gjordes Blood for Dracula. Udo Kier är lätt en av mina favvo-Draculas för den rollen. Svag o eländig försöker han få lite färskt oskuldsblod, och i slottet dör Dracula och hans kupan har tagit sin tillflykt finns det flera unga flickor som är kandidater. Den pilska trädgårdsmästaren anar dock oråd och ser till att flickorna blir av med den snabbare är snabbt. Kier porträtterar Dracula som en patetisk och desperat vampyr som försöker skönprata tjejerna att ge sig till honom. Självklart ljuger de som borstbindare om att de faktisk ÄR oskulder, vilket får Dracula att kräkas upp blodet på en gång. Förnedrande och hysteriskt kul på samma gång. Att slutscenen får ”Svarta riddaren” i Monty Python and the Holy Grail att se ut som ett inslag i ett barnprogram. Nämnde jag att Udo Kier spelar över å det grövsta?



Sömningt 70-tal, återupplivande 80-tal!

Några trötta Draculas dök upp, Love at first bite till exempel och genren verkade ha krupit ner i någon kista för att invänta en ny filmisk gryning. Genren fick ett oväntat återupplivande i USA med Kateryn Bigelows fantastiska Near Dark. En ny modern vampyr var född. Den odödliga vagabonden som drar från stad till stad för att leta efter offer. En fantastisk rollbesättning i Lance Hendriksen, Adrian Pasdar och Bill (finger-licking good!) Paxton. En film som om du inte sett den, så finns det ingen anledning att inte se den!
Nu kom det rätt många vampyfilmer på löpande band, Lost Boys, To die for, Vamp och inte minst Fright Night. Filmer som tog den klassiska vampyren in i det glättiga åttiotalet.





Vems Dracula?

Francis Ford Coppola, som hade misslyckats med några filmer tog sin av original historien, så han kallade den Bram Stokers Dracula? Fast att det var en Coppola film gick inte att ta miste på. Nåväl, med hjälå av gamla hederliga ”i-kameran” effekter och en energisk Gary Oldman som Dracula (Kenau Reeves.. vi glömmer han och hans engelska accent här) och Tom Waits som Reinfeldt var perfekta kontraster till Anthony Hopskins Van Helsing. Att sedan Monica Belucci dyker upp som farlig vampyrbrud i Draculas slott är INGET jag klagar på. En riktigt snygg film som fick oförtjänt mycket skit.



Tonårstjejerna svimmade på löpande band och deras mödrar förbannade sina män när de fick se Brad Pitt som vampyr i Interview with a Vampire av Neil Jordan. Inte nog med att filmen var rackarns snygg, utan Brad med sitt långa hår var ännu snyggare och såg till att en ny generation vampyr-wannabies växte fram. Trots allt skitsnack om Tom Cruises tolkning av Le Stat tycker jag att han var perfekt i rollen som känslokall vampyr utan skrupler. Så det så. Lågbudget Dracula filmer började massproduceras och de görs än idag med originella titlar som Dracula 2000, Dracula 2, Dracula 3 osv.

Spöklika John Carpenter gjorde underliga Vampyrer (med sitt namn över titeln, skulle väl vara bättre än Coppola) och den hade väl några kul scener. Typ. Men det var när en annan av Draculas kämpar (via Marvel comics universa då visserligen) gjorde en blodskvättande entré som jag med många applåderade, Blade! Wesley Snipes var perfekt i rollen som halvvampyren Blade som med svärd utplånar vampyrer. Snyggt utförda strider, bra skådespeleri, häftig scenografi och Udo Kier! Snipes tillsammans med Kris Kristofferson var ett bra team som hade bra personkemi. Två uppföljare kom, varav jag gillar Blade II mest. Angående Blade, nämnde jag att Udo Kier spelade över?

Extra allt!

Van Helsing av Sommers (mannen bakom de två första mumienfilmerna) återupplivade Dracula,Van Helsing, Frankenstein och Varulven i Van Helsing med Wolverine… ehh.. Hugh Jackman som en uppumpad actionhjältevariant av Van Helsing som slåss sida vid sida med Kate Beckisale. Lång från en bra film, men jag har sett den ett par gånger och kommer nog att se den igen. Men det var Kate Backisales andra vampyr/varulvsfilm som slog bättre, Underworld. Underworld är nästan i klass med Bladefilmerna och lyckas bygga upp ett bra universa där vampyrer är i städigt krig mot varulvar. Dessutom slåss de olika klanerna inbördes om makt och ställning. Snygga filmer, bra koreograferade slagsmål och tajta, tajta kläder! Hurra!

Varför har ingen tänkt på det tidigare?

Alltså premissen för 30 days of night. Vampyrer isolerar småorter i Alaska lagom till solen går ner en hel månad. Partyparty! Trots att Josh (träbock) Hartnett spelade huvudrollen tar det inte bort det faktum att det är en av senare år bästa och våldsammaste vampyrfilmer. En liten pärla! Den svenska Frostbiten har faktisk samma grundpremiss när jag kommer att tänka efter lite.

En STOR pärla är dock Låt den rätte komma in. Detta lilla svenska mästerverk som fått positivt genomslag runt om denna fyrkantiga glob. Bokens mer komplex uppbyggnad och karaktärsgalleri har får givit lite på foten, men det gör inget. Thomas Alfredssons vackra regi och foto har skapat en klassiker på en gång som många anser vara den bästa vampyrfilmen på minst tio år! Det du! Jag är böjd att hålla med. Om Låt den rätte komma in är pärlan i musslan, är nog den svenska lågbudgetfilmen Vampyrer den geggiga sanden som rinner ur den. Men alla försök till genrefilm i Sverige ska berömmas.

Med den senaste tiden succéer inom vampyrgenren lär vi få dras med ”children of the night” ett tag till och Twillight som blivit en megasuccé ser nog till att mjölka ut åtminstone en eller två uppföljare. Teve serien True Blood lockar tittare till tv-skärmens blåa sken och i Supernatural dyker det upp vampyrer medjämna mellanrum. Än behövs kistlocket inte spikas fast.
Så passa på nu när det sista vintermörkret fortfarande håller vårt snoppformade land i sitt grepp och kolla på lite vampyrfilmer. Men passa dig om din käresta i soffan kryper upp lute för nära, det kanske inte bara är ett lite nafs den vill ha på din hals!

Tack alla snälla släktingar!

I lördags, på alla hjärtans dag none the less, firade vi min stora storasyster Elisabeth som fyllde XX år ( man talar ju inte om en dams ålder). För första gången på 1.5 år träffades hela vår familj med respektive. Så, det var läge att fira mig också tydligen. Jag fyller ju faktiskt år i morgon!

Tack vare (på grund av säger grannarna) min fina systerson Christopher, så hade alla chippat in på ett Guitar Hero III - Legends. Det var en riktigt bra present och jag vill härmed utsträcka ännu ett varmt tack till er alla som var med köpte presenten till mig. Tack! TACK!


Syskonen Persson samlade.



Jag till höger.. nej, till vänster.. med skägg!

Otäcka lakan och ruskiga barn

Som den folkbildare jag vill vara tänkte jag attackera ännu en filmgenre som ligger mig varmt om hjärtat; spökfilmer.

Det som skrämmer oss människor är ju mycket rädslan för det okända. Finns det något mer okänt än livet efter detta? Förståsigpåare får säga vad de vill, men det finns inga som helst bevis för vad som händer efter vi dör. Kommer vi till himlen? Helvetet? Stannar vi kvar som spöken? Föds vi på nytt? Eller är det så trist att det bara tar tvärt slut? Så, föga förvånade handlar mycket av litteratur , konst och film om det okända. Där finns inga faktiska svar, utan bara gissningar och tolkningar. En del betydligt mer skrämmande än andra. Nedan följer några exempel på gissningar av det mer skrämmande slaget!

Viktigt i denna sorts film är att hitta karaktärer som du kan identifiera dig med. Funkar inte det, investerar du inte tid eller empati med dem och de skrämmande momenten faller platt. Bra grundstomme i spökfilmer är drama med andra ord. Sen behövs det en skrämmande och stark makt från den andra sidan som verkar hotfull, och som gärna få se lite läskigt ut också. Inte alltid ett måste med skrämmande utseende, ett vackert kan även det vara skrämmande... eller varför inte i skepnad av ett barn? Något som jag personligen är väldigt svag för är när filmerna har någon sorts myt eller uppbyggd i ett universa som inte alltid är fullt ut förklarat. The more mysteries, the merrier!

I ingen inbördes ordning av något slag:

- Det sjätte sinnet. Kanske inte håller för upprepade tittningar, men ett ypperligt exempel på film som är skrämmande och otäck utan vare sig våld eller blod.

- The Changeling. Klassisk spökfilm med George C. Scott. Långsam film, även den i total avsaknad av våld och blod, men otäck som bara den i de scener då det räknas.

- Poltergeist. All are welcome.... Lysande skräckis som utspelas i amerikansk förort. Bra karaktärer, skådespelare, story och effekter.

- The Ring. Här gäller det berättelsen i sig. Rädd för asiater? Se den japanska originalet (biovarianten då, teveserien är inte bra). Stämningsfull och långsam och världens läbbigaste asianchick i Saddako. Är du mer för BU! effekter... se den amerikanska. Jag personligen är svag för den amerikanska varianten som inte är lika introvert som den asiatiska. Men som sagt, beroende på humör kan man välja där. Mer asiatiska spökfilmer: Ju-On, Shutter, Dark Waters, Tale of two sisters och The Eye.

- The Abandoned. Spansk regissör, amerikanska skådespelare och inspelad i Ryssland. Låter som en soppa, men Nacho Cerdas The Abandoned är en riktigt ruskig historia. Underbar scenografi och karaktärer som faktiskt förstår snabbt vad det är för scenario de hamnat i.

-Ghost Story. Spökhistoria och drama som utspelas i ett vinterkallt USA. Gamla rävar som Fred Astaire och Douglas Fairbanks jr spelar medlemmar i Musselsoppans vänner som inte bara träffas för att berätta spökhistorier för varandra, de har även en mörk hemlighet tillsammans som på ålders höst börjar komma ifatt dem. Bygger på boken av Peter Straub.

-The Entity. Vuxen variant av Poltergeist. Obehaglig och rå i tonen. Barbara Hershey är bra i huvudrollen som kvinnan som får en ande efter sig. En ande som inte bara är arg, bitter och våldsam, utan som även förgriper sig på sitt offer. Bygger på en sann händelse enligt filmen, men antagligen är händelserna i filmen förstorade en sisådär 1000 ggr. Hur som helst en bra spökfilm.

-Wind chill. Två ungdomar fastnar med bilen på en vinterväg när de är på väg hem på jullov. Något har hänt på den vägsträckan de sitter fast på och det försöker få kontakt med dem. Välspelad liten pärla.

Det finns mer bra spökfilmer, men det är dessa jag kommer på i skrivande stund. Intresserad av spöken i det stora hela? Sci-Fi channel visar en serie som heter Ghost Hunters som gått i 4 säsonger nu. Handlar om spökjägare som jobbar lite annorlunda. De försöker bevisa att det INTE finns spöken eller andar på de ställen de besöker. Med hjälp av videokameror, bandspelare, kameror och olika mätare gör de allt de kan för att motbevisa närvaron av skepnader från andra sidan. Vilket innebär att mycket som människor anmält går att förklara på enkla sätt, men de procent som det inte finns någon förklaring på, som t.ex. inspelade röster som inte hördes när de var på plats, saker som rör sig mystiskt eller gestalter som syns bör vara något. Vissa avsnitt händer det inte något i, eller rätt många faktiskt, men de avsnitt som det de facto händer saker, ja då är det riktigt spännande och intressant. Kanske ska nämna att det är en reality serie. Spinoff serien Ghost Hunters

Sen rekommenderar jag att lyssna på min husguds King Diamonds underbara musikaliska spökberättelser Abigail, Abigail 2 och Them. Rysligt (hehe) bra skivor som man ska passa på och läsa texterna till samtidigt.

Blir allt för läskigt för dig får du ta och rabbla Alfons Åbergs mantra ”Försvinn fula spöke för du finns inte”

Spanien

... där vill jag bo. Inte året runt, men när snön ligger vit på taken, vill jag vara i Spanien och bada naken. Tänk vad skönt att få det bästa av Sverige på våren och sommaren för att på höstkanten på i ett litet fint hus i Spanien (jag vet, arbetslös och inga pengar låter drömmen ligga på is, men drömma lite ska man väl?). Jag skulle vara en gladare människa då tror jag, maximera solintaget så att säga. Äta lite god mat, spela lite boule kanske, dricka kall öl och filosofera över livet. Inga fel. Dessutom gör de rackarns bra film i Spanien nu (ånukomdenja, filmnörden kan inte låta bli att blanda in film överallt). Hur den "vanliga" filmen ser ut bör jag knipa igen över, men jag har märkt en tydlig ökning av väldans bra skräckfilmer därifrån. Den fillipinsk/amerikanska producenten Brian Yuzna drog till Spanien för några år sedan och staratade upp Fantastic Film Factory (har jag för mig att det heter). En hel del bra filmer har kommit från bolaget som: The Nun, Beneath still waters, Dagon och Romasanta för att nämna några. Den sista filmen hade Paco Plaza som regissör som även gjort den fina (?) Christmas story och självklart REC. REC är en febrig och intensiv film som kräver sin tittare. Kommer i amerikansk nyinspelning som Quarantine snart.

BU!

Andra spanska pärlor är Eskalofrío (shiver), Backwoods och Aparecidos. Äntligen kan kanske spanien bli kända inom skräckfilmsgenren för annat än Ossorios Blind dead filmer och Jesus Francos evinerliga zoomande in och ut från diverse kroppsöppningar!

ja, jag inser likheten med REC postern, men filmerna är mycket olika i formen. Sådetså!

Människans gryning... full av monster, bystiga tjejer och sämsskinnsbeklädda hjältar

Italienarna kunde inte bara svetsa och göra fräsiga punkkläder i en dystotopisk framtid. Perukmakarna Corridori & co fick fullt upp och mången pälsdjur fick ställa upp med sina skinn när John Milus fantastiska Conan the Barbarian blev en megasuccé 1981. Ännu en lukrativ genre för italienarna att ta sig an, och när de gör det gör de det med besked. 

Med makalöst snygga omslag till filmerna (ofta signerade E. Sciotti) lockade de med muskulösa hjältar, otäcka monster och skamligt lättklädda kvinnor. I likhet med postapokalysfilmer behövs det inte så mycket till miljöer. Lite skog, några gamla kulisser från de otaliga peplumfilmer som skapades på 1960-talet och några provisoriska träkojor/hyddor så hade de allt de behövde. Även om jag personligen är ganska nöjd med ett innehåll som är lika tunt som den mintkakan Mr. Kreosot äter i Meningen med Livet, så skulle lite mer variation från manusförfattarna inte skada. Checklista för sandalfilmer:

-By blir attackerad, check!

-Pojke överlever massakern, check!

-Pojke växer upp och blir stark, check!

-Hämnd på hjärnan bakom massakern, check!  

-Lite magi, check!

-Ett par monster, check!

Ni som sett Conan känner igen varenda liten pyttedetalj där, och det blev formulär 1A för denna genre. Dålig fantasi, kassa peruker och papier-machie kulisser kunde dock inte stoppa oss fanatiker från att se filmerna. 

För er eventuella filmsnobbar som läser detta! Bra film betyder inte att den måste vara välkonstruerad, välskriven, välspelad, välgjord, politisk korrekt, vara gjord av någon hypad kulturregissör (alternativt Woody Allen, Ingmar Bergman, Sergeij Eisenstein), att den ses av 12 personer på någon obskyr festival eller att DN´s kulturkritiker säger att den är bra. Bra film är helt enkelt en film som du, personligen, på eget bevåg, myser lite extra när du ser, blir lite glad av, och gärna kanske ser om och om igen. Vad någon annan tycker är totalt ointressant. Det DU känner och tycker är det viktiga. Gillar du inte filmen, innebär det inte att alla tycker illa om den. Bevara oss från smakkritiker och viktigpettrar!

Så, tillbaka till svärdssvingande anabolaknuttar!  Svärdsgenren var lika långlivad som cannibalfilmerna i Italien, det vill säga under några intensiva år producerades massor med film, för att senare långsamt dö ut. Men då film är det närmaste tidsmaskin vi människor någonsin kan komma (tänk lite på det, vi tar film som så självklart ibland. Människor som varit döda i ett sekel kan vi fortfarande se hur de såg ut när de levde och hur de rörde sig. Det är rätt fantastiskt faktiskt! ) 

Liten introduktionslista för svärd & sandalfilmer:

-Sword of the barbarians - underbar och totalkorkad Conankopia med Peter McCoy.

- Ator filmerna - Med höftskynket från Bo Dereks Tarzan, begav sig Michael O´keeffe till Italien och svingade svärdet högt och låt. Underhållande av genrehopparen Joe D´Amato.

- The barbarians - "barntillåten" Conankomedi med muskeltvillingarna Peter och David Paul. Skämtsam, rätt snygg att se på och regisserad av Ruggero Deodato! Missa inte cameo av George Eastman!

- Thorne of Fire - Peter McCoy ser om möjligt ÄNNU mer korkad ut i denna superduperbilliga film. Filmen är dock underhållande. 

- Ironmaster  - En ohelig allians av Conan och Kampen om Elden. Rätt välgjord i sin enkelhet, och har ju faktiskt George Eastman i huvudrollen!

- Conquest - Fulcis inlägg i denna genre! Spinkig hjälte följer nun-chucks svingande mentor. Underhållande, och snodde också en hel del ideér från Kampen om elden.

- Thor the conqurer - Inte så bra, men skitsnyggt omslag!

- Hundra - Kvinnlig Conankopia med Lauren Landon. Inte dum alls. (Spansk film... jag vet) 

Så åk till macken, köp lite sämsskinn, beställ ett replikasvärd från Hobbex och låt bli att klippa håret ett par veckor så är du redo att ta dig an dessa filmer på bästa sätt! Mattips: revbenspjäll eller grillad kyckling.