Filmåret 2015

Då är det snart slut på 2015 och det är dags för Antichrister att än en gång summera ihop filmåret som varit. Det har varit ett filmår som, även om det bjudit på några riktiga bra filmer, varit rätt så förutsägbart och ointressant. Personligen har jag haft annat att koncentrera mig på under 2015 än att se på en massa film. En del av det har varit jobbigt (som att ta bort blindtarmen i onödan) men det mesta har varit positivt (att träffa kärleken).

Filmmarknaden har på senare år tagit en vändning och mycket av det nyskapande och intressanta produceras idag för det lilla formatet, det vill säga för teve. Därmed inte sagt att det inte görs bra långfilmer för biografer eller direkt för teve som Netflix eller HBO. Listan är långt från komplett utan jag har skrivit ner om de filmer som jag bäst kommer ihåg från året. Jag inser även att göra en sådan här lista INNAN nya Star Wars filmen släpps torde vara ett redaktionellt självmord. Living on the edge!

Crimson Peak

Guillermo Del Toro fortsätter att skapa film efter den något misslyckade Pacific Rim och den sjukt katastrofala teveserien The Strain. Del Toro har sedan debuten med Cronos skapat några av filmhistoriens vackraste världar i filmer som Hellboy filmerna, Pans Labyrint, Devil´s backbone och Blade 2. Del Toro är en av de få filmskapare som inte bara gör högbudgetfilmer utan som fortfarande gör film i sin egen distinkta stil och känsla.

Del Toros senaste verk Crimson Peak är en romantisk skräckfilm vars tema och berättelse går tillbaka till de gamla gotiska skräckromanerna och som även flörtar med det brittiska produktionsbolaget Hammers skräckfilmer från 1950-60-talet. Den unga amerikanskan Edith Cushing finner kärleken i den unga engelska entrepenören Thomas Sharpe då han uppsöker hennes far för att finansiera en uppfinning som ska underlätta utvinningen av en speciell sorts lera som finns på hans familjs mark i England. Efter det att Ediths pappa dör under mystiska förhållanden flyttar Edith med Thomas till hans hem Allerdale Hall i England, där även hans syster Lucille bor. Edith har sedan barnsben blivit varnad av sin mammas ande om att hon ska undvika Crimson Peak och väl på plats i Allerdale Hall visar det sig att det är inte bara huset som bär på mörka hemligheter.

Skådespelartrion Mia Wasikowska, Tom Hiddelston och Jessica Chastain håller filmen på topp och Del Toros regi och öga för scenografi, vacker ljussättning och välgjorda special effekter gör att Crimson Peak är en av 2015 år bästa spökfilmer.  Crimson Peak  får 3.5 hämndsökande spöken av 5 i betyg.

Green inferno

Eli Roth tycks ha en uppsjö av negativa kritiker idag, varav de flesta verkar tycka att enda anledningen att han får göra film är hans kopplingar till Quentin Tarantino. I beg to differ. Cabin fever och Hostel 1 och 2 är bra filmer som inte alls förtjänar all (internet) negativitet som de får i mitt tycke. Roths senaste alster (som legat på hyllan ett par år) är Green inferno, en hyllning till de italienska kannibalfilmerna som Deodato, Lenzi och D´Amato skapade på 1970-talet (för att undvika att detta blir 2015 år längsta inlägg lovar jag att inte börja skriva om italienska kannibalfilmer).

I Green inferno tar sig ett gäng miljöaktivister ner till Amazonas för att stoppa skövlingen av regnskogen genom att livesända en aktion mot ett storföretag och på så vis skapa opinion. Men innan du hinner stava till La regina dei cannibali så störtar aktivisternas  flygplan mitt ute i djungeln. De överlevande från kraschen finner sig snart tillfångatagna ( i klorna?, i tänderna?) av en infördingsstam som definitivt inte har qourn eller grönsaker på menyn. För att citera Texas chainsaw massacre: Who will survive and what will be left of them!

Green inferno är en film med ett flertal brister bland annat en allt för långsam inledning, men Roth backar inte en tum på att göra en hardcore kannibalfilm när väl filmen anländer i infödingarnas by.  Roth sparar inte på fejkblodet när han visar avrättningar, lemlästningar eller hur kropparna tillreds för att sedan inmundigas av den stora stammen. Filmen har alla ingredienser som behövs för att koka ihop en lyckad kannibalfilm dock faller den på att den är lite för snyggt gjord. Den upplevs inte alls lika dokumentär, skabbig eller ”autentisk” som de gamla klassikerna på grund av detta.

Om Quentin Tarantino är amerikanskt genrefilms Dario Argento kan jag hålla med om att Eli Roth är amerikanskt genrefilms Lamberto Bava. Det spelar dock ingen roll för Roth har sitt hjärta på rätt ställe (alltså i munnen tillsammans med salt och svartpeppar) och om alla filmskapare skulle ställas mot Tarantino skulle det inte finnas många intressanta filmskapare aktiva idag. Green inferno får 3 enrisrökta torsos av 5 i betyg.

John Wick

John Wick  är en oväntat skön spikrak actiondängare med Kenau Reevs som den ”förtidspensionerade” ökända torpeden John Wick. Efter att ha förlorat sin fru försöker Wick att leva ett normalt liv tillsammans med sin hundvalp (vänta lite, det är ingen dramafilm). Saker och ting sätts på prov när den unga tuppiga ryska maffiosen Iosef får för sig att det kan vara en bra idé att stjäla Wicks pärla till bil. Inte blir det bättre när Iosefs hantlangare sedan tar kol på Wicks hundvalp. Wick tar omedelbart tillbaka sina pensionsplaner och går ”all in” in att utrota maffiaklanen.

Kenau Reeves spelar rollen som John Wick perfekt och tonen i filmen är klockren. John Wick är regisserad av Chad Stahelski och David Leitch vilka båda tidigare jobbade med Reeves i Matrix filmerna. John Wick följer det gamla hämnartemat till punkt och pricka och den är skönt linjär utan en massa extra lulllull och utfyllnad. Våldet är rätt extremt (YAY!) och filmen innehåller ett flertal mycket snyggt koreograferade slagsmål och shoot outs. John Wick är så bra att jag till och med tycker att Mikael Nykvist är rätt bra som Iosefs maffiabosspappa och det vill inte säga lite. John Wick får 4 John Woo av 5 i betyg.

Jurassic World 

I Jurassic World är Hammonds temapark äntligen i gång med livs levande dinosaurer som turistattraktioner och miljonerna rullar in till ägarnas förnöjelse. Man tycker ju dock att de ansvariga borde kanske lärt sig ett och annat från de tidigare händelserna på Isla Nubar men icke! Trots supertight bevakning kommer en stor, genmodifierad, jättehungrig (och rätt så vresig) dinosaurie kommer lös, varpå vi som åskådare får se människor som springer omkring skrikandes med händerna över huvudet och dör.

 Tyvärr lider Jurassic World av allt för långa transportsträckor tidsmässigt mellan actionsekvenserna och för många ointressanta bihistorier. Det är nästan lite oförlåtligt i en film av denna kaliber. Vilket är synd, för så snart filmen inte följer med två osnyta barn (en subplot som BORDE blivit dinomat) så fungerar filmen desto bättre. Skådespelarmässigt är det Chris Pratt och Vincent D ´Onofrio som är den stora behållningen i en film där de riktiga stjärnorna i filmen är dinosaurierna (eller med andra ord special effekterna). Det som Jurassic World imponerar med är bra actionsekvenser som är tight koregraferade och dramaturgiskt väl uppbyggda. Visserligen kunde Jurassic World varit mycket sämre och transportsträckorna till trots så får man som åskådare det som man förväntar sig av filmen. Tyvärr finns det få spår av  den magi, värme och förundran som Spielberg skapade i den första filmen för 22 år sen. Om Spielbergs film var som att gå runt på ett zoo så är den senaste filmen mer en åkattraktion med fasta spår där ingen avvikelse är tillåten. Det vill säga såvida det inte gäller genetiskt DND-avikande dinosaurier. Jurassic World får 3 T-rexar av 5 i betyg.

Mission Impossible: Rouge nation

I den femte filmen i serien om Ethan Hunt och hans outtröttliga arbete i Impossible Mission Force (IMF) med att stoppa det moderna samhällets undergång visas inga tecken på att det håller på att bli en urvattnad francise. Tvärtom,  sedan J.J Abrams rebootade serien i del 3 har filmerna faktiskt bara blivit bättre och bättre. Något av ett unikum i filmhistorien.

I Mission Impossible: Rouge nation läggs IMF ner på grund av att deras arbetsmetoder är, milt sagt,  tvivelaktiga och den skadegörelse de lämnar efter sig är inte längre ekonomiskt försvarbar. Hunt och hans kollegor tvingas att gå under jorden för att lösa ännu en kris då ”Syndikatet” inte tänker sluta med att ställa till kaos och oreda i världen bara för att IMF inte lägre är aktivt. Som brukligt i en spionfilm lurar det dubbelspel och konspirationer bakom varenda hörn och som åskådare gäller det att hänga med i svängarna. Men det är främst i actionsekvenserna som man hänga med OCH hålla i sig ordentligt. Vore det inte för Mad Max: Fury Road skulle denna filmen vara 2015 års bästa actionfilm med sina galna bil- och motorcykeljakter. Icke att förglömma Tom Cruises otroliga stunt hängades på sidan av ett flygplan, ett stunt som han gjorde på riktigt. Fem gånger. Jisses. Tom Cruise är uppbackad av duktiga  skådespelare som Simon Pegg, William Baldwin, Jeremey Jenner, Ving Ryhmes och Sean Harris vilket gör att det är inte bara acionsekvenserna som gör filmen sevärd. Tydligen ska regissören  Christopher McQuarrie återvända till nästa film och jag har inga invändningar mot det alls. Mission Impossible: Rouge nation får 4 blindgalna scientologer av 5 i betyg.

What we do in the shadows

Fantastiskt rolig mockymentry om ett gäng vampyrer i skiftande åldrar som bor tillsammans i ett stort hus. Vi får möta allt från den urgamla Nosferatuliknande Pjotr (8000 år gammal!) till den draculalikande Vladislav (the Poker) vidare till den romatiskt lagda Viago och den mer enkla Deacon. Det visar sig i What we do in the shadows att livet som vampyr inte alltid är helt enkelt. Det moderna samhället ändrar sina spelregler och sociala koder något som vampyrer kan ha svårt att anpassa sig till. Hur ska de till exempel kunna klä sig snyggt när de inte kan se sig själv i spegeln? Hur ska de kunna gå och dricka öl och dansa på uteställen om de inte blir inbjudna först?

Det är en rolig, rörande och engagerande film som Jermaine Clement och Taika Waititi skrivit och regisserat. What we do in the shadows skulle lätt kunna se hur detta skulle kunna omvandlas till en teveserie. Förutom att mockymentarystilen passar som handen i handsken leker Clement och Waititi med vampyrmyterna ett ett både respektlöst och samtidigt kärleksfullt sätt. What we do in the shadows är fylld av roliga scener som ”why don´t you eat some bisguetti”, vampyrernas ständiga strider med de lokala varulvarna (vilka gör allt för att vara artiga och inte svära, de är ju trots allt inga ”swearwolves”)  till hur man som vampyr måste se till så att blodet inte stänker överallt när de ska dricka blod från människor. Sen att det är TONVIS med hänvisningar till filmhistoriens alla vampyrfilmer är inget minus, men samtidigt är det inte ett krav att åskådaren ska ha koll på alla dessa. Vi får hålla hörntänderna på att spin offen What we do in the moonlight om varulvarna blir av! What we do in the shadows får 4 vitlökar av 5 i betyg.

Bästa filmen 2015!

Mad Max : Fury Road

När Antichrister var en liten demon i pojkhemmet kring 1981 var väggarna tapetserade med bilder från främst tre filmer; Conan Barbaren, Jakten på den försvunna skatten och The Road Warrior. George Millers postapokalyptiska epos om Mad Max slog an en ton i Antichristers lilla mörka hjärta som aldrig har klingat av helt och hållet.

Det har nu gått cirka trettio år sedan Miller sist gjorde en film om den före detta polisen Max Rockatansky. Max som efter att hans familj blir brutalt mördade av ett motorcykelgäng blir till enstöringen Mad Max som i sin svarta V8 åker omkring i ett öde ökenlandskap etfer det tredje världskriget.  Mad Max får kämpa hårt för sin dagliga överlevnad och för möjligheten att få tag i en gnutta bensin för att kunna fortsätta sin eviga resa mot ingenting. Då och då blir Max indragen i konflikter mellan olika grupper och hans lojalitet gentemot sig själv eller mot de svaga och hjälplösa sätts på prov. Konflikterna löses alltid på dammiga ökenvägar där många fordon, och människoliv, demoleras i uppfinningsrika situationer. De tre första filmerna är moderna klassiker som alla ska se som har minsta lilla intresse i postapokalyptiska filmer. Ja, även den med Tina Turner.

Mad Max: Fury Road rivstartar med en biljakt och fortsätter sen i ren frenseri ända tills eftertexterna börjar rulla utan tecken på att bensintanken ska sina. Själva berättelsen är delikat lövtunn. Max blir tillfångatagen av klanledaren Immortal Joes soldater för att vara en levande blodbank till the war boys. Efter att den kvinnliga lastbilschauffören Furiosa lyckas frita Immortal Joes harem hamnar Mad Max än en gång i en biljakt genom ett ökenlandskap där alla trafikregler är satta ur spel.  Det intressanta med filmen är att Mad Max i delar av filmen nästan är en biroll till Furiosa. Furiosas mål är att fly till den del av öknen där hon växt upp, en blomstrade del där de ska skapa ett nytt och fritt liv. 

Mad Max: Fury road klockar lätt in som 2015 års bästa film. Det gör inget att det tagit lång tid för denna uppföljare att komma upp på biograferna och märkligt nog så gör det inget att Mel Gibson inte återvänder som en åldrad Mad Max heller. Tom Hardy som Mad max och Charlize Therion som Furiosa känns som självklara val av skådespelare och undertecknad var mycket glad att se Huges Keays-Byrne som Immortal Joe. Men det är först och främst filmens actionscener som gör filmen till årets höjdpunkt på bio. Valet att utföra huvuddelen av alla galna stunts på riktigt och med relativt lite digitala förbättringar sitter man som åskådare och gapar stundtals och undrar hur i tusan gjorde de det där? Actionsekvenserna i filmen är fantastiskt genomtänkta och entusiasmen som Miller och hans team av stuntmän visar upp på på vita duken är imponerande. Det är bara att hålla med karaktären Nux när han utbrister ”What a lovely day!”. Dessutom är Mad Max: Fury road en perfekt dejtingfilm vilket jag talar om utifrån egen erfarenhet ( i ärlighetens namn var Crimson Peak det med). Mad Max: Fury Road får 5 Immortal Joes av 5 i betyg.

Bubblare!

The Nightmare

Det visar sig att mardrömmar är inte bara något som de flesta av oss har upplevt när vi drömmer. Tydligen verkar det finnas stora likheter om VAD människor har mardrömmar om. The Nightmare är en intresseväckande och ögonbrynshöjande dokumentär som lyfter fram olika människors personliga mardrömmar vilka vid en närmare anblick har mer gemensamt än vad man först kan tro. The Nightmare får 4 spöken omkring sängen av 5 möjliga i betyg.

Spring

Spring är ett lågmält drama om en amerikansk turist som i  Italien möter sitt livs kärlek i form av en mystisk brunett. Mötet mellan den amerikanska mannen och  den europeiska kvinnan skildras med öppna sinnen och det är intressant hur filmskaparna påvisar amerikaners ofta bullriga och buffliga stil, genom att låta huvudrollskaraktären vara allt annat än det. Det är välskrivet, välspelat och väldigt vackert gjort och frågan om kärleken kan hålla trots kulturella skillnader och tentakler gör Spring till en väldigt intressant genreblandning av Lovecraft och kärleksdrama. Spring får 3,5 splattrande tentaklar av 5 i betyg.

Whiplash – Engagerande drama om drumslagare på en fin musikskola som får chansen att spela i skolans finaste jazzband. Men kommer han attt orka vara kvar efter att han blir utsatt för jazzbandets despotiska dirigent? Whiplash är ett enkelt och rakt drama med bra musik, är snyggt filmad och innehåller mycket bra skådespelarinsatser. Whiplash får 4 avspelade trumpinnar av 5 i betyg.

Grizzly – Skön naturfilm om en stor elak grizzly som har arbetat upp en smak för människokött. Bra skådisar i Billy Bob Thornton, Scott Glenn, Thomas Jane och James Mardsen håller denna film snäppet över liknande filmer. Grizzly får 3 avslitna armar av 5 i betyg.

It follows

It follows tar avstamp i en sorts ”you´re it!” berättelse där ungdomar via sex skickar vidare ett slags väsen som följer efter dem och det kan endast stoppas genom att de skickar det vidare. It follows har en enkel historia, men gör det mesta av den och fotot och musiken i filmen är mycket bra. Som flera andra lågbudgetfilmer hade den gjort sig själv en tjänst genom att vara betydligt kortare, men samtidigt finns det något sympatiskt i en film som vågar vara långsam. It follows får 3 väsen av 5 som kommer mot dig!

Wyrmwood road – Mad max möter Braindead typ. Skön aussie-road-postapokalypse-zombie film med mycket humor, hjärta och en massa hjärnsubstans. Zombies tar över världen efter ett mystiskt stjärnfall och personer med blodtyp A- visar sig vara immuna. Även fast filmen bara har ett fåtal skådespelare och att det mesta utspelas, bokstavligen, ute i bushen, är Wyrmwood road en rolig och blodig zombiefilm. En subplot borde kortas ner avsevärt, men då humöret är på topp så förlåter jag den.  Wyrmwood road får 3 skott i pannan av 5 i betyg.

A girl walks home alone at night

A girl walks home alone at night är en iransk vampyrfilm vilken upplevs som en hybrid mellan något som Jim Jarmuch och David Lynch skulle kunnat gjort på åttiotalet. A girl walks home alone at night är lite artyfarty med sitt svartvita foto, men det är något speciellt med filmen som gör att man rycks med i den. Tempot är långsamt och eftertänksamt. Filmen utspelas i en iransk stad där vi får följa ett par trasiga själar som finner varandra. Den ena har problem med sitt eget blod (sin pappa) och den andra har problem med andras blod (är en vampyr). A girl walks home alone at night är fängslande i sin enkelhet och charmig i sitt respektlösa förhållningsätt till vampyrer. A girl walks home alone at night får tre Agent Cooper av fem. 

WTF!

Furious 7

Jag kan inte säga att jag blev besviken på filmen då den är PRECIS så korkad som den ska vara. Furious 7 innehåller precis det den utlovar, men trots alla actionsekvenser i filmen, det snabba tempot i den  och att den är rätt kompetent gjord orkade jag inte ens se klart på filmen. Det är inte ett gott betyg. Ett blankslipat, punkterat däck i betyg.

Pixels

På pappret ser Pixels ut att vara en rolig och nördig film om hur rymdvarelser invaderar jorden i bästa pixliga åttiotalsstilen. Med cameos av klassiska spelikoner som Donkey Kong, Space Invaders och Pacman är det sekundvis lite småtrevligt, men Adam Sandler lyckas förstöra denna film totalt. Jag borde i och för sig anat oro när han var med, men jag trodde i min dumhet att birollskåderspelare som Peter Dinklage och Sean Bean skulle kunna kompensera upp Sandlers inkompetens. Inte ens om du blåser på kanten av denna film går att få den att spela ordentligt. Se Patric Jeans kortfilm från 2010 istället. En död pixel i betyg.

San Andreas

Jag får faktiskt skylla mig själv som såg denna film. Det var dock svårt att låta bli då jag gillar:

a) Katastroffilmer

b) The Rock

c) Maffiga specialeffekter

Så trots att special effekterna är fantastiskt välgjorda och att Paul Giamatti är med är filmen, går den inte att rädda. San Adreas är en katastrof i sig som inte vare sig engagerar eller skapar spänning. Filmen får 0.0001 på richterskalan och 10 i IQ.

Tusk- Skämt på en podcast av/med Kevin Smith  blir film om poddcastande semikändis som råkar i klorna på galen peson som vill skapa en man/valross som sällskap. Sjukt ojämn film med värdelös cameo av Johnny Depp som Clouseu? En smygpysande badboll i betyg.

Det var det. 2015 års lista. Håller du med? Har du annan åsikt? Läste du enda hit?

Ha en god jul och ett gott nytt år kära läsare!

  

Zoom back camera!

En liten artikel om Alejandro Jodorowsky från 2008

Är du trött på förutsägbara filmer som du efter två minuter redan listat ut slutet på? Känner du att du inte längre utmanas av de filmer du ser? Svaret är fyra stavelser: Jod-o-row-sky. En film av chilenaren Alejandro Jodorowsky utmanar dig som åskådare att dyka ner i ett hav av symboler för att sedan utmattad krypa upp på en strand som kryllar av dolda budskap och brännas av solens livsgivande strålar. Låter det märkligt? Det är inte alls lika märkligt som Jodorowskys liv och skapelser. Följande artikel är en kort exposé av mannen som skulle kunnas liknas vid filmens och psychomagins Frank Zappa; Alejandro Jodorowsky.

LE MAT / THE FOOL

Original energy. The indefinite. Freedom. Folly. Chaos. Man moving toward his own evolution. Nomad. Anarchy. Desire. Infinite dimension. Delirium. Aspiring to light and eternal life. Seeking the truth. Advancing toward developing all human possibilities. Prophet. Bears the essential. Visionary.

Vi är ju alla summan av vårat liv, och Alejandro Jodorowsky har i likhet med många haft en lång och krokig väg för att komma till den punkt han är på idag. Jodorowsky föddes 1929 i Chile. Fadern var rysk immigrant och modern var chilenare (men hade även hon ryskt påbrå). Uppväxten verkar ha varit mindre idyllisk och kroppskontakt och kärlek var något av en bristvara i hemmet. Temat med den kärlekslöse fadern är ett tema som återkommer i Jodorowskys filmer, inte minst i El Topo från 1970. Den fysiska kontakten mellan de två verkar ha varit så ovanlig så i en intervju med Jodorowsky nämner han det enda tillfälle hans far hade nära kontakt med honom. Det skulle ha inträffat då de fått punktering på sin bil under en semester och hans far bar då Alejandro på sina axlar.

Alejandro började tidigt utforska världen omkring sig tillsammans med sina kompisar, och detta blev ett komplement till den kalla atmosfären hemma. Under deras upptäcktsfärder fann han att världen inte är helt okomplicerad utan upptäckte sexualitet och närheten till döden. Två komponenter som följt honom genom livet, både privat och i hans verk.

LE BATELEUR / THE MAGICIAN

A beginning. Everything is possible. Taking one’s place. Man on the rise. Initiate. Work. Trickery. The art of convincing. Spontaneity. Egotism. Beginning the search for lost wisdom. Artist. Game. A will to create.

Själsligt blev han inte som sina föräldrar och debuterade som poesiförfattare i tonåren. På 1950-talet startade han upp en pantomimteater i Chile. Trots att han hade framgång med den beslöt han sig att ta steget över atlanten till frankrike 1953. Detta skulle visa sig vara en lyckträff. Han kom snart i kontakt med pantomimläraren Etienne Decroux som hade en pantomimlegend i varande hos sig, ingen mindre än Marcel Marceau. Tillsammans med Marceau skapade Jodorowsky några av Marceaus mest kända pantomimstycken som The Cage.

Nu tog teater och pantomim upp Jodorowskys värld och 1957 regisserade han sin första spelfilm La Cravate. La Cravate bygger på en pjäs av Thomas Mann och handlar om en värld då det är möjligt att i ett enkelt handgrepp byta huvuden. En ung man försöker få sitt hjärtas älskade att falla för honom och byter till det ena huvudet efter det andra för att behaga henne. Misslyckandet är totalt och inte blir det bättre av att affären som utför huvudtransplantationerna slagit igen och att hans originalhuvud försvunnit. Alla, inklusive Jodorowsky själv, trodde att La Cravate var försvunnen för evig, men 2006 dök filmen upp på en vind i Paris! Filmen finns inkluderad i Anchor Bays eminenta box The films of Alejandro Jodorowsky.

Åren flöt på och Alejandro kastade sig in i Panikrörelsen. Ett anarkistiskt teatersällskap som jobbade med improvisation och kaos som instrument. Inga föreställningar var den andra lik och här kom hans känsla för rörelse och surrealism till fullt utlopp. Inget var förbjudet och det oväntade förväntades.

Långfilmdebuten kom 1968 med Fando y Lis. Jodorowsky hade spelat teaterföreställningen, som skrevs av Fernando Arrabal, under ett par år och kände att den skulle kunna bli bra som film. Då han kunde materialet väl så spelade han in den utan något manus. Frågan är om det var bra eller anus? Fando y Lis är en filmupplevelse som många åskådare kan ha problem med att se från början till slut, och även jag som ser mig som ett fan av Jodorowsky hade vissa problem med att förstå filmen alls. Personligen är Jodorowsky fortfarande väldigt nöjd med den, trots att den är totalförbjuden i Mexico och att han nästan blev lynchad av en, milt sagt, väldigt upprörd publik på Acapulcos filmfestival 1968. Eller så är det tack vare den kontroversen och den uppmärksamheten som gör att Jodorowsky har ett så gott minne av den.

L’EMPEREUR / THE EMPEROR
Stability. Domineering father. Power. Basis for all constructions. Material energy. Support. Influential man. Power over the material world. Spouse. Sexual potency. Head of the family. Patriarchy. Soothing force.

Två ord skrivs när man pratar om Jodorowskys första framgångar som regissör: 1. El 2. Topo, vilekt då bli El Topo. Detta är en västerfilm (även om Jodorowsky väljer att kalla den en ”eastern”, då den innehåller mycket österländsk filosofi) som tar med åskådaren på en resa genom ökenlandskap, blodiga shot-outs och djupa filosofiska tankegångar, krig liv och död. I Mexiko blev Jodorowsky utskrattad för sin galna vision att visa den utanför Mexicos gränser där filmen spelades in. Men han frångick belackarnas klagosång och tog sig till USA och försökte sälja den till de stora filmbolagen. Trots att de visade intresse för den originella filmen, visste inga hur de skulle kunna marknadsföra filmen. Med hjälp av två personer, producenten Allan Douglas och biografägaren Ben Barenholtz skedde ett smärre mirakel. El Topo blev startskottet för det numera välkända fenomenet ”midnight movies”. I Barenholtz biograf Elgin som utgångspunkt började en ny subkultur inom filmvisning i USA ta sina första stapplande steg. Med en enkel radannons med texten ”tonight at midnight: El Topo” tog den inte ens en vecka innan kassakön ringlade sig utanför Elgin. I över ett år visades El Topo och andra filmer som fick sitt genombrott och kultstatus genom detta fenomen var John Waters Pink Flamingos, David Lynchs Eraserhed, George A. Romeros Night of the living dead och inte minst Rocky horror picture show.

Den inte helt okände John Lennon fann El Topo så fantastisk att han finansierade Jodorowskys nästa, och i denna artikelförfattares åsikt bästa, film; The Holy Mountain. Förutom Lennons finansiella inflytande skulle en annan Beatles medlem, George Harrisson spelat rollen som tjuven, men då han inte ville få sitt anus rengjort på den stora duken (fegis) så gick den rollen till en okänd mexikansk skådespelare.

The Holy Mountain är scenografisk sett en vacker film, men det är det filosofiska innehållet som gör den så intressant. Resan från den absoluta botten till ett upphöjt tillstånd, resan dit och vilka uppoffringar en individ måste göra för att bli komplett. Dessutom känns filmen inte tung utan har ett skönt tempo, och full av komiska anekdoter och analogier för det moderna penninghungriga och våldsfixerade samhälle. The Holy Mountain har ett stort kultrykte och musikerna/konstnären Marilyn Manson fick Jodorowsky att utföra inledningsceremonin från The Holy Mountain på Mansons bröllop med den inte helt okända pinuppan Dita Von Teese 2005. Manson frågade om Jodorowsky hade kläderna kvar från The Holy Mountain, men fick ett nej till svar. Skam den som ger sig, Manson bad om Jodorowskys mått och lät sy upp exakta kopior av kläderna från filmen. Så kan man göra om man inte vet vart man ska göra av pengarna.

Så långt gick att bra för Jodorowsky. Teatern rullade på, filmerna gick relativt bra och han fick massa möjligheter till sex med kvinnor (enligt utsago från Jodorowsky själv i alla fall). Som mycket i livet behövs det jämvikt. Jodorowsky kom i konflikt med sin producent Allen Klein. Klein ville att Jodorowsky skulle ta sig an den klassiska s/m boken Historien om O, men då Jodorowsky ansåg att den var kvinnoförnedrande ville han inte göra den. Klein kontrade med att se till att både El Topo och The Holy Mountain försvann från den vita duken och att ingen skulle få se dem igen. Fortsättning på detta bråk kommer senare…

 L’HERMITE / THE HERMIT

Moving onward without knowing where to. Crisis. Doubting and transcending doubt. Prudence. Wisdom. Inner life. Initiate operating the inner work. Obscure night of the soul. Solitude. Absent father. Alcoholism. Shedding light on the past. Therapist. Pilgrimage. Knowledge of the occult. Time. Chastity. Secret. Self-study.

Alejandro är inte en person som stannar på en punkt i livet, livet är ett skede som aldrig stannar upp och är satt i ständig förändring. Nästa projekt han skulle knytas till var även det baserat på en känd bok, men denna gång i en annan genre och en bok som många ville se filmatiserad, nämligen Frank Herberts Dune. Idel kända skådespelare som Orson Wells knöts till projektet, och en av världens största surrealistiska målare Salvador Dali skulle spela rollen som kejsaren av galaxen (även om han ville ha HUTLÖST mycket pengar, 100.000 dollar i timmen, och inkorporera vissa av sina egna excentriska idéer, som till och med fick Jodorowsky att verka fullständigt normal och fantasilös!). Designen av filmen skapades av bl.a. Christopher Foss, Moebius (som målar fantastiska futuristiska miljöer) och den inte helt okända H.R Giger. Vad gällde manuset till filmen samarbetade Jodorowsky med Dan O´Bannon. Dino de Laurentis skulle finansiera filmen men efter år av förberedelser, lades projektet tyvärr ner (Tillägg: Sedan artikeln har skrivits har nu den eminienta dokumentären Jodorowsky´s Dune släppts som på ett underhållande och intressant sätt beskriver ovanstående stycke!)

Den urvattnade och bleka Dune som David Lynch senare släppte från sig gjorde ingen glad. Även om Dune måste ses som Jodorowskys största fiasko så knöts några viktiga personliga kontakter. O´Bannon, Moebius och Giger gick tillsammans vidare till att skapa en av sci-fi världens bästa film, Alien.

LA ROUE DE FORTUNE / THE WHEEL OF FORTUNE

End of a cycle. Universal wheel of the laws of nature set in motion by Providence. Need for outside help. Cycle of deaths and rebirth. Circulation. Alternation. Immobility awaiting the force which will set it in motion. Circumstances. Incarnating the spirit and spiritualizing matter.

Efter fiaskot med Dune saktade saker och ting ner aningen för Jodorowsky. Visserligen regisserade han Tusk, en film som utspelas i det koloniserade Indien där en kvinna och en elefants (som delar samma födelsedag) öden vävs samman. Inte en film som är speciellt bra eller intressant. Om man inte gillar elefanter det vill säga.

Desto mer intressant är Jodorowskys samarbete med Claudio Argento (Darios bror). Jodorowsky antydde i en face to face frågestund att Claudio var komplett galen och inte så lite opålitlig att arbeta med, men tillsammans skapade de Jodorowskys, i skräckfilmskretsar mest kända film, Santa Sangre. En ypperligt visuell film där den färgstarka paletten från El Topo och The Holy Mountain tilllåter Jodorowsky att frossa i utsökt scenografi och blodiga mord. Snata Sangre är en hybrid mellan Jodorowskys febriga El Topo och Dario Argentos bästa verk. En giallo, som lyckas vara mer mystisk och stämningshöjande än vad de aktiva, på den här tiden, regissörerna i Italien, Lamberto Bava, Lucio Fulci, Ruggero Deodato, Sergio Martino m.fl. Även om filmen kanske inte skulle ha sett ut som slutprodukten om Jodorowsky själv hade fått råda över produktionen, är den fortfarande ett smärre mästerverk. Och ni som har sett den, visst är scenen med den försmådda kvinnan och den fete knivmannen är en av de vackraste mordscenerna filmade under 1980-talet?

 TEMPERANCE / TEMPERANCE

Recovery. Guardian angel. Moderation. Equilibrium. Reciprocity. Internal circulation. Harmony. Communication. Soul purification. Messenger of grace. Elixir vitae. Divine aid. Flow of the past into the present toward the future. Medicine. The double flow of vital forces. Serenity of mind. Even-temper. Mellowing down. Giving and receiving.

Ännu mindre kontroll hade Jodorowsky över sin nästa film, The Rainbow Theif. Filmens uppkomst var att producenten, Alexander (Superman-filmerna) Salkind, ville filmatisera sin frus bok som en ”present” till henne. Nu var ju Berta Domínguez inte direkt någon uttråkad hemmafru som hade skrivit lite på skoj, utan redan en firad författarinna. Problemen var mer på produktionsplanet. Herr Salkind valde ut skådespelarna Omar Sharif och Peter O´Toole och valde att ha total kontroll över produktionen. I klarspråk innebar det att om det blev problem med skådespelarna och regissören, innebar det att regissören var den ersättningsvaran. Detta blev en hård läxa för Jodorowsky, men han valde att spela med i spelet. Filmen fick slutligen ingen någon biodistrubition. Varför man väljer en visionär som regissör till en film där han inte får någon som helst inflytande i produktionen är ett mysterium.

 LE SOLEIL / THE SUN

Paternal archetype. Cosmic Father. Radiance. Brotherly love. Building a common work. Success. Happiness. Light. Starting couple. The one helps the other to cross. A rich harvest. Glory. Achieved awareness. Father who loves his children. Solidarity.

I början av 1980-talet började Alejandro Jodorowsky och Moebius att samarbeta med sci-fi serier. De hade ett oortodoxt samarbete, där Jodorowsky brukade prata på oavbrutet (vissa avbrott i flödet för frågor från Moebius fanns visserligen, annars var det en improviserad spontan monolog) där en historia uppdagades från start till slut. Sedan var det up till Moebius att skriva ner och slutligen illustrera det hela. Det har varit ett fruktsamt och kreativt samarbete och Incal sviten är den mest kända. Liten parantes är att de tu herrarna stämde Luc Besson, efter han släppt Femte elementet, för plagiat. En annan fransk serieskapare som samarbetat med Jodorowsky är Milo Manara, som är en mästare som sexiga, och underfundiga berättelser. Dessutom tecknar han kvinnor på ett fantastiskt ekivokt sätt. Borgia heter deras samarbete för den hugade som vill ge sig in i serietidningsdjugeln och leta upp de två delarna som finns.

Under denna tid startade Jodorowsky upp sin Psykomagi. Om ni tycker att hans filmer är fulla av filosofi och svåra tankegångar, är de bara en del av den filosofiska världsbild som Jodorowsky ser. Enligt honom är det ett sätt att läka skadorna i det själsliga tillståndet. Bl.a. får man en bra inblick i hans sätt att arbeta i Louis Mouchets dokumentär La constellation Jodorowsky, där åskådaren (och filmskaparen) får vara med i en ”familjeterapi”session kallad (”tree of genealogy”). Där får olika människor bland åhörarna representera olika släktingar för den person som gör terapin. Ett sätt att arbeta som många new age terapeuter använder sig av än idag.

Följande utdrag publicerades i SF Weekly 2004 från en psykomagic session med Jodorowsky, vilket visar på hans oortodoxa sätt att hjälpa folk komma till instinkt med sig själva.

”Another young man raised his hand and said he had ”23 dreams” he felt compelled to ”turn into reality,” but he didn’t know how. When pressed by Jodorowsky, the man described a typical dream, in which he found himself spinning in space, with stars all around him.

”You are an adult, but these are a child’s dreams,” Jodorowsky chided. The psychomagical cure for the dream conundrum, Jodorowsky said, also involved going to Disneyland. But the man must dress as a child and wear a Shirley Temple wig. ”And your nose — painted red!” he added as an afterthought.”

En annan filosofisk gren där Jodorowsky är ett ledande namn är inom Tarotkortens symboliska värld. Tillsammans med Phillipe Camoin, som är ättling i rakt nedstigande led till Marseilles kortlekens skapare Nicolas Conver, har Jodorowsky restaurerat Marseille lekens 78 kort. Leken skapades 1760, och nu har de två männen tillsammans lyckats med att återskapa dess ursprungliga symboler, tolkningar och färgscheman. Det hela tog femton år att slutföra, och Jodorowsky räknas som en av de främsta i världen på Tarotkort och dess utförande.

LE MONDE / THE WORLD

Accomplishment in the world. Achievement. The four energy and the fifth essence. Cosmic center. Fame. Universal soul. Travels. Woman’s sex. Achieving unity. Spiritual androgyny. Confinement. An obstacle one must rise above. Difficult Birth. Ideal woman. Happy marriage. Womb. Perfect world. Being born to the world. Creative dancing. Opening. Cosmic egg.

I början på 2000-talet så kom en inbjudan från Allen Kleins dotter om att försöka sig på en försoning mellan de två män som vid denna tidpunkt hade varit bittra fiender i många år. Jodorowsky accepterade detta och har sagt att det var en av de bästa stunderna i hans liv när han återförenades med Klein och att det var antagligen så att han såg Klein som en representant för sin känslokalle far. Tack vare denna försoning, blev de inte bara vänner igen, utan El Topo och The Holy Mountain kunde nu ges ut i officiella restaurerade utgåvor. Dessa filmer har gått och få tag i tidigare, med det har varit bootlegutgåvor, men mindre bra kvalité på bild repektive ljud. Min första kontakt med The Holy Mountain var en turkisk VHS kopia från den Japanska laserdisken. Jag måste ju säga att Anchor Bays remastrade utgåva representerar Jodorowskys ursprungliga vision bättre. Recension på The films of Alejandro Jodorowsky finns att läsa på swegore.wordpress.com/2008/09/28/the-films-of-alejandro-jodorowsky/

Det finns ju fortfarande filmskapare som använder den stora duken när de skapar film, senast Tarsems nya film The Fall. Tyvärr så känns det som att Tarsem bara kastar in en hel del fantastiska visuella idéer utan att de egentligen har någon grund. Jag har egentligen ingenting emot glättiga ytor utan innehåll, men när filmskaparen försöker säga något behövs det lite substans. Gamla Delicatessen medarbetaren Marc Caro utmanade åskådare med sin sci-fi film Dante 01 nyligen och innehåller faktiskt lite mer tänkvärda tankegångar á la Jodorowsky med sin blandning av klaustrofobisk scenografi, sköna visuella effekter och filosofiska tankegångar (filmen har ett slut som faktiskt går att diskutera vad som egentligen skedde, och det är ju alltid trevligt). En filmskapare som Jodorowsky själv har nämnt är Alex Proyas, som gjorde den mästerliga The Crow, och sedan den dystotopiska, surrealistiska och, till scenografin, expressionistiska Dark City 1998. Även Danny Boyles något splittrade Sunshine bjuder på ett förvirrat och visuellt slagkraftigt slut som Jodorowsky säkerligen tycker om. Men hans inflytande sträcker sig lång bortom en stil som är kopieringsbar så att säga. Det är hans sätt att arbeta med symboler och det visuella, i kombination som skakar om hans publik. Sångaren Peter Gabriel hade bl.a. El Topo som inspiration när han var med och skrev Genesis skivan The lamb lies down on Broadway. Icke förglömma svenska Thomas Rusiak som gör en strålade El Topo hyllning i videon till den suggestiva Spinning från skivan In the sun.

Om Jodorowsky någonsin kommer att göra den utannonserade Son of El Topo någon gång återstår att se, men den nu sjuttionioåriga mångsysslaren verkar fortfarande ha idéer och ett driv att fortsätta skapa saker som han vill prestera, inte för våras skull, utan för sin egen. Beundransvärt tycker jag, och när man har uppnått en sådan respektabel ålder, utan att tappa vare sig intresse för konst, kultur, film eller filosofi utan fortfarande söker vidare måste man applådera. En stor visionär, som på många sätt faktiskt redan hunnit få ta del av den uppskattning många initierade ger honom. Om han överlever till de 150 år som han strävar emot, hoppas jag att han sätter fart med filmskapandet på allvar igen och utmanar alla hjärndöda filmskapare med att skapa filmer som DU själv får reagera på, inte reagera som filmskaparen lurar in dig att göra subliminalt. Befria dig själv mentalt och se på lite Jodorowskyfilmer nu, jag ska inte uppehålla dig längre.

* förklaringarna på tarotkorten är skrivna av Alexandro Jodorowsky

2014 var ett mycket bra filmår där både högbudget- och lågbudgetfilmer visar att det fortfarande går att skapa intressanta och engagerande filmer så länge det finns en berättelse att berätta. 2014 visade även med tydlighet med vilken kraft som teveserier levererar högkvalitativ filmunderhållning, i ett mindre och samtidigt större format. Det blir som vanligt en lång lista, så häll upp lite kaffe eller julmust innan vi går genom vad undertecknad minns bäst av året som gått!

Skräck

Afflicted –Två amerikanska killar semestrar i Europa och gör samtidigt en blogg om sina upplevelser.Den gamla Hassan-sanningen om ”att man får passa för vad man tar hem” har aldrig varit mer sann.

Annabelle – James Wan producerade denna sjuttiotalsdoftande prequel till The Conjuring som är betydligt bättre än vad den borde vara. Glöm alla nonsensrubiker i kvällstidningar om att filmen i sig skulle få ungdomar att förstöra biosalonger, det är som att skylla på joysticken när man spelar ett spel dåligt. Annabelle är inte lika  otäck som The Conjuring men har ett par nagelbitarscener. I rafflande fyrfärg.

As above, so below  - En found horror som utspelas i katakomberna under Paris gator. Inte helt klockren, men har sina stunder och blir ,i likhet med förra årets Evidence, rätt intensiv mot slutet. Ordstävet ”Slutet gott, allting gott” skrevs inte till den här filmen.

Big bad wolfes – Det är inte ofta undertecknad ser på israeliska thrillers, men denna film om hur en polis vill fånga in en barnamördare och få denna att erkänna sina brott var oväntat bra. Bra skådespelare som klarar av balansen mellan allvar och komedi i en film som är intressant rakt genom. 

The Borderlands – Vad är det egentligen som händer i den gamla stenkyrkan på engelska landsbygden? En found horror film som, trots sitt makliga tempo, är rätt spännande.

Borgman – Sjukt bra surrealistiskt holländskt drama/thriller som lätt skulle kunna varit inspelad på 1970 eller 1980-talet. Ju mindre man vet om filmen desto bättre. Dock är det bra att tycka att surrealistiska filmer är kul att se på.

Blood glacier – Österrikisk skräckfilm som går "all in" med splatter och insekter. Filmen tar sig inte ett dugg på allvar vilket är till dess fördel. Entomofober gör sig icke besvär med denna film.

Deliver us from Evil- Glöm ”baserad på en riktigt historia”-monikern och se filmen för vad den är. En polisman dras in i ett brutalt fall där det verkar som att onda krafter har ett finger med i spelet. Välspelat av Eric Bana och Sean Harris med ett extra plus för en superintensiv scen i slutet av filmen.

Död snö 2 – Mer nazizombies i Norge. Jag stämmer inte in i kören om att Död snö 2 är så fantastiskt bra då jag tyckte att första delen var både roligare och bättre. Därmed inte sagt att del två inte har sina stunder och att den faktiskt är en NORSK zombiefilm som hyllas runt om i världen! Varför kan inte vi i Sverige göra sån här film i stället för Sune i Fjälllen och Micke och Veronica, det är fan ett mysterium.

Extraterrestial – Om E.T vore en skitstövel, inte tappade bort sina kompisar och hatade människor skulle kanske detta har hänt? Ännu en found horror film där folk tycker att det är en god idé att spela in allt som händer med massa kameror. Bara för dig som tycker att Närkontakt av tredje graden är för tam och mesig.

Godzilla – Gareth Edwards gjorde faktiskt en remake av Godzilla på nästan rätt sätt.Lite för mycket ”human interest” och lite för lite stadsstampande, men med denna film är ju bakgrundshistorian avklarad. Hoppas att Mecha-Godzilla är med i del två!

Housebound – Något överskattad Ny Zeeländsk film som tyvärr tappar greppet efter två tredjedelar. Det är synd för skådespelarna gör vad de ska och filmen fram tills dess är både rolig, spännande och snyggt filmad. 

Mr. Jones – Par semestrar i stuga och hittar konst i omgivningarna i naturen som är skapad av den mytomspunne Mr. Jones (inte Richard Gere). En found horrorfilm som tar ett extra varv och som blir oväntad. Ungefär som svensk politik 2014.

Open windows – Elijah Wood fortsätter att imponera efter Maniac remaken. Woods karaktär har vunnit en internettävling och ska få träffa sin idol i anslutning till hon har premiär på sin senaste film. Saker går snabbt utför och den ”all acess” som Woods ville ha, blir snabbt för mycket. Spännande och innovativ film som utspelas helt och hållet via ”öppna fönster” på Woods dator. Av regissören till fantastiska Timecrimes.

The Sacrament – Found horror som blandar Jim Jones, Vice och mockymentry till en habil film om människans strävan att hitta en grupp att passa in i och dö tillsammans med. Varför filmskaparna inte gjorde en film om Jonestown på en gång är i och för sig en gåta. 

Willow creek – Bobcat Goldthwait, den skrikiga polisen i Polisskolan-filmerna, har på senare år regisserat lite film och Willow creek har varit sjukt hypad på förhand. Par ger sig ut för attt leta reda på Bigfoot genoem att följa i de fotspår som tidigare ögonvittnen har gått (och letar självklart då efter Bigfoots fotavtryck och inte ögonvittnena. Willow creek är inte en dålig film, men den är inte heller någon speciellt bra film. Filmen får två Harry av fem 

  Action

The Expendabes 3 – En film som följer de två första med samma recept fast med fler ingredienser som Wesley Snipes, Mel Gibson och en sockerspeedad Antonio Banderas. Underhållande och trevlig. Mycket pang-pang för den som inte är insatt i genren...

Escape plan  - Med actionikonerna Stallone och Schwarzenegger ställs förväntningarna ganska högt, och självfallet så gå det inte att uppfylla dessa. Det är synd för filmen börjar faktiskt ganska bra, men manuset är alldeles för tunt och fantasilöst.  Det krävs inte en Einstein för att räkna ut hur den slutar om jag säger så. Dock har Stallone och Schwarenegger kul samspel.

The Raid redemption – Ojojoj, dryga två timmars ultravåld med händer, fötter, knivar, pistoler, hammare(!) och basebollträ som vapen slår sig denna film in på platsen som 2014 års våldsammaste film. Även fast jag gillade första filmen mer än denna, går den inte av för hackor, och biljaktsscenen är ta mig tusan suverän. En extra roundkick för ”Hammergirl”!

Drama

All is lost – Gamla hjärtekrossaren Robert Redford imponerar stort i denna film där han lyckas hålla åskådaren i ett järngrepp trots att han är den enda skådespelaren och nästan total avsaknad av dialog. En ensamseglare vaknar upp på sin båt och upptäcker att han seglat på en container, som ramlat av ett lastfartyg, varpå hans båt läcker in vatten. På ett intimt och närvarande sätt får åskådaren vara med ombord och dela de upplevelser som karaktären genomlider. Filmen heter All is lost...

American hustle – Årets combover går till Christian Bale I denna underhållande dramakomedi med utsökta Jennifer Lawrence, Bradley Cooper och Louis C.K. En film om svindlare som svindlar åt alla håll och kanter. Väl värd att se.

Captain Philips – Tom Hanks spelar kapten Philips vars fartyg blev uppmärksammat i media då det bordades av somaliska pirater. Vad som lätt hade kunna blivit en tråkig och förutsägbart biografiskt drama, har istället blivit ett nervigt nagelbitande drama där Hanks blir utspelad av Barkhad Abdi som den nervösa somaliska piraten. Mycket sevärd.

Out of the furnace – Lågmält hämnddrama med Christan Bale, Casey Affleck, Woody Harrelson, Sam Shepard och Willem Defoe är värd att se bara för rollistan! 

Wolf of wall street – Alltså… vilken film! Martin Scorcese tröttnar aldrig på att göra film och utvecklas fortfarande som regissör. Wolf of wall street är en syskonfilm till Maffiabröder i tonen och den svämmar över i färg, form och underbara skådespelare. 1980-talets pengavansinne i aktievärlden har aldrig tidigare berättas med sådan frenesi och humor som i denna film. Att Leonardo DeCaprio inte har fått någon Oscar än är skandal!

Gone girl – David Finchers återkomst (efter det underliga valet att göra remake på Män som hatar kvinnor) är en skön thriller med i sann ”Fincher”-anda. Ben Afflek och Rosamund Pike är mycket bra i huvudrollerna.

Komedi

Dum och dummare två – Jim Carrey och Jeff Daniels återvänder som Harry och Lloyd och resultatet är faktiskt inte alls så pjåkigt och huvudelen av skämten fick mig att fnissade en hel del i biosalongen. Manuset känns klassiskt linjärt 1990-tal och får plats på baksidan av ett frimärke med plats kvar för ett frimärke. Men det gör inget, det är trevligt att se Harry och Lloyd igen.

The Grand Budapest hotel- Wes Anderson, vars filmer nästan rankas som en egen filmgenre vid det här laget, har gjort årets serietidning med The Grand Budapest hotel. En skön, lättsam, skröna med ett symmestriskt foto som får Peter Greenwaway att bli grön av avund. Med en rollista som imponerar (Bill Murray, Ralph Finnes, Edward Norton, Harvey Keitel, Jude Law, Tilda Swinton, F. Murray Abraham med flera) är det ändå historien som man minns efter filmen. Ett extra plus för den TinTin inspirerade sekvensen!

Fantasy

Hercules – Jag vet, filmen är egentligen inte bra, men jag titttade inte på klockan en enda gång under filmen, vilket är ett gott betyg i sig (nej, jag sov inte). The Rock som Hercules är ju inte något direkt överraskande val av castingfolket, men som vanligt charmar han sig genom rollen. En, som jag brukar säga, bra matineéfilm en söndagseftermiddag.

Hobbit 3, The – Battle of the five armies

Så, då kom den till slut. Peter Jacksons sista del i Sagan om Midgård. I de två  första delarna av The Hobbit, har jag saknat något väsentligt (det är då inte dvärgar som saknas i alla fall, det är lite för många av dem) i tonen av filmerna. Det har varit lite för polerat och lite för mycket påklistrad humor. Med det sagt så ska det tilläggas att det är ett historiskt projekt som Jackson dragit i hamn och det är imponerande inte bara i skala och tid. Battle of the five armies avslutar The Hobbit-filmerna på bästa möjliga vis. Smutsen, svärtan och våldet är tillbaka och undertecknad ger filmen fyra Gandalfhattar av fem möjliga.

Dokumentär

Jodorowsky´s Dune – 2014 bjöd säkert på fler dokumentärer men denna är den enda du behöver se. Alexandro Jodorowsky är ett unikum i filmvälden och vet du inte vem han är...skäms!  Jodorowsky´s Dune förtäljer historien om hur det inte blev att Jodorowsky gjorde vad som skulle kunat blivit världens bästa science fiction film, och vilka samarbeten som möjliggjordes tack vare att projektet aldrig blev av. Sjukt rolig intressant och häpnadsväckade dokumentär. Om någon funderar på sen julklapp till mig är jag lite sugen på den där Jodorowsky/Moebius manusboken som finns i så många exemplar....

Science fiction

The edge of tomorrow – Groundhog day möter Starship Troopers. Ännu en otroligt bra science fictionfilm med Tom Cruise, inte lika snygg som förra årets Oblivion, men med en större dos humor och action. Missa inte en lysande Bill Paxton i liten biroll.

Snowpiercer – Det tycks som att jag är ensam om att vara lite ljum i mottagandet till denna film. Det kunde blivit hur bra som helst med Joon-Ho Bong som regissör, Chris Evans, John Hurt, Kang-Ho Song och Ed Harris, men tyvärr greppar inte filmen tag i mig alls. Runaway Train möter Noaks ark i framtiden... typ.  

The Zero theorem – I likhet med Jacksons Hobbitfilmer så har Terry Gilliams senaste film alla av regissörens signum i produktiosdesign och regi, men ändå är det som att det saknas något. Men en dålig Gilliam är, trots allt, en Gilliam.  

Hit and miss a.k.a synd på så rara ärtor

Anchorman 2 – Till skillnad från Dum och Dummare 2 så ror inte Ferrell denna skuta i hamn.

Bad Grampa – Hade filmen varit 1 timma kortare hade den varit roligare.

Bad Milo – Årets Brain damage?

Grudge match – Hit and miss som sagt... De Niro och Stallone i boxingskomedi.

The Monuments Men – En verklighetsbaserad ”heist”-rulle som utspelas under andra världskriget av och med George Clooney, Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, Jean Dujardin och John Gooodman borde ju faktiskt bli en mer underhållande film.

Stonehearst Asylum – En film med snygg scenografi, bra skådespelare och en potentiell spännade historia slarvas bort. Riktigt synd.

Hur tänkte ni nu? - eller fuck you Hollywood!

Into the storm – Urblåst film… på alla sätt och vis.

Pompeij – En av världshistoriens intressantaste naturkatastrofer som bakgrund till ointressant kärleksdrama. VARFÖR?

Noah – Ja, vad ska man säga… men “änglasekvensen” tycker jag gör filmen värd att se.

Robocop – 10 goto bed

Syntax error.

Syntax error.

Syntax error.

Syntax error.

Syntax error.

Syntax error.

Syntax error.

I, Frankenstein – Hur många svältande barn hade kunnat räddats i det fall budgeten gått till välgörande ändamål I stället? Hur får jag tillbaka mina nittio minuter jag slösade bort på denna stendöda film, som inte ens Victor Frankenstein skulle få fräs i med alla åskväder i världen?

Penny Dreadful

Teve

Sonic highways  -En vacker och gripande musikresa av Dave Grohl om skapandet av Foo Fighters senaste skiva och en hyllning till musiker och den kraft som musik har för att föra oss människor tillsammans.

Walking Dead – Serien stapplar på bra och jag är glad att luktteve inte finns... inte så mycket för zombierna utan mest för hur mycket Rick måste stinka...

Game of thrones – En serie som håller hög klass rakt genom och som varje fantasyfan bör följa. Winter is coming!

Hell on wheels – Teverutans bästa westernserie alla kategorier. Sista säsongen har varit lite ojämn, men undertecknad satt minsann och torkade tårarna under ”Elam Fergusen” avsnittet. En serie som lever tack vare bra miljöer och en mycket bra skådespelar ensamble med Anson Mount i spetsen.

House of cards – Teverutans mest älskade psykopat imponerade stort i andra säsongen tack vare de lysande Kevin Spacey och Robin Wright.

Boardwalk empire – Nu är sagan slut. Jag tackar Martin Scorsese för denna underbara serie om Atlantic City under förbudstidens USA. Högkvalitativt rakt genom och Steve Buscemi, Shea Whigam, Michael Shannon, Gretchen Mol och resten av skådespelarna har gjort ett ypperligt arbete. Extra poäng för begåvade, och vackra, Patricia Arquette och två extra för Bobby Cannavale!

Testeds podcast The Adam Savage project – Inte en teveserie jag VET, men varje onsdag efter jobbet surfar jag in till  http://www.tested.com/podcast/ och lyssnar när Norm, Will och Adam pratar om film, konst, skapande, familj och så vidare under en halvtimma.

Penny Dreadful – Årets teveöverraskning! Eva Green, Timothy Dalton, Josh Harnett spelar huvudrollerna I denna historia som utspelas I utkanten av Bram Stokers Dracula. Otäck, snygg och välspelat!

True detective - Matthew MacConaughey och Woody Harrelson briljerar i denna tuffa och ödesmättade polisthriller som utspelas i amerikanska södern. Serien utspelas i två tidsåldrar och skådespelarna blåser liv i sina karaktärer på ett fantastiskt vis. Matthew MacConaughey visar att han är en skådespelare av rang och den skickligt utförda sex minuterssekvensen utan klipp är av många rankad som årets tevehändelse. 

Bäst!

Guardians of the Galaxy – Så är det. 2014 års bästa film är James Gunns sjukt underhållande rymd/action/komedi! Förra året var det Gravity, en annan rymdfilm, som nöp första platsen för mig, och i likhet med den så tar Guardians of the Galaxy tag i en genre, skakar om den och ser till att bara ta de gottaste bitarna. Gravity var minimalistisk, Guardians of the Galaxy är allt annat än det. I stället för en mörk dystopisk värld, målar Gunn upp ett färgsprakande universum och målar med kontrastrika färger och mönster. Historien om den lilla pojken, Peter Quill, som kidnappas från jorden för att växa upp och bli Starlord är den mest underhållande science fictionfilmen på mången dar. Tonen i den ligger väldigt nära Rymdimperiet slår tillbaka, en film som hade mycket action och drama, men som även hade en  stor portion humor. Jag tänker inte gå in på hur bra Chris Pratt är, hur fin Groot är, hur rolig Rocket är, hur tuff Ronan ser ut, hur farlig Nebula verkar vara inte ens hur charmig Yondo Udonta är. Guardians of the Galaxy är en film som du själv får upptäcka!

Denna lista skrevs till tonerna av skivorna (ja, det tog så lång tid) Unisonics Into the light, Sancuarys The year the sun died, Triptykons Melana Chasmata och Dios Holy Diver.