Dokumentärfilm

Tidsmaskinen finns ju faktiskt, och är över 100 år gammal. Visserligen kan man inte resa fram och tillbaka med den rent fysiskt, men det är möjligt att se saker i den som skett tidigare i tidslinjen. Filmkameran är fantastisk på det viset och en betydelsefull uppfinning som inte är bara till för att underhålla.

De första filmerna som spelades in av bröderna Lumiere var enkla vardagshändelser: Arbetarna lämnar fabriken, Barnet äter och rysaren Tåg anländer till stationen. Idag kan dessa filmer kännas smått banala, men att människor och framför allt "dekoren" rörde på sig var fantastiskt för dåtidens filmåskådare. Det som jag tycker kan vara lite smått rörande när man ser dessa filmer är att de människor som passerar framför kameran är sedan länge döda. Likväl rör de på sig! Jag hade ett par jättefina morföräldrar som tyvärr togs från oss för tidigt, men för ett par år sedan kunde jag se dem röra på sig då de var statister i den klassiska svenska serien Hedebyborna. Det är lite svindlande, och ibland tar man kameran alldeles för givet i dag, då till och med billiga mobiltelefoner är utrustade med en filmkamera.

Hur som haver... spelfilmen slog sig snabbt in på marknaden och när gemene man tänker på film idag är genren dokumentärfilm inte den som har störst prioritet. Det är lite synd. Hur mycket än filmskapare och manusförfattare försöker sig på fantastiska historier om människor och platser, så är det fortfarande så att verkligheten ofta överträffar dikten.

Om dokumentärfilmens olika estetiker skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om, men ska försöka förklara med ett par meningar. Det finns olika sätt att se på skapandet av dokumentärfilm, eller rättare sagt på vilket sätt de är skapade. Lite hårddraget kan det se ut så här:
1.Filmskaparen ställer upp kameran och filmar det som sker framför kameran. Visserligen kan man ge sig den på att alla som är medvetna om kameran att kameran är där kommer att göra sig till (s.k sociala skådespelare, vinkningar till kameran och ogenerat hoppande bakom nyhetsjournalister är ju en klassiker) men ett försök till att avbilda det som sker är grunden för dokumentärfilm. I filmens barndom var t.ex. reseskildringar väldigt populära då många människor aldrig reste från den ort de var födda på, och kunde med filmens hjälp få uppleva Egyptens pyramider, vildar på Borneo och liknande.

2. Filmskaparen provocerar fram skeenden och har direkt kommunikation med de objekt som är framför kameran, s.k cinema verité. Självklart var det rödtjuts pimplande fransmän som kom på denna form av dokumentärfilmen på 50-60-talet. En intressant form av dokumentärfilm hur som helst.

3. Filmskaparen har ett färdigt mål med filmen. Allt som filmas vinklas därefter. Propagandafilmer kan hamna i detta fack, men även filmer där filmaren redan tänkt ut vad filmen ska handla om. Naturfilmer och reseskildringar kan hamna i detta fackmed.

4. Filmskaparen hamnar i en situation där något händer som utlöser hur filmen blir till. The accidential view kallas det också. Varianten Americas funniest homevideos kan passa in här. Tyvärr alla hemska olyckor som blir filmade, en av de mest kända detta århundrade bör vara flygplanet som flyger in i World Trade Center 11 september 2001.

Så, utan att använda alldeles för mycket fikonspråk kan man säga att detta är några olika sätt att närma sig hur en dokumentärfilm kan skapas. Det finns självklart fler estetiker, men det är en snårig djungel inom filmvetenskapen och jag har inte lust att beväpna mig med macheten och slå mig fram. Dessutom orkar jag inte leta fram filmböckerna heller. Så det så. Jag skjuter från höften som vanligt i bloggen!

Det är många som nästan gäspar under första stavelsen av dokumentärfilm, men många av de mest engagerande och (upp)rörande filmer jag sett har varit dokumentärer. Så var inte en sån surpelle(pella) och ge genren en chans även om du är tveksam. Nedan följer några tips på dokumentärer/dokumentärfilmare/genres som jag uppskattar och beundrar. Självklart har jag säker missat en massa.. så går det när man orka göra efterforskningar!


1. Michael Moore. Visst är han opportunist och passar på att vända och vrida på statistik till sitt ämnes fördel, men med det sagt. Michael Moore är den moderna dokumentärfilmens Steven Spielberg! Det är inte många som fått så många människor att vallfärda till biografer och att sedan prata om hans filmer hemma/på jobbet/på krogen som Moore. Från hans debutfilm Roger and me till hans senaste alster Uprising har han försökt lyfta fram de enskilda medborgarna i dagens amerika; från hopplös arbetslöshet, våld och sjukförsäkringar. Dessutom gjorde han ett par fantastiska tv-shower med Tv-Nation och The Awful truth. Alltid rolig, alltid engagerad och alltid med brännande kommentarer är Michael Moore en ikon för modern dokumentärfilm.



2. Werner Herzog. Från framgångsrik spelfilmsregissör till hypnotisk dokumentärfilmare. På senare år har Herzogs dokumentärfilmer fått större genomslagskraft, inte minst hans Grizzlyman, om en amerikansk knaspelle som trodde att han kunde vara kompis med grizzlybjörnar, bara för att sluta som lunch för en grizzlyhanne. Tragisk händelse, fast Herzog målar upp bilden av Timothy Treadwell med både respekt och förundran. Ungefär som hans porträtt och skröna om samarbetet med Klaus Kinski i Min bäste ovän. Lysande film och riktigt rolig mitt i allt vansinne. Nu senast kom filmen At the end of the world som försöker förklara livet för de människor som arbetar i Antarktis. En fullständigt förtrollande film och fotot är i toppklass. Missa inte hans ”dokumentär” om religositet i Ryssland i Bells from the deep. Ett extra plus för Herzogs dokumentärer för hans underbara berättarröst.

3. Man on wire. Har redan skrivit om denna film, jag vet. Vill bara påminna om att den finns!



4. Louis Theroux. Denna långa och gängliga engelsmannen som kan har ett ganska barnsligt sätt att föra sig på är helt underbar. Men låt inte hans naiva sätt lura dig. Under ytan finns en skarp journalist och en bestämd tanke med vad han vill få fram. Med serien Weird Weekends tog han sig genom massa olika företeelser i USA som: swingers, UFO-fanatiker, överlevnadsmänniskor, nazister, porrbranchen, teveevangelister osv. Alltid underhållande, alltid med respekt för sina objekt och alltid med humor roar och oroar han åskådaren.

5. Sensationsfilm/Mondofilm. Det barnförbjudna alternativet. Från början sensationalistisk exotism som sakta övergick till mer och mer våldsamma filmer har lockat åskådare sedan Edison filmade Execution of an elefant. Jacopetti/Prosperi förnyade genren med den banbrytande Mondo Cane i början av 1960-talet och den utvecklades till filmer som Faces of Death och vidare med hjälp av videons frammarsch. Idag går inte dessa filmer på bio längre, utan klipp från all världens hörn hittar istället olika nätsajter. 98% av dessa av extremt våldsam natur. Vill du ha en fin bild av världen kvar, låt bli att börja se på denna genre. För er som vill veta mer, gå in på min gamla sida http://web.comhem.se/~u19315086/Ny%20mapp/mondomovies.htm och förkovra er. Alla andra... BEWARE!

6. David Attenborough. Behöver jag säga mer? Hans BBC producerade naturfilmer har förtrollat åskådare i många år nu. Förhoppningsvis kommer de att fortsätta göra det många år framöver också. Jag säger bara termitbo! Just det, inflikar Michael Palin med sina lysande reseskildningar som Jorden runt på 80 dagar och Pol till pol som exempel.

7. Mannen med filmkameran av Dziga Vertov. Jag vet att den är kanoniserad och det skrivs en massa om den, men det tar inte från den att den är en extremt skickligt utförs film. Fantastiskt filmad och lysande klippning gör denna film från 1929 fortfarande aktuell. Se till att fixa den versionen där originalmusiken är med i, de sista 20 minuterna är ren magi.

8. Stefan Jarls Mods-trilogi. Även om mycket av skeendena och replikskiften och tom miljöer är fabricerade, så är dessa filmer om Kenta o Stoffe välgjorda och engaerande filmer om människan i samhällets utkant, och den svåra vägen tillbaka. Ett anständigt liv visades dessutom i Svenska skolor på slutet av 70, början på 80 talet. Trots att kläder och frisyrer har passerat bäst-före-datum för länge sedan är ämnet fortfarande rykande aktuellt.

9. Filmen Children underground handlar om gatubarn i Bukarest. Hemsk, tragisk, berörande och fruktansvärd. Barn i åldrar mellan 5-17 år lever helt utan styrsel i denna stad och dagarna går åt till att försöka få mat och pengar till att köpa lim som de kan sniffa. En film att visas i högstadier i landet, och visa vilket bra land vi lever i trots allt. Även om orättvisor sker dagligen i Sverige också, har vi inte fallit så här långt ner på den sociala skalan än. En viktig film.

10. Dina föräldrars super 8 filmer, videofilmer och dina egna filmer om din familj och släkt! Vårda dessa rörliga minnen med ömhet och se för tusan till att spara dem på ett format som består. För vill du återse kära människor och kära minnen som försvunnit kan du med hjälp av film få uppleva dem på ett sorts sätt i alla fall.

Så, utan att tveka försök att se en dokumentärfilm då och då... du kanske till och med lär dig något nytt!

Att samla eller inte samla, det är frågan!

Det är svårt att sätta fingret på samlande. Vad det är och varför det kan ta tag så i olika personer. Jag har träffat på personer som har haft olika saker de samlat på under åren: grodor, serietidningar, skivor, elefanter, böcker etc. Grodorna och elefanterna innefattar prydnadssaker och bilder, inte riktiga grodor/elefanter ifall det var oklart. Själv har en viss ”samlargen” funnit inom mig, men den har motarbetats av kärv ekonomi och platsbrist. Tack o lov tycker nog de andra personerna i hushållet.

Nu är det samlande jag håller på mig knappast speciellt sensationellt eller omfattande.
1. Jag har några stycken Godzilladockor, King Kongs och dinosaurier i varierande storlek. Moget, jag vet, men de är faktiskt trevliga att ha omkring sig.
2. Några Todd McFarlane film statyetter.
3. Ett tjugotal vintage svenska hyrfilmer. Lite Hemfilm, VTC, Walters Video och Transworld. Sen har jag ett 100-tal andra originalfilmer. Men de är förpassade till kartonger för tillfället. Dvdfilmer tar plats de med.

Inga större summor pengar med andra ord, och knappast en pensionsförsäkring. Möjligtvis kan det finansiera ett budgetmål på någon hamburgerrestaurang.
Det samlande som jag har är mer en spegling av mitt liv tror jag. Inte något som är livsviktigt eller något som jag måste hålla på med, snarare ett komplement till en del av min personlighet. De få samlarsaker som jag har kvar (ja, jag har faktiskt sålt av en del, bland annat Jättehajen- Vindsurfarnas skräck på Regnbågssläppet… varför gjorde jag det?) så stannar jag upp ibland och tittar på dem. I de ögonblicken får jag något nostalgiskt i ögonen och då förstår jag varför jag behåller de saker som jag har kvar. Jag hänger lite på ett filmforum för samlande av VHS-filmer och där kan man snacka om människor som vet vad har gett ut i Sverige och som uppskattar det till fullo. Dessutom har hundratals vintagefilmer. Nu är jag inte en person som blir avundsjuk på andra, men när jag sett vissa ”hemma hos” bilder så har en liten bit av mitt ”samlarjag” längtat efter att ha detsamma. Mitt ”ekonomijag” har dock inte varit av samma uppfattning.

På senare år har mycket av sakerna fått stryka på foten och blivit nerpackade i kartonger och arkiverade. På eget bevåg och inte efter några påtryckningar bör tilläggas. Alla gamla VHS-kassetter behöver inte vara framme. Nu ligger ett hundratal originalfilmer nerpackade och Godzillasamlingen likaså. Då och då suger det till i samlartarmen och jag saknar ha sakerna uppackade och uppställda. Att stå där med kaffekoppen i handen och bara fästa blicken på samlarsaker kan ge en tillfredställelse som är omöjlig att förstå för den icke insatta.

Vad samlar du på då? Det skulle vara intressant att veta vad ni läsare (alla tre) har för tingestar som ni gärna lägger ut surt fördärvade slantar på, eller vilka saker som ni fortfarande behåller trots att det sunda förnuftet säger till er att det är både onödigt och barnsligt att ha? Samlar ni på något som ingen vet om att ni samlar på? Något ni skulle vilja samla på? Berätta! Lätta på ert hjärta!

Riktigt otäcka filmer!

Keep repeting… it´s only a movie… it´s only a movie… it´s only a movie… it´s only a movie

Som filmnörd ser jag en massa film. En del bra, en del dåliga, men alla värda att se på sina egna sätt. En del är så dåliga att man riktigt uppskattar när eftertexterna börjar rulla. Då jag, utan att skryta, kan en del om skräckfilm är det sådana filmer jag mest tittar på. Det är inte ofta som jag känner mig vare sig skrämd eller äcklad av filmer längre. Tyvärr. På senare tid så har jag saknat den där sugande känslan i magen när man ser något riktigt otäckt. Den känslan som infann sig innan alla hundratals filmer hade rullat förbi närhinnorna. Visserligen finns det många aspekter i film i allmänhet, och skräck i synnerhet, att gotta sig i som: kamerasättningar, ljussättning, musik, de fantastiska special effekterna, skådespelarprestationer och någon gång ibland ett riktigt smart manus, som sätter fart på intresset och fantasin. Tyvärr så ses allt för många filmer av mig idag med en lätt axelryckning och lätt nonchalans. Speciellt nya filmer.

Sen händer det ibland… en film tar tag i kragen på dig, håller fast dig i ett stålgrepp och ger dig en käftsmäll så du knappast kan resa dig upp igen! Det är då skräckfilm är som bäst! Rå, utmanande, tabuöverskridande, tankeväckande, äckelframkallande, frånstötande och alldeles underbart! Visst uppskattar jag dessa långhåriga bleka spöken i asiatisk film en hel massa, och mången är de bra skräckfilmer som producerats de senaste åren. Fast de bygger endast på en otäck stämning (inget ont i det iofs), så ibland önskar man att de tog det ett steg till. Detta blogginlägg kommer att ta upp några av de filmskapare som tagit det ett steg till, eller ett steg för lång enligt många. Ni vänner av ordning som tycker att det är trist att jag inte har med regissör och årtal till varje film i texten. Tuff luck, men då imdb.com är en ypperlig källa till information så är det bara att surfa dit och kolla upp informationen ni söker.

Finns det tabu tabu?
Det finns vissa saker som filmskapare ska låta bli om de vill bli omfamnade av en bred publik; våldtäkter, mord på barn, våld mot äldre, makt missbruk mot hjälplösa eller välj det oskyldigaste som du kan komma på (katter, hundar, undulater, daggmaskar etc.). Låt det vara om du vill vara populär och få humanitära priser. Lyckligtvis finns de filmskapare som gör film och som högaktningsfullt skiter i vad en eventuell mjäkig och politisk korrekt publik kan tycka. De gör filmer för filmälskare som vill bli utmanade. Detta är filmer som är gjorda för en specifik publik och det är inte meningen att alla ska se dem eller ens tycka om dem. Många av filmerna som gjorts på senare år har t.o.m. gått på exempelvis bio, eller släpps i fina utgåvor på DVD. Något som varit en omöjlighet för 20 år sedan. Jag ska ärligt erkänna att de filmer som är gjorda för att vara stötande eller att ta det ”ett steg” längre, inte automatiskt blir bättre för det. Inte alls. Men det finns en ”jävlar-anamma” attityd som jag personligen har lätt att falla för. Kalla mig blödig om du vill… Värt att notera är att när jag och sambon var på Hostel på den lokala biografen var det en kvinnlig majoritet i salongen.

Precis som vissa gillar romantiska komedier, har en fäbless för ordvitsiga komedier, dör av skratt till collegefilmer, gråter till verklighetsbaserade dramer eller de som ivrigt inväntar uppföljaren till 2 girls 1 cup, så finns det en klick människor, både män och kvinnor, som gärna vill utmana sig själva med en inblick in i det djupaste mörker av ondska i människosjälen. Se vart den personliga gränsen går, och vad filmskaparna har konstruerat för labyrint av psykisk och fysisk terror. På senare år har det producerats filmer som tar upp kampen om att ruska om åskådare tillsammans med gamla klassiker som många hört talats om men som få har sett. Filmskapare försöker bryta de filmiska och tematiska tabun som finns både visuellt och moraliskt. Låter special effekter och narrativet gå längre än vad som tidigare varit brukligt för att chockera och förfasa.

Lite lätt om texten nedan
Jag har delat in filmerna lite lätt i kategorier. Med största sannolikhet har jag glömt en och annan film som borde vara med. Men vi ska vara positiva och minnas det jag har kommit ihåg istället för det jag glömt! Eller hur? Jag kommer inte ta upp skräckfilmer med bara extremt mycket splattereffekter (typ Braindead), italienska papier-machie orgier (underbara zombies), japansk pornografi (inget annat lands heller för den delen), mondofilmer eller den uppsjö av autentiskt material som florerar på internet. Det är separata inlägg var och sig för sig. Sen vill jag innan varna för vissa målande exempel i texten som kan vara stötande för känsliga, ursäkta för flertalet stavfel och syftningsfel och slutligen kan jag inte nog betona att det jag refererar till i texten är fiktiva berättelser som skådespelare spelar i och som är regisserade i kommersiella produkter. Jag har inget intresse av mänskligt lidande i verkligheten, och önskar ingen person att genomgå de prövningar flertalet karaktärer i texten genomgår.

Hus i helvete… eller nu kommer lilla grannen (utrustad med kniv och dåliga intentioner)!
Last house on the left (nyinspelning snart på en bio nära dig) är en av Wes Cravens första filmer och är ett praktexempel på hur han älskar att föra in läskiga typer in I trevliga hus. Fast jag vet inte om han kommit på några otäckare typer än Krug och co. Löst baserad på Ingmar ”overrated dead directing guy” Bergmans Jungfrukällan. Filmen i korthet. Elakt gäng ledd av sociopaten Krug (David Hess) attackerar två unga tjejer, förgriper sig på dem och får sitt straff i slutet. Inget originellt, men sättet att visa det på var nytt. Craven håller filmen på ett realistiskt plan och det är obehagligt att se hur de behandlar tjejerna. När Krug väser fram ”piss your pants” känner man inte bara ett starkt obehag inför honom utan även sympatier för offret. Trots över 30 år på nacken en stark och brutal film. Hess fortsatte sin filmkarriär som slempropp i Hitch-Hike, House at the end of the Park och han skrev, tro det eller ej, den klassiska hiten Speedy Gonzales. Hepp!

Att få in obehagliga personer, och då menar jag inte Jehovas Vittnen, i hemmet är något som Michael Haneke tog fasta på i Funny Games. Nästan helt befriad från on-screen våld, fixar den fortfarande jobbet med att få åskådarna lätt illamående. Sen att de psykopatiska mördarna är grymt artiga och trevliga gör inte juxtapositionen till deras grymma gärningar mindre tydlig. Funny games oavsett om du ser original-versionen eller den amerikanska remaken är bra och innehåller riktigt bra skådespelarinsatser.

Fast jag skulle nog ha föredragit de artiga slynglarna framför Beatrice Dalles fantastiskt sjuka karaktär i den mästerliga franska Inside. Inte nog med att berättelsen i botten är ganska solid, utan regissörerna Alexandre Bustillo och Julien Maury har dessutom haft spenderarbyxorna på sig när de köpte in latex och fejk blod till F/X folket. En gravid kvinna blir attackerad av en, för henne, okänd kvinna i sitt hem och med alla olika sorters hushållssaker som t.ex. sax, försöker hon försvara sig. Stark, ambitiös och grymt blodig. Definitivt INTE en film att se under graviditeten! När jag tänker efter är ingen film i detta inlägg värd att se under graviditet!

August mordum underground är Frank Vogels och hans glada gängs bidrag till pungsparkgenren. Deras tre filmer om psykopater som tar med sig videokameror och sedan ger sig ut på brutala mördarjakter har fått mindre stjärnstatus på nätet. Förutom att de ansträngt sig för att ”skita ner” filmkvalitén och verkligen kör långa scener med brutalt våld, så är det de extremt välgjorda special effekterna som fått det mesta berömmet. Maken till cyniska filmer och störda karaktärer är det svårt att hitta i filmhistorien. Filmer som inte ska användas till första dejten eller som familjeunderhållning en söndagseftermiddag. Måste inflika att jag har hängt lite på deras forum och personerna som gör och spelar i filmerna i verkligheten verkar vara riktigt trevliga personer. Vogels filmer har skapat en liten independent våg i USA med bl.a. Murder Set Pieces. Hur otäcka dessa filmer än må vara är verkligheten dock alltid snäppet värre, vilket det nyligen avslutade fallet i Ukraina där några ungdomar under sommaren 2007 mördade 21 personer, och dessutom filmade flertalet av morden. En av filmerna har läckt ut på nätet. Gör dig själv en stor tjänst och leta inte upp den.

Man bites dog från Belgien visar upp en annan komplicerad bild av en seriemördare. Ett filmteam följer med Benoit på hans eskapader där han både öppet och ogenerad berättar och visar hur han går tillväga. Dessutom är han både rätt rolig och trevlig. En komplicerad mockymentary som hoppar mellan grafiskt våld och komiska scener. Svårtsmält för en del, riktigt bra enligt andra (läs artikelförfattaren på den sistnämda). Kul grej är att när Benoits mor och hennes föräldrar (skådespelaren heter Benoit på riktigt och det är hans släktingar) så de tror att det är en riktig dokumentär som spelas in om honom. Så de berättar om hur han var som barn etc. Det är humor det!

Det våras för korkade turister… eller är detta vägen till Pepes Bodega?
Tarantino hang-arounden Eli Roth har gjort två fin-fina filmer med Hostel 1 och 2. Enligt sägnen hade han och Quentin fått en länk som hänvisade till en sajt i Thailand (typ) som erbjöd ”tortyrsemestrar”. ”All inclusive” så att säga. Riktigt obehaglig tanke, och jag förstår att fingrarna på Roth började klia för att skriva ett manus om det. Han försatte miljön till Östeuropa istället (smart drag) och skrev in några riktigt enerverade amerikanska hormonstinna killar i huvudrollerna. Med löften om fina flickor och om att få ligga, dras de en och en in till en gammal fabrik där rika knölar betalar hutlösa summor pengar för att få tortera människor. Låter det sjukt? Ja, tack och lov är det precis det! Roth lät filmen få en skön 70-tals känsla i klippning och en bra driven dialog. Tvåan koncentrerar sig på ett par amerikaner som reser till fabriken för att få tortera. Inte riktigt lika brutal som ettan, men den har onekligen att par scener som är värda att se (eller inte). Som en ond variant av Sällskapresan, och det finns definitivt inte svenskt kaffe på hostelet.

Turistas känns lite som en snabb cash-in på Hostel, men lyckas även den in ett par scener med att visa att semesterparadis som ser ut som vykort, lätt kan omvandlas till en mardröm om man stöter på fel personer.

Ursäkta, var ligger landsvägen… eller är det din motorsåg som sågar mig i magen?
The Texas Chainsaw Massacre är skräckfilmens heliga graal vad gäller film och hur den skapar urbana myter omkring sig. Det är intressant hur en studentfilm från 1974 gjord på en minimal budget kan väcka så mycket anstöt och få så mycket publicitet. Visserligen är titeln genialiskt formulerad: The Texas Chainsaw Massacre, och det är så långt från Frukost på Tiffanys man kan komma. Trots avsaknaden av blod och grafiskt våld är det dialogen och det ständiga hotet av vad den störda familjen Sawyer kommer att hitta på härnäst. De scener som gjort störst avtryck är krokscenen, Leatherfaces första slagkraftiga entré och inte minst den allt annat än gemytliga matsalsscenen i slutet. Hoopers underskattade uppföljare har även den ett par scener som är mindre trevliga, framför allt behandlingen av LG på radiostationen där chop top slår honom med en slägga i huvudet. Innan vi lämnar familjen Sawyer ifred ska jag villigt erkänna att jag tycker om nyinspelningen av TCSM som Michael Bay producerade.

Vill du skrämma en representant för Hem & Skola är det I spit on your grave (tillsammans med TCSM) som är en av de mest ökända filmerna. En rape/revenge film som inte bara låter det kvinnliga offret ta blodig hämnd på sina våldtäktsmän, utan som även har en mycket realistisk våldtäktsscen som håller på en så där 20 minuter. Filmen har sitt ursprung i att regissören Zarchi hjälpte ett våldtäktsoffer i central park i New York och trots att den kvinnan var grovt misshandlad och våldtagen så tog polisen inte fallet på allvar. Så, vad Hem o skola än må ha sagt om den filmen så kan den inte anklagas för att ha en romantiserad och förskönad bild av den förnedring en våldtäkt innebär. Tvärtom. En film av en man som faktiskt försöker visa hur vansinnigt hemskt en våldtäkt är. Någon som har motsatt åsikt har helt enkelt inte sett filmen. Och har man det kommer man definitivt ihåg kvinnans hämnd med badvatten, förskärare och en gnutta klassisk musik. Way to go girl!

Frontier(s) är en modern motsvarighet/variant/hyllning till TCSM. Även om det är väldigt uppenbart i flera scener, tycker jag att Frontier(s) står stadigt på egna ben. Några ungdomar hamnar i klammeri under kravallerna i Paris och beger sig ut på landsbygden. Självklart råkar de ta in på fel hotell för att övernatta och snart börjar de decimeras i antal. Frontier(s) är skönt kompromisslös och hänsynslös i våldet och förnedringen och som åskådare måste man ha grava empatistörningar för att inte känna med de stackars ungdomarna som fastnar i den inavlade nazifamiljens skitiga klor.

In dreams I sleep with you.
Nacho Cerdàs kortfilm Aftermath om en obducent som både skär upp och förgriper sig på ett kvinnolik är en underlig liten kortfilm. Inte minst för att det är otroligt snyggt filmad och ljussatt, men för att den är precis så störd som det ser ut i text. Cerdá gjorde häromåret den mycket bra spökfilmen The Abandoned.

Apropå kortfilmer finns det inga mer ökända än de japanska Guinea pig filmerna, och främst då Flowers of Flesh and blood, som skapade stora rubriker när Charlie Sheen lämnade in den till F.B.I. då han var övertygad om att det var ett riktigt mord som skedde framför kameran. Nu var det ju ett gäng japanska special effekt killar som hade gjort filmen och allt var tacksamt nog bara på låtsas. Inte ens hönan(!) i filmen gick en riktig död till mötes. Flowers of flesh and blood släpptes sedermera komplett med en ”making of” film för att lugna offentligheten. Men 40 minuters stympning av fastspänd kvinna är inte ett alternativ till melodifestivalen för gemene man/kvinna. Är du ett fan av extrem film är japan en guldgruva för de mest perverterade personerna där ute (ni vet själva vilka ni är).

Kanske var det yttre omständigheter, kanske var jag extremt mottaglig men efter att ha bevittnat den nya franska filmen Martyrs så blev jag alldeles tom och tagen. Martyrs är inte en film för den klenmagade eller för den som har svårt att se en film som i över 90 minuter absolut inte ger något som helst hopp för de inblandade karaktärerna i filmen. Pascal Laugier har både skrivit och regisserat en film som inte bara är gränsöverskridande utan som har flera lager i berättelsen. Strålande skådespelarinsatser och tajt regi gör Martyrs till en av decenniets bästa brutala filmer. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men dess kombination av verkliga händelser och en del hallucinationer är helt lysande framfört och dess syfte att skaka om åskådaren gång på gång och att skapa ett totalt obehag lyckas till 100%. En film som jag med säkerhet kommer att se flera gånger till. Att regissören ska reboota (det nya modeordet inom film just nu) Clive Barkers klassiska Hellraiser har jag ingenting emot alls.

End of the road, end of the line, end of the life
Inser själv då jag läser genom texten att det är svårt för den icke insatta läsaren att det är svårbegripligt att någon med en något intakt hjärna skulle vilja se filmerna som nämns. En filmupplevelse är inte detsamma som att läsa om den, och det är i kombinationen av bild, ljud och ljus som allt faller på plats. Självklart, och de kan nog vem som helst skriva under på, att det är trevligare och gemytligare att se filmer som är roliga, glada och som har ett positivt budskap. Fast ibland vill man se något annat. I alla fall vill jag det.

Varför människor vill skapa eller se på fruktansvärda scener och bloddrypande gärningar är en svår nöt att knäcka. Jag kan personligen inte svara på varför jag vill se det. Det handlar inte om något uppdämt hat eller förtryckta känslor. Vissa förbjuda saker lockar människor, och det är kanske inte en slumpa att en uppsjö av deckarlitteratur och film ses av miljoner människor runt om. Där finns alla de hemska detaljerna med och är en djupdykning ner i mänsklighetens mörka själsliga sjö, fast utan de mest extremt grafiska bilderna. Filmer i texten ovan är de som inte backar för att visa hur det ser ut när förövarna utför sina dåd, och kanske är de mer ärliga i sina intentioner på det sättet. Sen kan jag hålla med om att om alla kärleksfilmer hade grafiska sexscener skulle mycket av det romantiska skimret försvinna. En del saker kanske är bäst att låta vara osett.
Jag uppmanar ingen att se filmerna om de inte själva har ett intresse av att se dem. Finns ingen anledning att göra det. Lika lite som jag ser filmer som jag inte har något intresse av. Saken är snarare att låta de som vill se på det göra det. Att vara kulturpolis är inget som någon bör sträva efter. Alla blir saliga på sin sak.

Jag tar gärna mot kommentarer (gärna av typen konstruktiva).

VAMPYRER!

Det var ett tag sedan jag hade någon filmgenregenomgång. När ska jag få lära mig något nytt om film har du säkert tänkt på en och två gånger sen sist. Väntan är över go´vänner. Idag ska jag sätta tänderna i vampyrfilm tänkte jag. Ibland refererat som en ”tjej”genre då vampyrer verkar ha någon sorts afrodisiak-liknande påverkan på det täckta könet, och det klassiska bettet-i-nacken kan ju faktiskt vara en litterär omskrivning för något mer fysiskt. Nåväl, väl förankrad i min egen sexualitet tänkte jag lite enkelt och snabbt ta en genomgång av en genre som är en av de längst överlevande inom skräckfilm. Som vanligt.. inga anspråk på att vara komplett lista på något sätt. Skrivs rakt upp och ner ur min sjuka lilla hjärna.




~ Beware! ~

Med säkerhet den mest kända av de tidiga vampyrfilmerna är Nosferatu av F.W Murnau. Efter att Bram Stokers änka inte ville släppa till rättigheterna till sin avlida makes verk, Dracula, ändrades lite namn och så, men att Nosferatu bygger på Dracula kan ingen åskådare missta sig över. En klassisk film i många avseenden, inte minst för den excentriska herre som personifierade Nosferatu, Max Schreck. Smaka på namnet, Max Shreck, maximal skräck. Fantastiskt. Missa inte Werner Herzogs nyinspelning med Klaus Kinski och Isabelle Adjani. Dessutom den underbara skrönan Shadow of the Vampire, som handlar om hur det minsann gick till under inspelningen på riktigt. Eller kanske inte. Willem Defoe är hur som helst lysande som Max Shreck!För oss anala filmvetare kan ju inte Murnaues film vara den bästa, bara för att den är så kanoniserad, utan vi ska framhäva Vampyr av Carl TH Dreyer som en bättre film. Varför? För att akademiska decipliner måste hävda sig. Dreyers film är dessutom riktigt bra och visuellt snygg.



I sock yooor bloooood

Men det var med Universals satsningar på den gotiska skräckfilmen i början på 1930-talet som den moderna vampyren i slängkappa kastade sin odödliga skugga över biopubliken för första gången. Direkt från teaterscenen tog sig Bela Lugosi åt sig den roll och kläder som han sedermera skulle bli förknippad med resten av sitt liv (och som han dessutom begravdes i). Dracula från 1931 är ett stycke klassisk skräckfilm som har det mesta man kan begära. Snygg produktion, engagerad rollbesättning och ett riktigt bra manus i botten (även om en del hävdar att den spansktalade versionen som spelades in på kvällarna efter de amerikanska skådespelarna gått hem, ska vara en bättre film). Hur som haver, Dracula var nu galjonsfiguren för vampyrer och fortfarande är det utseendet från denna film som envist hänger kvar i maskeradkläder än i dag. Uppföljare på uppföljare spelades in och det var döttrar, söner till Dracula som var med, Dracula mötte både Abbot o Costello, varulven och Billy the Kid! Man kan ju lätt se att filmerna blev mer och mer blodfattiga. Amerikanarna hade än en gång lyckats mjölka ur en ikon dess kraft och gjort den mer eller mindre löjeväckande.



Huggtänder och vågade dekolletage!

Det var med den engelska filmstudion Hammer som Dracula fick en livsgivande blodtransfusion i slutet på 50-talet. Den stiliga gentlemannen Christopher Lee tog till sig rollen (han hade spelat Frankensteins monster något år tidigare) och såg till att Dracula inte bara fick en lång ståtlig skepnad, han blev faktiskt lite farlig igen. Lee spelade Dracula ända in på 70-talet, och i de flesta filmerna tillsammans med sin vän Peter Cushing som Van Helsing. Ju fler filmerna blev, blev dessa också lite trötta, men Hammer vägde upp trötta manus med massor med bröst och nakna flickor. Ett vinnande koncept hur man än ser det.

Angående inbjudande dekolletage så gjorde Roman Polanski Vampyrernas natt som en parodi på Hammers vampyrfilmer. En lyckad och mycket kärleksfull hyllning till genren. Och blodigt rolig. En av filmvärldens första öppet homosexuella vampyr dyker upp i den åxå. Vampyrernas natt blev sorgligt nog Sharon Tates sista film innan Mansons psykopatföljare mördade henne.



You cannot destroy me!

Samtidigt som Paul Morrsey (eller vad det egentligen Antonio Margeheriti) spelade in Flesh for Frankenstein, gjordes Blood for Dracula. Udo Kier är lätt en av mina favvo-Draculas för den rollen. Svag o eländig försöker han få lite färskt oskuldsblod, och i slottet dör Dracula och hans kupan har tagit sin tillflykt finns det flera unga flickor som är kandidater. Den pilska trädgårdsmästaren anar dock oråd och ser till att flickorna blir av med den snabbare är snabbt. Kier porträtterar Dracula som en patetisk och desperat vampyr som försöker skönprata tjejerna att ge sig till honom. Självklart ljuger de som borstbindare om att de faktisk ÄR oskulder, vilket får Dracula att kräkas upp blodet på en gång. Förnedrande och hysteriskt kul på samma gång. Att slutscenen får ”Svarta riddaren” i Monty Python and the Holy Grail att se ut som ett inslag i ett barnprogram. Nämnde jag att Udo Kier spelar över å det grövsta?



Sömningt 70-tal, återupplivande 80-tal!

Några trötta Draculas dök upp, Love at first bite till exempel och genren verkade ha krupit ner i någon kista för att invänta en ny filmisk gryning. Genren fick ett oväntat återupplivande i USA med Kateryn Bigelows fantastiska Near Dark. En ny modern vampyr var född. Den odödliga vagabonden som drar från stad till stad för att leta efter offer. En fantastisk rollbesättning i Lance Hendriksen, Adrian Pasdar och Bill (finger-licking good!) Paxton. En film som om du inte sett den, så finns det ingen anledning att inte se den!
Nu kom det rätt många vampyfilmer på löpande band, Lost Boys, To die for, Vamp och inte minst Fright Night. Filmer som tog den klassiska vampyren in i det glättiga åttiotalet.





Vems Dracula?

Francis Ford Coppola, som hade misslyckats med några filmer tog sin av original historien, så han kallade den Bram Stokers Dracula? Fast att det var en Coppola film gick inte att ta miste på. Nåväl, med hjälå av gamla hederliga ”i-kameran” effekter och en energisk Gary Oldman som Dracula (Kenau Reeves.. vi glömmer han och hans engelska accent här) och Tom Waits som Reinfeldt var perfekta kontraster till Anthony Hopskins Van Helsing. Att sedan Monica Belucci dyker upp som farlig vampyrbrud i Draculas slott är INGET jag klagar på. En riktigt snygg film som fick oförtjänt mycket skit.



Tonårstjejerna svimmade på löpande band och deras mödrar förbannade sina män när de fick se Brad Pitt som vampyr i Interview with a Vampire av Neil Jordan. Inte nog med att filmen var rackarns snygg, utan Brad med sitt långa hår var ännu snyggare och såg till att en ny generation vampyr-wannabies växte fram. Trots allt skitsnack om Tom Cruises tolkning av Le Stat tycker jag att han var perfekt i rollen som känslokall vampyr utan skrupler. Så det så. Lågbudget Dracula filmer började massproduceras och de görs än idag med originella titlar som Dracula 2000, Dracula 2, Dracula 3 osv.

Spöklika John Carpenter gjorde underliga Vampyrer (med sitt namn över titeln, skulle väl vara bättre än Coppola) och den hade väl några kul scener. Typ. Men det var när en annan av Draculas kämpar (via Marvel comics universa då visserligen) gjorde en blodskvättande entré som jag med många applåderade, Blade! Wesley Snipes var perfekt i rollen som halvvampyren Blade som med svärd utplånar vampyrer. Snyggt utförda strider, bra skådespeleri, häftig scenografi och Udo Kier! Snipes tillsammans med Kris Kristofferson var ett bra team som hade bra personkemi. Två uppföljare kom, varav jag gillar Blade II mest. Angående Blade, nämnde jag att Udo Kier spelade över?

Extra allt!

Van Helsing av Sommers (mannen bakom de två första mumienfilmerna) återupplivade Dracula,Van Helsing, Frankenstein och Varulven i Van Helsing med Wolverine… ehh.. Hugh Jackman som en uppumpad actionhjältevariant av Van Helsing som slåss sida vid sida med Kate Beckisale. Lång från en bra film, men jag har sett den ett par gånger och kommer nog att se den igen. Men det var Kate Backisales andra vampyr/varulvsfilm som slog bättre, Underworld. Underworld är nästan i klass med Bladefilmerna och lyckas bygga upp ett bra universa där vampyrer är i städigt krig mot varulvar. Dessutom slåss de olika klanerna inbördes om makt och ställning. Snygga filmer, bra koreograferade slagsmål och tajta, tajta kläder! Hurra!

Varför har ingen tänkt på det tidigare?

Alltså premissen för 30 days of night. Vampyrer isolerar småorter i Alaska lagom till solen går ner en hel månad. Partyparty! Trots att Josh (träbock) Hartnett spelade huvudrollen tar det inte bort det faktum att det är en av senare år bästa och våldsammaste vampyrfilmer. En liten pärla! Den svenska Frostbiten har faktisk samma grundpremiss när jag kommer att tänka efter lite.

En STOR pärla är dock Låt den rätte komma in. Detta lilla svenska mästerverk som fått positivt genomslag runt om denna fyrkantiga glob. Bokens mer komplex uppbyggnad och karaktärsgalleri har får givit lite på foten, men det gör inget. Thomas Alfredssons vackra regi och foto har skapat en klassiker på en gång som många anser vara den bästa vampyrfilmen på minst tio år! Det du! Jag är böjd att hålla med. Om Låt den rätte komma in är pärlan i musslan, är nog den svenska lågbudgetfilmen Vampyrer den geggiga sanden som rinner ur den. Men alla försök till genrefilm i Sverige ska berömmas.

Med den senaste tiden succéer inom vampyrgenren lär vi få dras med ”children of the night” ett tag till och Twillight som blivit en megasuccé ser nog till att mjölka ut åtminstone en eller två uppföljare. Teve serien True Blood lockar tittare till tv-skärmens blåa sken och i Supernatural dyker det upp vampyrer medjämna mellanrum. Än behövs kistlocket inte spikas fast.
Så passa på nu när det sista vintermörkret fortfarande håller vårt snoppformade land i sitt grepp och kolla på lite vampyrfilmer. Men passa dig om din käresta i soffan kryper upp lute för nära, det kanske inte bara är ett lite nafs den vill ha på din hals!

Tack alla snälla släktingar!

I lördags, på alla hjärtans dag none the less, firade vi min stora storasyster Elisabeth som fyllde XX år ( man talar ju inte om en dams ålder). För första gången på 1.5 år träffades hela vår familj med respektive. Så, det var läge att fira mig också tydligen. Jag fyller ju faktiskt år i morgon!

Tack vare (på grund av säger grannarna) min fina systerson Christopher, så hade alla chippat in på ett Guitar Hero III - Legends. Det var en riktigt bra present och jag vill härmed utsträcka ännu ett varmt tack till er alla som var med köpte presenten till mig. Tack! TACK!


Syskonen Persson samlade.



Jag till höger.. nej, till vänster.. med skägg!

Otäcka lakan och ruskiga barn

Som den folkbildare jag vill vara tänkte jag attackera ännu en filmgenre som ligger mig varmt om hjärtat; spökfilmer.

Det som skrämmer oss människor är ju mycket rädslan för det okända. Finns det något mer okänt än livet efter detta? Förståsigpåare får säga vad de vill, men det finns inga som helst bevis för vad som händer efter vi dör. Kommer vi till himlen? Helvetet? Stannar vi kvar som spöken? Föds vi på nytt? Eller är det så trist att det bara tar tvärt slut? Så, föga förvånade handlar mycket av litteratur , konst och film om det okända. Där finns inga faktiska svar, utan bara gissningar och tolkningar. En del betydligt mer skrämmande än andra. Nedan följer några exempel på gissningar av det mer skrämmande slaget!

Viktigt i denna sorts film är att hitta karaktärer som du kan identifiera dig med. Funkar inte det, investerar du inte tid eller empati med dem och de skrämmande momenten faller platt. Bra grundstomme i spökfilmer är drama med andra ord. Sen behövs det en skrämmande och stark makt från den andra sidan som verkar hotfull, och som gärna få se lite läskigt ut också. Inte alltid ett måste med skrämmande utseende, ett vackert kan även det vara skrämmande... eller varför inte i skepnad av ett barn? Något som jag personligen är väldigt svag för är när filmerna har någon sorts myt eller uppbyggd i ett universa som inte alltid är fullt ut förklarat. The more mysteries, the merrier!

I ingen inbördes ordning av något slag:

- Det sjätte sinnet. Kanske inte håller för upprepade tittningar, men ett ypperligt exempel på film som är skrämmande och otäck utan vare sig våld eller blod.

- The Changeling. Klassisk spökfilm med George C. Scott. Långsam film, även den i total avsaknad av våld och blod, men otäck som bara den i de scener då det räknas.

- Poltergeist. All are welcome.... Lysande skräckis som utspelas i amerikansk förort. Bra karaktärer, skådespelare, story och effekter.

- The Ring. Här gäller det berättelsen i sig. Rädd för asiater? Se den japanska originalet (biovarianten då, teveserien är inte bra). Stämningsfull och långsam och världens läbbigaste asianchick i Saddako. Är du mer för BU! effekter... se den amerikanska. Jag personligen är svag för den amerikanska varianten som inte är lika introvert som den asiatiska. Men som sagt, beroende på humör kan man välja där. Mer asiatiska spökfilmer: Ju-On, Shutter, Dark Waters, Tale of two sisters och The Eye.

- The Abandoned. Spansk regissör, amerikanska skådespelare och inspelad i Ryssland. Låter som en soppa, men Nacho Cerdas The Abandoned är en riktigt ruskig historia. Underbar scenografi och karaktärer som faktiskt förstår snabbt vad det är för scenario de hamnat i.

-Ghost Story. Spökhistoria och drama som utspelas i ett vinterkallt USA. Gamla rävar som Fred Astaire och Douglas Fairbanks jr spelar medlemmar i Musselsoppans vänner som inte bara träffas för att berätta spökhistorier för varandra, de har även en mörk hemlighet tillsammans som på ålders höst börjar komma ifatt dem. Bygger på boken av Peter Straub.

-The Entity. Vuxen variant av Poltergeist. Obehaglig och rå i tonen. Barbara Hershey är bra i huvudrollen som kvinnan som får en ande efter sig. En ande som inte bara är arg, bitter och våldsam, utan som även förgriper sig på sitt offer. Bygger på en sann händelse enligt filmen, men antagligen är händelserna i filmen förstorade en sisådär 1000 ggr. Hur som helst en bra spökfilm.

-Wind chill. Två ungdomar fastnar med bilen på en vinterväg när de är på väg hem på jullov. Något har hänt på den vägsträckan de sitter fast på och det försöker få kontakt med dem. Välspelad liten pärla.

Det finns mer bra spökfilmer, men det är dessa jag kommer på i skrivande stund. Intresserad av spöken i det stora hela? Sci-Fi channel visar en serie som heter Ghost Hunters som gått i 4 säsonger nu. Handlar om spökjägare som jobbar lite annorlunda. De försöker bevisa att det INTE finns spöken eller andar på de ställen de besöker. Med hjälp av videokameror, bandspelare, kameror och olika mätare gör de allt de kan för att motbevisa närvaron av skepnader från andra sidan. Vilket innebär att mycket som människor anmält går att förklara på enkla sätt, men de procent som det inte finns någon förklaring på, som t.ex. inspelade röster som inte hördes när de var på plats, saker som rör sig mystiskt eller gestalter som syns bör vara något. Vissa avsnitt händer det inte något i, eller rätt många faktiskt, men de avsnitt som det de facto händer saker, ja då är det riktigt spännande och intressant. Kanske ska nämna att det är en reality serie. Spinoff serien Ghost Hunters

Sen rekommenderar jag att lyssna på min husguds King Diamonds underbara musikaliska spökberättelser Abigail, Abigail 2 och Them. Rysligt (hehe) bra skivor som man ska passa på och läsa texterna till samtidigt.

Blir allt för läskigt för dig får du ta och rabbla Alfons Åbergs mantra ”Försvinn fula spöke för du finns inte”

Spanien

... där vill jag bo. Inte året runt, men när snön ligger vit på taken, vill jag vara i Spanien och bada naken. Tänk vad skönt att få det bästa av Sverige på våren och sommaren för att på höstkanten på i ett litet fint hus i Spanien (jag vet, arbetslös och inga pengar låter drömmen ligga på is, men drömma lite ska man väl?). Jag skulle vara en gladare människa då tror jag, maximera solintaget så att säga. Äta lite god mat, spela lite boule kanske, dricka kall öl och filosofera över livet. Inga fel. Dessutom gör de rackarns bra film i Spanien nu (ånukomdenja, filmnörden kan inte låta bli att blanda in film överallt). Hur den "vanliga" filmen ser ut bör jag knipa igen över, men jag har märkt en tydlig ökning av väldans bra skräckfilmer därifrån. Den fillipinsk/amerikanska producenten Brian Yuzna drog till Spanien för några år sedan och staratade upp Fantastic Film Factory (har jag för mig att det heter). En hel del bra filmer har kommit från bolaget som: The Nun, Beneath still waters, Dagon och Romasanta för att nämna några. Den sista filmen hade Paco Plaza som regissör som även gjort den fina (?) Christmas story och självklart REC. REC är en febrig och intensiv film som kräver sin tittare. Kommer i amerikansk nyinspelning som Quarantine snart.

BU!

Andra spanska pärlor är Eskalofrío (shiver), Backwoods och Aparecidos. Äntligen kan kanske spanien bli kända inom skräckfilmsgenren för annat än Ossorios Blind dead filmer och Jesus Francos evinerliga zoomande in och ut från diverse kroppsöppningar!

ja, jag inser likheten med REC postern, men filmerna är mycket olika i formen. Sådetså!

Människans gryning... full av monster, bystiga tjejer och sämsskinnsbeklädda hjältar

Italienarna kunde inte bara svetsa och göra fräsiga punkkläder i en dystotopisk framtid. Perukmakarna Corridori & co fick fullt upp och mången pälsdjur fick ställa upp med sina skinn när John Milus fantastiska Conan the Barbarian blev en megasuccé 1981. Ännu en lukrativ genre för italienarna att ta sig an, och när de gör det gör de det med besked. 

Med makalöst snygga omslag till filmerna (ofta signerade E. Sciotti) lockade de med muskulösa hjältar, otäcka monster och skamligt lättklädda kvinnor. I likhet med postapokalysfilmer behövs det inte så mycket till miljöer. Lite skog, några gamla kulisser från de otaliga peplumfilmer som skapades på 1960-talet och några provisoriska träkojor/hyddor så hade de allt de behövde. Även om jag personligen är ganska nöjd med ett innehåll som är lika tunt som den mintkakan Mr. Kreosot äter i Meningen med Livet, så skulle lite mer variation från manusförfattarna inte skada. Checklista för sandalfilmer:

-By blir attackerad, check!

-Pojke överlever massakern, check!

-Pojke växer upp och blir stark, check!

-Hämnd på hjärnan bakom massakern, check!  

-Lite magi, check!

-Ett par monster, check!

Ni som sett Conan känner igen varenda liten pyttedetalj där, och det blev formulär 1A för denna genre. Dålig fantasi, kassa peruker och papier-machie kulisser kunde dock inte stoppa oss fanatiker från att se filmerna. 

För er eventuella filmsnobbar som läser detta! Bra film betyder inte att den måste vara välkonstruerad, välskriven, välspelad, välgjord, politisk korrekt, vara gjord av någon hypad kulturregissör (alternativt Woody Allen, Ingmar Bergman, Sergeij Eisenstein), att den ses av 12 personer på någon obskyr festival eller att DN´s kulturkritiker säger att den är bra. Bra film är helt enkelt en film som du, personligen, på eget bevåg, myser lite extra när du ser, blir lite glad av, och gärna kanske ser om och om igen. Vad någon annan tycker är totalt ointressant. Det DU känner och tycker är det viktiga. Gillar du inte filmen, innebär det inte att alla tycker illa om den. Bevara oss från smakkritiker och viktigpettrar!

Så, tillbaka till svärdssvingande anabolaknuttar!  Svärdsgenren var lika långlivad som cannibalfilmerna i Italien, det vill säga under några intensiva år producerades massor med film, för att senare långsamt dö ut. Men då film är det närmaste tidsmaskin vi människor någonsin kan komma (tänk lite på det, vi tar film som så självklart ibland. Människor som varit döda i ett sekel kan vi fortfarande se hur de såg ut när de levde och hur de rörde sig. Det är rätt fantastiskt faktiskt! ) 

Liten introduktionslista för svärd & sandalfilmer:

-Sword of the barbarians - underbar och totalkorkad Conankopia med Peter McCoy.

- Ator filmerna - Med höftskynket från Bo Dereks Tarzan, begav sig Michael O´keeffe till Italien och svingade svärdet högt och låt. Underhållande av genrehopparen Joe D´Amato.

- The barbarians - "barntillåten" Conankomedi med muskeltvillingarna Peter och David Paul. Skämtsam, rätt snygg att se på och regisserad av Ruggero Deodato! Missa inte cameo av George Eastman!

- Thorne of Fire - Peter McCoy ser om möjligt ÄNNU mer korkad ut i denna superduperbilliga film. Filmen är dock underhållande. 

- Ironmaster  - En ohelig allians av Conan och Kampen om Elden. Rätt välgjord i sin enkelhet, och har ju faktiskt George Eastman i huvudrollen!

- Conquest - Fulcis inlägg i denna genre! Spinkig hjälte följer nun-chucks svingande mentor. Underhållande, och snodde också en hel del ideér från Kampen om elden.

- Thor the conqurer - Inte så bra, men skitsnyggt omslag!

- Hundra - Kvinnlig Conankopia med Lauren Landon. Inte dum alls. (Spansk film... jag vet) 

Så åk till macken, köp lite sämsskinn, beställ ett replikasvärd från Hobbex och låt bli att klippa håret ett par veckor så är du redo att ta dig an dessa filmer på bästa sätt! Mattips: revbenspjäll eller grillad kyckling.

   

Hur jag slutade oroa mig om bomben och istället älska dess efterdyningar i Italiensk filmindustri!

Livet efter katastrofen!

Vinden viner kring huset och en lätt postapokalyptisk grå färg på himlen. Det är som gjort att rota fram någon gammal italiensk film som utspelas efter det tredje världskriget. Tack vare George Millers trilogi om den f.d polismannen Max (mer känd som Mad Max) tog det inte länge innan de italienska filmskaparna tog tag i närmaste svets och fixade till några "futuristiska" bilar, köpte massor med hockeyskydd och drog med sig hela b-skalan av italienska skådespelare till någon lokal sandgrop och drog igång inspelning efter inspelning. Manus=mindre viktigt.

Checklistan såg mer ut som;

-Ett gäng bizzara bilar/motorcyklar, check!

-Tuppkammar på skurkarna, check!

-Massa läderkläder, med minst en ärm avklippt på jackan, check!

-Minimum två biljakter, check!

-Modifierade leksaksvapen, check!

-Text/berättarröst i början som förklarar att allt gick åt helvete, check!

That´s it! Någon historia behövs inte egentligen. Allt blir självgående, som en höna med avhugget huvud ungefär. Det verkar vara i full vigör och tänkande, men är stendöd och hjärnlös. Därmed inte sagt att filmerna inte är underhållande för det är de. Väldigt underhållande. Även om det gick 13 filmer per dussin, så hade de alla en charm som var svår att fjärma sig från. Ungefär som man ser på ett barns första huvudfoting. Man måste själv lägga in lite fantasi för att få bilderna att fungera, men gör man det ligger det inte långt efter Leornardo Da Vinci! Sen har det ju gjorts en hel drös filmer med hög budget, de flesta har väl sett Kevin Costners magplask Waterworld, som egentligen är Mad Max 2 på vatten. Jag tycker iofs om filmen. Men så är jag rätt dum i huvudet också. Filmtips för den som är nyfiken, eller som bara vill återuppleva det glada 80-talet(koncentrerar mig på de italienska filmerna här):

The new barbarians - Galen, blodig och har homosexuella skurkar! Och George Eastman.

Atlantis hämnare - Inte riktigt post-apokalyps, men vad tusan, jag dömer ingen. Har alla övriga komponenter.

2019-After the fall of New York - Mad Max möter Snake Plissken. Och George Eastman

The Bronx Warriors - Inte heller "ren" post-apokalys. Men har Vic Morrow, Mark Gregory... och George Eastman

Death Warriors - snyggt videoomslag iaf

Endgame - Laura Gemser och Al Cliver slåss för sina liv i en öde framtid. Med George Eastman glömde jag nästan!

2020-texas galdiators - Al Cliver fortsätter att slåss

S.H.E - nyinspelning av klassikern, men denna gång med Sandahl Bergman. Mycket underhållande

Rats-nights of terros - läderknuttar blir överlistade av råttor. I framtiden!

Hands of steel - Starka nypor med robothänder. Och George Eastman!

Sen måste jag rekommendera alla som gillar denna sub-genre att se Doomsday av Neil Marshall! Nyproducerad post-apokalys från England komplett med ALLA komponenter, och alla måsten icheckade! En mustig blandning av Flykten från New York, Md Max filmerna och 28 dagar senare. Våldsam, blodig och gjord med mycket kärlek till en genre som kräver lite upprättelse! Ska det gå åt helvete kan det göra det med lite stil i alla fall!

sex lögner om videovåld

Greetings! Fick bara ett anfall av att döda några myter om min favoritgenre inom filmen, skräck. Håller du med? Har jag fel? Borde jag spärras in? Borde jag röstas in i Svenska akademin?

1. Man blir våldsam av att se våldsam film. Vanligaste idiotresonemanget. En vanlig sund och frisk människa blir inte våldsam av att se våldsskildringar på film. Sen är det mycket möjligt att våldutövande människor ser på våldsam film de också, men deras beteende hade med största sannolikhet sett likadant ut utan rörliga våldskildringar. Sen är det ju lätt att ta bort sitt eget personliga ansvar genom att försöka inbilla omgivningen att "media made me do it!"

2. Skräckfilmer är kvinnoförnedrande! Så tusan heller! Även om mycket av våldet i filmerna i filmerna är riktade mot kvinnor, så är det ju männen som utför handlingarna som framställs som monster! Istället ska man ju se det som att filmerna tar kvinnornas parti då man ska känna för dem och identifiera sig med dem. Icke att förglömma att inom slashergenren är det dessutom ofta kvinnorna i filmerna som tar kål på mördaren! Go girl!

3. Skräckfilmer är billigt skräp. Ja tjena! För det är ju ingen annan genre som drabbas av dåliga filmer? Då jag sett säkert ett tusental skräckfilmer kan jag dock inflika att inom skräckgenren har jag sett ett hantverk och yrkesstolthet som saknar motstycke inom filmvärlden. Trots alla moraliska bespottningar fortsätter proffs och amatörer att forsätta göra film. Go for it!

4. Argumentet: "Jag förstår inte varför du tittar på det, det är ju bara våld och blod?" Jag tänker inte tvinga dig heller. Men försök inte att lägga över dina värderingar på mig! Att se film är och SKA vara ett fritt val. Jag har svårt för viss sorts film. Men jag har förståelse och respekt för dem som vill se dem. Det skadar ju inte mig. Fram för kulturell mångfald och stoppa enfalden!

5. Barn ser på dem! Då är det något fel. Sverige, i likhet med många länder har åldersgränser på film. Om någon under, låt säga 15 ser Exorcisten, är det antagligen;

a) Förälder som inte bryr sig.
b) Barn som ser det utan en vuxens insyn.
c) Grupptryck.

Mycket film i allmänhet och skräck i synnerhet är inte producerade för barn. De ska inte se det förens de är mogna för innehållet. Idag finns det många otäcka filmer som ÄR producerade för barn, Harry Potter-filmerna är ju inte direkt någon putslustig serie filmer. Även om barnen tror att de klarar av att se TCM-filmerna (en direkt koll här om du är vuxen nog att ens läsa denna text) så kan de inte har mer fel. Viss film ska man helt enkelt vänta med. Jag personligen lät mig inte dras in i grupptrycket när mina skolkamrater såg Video Invest filmer i början på 80-talet. Jag ville inte, kände mig inte färdig för det. När jag sedan var närmare 15 år hyrde jag Exorsisten och sen dess är jag fast. Skräckfilm har, för mig, alltid varit MITT val på mina villkor.

6. De dödar folk på riktigt!!! Nej, nej och åter nej. Det FINNS ingen kommersiell film där skådespelarna dödas inom filmens handling, en så kallad Snuff-film. Det är en myt som är svår att få människor att begripa. Visst finns det alldeles för många exempel på filmade olyckor, avrättningar och liknande, men det finns inte en enda skräckfilm där någon person blivit mördad på riktigt i. Så... om du vet "någon som kände någon som hade en lägenhet brevid den där killen som säger att han sett en skräckfilm där de dödade folk på riktigt", så kan du vara 100% säker på att det är nonsens.

Som med all kulturyttring är skräckfilmsgenren på intet sätt homogen. den spretar åt alla håll och allt från nollbudgetfilmer till multimiljonfilmer produceras hela tiden. Det kan vara allt från realistiska skildringar till det omöjliga och fantastiska! I bästa fall får de oss som tittar på dem att rysa lite, tänka lite och känna att tänk vad skönt att det inte finns några monster på riktigt! För det gör det väl inte?

För att ni ska inte ska känna att jag bara skriver om skräck vil jag passa på och lägga in den snygga teaserporstern för Red Sonja som kommer på en biograf nära dig nästa år. Visst känns det som man vill se den redan nu?

Klicka på bilden så ser du en stor fina variant!

Zombies, zombies, zombies!

Simon Pegg, som definitivt är en av englands roligaste komiker har en soft spot för zombies. Precis som jag har. I den lysande serien Spaced fanns subtila hyllningar till zombies som att spela Redident evil bl.a. Dessutom, icke att förglömma så skapade han och Edgar Wright den lysande zombiekomedin Shaun of the dead för några år sedan. Zombies + komedi är ju ett koncept som inte fungerar egentligen (Return of the living dead 2 någon?) fast Shaun of the dead är gjord med så mycket hjärna (brains!) och kärlek så det är omöjligt att värja sig.

Pegg har skrivit en artikel i The Guardian om den nya vågen zombiefilmer och ett av de största problemen med vad han kallar zombies 2.0, nämligen att de springer. Är det möjligt att zombies kan springa? Jag har inget större problem med det, fast han har många goda poänger i det han skriver. Läs själv och kommentera gärna. En liten öppen fråga kanske? Springande zombies; Bra eller anus?

http://www.guardian.co.uk/media/2008/nov/04/television-simon-pegg-dead-set

Alan Yates

Alan Yates var en av karaktärerna i "filmen i filmen" i Ruggero Deodatos mästerliga Cannibal Holocaust från 1979. En film som jag har beundrat och förfasat mig över sedan den gången jag bevittnade den första gången i pojkrummet någongång för en 22 år sedan. En kompromisslös och brutal berättelse om hänsynslösa dokumentärfilmare som inte skyr några medel för att skapa en "bra" historia, och som inte drar sig för att skapa situationer som innebär att deras objekt sätts i direkt livsfara. Självklart slår det till slut tillbaka mot dem själva. En film som är kritisk mot hela den mondofilmsgenre som skapades i italien i början av 1960-talet.

Carl Gabriel Yorke som Alan Yates

Sylvester Stallones son, Sage Stallone håller på med lite filmprojekt, och intervjufilmen "Alan Yates" från 2005 är en intressant intervju med Carl Gabriel Yorke som spelade Yates. Det visar sig att förutom att han var en ung amitiös skådespelare så hade han förvånansvärt mycket att opponera sig emot under produktionen. Visserligen fick han rollen mycket för att han hade rätt skostorlek!? Den ursprungliga skådespelaren hade dragit sig ut, men då kläder redan var inköpta så var de tvugna att se till att ersättare hade samma storlek. Italienare... Sen fick han inte heller reda på VAD för sorts film han skulle vara med i, eller ens något manus.

Han skeppades till amazonas och när han började närma sig inspelningsplatsen via en kanot och ett ben flöt förbi i vattnet, började han fundera på vad han höll på med! Nu visade det sig dock att benet bara var ett låtsasben, men de olika våldutövningarna mot riktiga djur i filmen och den totala bristen på kontroll under inspelningen istort skapade stora inre konflikter i den unga skådespelaren. Och just det.. inte ens på plats i djugeln fick han något eget manus, utan fick låna av de andra.En film väl värd att kolla upp om man har kannibalfilmer som intresse!

Om du vill läsa mer om dessa sort filmer har jag en gammal sida som tar upp detta. Märk dock väl (speciellt Movielover) att det är en 15 års gräns på denna sida! http://www.mondomadness.2hell.com/

Kanske lite om film för en gångs skull?

Det är ju inte bara så att jag kan skriva nonsensinlägg här, även om jag är rätt bra på det. Fast jag har blivit en gammal gnällig gubbe (fyller 36 snart!) är jag medveten om att jag har producerat en del rätt ok grejer om film genom åren. Jag fattar noll av webbdesign, och var det inte för förinställda mallar här så skulle denna blogg inte finnas. Det var dock i ett försök att försöka sig på webbdesign som jag för ett tag sen tog tag i mina gamla texter om mondofilm. Inte fan blev det som jag ville, men tillslut fanns de där, igen, på nätet. Igen?, tänker du. Ja så här var det…

För många år sedan så ingick jag i ett serietidningskollektiv kallat Rare Zombie. Vi gjorde serietidningar, ett par skitdåliga filmer, brädspel, en ljudkassett och en tidning om skräckfilm, helt på engelska, kallad Violent Vision. Ja, dessa ambitioner. Tidningen släpptes i tre nummer och fick hyfsat mottagande, och Björn Schagerström fixade sedermera en webbsida. Den användes ett tag till han glömde betala webbavgiften och allt försvann. Suck.

Jag sparade alla texter i datorn och där har de legat i några år nu och tagit upp plats. Alla filmrecensioner jag gjorde och andra artiklar (bl. a om Lamberto Bava, om kvinnlig sexualitet i skräckfilm och intervju med Lloyd Kaufman) har jag låtit vara. De texter jag beslöt att publicera på nätet handlar om sensationsfilm, även kallad mondofilm. Dessa texter summerar lite av min tid av filmvetenskapliga studier och ungdomlig hybris. I mina filmvetenskapliga studier intresserade jag mig för dokumentärfilm i allmänhet och mondofilmer i synnerhet. Det bara blev så, kanske var det på grund av att mondofilmens fans och skräckfilmens fans ofta är de samma. Gå gärna in och läs på sidan, http://www.mondomadness.2hell.com/ och läs om dessa filmer som många talar om men få har sett. I dare you!

Fan! då är det kört!

Första inlägget i min alldeles egna blogg! Enda bloggen jag har läst är min kompis www.milbot.nu/blogg/ blogg. Ok, jag erkänner att jag var och tittade på Thomas Gabriel Warriors blogg när jag läste att Celtic Frost nya skiva var på g. Känner mig hur som helst som en blogg-oskuld. Trevligt att ha den känslan igen.

Inte för att jag håller med Jan Gillou (Gilloue, Gillåå, Gijjouuuu?) om att alla bloggar är skit, vilket han definitivt skulle anse om denna text. Många bloggar som finns är säkert av karaktären "when you read this, you´ve already read it!" och är lika intressant som att se färg (russin, tegelplattor, oljemålningar, spyfläckar) torka. Jag ska försöka krydda texterna med lite sex o omotiverad våld ibland, allt för dig läsare. Tro inte på allt du läser här ävem om det mesta kan vara sant.