Dawn of the blogg

Världens KULIGASTE och världens ÄCKLIGASTE!

2012-01-26T18:57:00.001+01:00

I samklang med vad stora filmare som David Lynch, AlejandroJodorowsky, John Waters och Lars von Trier gjort med sina konstnärliga alster kommerdagens inlägg blanda det roliga och fina med det sjuka och äckliga. Så det så.

Vad som erbjuds på internet är verkligen inte strömlinjeformat och delar av det som kan läsas och bevittnas på våra dataskärmar inte är menatför alla… om ens menat för någon i vissa fall. Det är ungefär som ett smörgåsbord…där delar av maten har förorenats medlisteriabakterier. Alla blir inte påverkade av dem, men de som blir påverkade märker av det.

Personligen tycker jag att fördelarna med de upplysta delarna av internetöverväger de delar av nätet där belysningen slutat fungera. Handen på hjärtat,visst har du skrattat och haft roligt största delen av din spenderade tid påinternet? Annars skulle det ju inte finnas någon större anledning attåterkomma? Förutsatt att du inte har starka masochistiska tendenser det villsäga. Och ett överflöd av dyrbar tid. Hur som haver, vi börjar med det kuliga.

The Artist

Snart kommer filmen TheArtist att ta världens bioåskådaremed storm. Efter ett hett tips av Milbot så har jag lyckats få se två tidigare komedier med Jean Dujardin som spelar huvudrollen i The Artist. Det är två hyllningskomediertill 1960- och 70- talets spionfilmer, OSS117; Cairio, nest of spies och OSS177; Lost in Rio. OSS filmerna kommerdefinitivt inte vinna några Oscars, men vinner i stället åskådarnas hjärtan.Det är kanske ett större pris? Vad vet jag? Filmerna är befriande lättsamma ochtramsiga och Jean Dujardin i huvudrollen charmar sig genom filmerna på ettobehindrat sätt. Likt Leslie Nielsen i Nakna Pistolen filmerna klarar Dujardinav att blåsa liv i en karaktär på ett vis som många andra skådespelare inteskulle klara av. Haft en pissig dag påjobbet/plugget/livet… kolla in någon av Dujarins filmer!

Food for Louis

Senvar den där mumsbiten… eh, jag menar äckelbiten. Filmmediat är delvis till föratt utmana åskådarna och att flytta på gränser. All konst ska vara så. På denfiktiva delen har många filmskapare försökt gjort det inte som till exempel; Luis Bunel och Dali i Den Andalusiska hunden, George A Romero med sina zombie filmer ochDavid Lynch med Lost Highway och så vidare. På senare år har det dock varitinom den dokumentära genren som äckel har förtjust och förfärat åskådare. Jagtänker på filer/teveserier som Jackass,Dirty Sanchez, Wild boyz, Man vs wild, idol och Mike Rowes underhållande Dirty Jobs. Säga vad man vill… tittadeingen skulle de inte bli de suceér som de idag är!

Senaste”stjärnan” är Louis som har den talangen att han gärna äter mat. Gärnaanimalisk mat. Gärna levande mat…. Är du kräkmagad? Kika dig då in på dennafantastiska blogg om konditoribakverk! http://sockerrus.se/

Dusom vill ”kolla på det senaste i äckel”… klicka på länken nedan. Don´t say Ididn´t warn you!

sista chansen....

http://www.youtube.com/user/FoodForLouis?blend=2&ob=video-mustangbase

American Horror Story

2012-01-17T15:58:00.003+01:00

Ända sedan tevepubliken fick följa med till den lilla sömniga småstaden Twin Peaks 1990, så har tevebolag/producenter och regissörer försökt slå sönder de ramar som alltför länge stängt in detta filmiska format. David Lynch släppte, så att säga, ut formatet på grönbete... och inte tusan brydde han om sig att ta in det igen!

På senare år har inte bara kvalitén på teveserierna ökat markant, utan de är nu svåra att skilja från biofilmer vad gäller scenografi, skådespelare, manus och regi. Teveformatet ökar dessutom möjligheten att ge större, och fler, dramaturgiska bågar, då dramat inte är låst av samma begränsade speltid som en film har. Serier som Boardwalk Empire, Sherlock, Homeland och Mildred Pierce visar på att det inte är något straff att behöva titta på teve istället för att gå på bio.

Nu är det inte meningen att göra någon sorts lista över teveserier, utan tänkte tipsa den del av mina läsare som, i likhet med mig, har en fabless för skräckteman. Skräck på teve har funnits länge, och moderna exempel är Walkning Dead, Supernatural, Grimm, Pretty little liars, Vampire diaries och Den arga snickaren. Men det var först 2011 som den första riktiga vuxenskräckserien dök upp. I alla fall i mitt tyckte. Visst, Twin Peaks var spännande och X-files bjöd på ett och annat otäckt avsnitt, men lika ofta var det humor som drev historien framåt. Inte för att American Horror Story är helt utan humor, men här är humorn svartare än svart.

American Horror Story, så heter alltså serien som jag tycker ni ska hålla ett öga öppet efter. En serie där vuxna tillåts vara vuxna, ungdomar får kämpa med att komma in i vuxenvärlden och de döda försöker få kontroll över de levande. En teveserie som skulle kunna vara skriven av Clive Barker.

Karaktärerna i American Horror Story drivs av lust, hämnd, ilska och avundsjuka och då har jag inte ens nämnt de onda karaktärerna i serien! Handlingen i korthet utgår från att familjen Harmon flyttar in i sitt nya fina hus, komplett med mörka ekväggar och vackra Tiffanylampor, i ett försök att laga sin knaggliga relation. Huset har dock inget intresse av att familjen ska lyckas med detta. Huset kallas i folkmun för "the murder house" och familjen Harmon blir snart varse om att de inte är den första familjen som snärjts in i dess invecklade, och mördande, arkitektur. Vad som kunde blivit ett hem fullt av kärlek och förståelse fylls istället av svek, våld, sex och en och annan odöd som vill ställa till det för familjen.

American Horror Story har bra skådespelare som Dyal McDermott, Connie Britton och Taissa Farmiga som trovärdigt och energiskt porträtterar en familj i kris. Min personliga favorit i serien är dock en fullkomligt lysande Jessica Lange som spelar grannfrun Constance Langdon. Lange är perfekt i rollen och har ett intensivt skådespel med glimten i ögat. Birollskådespelare som Frances Conroy, Denis O´Hare, Evan Peters, Kate Mara och inte minst

Kolla in öppningssekvensen! (ja, det är spegelvänt av någon anledning...)

20.000 besök på Dawn of the blog!

2012-01-10T18:44:00.002+01:00

Det var som tusan!

Grattis lilla bloggen! Efter 264 inlägg om allt möjligt mellan himmel och jord har räknaren till slut passerat 20.00 besök. Nu ska jag inte lura mig själv, 3/5 av inläggen har jag skrivit om skräckfilmer och zombies. 1/5 del av inläggen har handlat om musik och den sista futtiga femtedelen om allsköns underliga saker, en och annan viktig sak som ansiktsfrisyrer och framförallt handlade det mycket om stora bröst.

Fem i topp av besökta inläggen på Dawn of the blog är:

5. Nya låtarna finns nu att lyssna på! Luna Macabre strikes again! - 256 läsningar

Inlägg skrivet efter andra demon med Luna Macare släpptes digitalt!

http://antichrister.blogspot.com/2010/11/nya-latarna-finns-att-lyssna-pa-nu.html

4. Korta filmrecensioner - 534 läsningar

Tro det eller ej, jag lyckades skriva korta recensioner!

http://antichrister.blogspot.com/2010/09/korta-filmrecensioner.html

3. Exploitation! - 543 läsningar

Artikel om exploitationfilm. Läs och lär!

http://antichrister.blogspot.com/2010/09/korta-filmrecensioner.html

2. Recension:Skandinavian Blue - The erotic cinemna of Sweden... - 725 läsningar

Recension av Jack Stevensons undehållande bok om pornografisk film i Sverige och Danmark under 1960-70 talet!
http://antichrister.blogspot.com/2010/07/recension-skandinavian-blue-erotic.html

1. Stora bröst, höj din röst och skriv det först - 2219 läsningar

Ja, vad ska jag skriva... Stora bröst verkar sälja inlägg, så kom inte och säg att jag är en sell-out för så mycket skriver jag inte om stora bröst. I och för sig har jag bara i detta jubileuminlägg nämnt stora bröst fem gånger! Det du! I inlägget nämndes även ansiktsfrisyrer, och sökte du efter "ansiktsfrisyrer"på google för något år sedan låg Dawn of the Blogg på tredje plats. Sjukt.. men sant.

För att på något sätt visualisera både Dawn of the blogg och toppinlägget Stora bröst (sex gånger), höj din röst och skriv det först låter jag en bild med nyligen bortgångna Ingrid Pitt (från Vampire Lovers) pryda denna första plats. Grattis min lilla blogg, och tack alla ni som klickar er fram på den!

http://antichrister.blogspot.com/2009/09/stora-brost-hoj-din-rost-och-skriv-det.html

The Dead Walk! - en genomgång av den moderna zombiefilmen

2012-01-06T18:22:00.003+01:00

Artikeln är hämtad från http://blog.swegore.com/2009/01/26/en-genomgang-av-den-moderna-zombiegenren-2/ där den ursprungligen publicerades 26/1 2009.

The Dead Walk!

av Christer Persson

Filmvärldens mest illaluktande 40 åring granskas under lupp! En genomgång av den moderna zombiegenren från ett globalt perspektiv 1968-2009.

Föreställ dig detta; Det är natt. Vinden blåser kallt omkring dig, månen lyser blekt bakom molnslöjorna och det enda ljudet du hör är ljudet från fladdermöss som oroligt flyger omkring över ditt huvud. Du bär på en ficklampa och är utmanad av dina kamrater att tillbringa midnattstimmen på den lokala kyrkogården. Det dröjer inte länge efter timmen slagit tolv när du hör ett krafsande ljud från under en av gravarna som du sitter och tittar på. Långsamt reser sig marken uppåt och jord tränger upp. Nervöst riktar du ficklampan mot området du hörde ljudet från. I skenet av din ficklampa ser du hur något tar sig vertikalt upp från graven, du skymtar ett huvud, maskätet, halvruttet och bebott av otaliga likmaskar. Väl uppe på marknivå riktar varelsen blickarna mot dig och väser fram ett ”uuuuuunnngggggghhh!”. När din paralysering släpper märker du att det inte är den enda graven som beter sig oroligt och innan du kan stava till ”likstelhet” är du längst ner på näringskedjan och högst upp på menys för de odöda som har 37 gradigt människokött som favoritföda. Vare sig du springer eller stannar kvar, så är utgången ganska självklar. Vi människor är i klart underläge. Frågan är ju då hur dödar du och besegrar något som redan är dött? Denna artikel kommer inte ge anspråk på att vara någon sorts handbok i hur du ska överleva en zombieattack, det finns ju redan en, snarare en snabb genomgång av de moderna zombiefilmerna, i några av dem kanske du kan finna några tips och ledtrådar hur du kan klara dig ur den knipa som dina idioter dina kamrater har försatt dig i.

INTRODUKTION
Zombies. De levande döda. De odöda. Smaka på orden. Det finns något högst otrevligt och obehagligt med tanken på att de som gått hädan från jordelivet plötsligt reser sig upp från sina viloplatser. Dessutom är de hungriga och definitivt inte vegaterianer! Zombies är de filmmonster som jag personligen tycker är otäckast och på något underligt sätt utsätter mig för fång efter gång. If you can´t beat them, join them! Ungdomens rädsla inför filmerna och tematiken är mindre märkbar idag, men trots detta önskar jag att återfinna det. De senaste åren har zombiefilmerna fått en nytändning och genren bollas från ren dystopiskt mardrömssamhälle till småputtriga komedier! Allt till min barnsliga skräckblandade förtjusning.
Jag har medvetet försökt att inte dela in artikeln i allt för krångliga termer eller uppdelningar. Denna artikel tar upp den ”moderna” zombien som skapades i slutet av 1960-talet. Vidare går artikeln i en rakt nedstigande kronologi, och hoppar fram och tillbaka mellan kontinenterna. Vissa filmer som är av större betydelse (enligt mig då) får större plats i texten, medan andra filmer (som kanske är din personliga favorit) bara nämns i förbigående. Det är inte helt enkelt att försöka få ihop en hel genre i en artikel och jag gör inga som helst anspråk på att den är helt komplett. I slutet finns några listor. Listor är alltid bra, eller hur? Dessutom ett index på de filmer som nämns i texten. I alfabetisk ordning till och med!
Så, följ med i en resa över en filmepidemi som tar sin början i USA i slutet på sextiotalet och som fortsatte över kontinenterna och som än idag infekterar massvis med människor!

zombie |s. [zåmbi] Avlidna människor som av olika anledningar, t.ex. förbannelser, epidemier, kemisk krigsföring, återuppstår som själlösa monster vars mål är att konsumera levande människor. Se även; odöda.

They are coming to get you Barbara!

Den Första zombien kravlar upp till ytan 1968
Den moderna zombien föddes i George A. Romeros numera klassiska film Night of the Living Dead som släpptes på drive-in biografer runt omkring Pittsburgh 1968, men fick vidare distubition i början av 1969. Efter att ha jobbat inom reklambranschen i flera år, beslöt sig Romero och hans kompanjoner att göra en film. Ursprungligen skulle det vara en monsterfilm a´la Godzilla. Men budgetbegränsningar tvingade de unga ambitiösa filmarna att se på andra alternativ. Efter att ha jobbat ihop en blygsam budget, som endast tillät filmen att filmas i svart-vitt, och fått vänner och bekanta att ställa upp som allt i allos under inspelningen satte det igång. Föga insåg de inblandade att de var på väg att skapa en av skräckfilmens mest älskade genre. Förutom att filmen gjordes i en dokumentär anda, hade den även en svart skådespelare i huvudrollen, Duane Jones. Detta faktum har gjort att många filmvetare och recensenter har läst in många olika buskap i Night of the Living Dead som att det handlar om rasfrågor, om den tysta massan som reser sig och gör uppror mot etablissemanget osv. Sanningen var snarare den att Jones var den bästa skådespelaren som de testade för rollen. Ett modigt val hur som helst, då det var ganska tätt inpå rasbråken i USA. Night of the Living Dead är en klaustrofobisk historia om ett gäng överlevande som barrikaderar sig i ett öde hus på den amerikanska landsbygden. Olika personligheter som representerar olika samhällsskick i landet får valet att samarbeta tillsammans eller dö tillsammans. De inre olikheterna blir inte enklare att överkomma då det kryllar av odöda som till varje pris vill ta sig in i huset för att konsumera våra protagonister. Trots många år på nacken är Night of the Living Dead fortfarande en film som skrämmer, inte minst på grund av Romeros förmåga att blanda in samhällskritik och realistiska karaktärer i filmen. Filmen fick ett omedelbart kultrykte och zombiefilmen i dess moderna form var nu lika svår att stoppa som en katolsk präst vid en pojkkör!

Una zombie, por favor!

Smittan sprids till Europa under 1970-talet!
Trots att det var i USA som den moderna zombiefilmen föddes, var det definitivt i Europa som den växte upp. Jorge Grau spelade in, i mitt tycke, en av de bästa 70-tals zombiefilmerna med The Living Dead at the Manchester Morgue. En zombiefilm med miljötänkande i främsta rummet! Jordbruksdepartementet arbetar med ett nytt sätt att ta död på skadedjur med hjälp av ljudvågor. Visserligen tar det effektiv kål på de små gynnarna, men en liten bieffekt blir att de nyligen döda reser på sig. Om det nu kan kallas för liten bieffekt. The Living Dead at the Manchester Morgue är visserligen en ganska långsam och pratig film, dock är det ett bra manus i botten, kompetenta skådespelare i rollerna och intressant i sin långsamhet, så man blir som åskådare dubbelt belönad när väl zombierna reser sig. En scen utspelas på en kyrkogård, och den är fortfarande en av mina favoritzombiescener. Tajt, spännande och med lite smaskigt gore till och med.

Spanjoren Armando de Ossorio flörtade med zombies med sina Blind Dead filmer; Tombs of the Blind Dead, Return of the Evil Dead, Horror of the Zombies och Night of the Seagulls. Visserligen faller den mer i andan över gamla ”förbannelser”, och rör-inte-de-dödas-saker filmer. Men de är fullspäckade med fula kläder, vidriga frisyrer och några extremt stämningsfyllda scener då de gravt förruttnade Tempelriddarna tar sig upp ur sina gravar i slow motion.

En annan spanjor är den extremt produktiva Jess Franco som även han kikade in i zombiegenren med bl.a. Oasis of the Zombies och Virgin among the Living Dead. Den franska artyfartsy regissören Jean Rollin, som är mest känd för sitt lukrativa samarbete med porrskådespelerskan Brigitte Lathie och sina vampyrfilmer, gjorde några zombiefilmer han med; Grapes of Death, Zombie Lake och The Living Dead girl. Apropå zombies och vatten får inte Shock Waves med Peter Cushing glömmas bort!
När vi är inne på Rollin och Franco ligger det inte så långt bort att nämna veteranen Joe D´Amato. Han gjorde filmer i alla tänkbara genres och kunde självklart inte heller hålla sina fingrar borta från en filmgenre som verkade lukrativ. Smart affärsman som han var, kopplade han ihop sex och zombies i Erotic Nights of the Living Dead och Porno Holocaust. Inga speciellt välgjorda filmer, men man kommer ihåg dem i alla fall. Det är ju alltid något!

When there´s no more room in hell, the dead will walk the earth!

I USA zombiefieras oroväckande många människor under slutet av 1970-talet!
George A. Romero skapade zombiegenrens Citizen Kane med Dawn of the Dead 1978. Dawn of the Dead är den naturliga fortsättningen på Night of the Living Dead. Nu har zombiesmittan tagit större proportioner och nationen håller sakta men säkert på att kollapsa. De döda reser sig i så snabb takt att det är omöjligt att häva den effekt som de har på samhället. Människorna börjar bli i underläge. Tre män och en kvinna flyr storstaden för att leta reda på en tillflyktsort där de kan samla krafterna och se över sina odds. Efter att ha flugit över ett USA i kaos hamnar de tillslut vid ett gigantiskt shoppingcentra. Där finner de det mesta de behöver, mat, kläder, vapen och inte minst tak över huvudet. Efter att eliminerat alla zombies inomhus låser de in sig. Tiden går, de slår sig tillrätta men säg den lycka som varar för evigt. Ett gäng knuttar har hittat köpcentrat och forcerar sig in. Med dem kommer zombierna in och våra hjältars så trygga tillvaro slås i spillror. Filmen eskalerar i den sista akten som domineras av skrik, lemlästning, pajkastning och våld.

Dawn of the Dead är ett mindre mästerverk. Manus, effekter (även om blodet ser lite för lila ut) och skådespeleri smälter samman till en samhällskritisk skräckfilm som fortfarande inspirerar och förför. Dawn of the Dead var även det stora genombrottet för Romero och special-effekts mästaren Tom Savinis samarbete.

We´re going to eat you!

Italienska zombies invaderar – Karibien, USA och Italien!
Tillbaka till Europa letade några producenter efter en regissör för att filma deras senaste rip-off på en internationell succé. I Lucio Fulci hittade de sin man för jobbet och filmen han sattes att regissera var ZOMBIE FLESH EATERS. Den kanske mest kända zombiefilmen efter Dawn of the Dead. Istället för att göra en ren kopia på Dawn of the Dead, hade ZOMBIE FLESH EATERS sina rötter i de gamla zombiefilmerna från 30-40 talet och den mer moderna äventyrsgenren. Med underbart foto, stämningsfull musik och riktigt läbbiga effekter tog ZOMBIE FLESH EATERS marknaden med storm och startade upp en våg av zombiefilmer från Italien och Spanien. Frågan huruvida det är Fulcis film, har diskuteras i det oändliga. Men det är solklart tycker jag att det är Fulcis sätt att se på våld och filmfoto som är ZOMBIE FLESH EATERS stora fördel. Engelsmannen Ian McCollugh som tillsammans med Tisa Farrow är perfekta i huvudrollerna, och de ger filmen en skön internationell stil. Ett plus för det vackra sceneriet på den karibiska ön, och den ologiska, men helt klart originella, hajattacken. Fulci fortsatte med City of the Living Dead och hans främsta film The Beyond. The Beyond är arketypen för italienska zombies med hasande steg, blicken riktad snett nedåt och med astmatung andning. Även House by the Cemetery, Zombie 3 (även om hans inblandning i den kan diskuteras) och Demonia hade lite zombies i sig.

<
Hellre-än-bra mannen Bruno Mattei gjorde Hell of the living dead och den luttrade veteranen Umberto Lenzi krystade fram Nightmare City, som gav en försmak på springande zombies som blivit vanligare och vanligare nuförtiden. Dessa filmer är inte särskilt bra, speciellt inte Matteis klumpiga Hell of the living dead, men charmen och intensiteten hos dessa italienska filmer gör de helt acceptabla att se. Mario Girolami kopplade ihop kannibalgenren med zombies i Zombie Holocaust. Underbar liten pärla med knasig make-up och ännu knasigare manus. Kanske inte någon film som nämns i samma andetag som Apokalypse Now, men minst lika underhållande. Jag säger bara… Obrero! Sen ska inte Andrea Bianchis Burial Ground glömmas bort. Av två anledningar. 1. Den vidriga Peter Bark som spelar ett barn trots att det är fullkomligt synligt att han är dvärg! 2. Det var dessutom filmen som nästan fick mig brutalt mördad! Bjud mig på en öl någon gång så kanske jag ska berätta hela historien kring det. I gränslandet av zombies skapade Lamberto Bava Demons 1985. Tung och tempofylld actionrulle som lätt skulle kunna transponeras om till att vara en zombiefilm. Pupi Avatis märkliga Zeder passar definitivt in i denna sub-kategori likaså Franco Girolamis Dawn of the mummy… mumier, zombies, schmombies…

They are even more beautiful than the living!

Amerikanska småstäder råkar I de odödas våld!
John Carpenters klassiska the fog med Blake och hans män som söker hämnd på den lilla sömniga hamnstaden Antonio Bay skrämde en och annan biobesökare när den kom ut och Dan O´Bannon gjorde med Gary Sherman den lågmälda zombiethrillern dead and buried 1981. En mysig film om en stad som döljer mer hemligheter än Harry Potters kammare. Välskriven, välspelad och fruktansvärt effektiva effekter av Stan Winston. När jag ändå är inne på amerikanska filmer bör ju Stephen Kings Petsemetery nämnas, dels för att det är odöda med och för världens sötaste zombie i Cage.

Say hello Aunt Alicia!

I mitten av 80-talet var allt hopp om räddning för USA ute!
1985 återvände Romero än en gång till de odöda med den massivt underskattade Day of the Dead. Visst den ÄR pratig och Romeros ursprungliga manus kanske var en mer episk film, men vad tusan, mer klaustrofobisk och mörk framtidsvision får man leta efter. Några överlevande forskare och militärer trängs i en underjordisk bas, där militärerna ska bistå forskarna med hjälp. Mao, hitta zombies som experiment kan utföras på. Läkaren Logan tror han har kommit nära en lösning på zombieproblemet! Med ett belönings/bestraffnings system tror han sig kunna tygla zombierna och få dem att, på ett skevt sätt visserligen, låta bli att äta de levande. Hans stjärnelev Bub, en militär som har varit zombiefierad ett tag, visar på både tankeverksamhet och inlärningsförmåga. Detta blir lite för mycket för militärerna och kaos utbryter mellan de två lägren. Ingen Romerofilm utan lite gutmunching och mot slutet när ett hundratal zombies intar den tidigare så trygga basen, glömmer man bort eventuella longörer med dialog. Jag gillar verkligen denna film och har svårt att välja mellan denna och Dawn of the Dead vad gäller Romerofavorit. Så det så!

Whatever you do…don´t name it after me!

Eller ligger räddningen mot de odöda i humor? Eller.. The dead talk!
Return of the Living Dead letade sig upp ur myllan 1985. En riktig rock n´roll zombiefilm, komplett med underfundigt, välskrivet manus, bra skådespelare, sköna effekter och pratande zombies! Många konservativa zombieälskare satte morgonkaffet i halsen av O´Bannons respektlösa sätt att hantera våra odöda vänner. Själv föll jag pladask för den välskrivna dialogen och charmen i att försöka göra något nytt av en genre som vid det här laget började bli satt i sten. Return of the Living Dead ruskade om genren vid fundamentet och släppte fram en ny våg av zombiefilmer (tyvärr fem uppföljare också, varav endast trean har något sorts berättigande att finnas till). En ung kille börjar jobba på ett lager som säljer diverse saker till läkare och sjukhus, bl.a. oumbärliga saker som skelett, halva hundar och färska lik. I källaren bevaras dock en liten hemlighet som lagrets gamla trotjänare gärna visar upp. Det visar sig vara en tunna som hamnat där av misstag. I denna lilla oansenliga tunna ligger ett lik, Tar-man, som härstammar från en incident i Pittsburgh (Night of the Living Dead någon?). Klantskallarna förstör tunnan som genast släpper ut en giftig gas, dödlig och återupplivande på samma sätt. Det dröjer inte länge innan liken i kylen börjar röra på sig och för att skapa lite ordning i det kaos de startat, tar klantarna de återupplivade delarna till det närliggande krematoriet. När röken tar sig ut från skorstenarna, börjar det regna och den giftiga gasen tränger ner i marken på kyrkogården. Nu råkar ett gäng punkare partaja där och de blir de första offren för zombierna som nu i alarmerande takt reser sig från sina gravar. Just det.. nämnde jag att zombierna springer OCH pratar också? En klassiker som bör vårdas lika ömt som din mumifierade mamma på vinden.

Samma år dök en och annan hyperaktiv zombie upp i Stuart Gordons underbara filmatisering av H.P Lovecrafts Re-Animator. Gordon vågade göra en totalt hämningslös, kompromisslös, respektlös film om åtrå, kärlek, vänskap och den enstaka återupplivningen av något som varit dött. Blodig, hysterisk och underbar. Extra poäng för Jeffrey Combs maniska tolkning av Herbert West.
Bill Heinzmann, som spelade den första stapplande zombien på kyrkogården i Night of the Living Dead, gjorde Revenge of the Living Zombies där han fortsatte att spela kostymklädd zombie. Inte en så bra film. Glöm bort! Lloyd Kaufman och Michael Hertz på Troma hakade på trenden och tog till sig att distribuera amatörfilmen Redneck zombies som, om du är på ett riktigt förlåtande humör, är ganska rolig. Ungefär som Bevis & Butthead är roliga att se i lagom dos. Extra plus för den uppenbart glada bebisen som spelar zombieextra och ”I love knockers”-scenen.

Fler lågbudget zombiefilmer var bl.a. Hard rock Zombies, The Dead Pit, The Killing Box, The Video Dead, Dead Heat (med Treat Williams och Vincent Price!), The Dead next door, Toxic Zombies, Neon Maniacs, The Killing Box, Supernaturals och Graveyard disturbance.

I kick arse for the lord!

Nytänkande och nyinspelningar på 1990-talet skapar fler offer!
En viss excentrisk filmskapare på Nya Zeeland vid namn Peter Jackson tog tag i zombiegenren och skapade en liten film vid namn Braindead. Jag kommer ihåg den första VHS kopian som jag såg. Vi samlades ett gäng hos en kompis, kokade stora mängder kaffe och satte oss på plats i lägenheten och hade vissa förväntningar. Vi hade ju sett en förhandskopia på Bad Taste några år tidigare (denna ökända visning hör samman med Burial Ground. Som sagt, en öl och du kan få reda på allt). Inget kunde dock förbereda oss på den film som spelades upp framför våra ögon. Jackson hade växt som personregissör, effekterna i toppklass, manus i en helt egen klass och mängderna blod som forsade i filmen… jisses! Jackson lyckades faktiskt ännu bättre än O´Bannon med att blanda humor och zombies. Braindead är en riktigt rolig slapstick liknande film, välproducerad, fantasifullt filmad och med skådespelare som inte har några problem med att driva filmen framåt. Timothy Balme, som påminner lite om en ung Michael Palin, och Elisabeth Moody som spelar hans lätt neurotiska och överbeskyddade mamma är helt perfekta i sina roller. Men det man kommer ihåg är det den sista delen av filmen. Visserligen har den första delen ett par splatterscener, men den sista halvan är en lång orgie i splatter, gore och sanslöst våld. Inte nog med att man som åskådare gapar av alla innovativa sätt att skicka de odöda tillbaka till den andra sidan, men även av energin och humorn som Jackson lyckas hålla igång hela tiden. Jag läste en recension där det stod att enda sättet att slå blodsmängden i Braindead skulle vara att filma i en tunna fylld med blod i 90 minuter! Jag kan vara böjd att hålla med om det påståendet. Hur som helst är Braindead en ”måste ses” film. Gärna i sällskap med andra människor! The gore the merrier som jag brukar säga!

Tom Savini, som inte nöjer sig med att vara make-up artist, skådespelare, atlet, självgod och stuntman, utan tog på sig regissörsbaskern och filmade nyinspelningen av Night of the Living Dead. Må hända lite onödigt då originalfilmen är så pass bra som den är. Men jag tycker nog att den inte är så dum alls. Optic nerves sköna zombies och skådespelarna Tony (Candyman) Todd, Patricia Tallman och Tom Towles lyckas göra 1991 års version till ett spännande kammerspiel. Romero passade på att kasta in en skön zombie i Two evil eyes. Även om han jobbade med grundmaterial av Edgar Allen Poe, så kunde han inte låta bli att ha med en zombie i filmen. Det tackar vi för. Just det, i Creepshow bjuder han på inte mindre än tre stycken zombies. För det bugar vi oss också (och laddar hagelbössan)!

I hope it´s not… Barrys blood!

Kan den virituella världen erbjuda ett botemedel?
Sen blev det tyst som i graven ett tag. Zombierna verkade ha blivit besegrad på biorepertoaren och genren kändes lika död som en zombie med en kofot genom skallen. Jag köpte Playstation 1 endast för att kunna spela Capcoms fantastiska Resident Evil spel som på ett färgstarkt sätt gav liv till zombierna igen. Äntligen kunde man ta rollen som zombiejägare och få interagera i en värld infekterad av dessa vandrande köttklumpar. Mången var svordomarna över ”pussel” jag inte förstod eller monster som helt enkelt inte ville ge upp, men ändå så kunde jag inte låta bli att fortsätta spela. Tack o lov var det fler som torskade dit på spelet och snart kommer Resident Evil 5 ut till PS3 och det ser ut som att det kommer att bli ett fantastiskt spel. Fin-fina konsolen Dreamcast bjöd på en variant av arkadklassikern House of the Dead och till X-box kom Dead Rising som utspelas i en zombievärld och som fått bra kritik och nu senast släpptes den adrenalinstinna och rappa Left4dead till flera konsoler. Undertecknad har spelat genom PC versionen av det och tyckte det var kul (sista meningen var understatement of the year).

Om du, kära läsare, har något som helst intresse av zombiefilm, så vet du att Resident Evil inte bara är ett tevespel längre. Paul WS Andersson (som gjorde den bästa Hellraiser-uppföljaren med Event Horizon) tog sig an att filmatisera Resident Evil. Nu vet jag att filmen inte följer spelen slaviskt på något sätt och att det skulle kunnat bli en extremt bra film, men det är något med Resident Evil filmerna som jag har en soft spot för. Första filmen hade några riktigt bra scener, den andra filmen ville jag skulle ha bra scener och den tredje, ja vad tusan, så kräsen är jag inte. Den har ett par riktigt trevliga actionsekvenser och Milla är inte alls dum som actionhjältinna. Den nya dataanimerade Resident Evil-degeneration, påminner mer om spelen och det skulle vara trevligt om en liveversion av den skulle komma till skott. Lägg märke till att jag nästan inte alls nämnde Uwe Bolls House of the Dead filmatisering eller Scooby Doo on Zombie Island!

Domo arigato Mr. Zombi!

Smittan tar sig till Asien och asiater både blöder mer och finns i större omfattning!
Asiaterna har ju inte direkt någon historia med zombies, utan mer med hoppande vampyrer och bizzara monster. Men även från öster har några bra zombiefilmer tagit sig hitåt. Självklart några dåliga med. Oavsätt så kan man hur som helst räkna med att de filmerna är rätt så extrema och att kroppsdelar och blod flyger och far! Bästa och mest kända zombiefilmen är Versus. Filmen är lite för lång, men är på den positiva sidan fullspäckade med zombies, våld och samurajsvärd. Ungefär som Oneechanbara som bjuder på en skamligt klädd hjältinna med cowboyhatt som hugger zombies i smådelar. Junk är en kärleksfull hyllning till amerikansk zombiefilm och rätt så blodig. Trevligt. Kortfilmen Zombie Selfdefence Force är en liten parantes, supervilda punkfilmen Wild Zero som välförtjänt fått kultrykte. Några asiatiska titlar till är The Living Dead in Tokyo Bay, Attack Girls’ Swim Team Versus the Undead, Stacy-filmerna, och Bio-Zombie.

Run Forrest RUN!!!

På 2000-talet kan England inte längre
28 days later var nästa uppenbarelse inom zombiegenren. Nu kan vi väl diskutera fram och tillbaka om det är zombies eller inte! Jag tolkar det som zombies, så stäm mig! Danny Boyle skapade en lysande tolkning av ett lands undergång i denna dystopi. En sak som en del hade problem med var att zombierna sprang. Inte bara sprang, de var ena riktiga sprinters! Sen gillar jag att det faktum att 28 days later filosoferar om de människor som överlever ska ta sig till i den nya värld som raserat den gamla. Det är ju vissa saker som behövs diskuteras, hur leva, hur göra med fortsättningen av mänskligheten? Om det finns 30 män och 2 kvinnor, ska kvinnorna då delas mellan alla? En diskussion som även togs upp i Virus av Kinji Fukasaku från 1980 som tar upp världens undergång på grund av biologisk krigsföring. Uppföljaren 28 weeks later är en ännu mer intensiv upplevelse.

De första 10 minuterna är brillianta och andra halvan av filmen innehåller extrem våld och ett par ”så kan man väl inte göra i en film heller”-ögonblick. Jag ser fram emot den utannonserade trean som Boyle eventuellt kommer att regissera.
Vi håller oss kvar i England ett tag. Efter den lysande sit-comen Spaced (där det flörtas med zombies i ett par sekvenser) skapade Simon Pegg och Edgar Wright den extremt lyckade zombiekomedin Shaun of the Dead. En komedi som verkligen tar ämnet och genren på allvar samtidigt som den tar sig rätten att skämta med den. Med det blir aldrig tråkigt eller plumpt, det är gjort med hjärta, fullsmockat med humor… och zombies! Dessutom är den en klassisk kärlekshistoria också. En perfekt film med andra ord! Zombies och kyssar! Kom inte och säg att skräckfilmsfans inte tycker om romanser! (och då menar jag inte romantiska filmer som Necromantic, Castle Freak eller Buio Omega!).

Amerikanska Dance of the Dead är den senaste i raden av romantiska zombiekomedier, och trots att den har en alldeles för ung rollbesättning (kändes som man såg en depraverad variant av High School Musical i vissa partier) så har den hjärtat på rätt ställe och en del kul idéer. Många homages och vinkningar till zombiegenren är dessutom med.

The dead shall inherit the earth!

I USA råder anarki och vad hände egentligen den där första natten?
Romero är inte en man som man ska räkna bort. 20 år efter sin senaste zombiefilm återkom han med den fjärde delen i sin berättelse om ett USA i zombies våld, Land of the Dead. En storbudgetvision där klasskillnaderna blir tydliga, de fattiga bor i slummen, medan de som har råd huserar i ett superbevakat huskomplex som ägs av Mr. Kaufman (Dennis Hopper). Zombies har funnits så pass länge nu att vissa av dem börjar påvisa samma intelligens som Bub gjorde i Day of the Dead. När fienden blir smartare blir det svårare för människorna att värja sig mor de odödas framtåg. Kanske inte riktigt så bra som den skulle kunna vara, men Greg Nicoteros zombie makeup är i toppklass.

En film som däremot var bättre än förväntat var Zack Snyders Dawn of the Dead. Inte så mycket en nyinspelning, som att den har samma grundpremisser med en grupp människor som flyr till ett shoppingcentrum. Även om en del klagar på att den inte har samma samhällerliga kritik som Romeros, tycker jag nog att det faktiskt visst har det. Dawn of the Dead är en supertajt actionfilm, med bra skådespelare, snygga zombies och välskriven dialog. Att filmen sedan inleds med en sång av Johnny Cash är bara ett extra plus!

Däremot kan Romeros Diary of the Dead hoppas över. Tyvärr. Jag imponeras av hans anarkistiska anda att göra en lågbudgetfilm i hans ålder, och försöka uppdatera den första natten när smittan sprids. Tyvärr faller filmen på alldeles för dåliga skådespelare och för lite zombies. Synd på så rara ärtor. Vi får hålla tummarna att hans …of the Dead blir bättre(prefixet är inte bestämt i skrivande stund, men man kanske kan tro på ett Island of the dead kanske?). Teasertrailern som redan funnit sig ut på den elektroniska motorvägen ser i alla fall helt ok ut.

Sean S. Cunninghams nyinspelning av Day of the Dead tycker jag att vi bara struntar I att nämna något mer. Vi kan väl låtsas om att den aldrig gjordes alls? Ok? Onödig fakta är att i remaken av House on Haunted Hill, finns det på vissa utgåvor med en bortklippt scen med zombies. Mycket irriterande att de valde bort den, då den inte var dum alls.

Zombies, zombies, zombies…

Dagligen kommer nya globala rapporter in om nya epidemier och smittade!
Tack vare (eller på grund av) den allt mer finslipade tekniken och Dv-kameror produceras det nu filmer i en rasande takt. Allt från hemmaproduktioner, till semi-proffs till etablerade filmskapare kan nu både billigt och enkelt göra film efter film och ge ut på den växande dvd-marknaden. Tyvärr, måste jag dock säga. Nu kommer det tretton zombies på dussinet (vilket är bättre än på spökfilmsfronten där det efter senaste räkningen var femton spöken per dussin!) och det är svårt att hitta det färskaste köttet bland denna hög av stinkande zombies. Porrindustrin har även de funnit zombies lukrativt! Det var väl bara en tidsfråga. Porn of the Dead, Zombie Gangbangers och Night of the giving head heter de jag kan komma på. Ja, inte bokstavligt talat, alltså kommit på…

Zombie Strippers med genrepersonligheter som Robert Englund och Jenna Jamesson och Zombies! Zombies! Zombies! är andra titlar som leker med blandningen sex/zombies. Dock inte på det hårda sättet.

The Signal är en blandning av zombies, 28 dagar senare och Monty Python. En rätt schizofren film, om än rätt kul på sina ställen. Bra skådespelare lyfter den över många andra lågbudgetfilmer. Sen att den är ganska kladdig på sina ställen är ju inget som jag klagar på.
Fido utspelas i en amerikansk femtiotalsmiljö var en film som smög sig upp 2007. Här råkar det vara en värld där alla hushåll värda namnet har en zombie. Som tjänstefolk det vill säga, och zombies utför de tråkigaste sysslorna i samhället. Gamla ståupparen Billy Connolly spelar Fido, som verkar vara en zombie av det smarta materialet. Småkul och småputtrig film. Kortfilmen What to do in a Zombie attack utspelas i ett liknade scenario. Finns på ett Youtube nära dig!

Spanska [rec] är en superskakig och nervpirrande upplevelse. Närmast dokumentär i känslan då den är filmad med endast en kamera. Extremt bra och spännande. Få se om den amerikanska remaken Quarantine lyckas behålla nerven. En uppföljare till [rec] är på väg. Belissimo! X-mas story av samma regissör är en julvariant av elaka barn, zombie och växa upp film. Gjord för teve, men likväl en trevlig bekantskap.

Bruno Matteis Zombie – the beginning. Ja, vad ska man säga? Har du sett Aliens? Om du tänker dig Aliens på jorden, med zombies istället för xenomorpher och att Enskedes lågstadieskola skulle gjort filmen som hobbyprojekt under tre veckor, ja då skulle nog resultatet se ungefär likadant ut som denna soppa till film. Mattei (låt han vila i frid dock och hoppas att han inte återuppstår) har till och med försökt (i den vidaste betydelsen av ordet, Mattei kunde helt enkelt inte göra film) kopiera scen för scen ut Aliens! Totalt ogenerat. Filmen luktar lika illa som det gör på bårhuset när kylrummet går sönder, så håll dig borta från denna fekalie till film.

Planet Terror av Robert Rodriguez valde att i sin del av Grindhouseprojektet med Quentin Tarantino göra en slaga zombiefilm. Lagom korny, kitchig och med ett slut som inte direkt spar på krutet gör att varje zombiefan får sitt lystmäte tillfredställt.
Sen kom det fler zombies, och fler och fler! Zombie diaries, sci-fi channel producerade Dead and Deader, Necroville, Night of the Living Dead 3d, Dead Noon, Ny zeeländska underhållande Undead, Undead and Alive, Last rites of the Dead, Dead Heist, The Quick and the dead, Dead Meat, mockumentaryn American Zombie, Days of darkness, Dead men walking, Flight of the Living Dead, Raiders of the Damned, den animerade City of Rot, The Vanguard, Bone sickness, den franska They come back!, spanska kortfilmen I´ll see you in my dreams, återigen med hästsvans dödar Steven Segal zombies i Against the dark och sist men inte minst den spännande och blodiga engelska miniserien Dead Set. The horror never ends!

Det fortsatta livet efter döden!

Framtiden ser dyster ut för mänskligheten!
Det verkar inte bättre än att filmer som tar upp temat med de vandrande döda har fått en renässans igen! Kanske är det så att rädslan för det okända och det döda är något som inte går ur tiden. Det finns några filmer som är på gång, bl.a. Romeros nya som ännu inte har något huvudord framför …of the Dead, Dead Air, Escape of the Living Dead (av Romeros gamla NOTLD kollega John Russo), och sen ska svensken Jan Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda komma upp på de svenska biodukarna inom ett par år. Är den hälften så bra som boken kan den bli en lika stor kioskvältare som Låt den rätte komma in. Den norska Dead Snow ser jag fram emot. Självfallet kommer även en drös av direct-to-dvd zombiefilmer att leta sig fram genom myllan. Personligen kommer jag att likt en likmask på ett kadaver att kalasa på alla de filmer som kommer och har förhoppningar på att kanske en tredjedel av de filmerna som släpps är intressanta. Kanske kommer en och annan till och med ha samma klass som de klassiska verken. You just can´t bring a good zombie down!

Epilog: Tips om hur man dödar zombies var det ju jag skulle ge. Du sitter där på kyrkogården och har frenetisk letat i texten efter förslag och du börjar nu få panik då de odöda närmar sig med hasande steg. Du måste förstöra hjärnan på dem! Så enkelt är det! Med ett skott i pannan, en kofot in i huvudet, krossa huvudet med en gravsten, häll syra på det, kapa det med en spade, kör över det med en bil, en pinne rakt in i ögat… endast fantasin sätter gränsen… men hjärnan måste förstöras! Eller gör som jag vet att jag skulle göra i din situation… SPRING!

Filmtips och filmvarningar Av Christer Persson!
Missa inte dessa (för den som verkligen vill veta hur ta hand om probemet med zombies!)

Day of the Dead
Dawn of the dead
Braindead
Zombie Flesh Eaters

Långsammaste zombierna (som en pensionär lätt kan komma undan)

Zombie Flesh Eaters
The living dead at Manchester Morgue
Burial Ground
The Beyond
The Blind Dead

Snabbaste zombierna (inte ens Forrest Gump skulle komma undan)

28 dagar senare
Dawn of the Dead remaken
Dance of the Dead
28 veckor senare
Resident Evil 3

Papier mache make up (eller: ni behöver bara sminka från halsen och uppåt, det är ingen som ser det!)

Zombie Holocaust
Zombie – the beginning
Porno Holocaust
Zombie Lake
Dawn of the Mummy

Snyggaste make-upen

Day of the Dead
Braindead
The Beyond
Dawn of the Dead (remaken)
Zombie Flesh Eaters

Blodigaste (på med regnkapppan)

Braindead
Day of the Dead
The Beyond
Re-Animator
Versus

Varför?(eller Let sleeping corpses lie)

Remaken på Day of the Dead
Zombie Lake
Return of the Living Dead 2
Zombie – The Beginning
Burial Ground

Zombiescenarier jag skulle kunna tänka mig leva i!

Night of the Giving Head
Dawn of the Dead
Fido
Erotic night of the Living Dead
Shaun of the Dead

Bästa sättet att eliminera en zombie

Hagelgevärskottet i Dawn of the Dead
Spade som i Day of the Dead
yra som i Diary of the Dead
Gräsklipparen I Braindead
Helikopter som i 28 veckor senare och Planet Terror

Bästa zombierepliker!

-Hello Aunt Alicia – Bub i Day of the Dead
- Brains! – Tar-man i Return of the living dead
-Send more paramedics – lurig zombie i Return of the living dead
-UUunnnnnhhhgggggg – Valfri zombie ur de Italienska filmerna på 1980-talet
- you…. Baaastarrrrd – Dr. Hill i Re-Animator

Filmer som nämns i artikeln:

Zombielista! Argast! Snabbast! Långsammaste! Ruttnaste!

2012-01-06T16:47:00.003+01:00

Hej go vänner och välkommna till en ryslig och illaluktande lista idag! Mina käraste favoriter inom skräckfilm är ju de odöda, de vandöda, de föruttnade, de före detta levande liken som törstar efter att få inmundiga oss levande. Jag har från mina innersta mörka hjärnvindlingar grävt fram en lista på zombies som av olika skäl bör uppmärksammas, hyllas eller rent av skjutas i huvudet!

(Listan kommer även publiceras på min engelska blogg, därav är listan skriven på engelska)

The angriest zombie

28 weeks later

Braindead

Demons

Nightmare City

Re-Animator

Winner: Dr. Hill (DavidGale) in Re-animator – Stuart Gordon (1985)

Motivation: He´s angry, he´s bitter and he´s in love….

The most stupid zombiemovie ever made (the stupidest)

Burial Ground

Dawn of the Mummy

Winner: BurialGround – Andrea Bianchi (1981)

Motivation: Youcan’t get stupider than this. Even in a genre where most of the participantsalready are braindead!

The best Vodoozombies

Zombie flesheaters

Zombie Holocaust

Porno Holocaust

Winner: ZombieFlesh eaters – Lucio Fulci (1979)

Motivation: The mood,the violence and the set pieces on a tropical island makes this the ultimatevoodoo zombie movie!

Most iconic zombie

Mr . Tounge - Day of the Dead

Zombie from Zombieflesh eaters

Cemeteryzombie - Night of the Livind Dead

Dr. Jacob TessFreudstein - House by the cemetery

Dr. Hill – Re-Animator

Tarman – Return ofthe Living Dead

Winner: Cemeteryzombie (Bill Heinzman) - Night of the Living Dead(George A. Romero 1968)

Motivation: Thefirst stumbling modern zombie and also the one who has gotten the mostexposure, sure all the others are icons as well, but you know.. they´re comingto get you Barbara!

The most sexy zombie

Erotic Nights ofthe Living Dead

Porn of the Dead

Porno Holocaust

Zombie strippers

Zombies! Zombies! Zombies!

Return of theLiving Dead 3

Deadgirl

Winner: JulieWalker in Return of the Living Dead 3 – Brian Yuzna (1993)

Motivation: Haveyou seen the movie?

Most rotten zombie

Tombs of the BlindDead

The Beyond

House by thecemetery

City of the livingdead

Winnner: TheBeyond – Lucio Fulci (1981)

Motivation: I amglad that The Beyond isn´t filmed in Smell-o-viosion. The stench would beunbearable.

Most talkative zombie

Creepshow

Dead Heat

Dead and buried

Re-Animator

Winner: Dead &Buried

Motivation: Comeon! Haven´t you seen this movie either?

The fastest zombie

Dawn of the Dead

Return of theLiving Dead

Day of the Dead (the shitty remake)

Resident Evil 1-4

Winner: Dawn ofthe dead– Zack Snyder (2004) (Look at left corner on the picture forcoolest living person alive!)

Motivation: These rotten stinkbags would even outrun a trained athletic!

The Slowest zombies

The Beyond

The living dead atthe Manchester Morgue

Zombie flesheaters

Burial ground

Shaun of the Dead

Night of theLiving Dead

House by thecemetery

Winner: Theliving dead at the Manchester Morgue

Motivation: You either has to be nailed to the floor or be totally immobilized to getcaught by these maggot infested corpses (luckily for us, many of the cast getseaten none the less).

The sneakiest zombies

Dead and buried

Return of the Living Dead

Winner: Return of the Living dead –Dan O´Bannon (1985)

Motivation: Send more paramedics!

Best Headshot

Dawn of the dead (1978)

The Beyond

Zombie flesheaters

Winner: The Beyond

Motivation: None needed!

The bloodiest zombie movie

Braindead

Dead snow

Day of the Dead

Versus

Winner: Braindead –Peter Jackson (1993)

Motivation: Queen Erbetzh Bathory couldn´t ask for more blood to bathe in than theabsurd amount of blood that is spilled in Braindead.

Third reich zombies

Dead Snow

Shock Waves

Oasis of thezombies

Zombie Lake

Winner: Dead Snow –Tommy Wirkola (2009)

Motivation: Thecoolest nazizombies this side of the second world war and the most aggressive hoardof zombies since Braindead.

The cutest zombie

Petsemetery

Redneck zombies

Winner: Redneckzombies – Perciles Lawnes (1989)

Motivation: Thecutest babyzombie you’ll ever see.

Best zombie make-up

Walking dead

Night of the living dead (re-make)

Day of the dead

Dawn of the dead

Dawn of the dead (Re-make)

The Beyond

Zombie Flesh Eaters

Winner: Day ofthe Dead - George A. Romero (1985)

Motivation: Tom Savinis, and his crew, did some astonishing make-up effects in Dayof The Dead. Just look at Mr. Tounge and Bub (Howard Sherman)!

Best death by zombie

Splinter in the eye - Zombie FleshEaters

Torn i half ( Choke on ´em!)- Day of the dead

The bite Tarman takes out of the poor guys´ head in Return of theLiving Dead

Dr. Freudsteins impaling of Dagmar Lassander in Houseby the Cemetery

Winner: Splinter in theeye - Zombie Flesh Eaters

Motivation: Even though Mr. Fulci tried his best, he never could create a more cringeworthyscene than this!

That´s it for today! Do you agree with me? Do youdisagree? Come on... write a comment if you don´t want the undead to haunt youforever!

Bob Andersson - R.I.P

2012-01-04T09:34:00.003+01:00

I går passerade Hollywood legenden Bob Anderson jordelivet. Och vem var nu det då frågar du dig? Bob Andersson skapade några av det moderna Hollywoods bästa svärdscener och agerade som stand-in i många filmer där det krävdes en svärdsmästare (han står som swordmaster i eftertexterna. Hur tufft är inte det?). Utan Bob Andersons mästerliga koreografi skulle Darth Vader inte varit så hotfull där långt, långt borta i en annan galax... Aragon skulle inte ha kunnat besegrat alla orcher i Midgård... Highlander skulle fortfarande kämpa taffligt på utan att kunna prestera ett dödligt svärdshugg och en av världens bästa svärdscener skulle ha aldrig spelats in. Tack för allt du gjorde Bob!

My name is Inigo Montoya! Rob Reiners The Princess Bride är en underbart rolig och klassisk sagofilm. Har du inte sett den... gör dig själv en tjänst och gör det snarast!

Vad Antichrister minns av det gånga året 2011!

2011-12-31T14:28:00.001+01:00

Varför vara originell? Det är inte ofta jag gillar att sälla mig till massorna och promenera efter de andra lämlarna i lämmeltåget, men det finns undantag. Årslistor är ett av dem. Det är ju kul att skriva ner vad som skedde under året och samtidigt känna efter vad det var under året som gjorde intryck. (blogger lägger till en massa mellanrum i detta inlägg. Vad det beror på har jag ingen aning om.)
Let´s go!

Årets Sopa: SOPA lagen. Vet du inte vad den innebär? Kolla upp den, pronto... listan finns kvar att läsa klart sen. I alla fall ett tag till innan lagen går genom!

Årets katastrof: Tsunamin som skakade Japan. Naturen kan vara ond ibland.

Årets katastrof 2: Massakern på Utöya. Människan är ond.

Årets kvasi-katastrof: Vår klass på socionomprogrammet upplöses.

Årets klass: D

Årets argaste folkslag: Egyptier.

Årets ledsnaste: Folket i NordKorea efter deras älskade Kim Jong Il reste upp till himlen.

Årets pöbel: Kadaffis "undersåtar".

Årets dödaste terrorist: Usama Bin-Ladin.

Årets R.I.P: Både Ryan Dunn och David Hess lämnade jordelivet utan att ge någon förvarning. Nöjesvärlden i USA blev två karaktärer fattigare. England förlorade, inte så oväntat dock, Amy Winehouse. I Sverige saknas Lena Nyman och Lasse Brandeby. Tack alla ni för den glädje ni gav oss!

Årets iDöd: Steve Jobs

Årets vinnare: Charlie Sheen

Årets smutpeddler: Carl Gustav XVI

Lite film-, teve- och musikgrejjer behöver också få plats.

Årets Teater: Här dansar Kalle Karlsson -Utomhusteater i Arboga är sommar det!

Årets skivor:
Mastodon - The Hunter
Opeth - Heirtage
Hell - Human remains
Graveyard - Hisingen Blues
Luna Macabre - All the boys

Årets musikdokumentär: Lemmy (delad plats med Så jävla metal)

Årets re-make: Apornas Planet - (r)evolution

Årets bästa serieavslutning: Harry Potter. Åtta fantastiska filmer senare slutar serien på topp!

Årets western: True Grit

Årets machofilm: Conan the barbarian. Jason Momoa får 4 avhuggna huvuden!

Årets splatterkomedi: Tucker and Dale vs Evil (delas med Final destination 5)

Årets blair witch: Trollhunter. TROLL!!!!!

Årets "jag vet inte vad jag ska vara för genre": Kill List

Årets snackis: A Serbian film.

Årets Goonies: Super 8

Årets seriemördare: I saw the devil

Årets animerade: Tintin.

Årets teveserier:
Walking dead
Boardwalk empire
Life´s too short
Game of thrones
American Horror Story
Frozen planet
Anno 1790 - för alla snygga statister!
Årets bok: Ehhh... Människosyn och etik av Håkan Thorsén?

Årets Look-a-like:

Bassisten Robert Hunecke i Avantasia?

Statsminister Fredrik Reinfeldt?

Så... det var allt jag kunde komma på. Självfallet har jag missat massor viktiga saker, underbara skivor och bra filmer. Men så är det.

Jag hoppas att ni alla har haft ett bra 2011 och att 2012 kommer att bli ett bra och givande år för er alla. Gott nytt år go vänner!

Good news everyone!

2011-12-08T16:43:00.001+01:00

Good news everyone! som professor Hubert Farnsworth utbrister i nästan alla avsnitt av Futurama! Till min stora glädje såg jag att Metallica gjort spelning i San Franciso. Varför är DET så intressant undrar du säkert stilla. Metallica har ju inte gjort mycket vettigt sen starten av 1990-talet (tja, förutom att arbetat sig upp till att bli ett av världens största band), och deras senaste "skiva" med Lou Reed... ja vad säger man? Christoffer Röstlund Jonssons recension i Metro skrev det bättre än någon annan. Inledningen av hans recension av skivan Lulu lyder lyriskt och poetiskt som följer:

"Metallica har slutligen försvunnit upp i sina egna rövhål för gott. Bandet vandrar över jorden likt en jättestjärt, Lou Reed dess ryttare. Den skändliga kombon pruttar mänskligheten i ansiktet – öppna spjäll!"

Men vad är då Good news? Har Metallica dött av sina egna metangaser? Nej. Den goda nyheten är att på spelningen i San Fransico hade massa gäster på scen. Och det var fyra stycken speciella gäster som jag skuttade till av glädje och förvåning. Timi Hansen, Michael Denner, Hank Sherman och.. KING DIAMOND! 4/5 av Mercyful Fate var med och spelade Mercyful Fate låtar med Metallica. Så... förhoppningsfult är King Diamond frisk nog att ge sig på att skapa lite musik igen?

Kasst ljud och rätt kass bild. Men... det är King Diamond gott folk!

Reklambaserat djursex?

2011-11-29T07:31:00.001+01:00

Nu är det äntligen en djursexlag på väg att klubbas genom! Personligen blev jag lite förvånad då jag faktiskt trodde att vi redan hade en sådan lag i Sverige. Detta till skillnad från till exempel vårt grannland Danmark.

Det är mycket bra att en sådan lag kommer till stånd och det är toppen att tidningar rapporterar om det, speciellt reklambaserade tidningar. De behöver lite substans bland alla nonsensnyheter om idoldeltagare, kvasikändisar, sensationsrubriker och reklambanners. Sen kan ju även reklamen ge oss läsare ett gott skratt (eller för er som känner att ni måste vara politiskt korrekta, sätta kaffet i vrångstrupen)!

Tillägg: Sexuella övergrepp är inte rolig för de som blir utsatta jag vet. Kanske ska journalisterna formulera sig bättre?

Vad gör kvinnan i kalsongen? Vad förväntar hon sig ska vara i kalsongen?

Killer Crocodile!

2011-11-27T11:41:00.001+01:00

Ta mitt råd och stanna inne när det blåser så mycket utomhus. Det kan ju vara livsfarligt förtusan! Koka lite kaffe, kryp upp i soffan och ta tillfället i akt att läsa min recension om den underhållande italienska filmen Killer Crocodile!

http://blog.swegore.com/2011/11/27/killer-crocodile/

A musical walk through life. pt 1

2011-11-24T13:19:00.001+01:00

För mig har musik alltid varit en viktig del av livet. När jag inte lyssnar på musik på stereon, i datorn eller i mobilen, så finns det alltid en liten trudelutt som spelar i skallen. Musik är en sorts tinnitus jag har (dock en sorts tinnitus som är helt ok). Min karriär som utövare av musik har varit sparsam, men jag inser att trots den lilla tid jag tillbringat totalt med andra människor i ett musikaliskt sammanhang, har haft stort intryck på mig. Även fast jag är konservativ hårdrockare och väldigt traditionell i min musiksmak, har jag lyssnat på många olika artister och genrer under min fyrtio år.

Vill du följa med på på en musikalisk promenad med mig (och youtube)? Jag inser att det kan bli ett tidskrävande inlägg så jag kommer att ta en paus halvvägs på promenaden, runt 1984, och låter dig vila ett tag där.

Vi startar promenaden med stapplande steg och de första musikaliska influenserna jag har är Elvis Presley, Johnny Cash och Tom Jones. De skivor som jag mest spelade på lilla bärbara röda skivspelare var dock Elvis. Jisses, så här i efterhand inser jag hur jag totalt massakrerade mor och fars skivor... förlåt! Första pausen blir med Elvis och Blue Christmas. Jag väljer ett klipp från med Evis från hans comeback liveframträdande där han är som tuffast, snyggast och coolast!

1978 rockade det vidare och många av promenaderna gick till Bergfästet i Laxå där jag såg många filmer. Nu kom det moderna saker som lilla jag föll handlöst för. Stjärnornas Krig gick på bio i Sverige, Den långa flykten tårade många ögon och en annan biosuceé var Grease. Klädbutiken Gul & blå hoppade på 1950-tals trenden och sålde jeans med tydlig 50-tals inspiration och The Boppers annamade musiken och spelade till och med i Laxå gymnastikhall. Klart att jag måste välja en låt från Grease! John Travolta i tuff frilla, hårdare än en brunstig gorilla!

1980 var det en annan film som fångade en nioårig Antichristers intresse. Blixt Gordon som ännu idag en grymt underhållande, och färgsprakande, tolkning av den gamla 1930-tals hjälpten. Queen gjorde ledmotivet, och med det så var jag introducerad för dom. En låt som jag föll för var We are the champions. Du vet...

Shhhhhh... nu måste vi smyga lite. Likt en ninja gled jag i början in på på systrarnas rum och tjyvlånade skivor som till exempel Mob Rules av Black Sabbath, Made in Japan med Deep Purple, Rising av Rainbow, Live in Japan av Judas Priest och Hair of the dog av Nazareth. Visserligen har jag lyssnat på hårdrock lite till och från genom mina systrar, men 1979-1980 började jag göra mer aktiva val. Förutom Mob Rules var det banne mig Hair of the Dog skivan som jag spelade mest...

När vi åkte på semester till Varberg 1981 var det kört. Där köpte jag min första vinylskiva för egna pengar. Självfallet var det klassiska Number of the Beast av Iron Maiden mina semesterpengar gick till. På den tiden kostade en skiva hela 45 kronor. Från denna skiva fanns det ingen återvändo musikaliskt för mig, nu var jag hårdrockare!

Utvikning: Jag kan fortfarande sakna den känslan som infann sig när man köpte vinylskivor, och man studerade omslaget under lupp, läste texterna på innerkonvolutet och kunde alla tacklistor utantill. Det var inte bara musiken som lockade, det var helheten som vinylskivorna gav. Mer interaktivt blir det fan inte!

Tillbaka till Iron Maiden. Idag är det svårt att förstå vilket intryck den nya vågen av brittisk metal hade och hur många moralpredikanter som satte kaffet i halsen när de såg skivomslagen och hörde ynglingar skrika 666! Om de bara visste vad som väntade ett par år(och ett blogginlägg) bort i framtiden...

Nästa stora grej för mig var vänskapen med Lager. Inte nog med att jag här fick en mycket god vän, utan vi kunde agera som bollplank för musik, litteratur, film och allt annat i livet för varandra. Good times. Även om jag o Lager lyssnade på olika artister, var det flera som vi avnjöt tillsammans under tiden vi rostade vitt bröd och år med apelsinmarmelad i mitt barndomshem. Allt från Adam Ant...

... till Manowar lyssnade vi på med god aptit!

Sen var det som att tonåren drogade min hjärna och likt ett LSD rus kan jag se att till skillnad från många jämnåriga lyssnade jag förutom hårdrock på väldigt skumma saker som Frank Zappa, Alan Pearson Project, Alex Harvey, Lynyrd Skynyrd och Peter Gabriel. "you can blow out a candle, but you can´t blow out a fire"... lysande... Eller som Lager sa... fan vilken tjatig låt!

Dags att vila och samla intrycken av denna första del av promenaden. Kan vara bra att vila på denna plats.Nästa del av promenaden kommer bli jobbigare då banden vill att vi håller ett högt tempo... Vi låter fötterna och öronen vila till tonerna av den låt som öppnade upp mitt intresse för instrumentell och progressiv musik... La villa strangiato av Rush

En bild säger mer än 1000 ord. ... eller gör den verkligen det?

2011-11-18T09:14:00.001+01:00

Idag är det ett par bilder som jag vill dela med mig av. Om de talar låter jag vara osagt, men för mig väcker de i alla falla massa tankar och funderingar som jag senare kan verbalisera!

1. Behemoth

Jag skrattar varje gång jag ser den, inte bara för att bandet Behemoth som helhet ser allmänt töntiga ut, utan vad tänker personen längst till vänster på egentligen? De andra i bandet Behemoth har poserna och ansiktsuttrycken lagom sataniska och tuffa... Men killen till vänster, jisses! Kom han på att han glömt spisen på hemma? Håller han på att kissa på sig? En akut livskris? Vad tror du?

2. Mondo och deras fantastiska posters

Mondo har hållit på några år och upphör aldrig att glädja mig och förvåna att det faktiskt går att göra nytolkningar av gamla filmers affischer. Bilderna är klickbara för att göra dem lite större.

Kolla in deras hemsida för fler mästerverk: http://www.mondotees.com/POSTERS_c_12.html

Fantastisk tolkning av Frankenstein

Skönt minimalistisk Dirty Harry

Underbar!

Detaljrik The Thing affisch

Helt klart min favorit. Så sjukt snygg och fantastiskt. Läste du det tomtefar?

Nåväl... nu är det dags att studera lite. Ha det alldeles underbart i helgen!

Ny recension på Swegore!

2011-11-14T21:49:00.001+01:00

Det var ett tag sedan jag hade tid och möjlighet att skriva en filmrecensioner för swegore, men i helgen såg jag både Caged (den recensionen ligger rykande färsk på swegore) och underbara Killer crokodile som kommer på en webbläsare nära dig inom kort!

http://blog.swegore.com/2011/11/14/caged/

I rymden kan ingen höra deg skrika! En serienördares bekännelse!

2011-11-10T18:56:00.002+01:00

Då var det dags igen kära läsare, dags för er humbla tjänare Antichrister att skriva om det som ligger honom varmt, och nära, om hjärtat. Nej, jag ska inte skriva om hårdrock idag igen, inte om ruttnande zombies, inte om förtjusande skräckfilm och jag ska inte ens skriva om stora bröst! Dagens inlägg ska istället blicka ut i det stora universum som omger oss alla, flyga förbi vårt solsystem och i vissa fall, ta oss ända bort till någon galax som ligger långt, långt borta

Jag har (ännu) ett erkännande att göra. Jag är en teveserienörd och har tillbringat mer tid än vad Folkhälsostyrelsen anser vara nyttigt framför teven. Denna tid har dock kanske inte varit helt till spillo... gör mig sällskap, via den elektroniska informationsvägen, och läs lite om de serier som jag sett och som jag anser vara de bästa i sin genre. På så vis blir mitt "slöseri" med tid omvandlat till att jag kan göra en konsumentrapport till dig kära läsare!

Tilllägg: De serier som jag listar i denna lista utspelas helt/delvis i rymden. Alltså, inga sci-fi serier som utspelas helt och hållet på vår blåa planet Tellus. Bra serier som t.ex. Fringe, X-Files, Flashforward eller Heroes utgår med tydlighet då. Inte heller teveserier som innehåller utomjordlingar som Idol, Jersey Shore eller Sex and the City kvalificerar sig till denna lista. Just det... Star Trek.. den teveserien känner du nog till.. och många andra kan den MYCKET bättre än mig, så därför låter jag den vara (förutom det faktum att jag gillar Star Trek - the next generation mest!)

Firefly (2002)
Joss Whedons western/rymdopera överlevde bara i filmbolagsrymden i en säsong. Men vilken säsong! 14 oförskämt bra och underhållande avsnitt om besättningen på rymdskeppet Serenity. Firefly har, i samklang med alla serier nämnda i listan, inte bara välskrivna manus och kul karaktärer utan utmärks dessutom av ett lysande ensamblespel av samtliga skådespelare.

Trots att serien med Natan Fillion, Adam Baldwin, Summer Glau, Jewel Staite och Alan Tudyk i spetsen hittade sina fans, lyckades filmbolaget slarva bort en eventuellt större publik genom att byta dagar och tider på serien.Serien lades helt sonika ner vilket var sjukt synd. Wheadon lyckades "avsluta" det hela med långfilmen Serenity. som tillkom efter viss kamp av fansen. Finns en bra dokumentär som heter Done the impossible om just detta! Filmen Serenity är hur som helst en mycket bra, värdig och i vissa delar oväntad avslutning till av Firefly historien.

Onödig fakta: Alan Tyduk var fruktansvärt minnesvärd och rolig i PG Porn avsnittet High Poon!

Battlestar Galactica (2004-2009)

Ronald D. Moores reboot av sjuttiotals serien Battlestar Galactica är helt klart Fireflys antites. Även om Firefly har en del otäcka element i till exempel "the reapers", så är tonen i Moores Battlestar Galactica svartare än ett svart hål.

Efter att nästan hela det mänskliga släktet har utrotats av de mekaniska Cylons, försöker slagskepppet Galactica, följt av en brokig flotta, hitta tillbaka till jorden. I denna serie är det nämligen så att mänskligheten lämnat vår planet för länge sedan och sökt efter nya bosättningar i rymden. Dock så har legenden om människans vagga överlevt hos de efterlevande människorna. Resan mot jorden är inte lätt och med ett ständigt hot om att Cylons kommer att attackera. Inte nog med den yttre hotbilden, visar det sig att Cylons nu kan göra perfekta kloner av människor. Hotet blir nu även internt bland besättningen... Vem är människa och vem är cylon?

Under 4 säsonger fick tittarna både vara med att skratta och gråta åt alla de händelser och skeenden som de överlevande var med om. Battlestar Galactica skulle kunnat utspelat sig på ett slagskepp i Stilla Havet under andra världskriget (med skillnaden att det är mer kvinnor och barn med då typ...). Även om det till det yttre är en rymdserie, så är det människors känslor och människors problem som stod i centrum för denna serie. En fantastisk ensemble ledd av Edward James Olmos gav Battlestar Galactica ett väl förtjänat gott rykte bland både fans och kritiker. So say we all!

Onödig fakta: Richard Hatch som spelar rebellen Zarek, spelade rollen som Starbuck i originalversionen av Battlestar Galactica.Då var dessutom karaktären Starbuck en man, trots tajta, lätt feminina, tights!

Futurama

Jaja, Futurama utspelas på jorden... men det är ett himla farande ut i rymden för Galaxy Express medhjälpare i varje avsnitt, de besöker ju till och med universums slut i ett avsnitt och så långt kom de aldrig ens i Stargate Universe! Futurama har allt! Robotar! Rymdskepp! Rymdvarelser! Krig! Kärlek! Matt Groening må vara mest känd för Simpsons, men jag väljer Futurama som min favvo-Groening serie!

Underbara karaktärer som Fry, Zoidberg, Professor Farnsworth, Leela, Amy, Zapp Branningar m.fl ser till att det är roligt, välspelat och knasigt rakt genom. Futurama har dessutom förvånansvärt hög klass på i stort sett alla avsnitt som gjorts. Efter ett temporärt avbrott på några år, produceras serien nu igen. Happy times! Håller du inte med? Bite my shiny metal ass!

Onödig fakta: Billy West som gör MÅNGA röster i Futurama, var även rösten till Stimpy i klassiska Ren & Stimpy!

Stargate Atlantis

Den andra spin-off serien på filmen Stargate. Personligen tycker jag att Stargate Atlantis är den bästa spin-offen, även om Stargate Sg1 hade sina stunder och att Stargate Universe aldrig fick visa sin fulla potential.

I Stargate Atlantis är det självklart en "Stargate" som, till och med fysiskt, står i centrum för seriens kärna och basen för avsnitten. Utgångspunkten för denna serie är att Stargatepersonalen hittar, via en stargateadress, det som verkar vara det mytomspunna Atlantis. Sen händer det massa saker.. typ... hela tiden...

Då karaktärerna i Stargate Atlantis lätt kan ta sig till olika planeter (som väldigt ofta består av skog) och stöter på massa utomjordlingar (som väldigt ofta bär medeltids-likande kläder) blir Stargate Atlantis ganska varierande. De avsnitt där historierna är bra, blir det mycket bra. De avsnitt som har svagare berättelser kan dock bli intressant för att det är intressanta karaktärer vi följer. Ett extra plus för de elaka Wratith- skurkarna. De ser ut som en blandning av zombies och albinoversioner av Marilyn Manson. Wratith hotet ger Stargate Atlantis den svärta som serien behöver för att skapa dynamik och spännande konflikter.

Här blandas humor med allvar med grymt bra precision av ännu en bra ensemble som gör sitt jobb och lite till. Även om Joe (Harrison Ford jr) Flanigan tillsammans med bland annat Rachel Lutrell och Jason Momoa skapar liv och rörelser åt karaktärer som lätt kunnat bli tråkiga och livlösa, är det David Hewlett som Dr. McKay som fullkomligen stjäl varenda scen han är med i.Ett fantastiskt roligt och rörande porträtt av, enligt han själv i alla fall, missförstått geni som har lite svårt med den social biten.

Onödig fakta.David Hewlett har gjort lite skräckfilm som till exempel Pin, Cube och Scanners 2.

Farscape.

Min absoluta favoritserie i Science Fiction genren. Jag ska försöka att inte raljera alldeles för långt nu.. men här faller allt på plats vad gör en bra teveserie. Farscape är en kul, smart, sexig, dramatisk, otäck och alldeles, alldeles underbar teveserie!

John Crichton, en astronaut flyger, under ett ryndexperiment, av misstag in i ett "maskhål" och spottas ut i en helt annan del av vårt universum. Inom loppet av minuter har John råkat döda en annan pilot, blivit indragen i ett LEVANDE rymdskepp där ett gäng förrymda brottslingar tar med honom på sitt livs resa! Från denna tunga och medryckande inledning saktar Farscape aldrig ner. Vi får följa med besättningen på skeppet Moya runt om i universum på spännande äventyr, romantiska krumbukter och ett persongalleri som är underbart porträtterat!

Aldrig tidigare i en sci-fi serie har en huvudrollsperson lidit så mycket, älskat så hårt, kämpat så frenetiskt eller anpassat sig på så extrema former som John Crichton. Sen välskriva bi-karaktärer som Aeryn Sun, Dominar Rygel, Ka D´Argo, Zhaan, Pilot, Braca och Scorpius gör Farscape till en serie utan dess like. Karaktärer i Farscape genomgår dessutom förändringar skurkar blir goda, goda blir onda... Ben Browder samspelar med Claudia Black på ett sånt sätt att de nästan sätter stjärnor i brand och resten av ensemblen med Anthony Simcoe, Lani John Tupu, Virginia Hey,Gigi Edgley, Jonathan hardy och inte minst Wayne Pygram spelar för allt de är värda i alla avsnitt. "All in" så att säga...

Jim Hensons bolag (Mupparna, Mörka kristallen, Labyrint, Sesam, Fragglarna etc) låg bakom make-up effekterna och alla fantastiska dockor som bidrar till seriens mystik och berättelsens styrka. Visst ser en del karaktärer ut som "Yoda", men mycket av make-up designen och dess utförande är av yppersta biofilms-klass.

Att serien "bara" fick fyra säsonger och en avslutande film (efter fans uppror!) på lite drygt 3 timmar är synd och skam. Samtidigt är det kanske just det är serien fick ett sånt abrupt slut som gör att jag som åskådare bara vill ha mer Farscape? Jag har sett serien tre gånger, och kan knappt bärga mig till nästa genomtittning.

Nu släpps alla avsnitt på blu-ray (läser du detta tomten?) och jag hoppas att dessa säljer som en farbot i solen! Kanske finns det en chans att det kommer lite nya avsnitt? Jag vet att både Browder och Black vill det (de spelade faktiskt mot varandra i Stargate SG1 under två säsonger, de BÄSTA enligt lilla jag).

Jag vet att det blev många superlativ i texten ovan om Farscape... men alla är sanna! Jag lovar! Dessutom håller jag igen på dem!

Onödig Fakta: Virginia Hey, som spelar Zhaan, hade Antichrister en lite förälskalse på som 10-åring när han beundrade filmen The Road Warrior något alldeles massa mycket. Hey spelade nämligen med i den.

Just det... om du läst så här långt vill jag påpeka en sak. Det är inte felskrivet i inläggets rubrik. Det ska stå "deg". Varför? Jo, för länge sedan när det fanns videobutiker att hyra filmer i, gavs en liten rymdfilm som heter Alien ut. Det var en stor fin blå box från videobolaget Transfer.. och enligt dess baksida ".. kan ingen höra deg skrika!" Så felskrivningen var inte min.. i alla fall inte från början!

Det var allt... så... vad väntar du på? To infinity and beyond!

D.A.D levererar fortfarande!

2011-11-07T19:30:00.001+01:00

De gamla danska cowboy-rockarna (eller "rockers" kanske jag ska skriva så man inte tror att det är ett gäng oljerockar jag skriver om) D.A.D släpper ny skiva.

Jag lyssnade mycket på dem på det glada 90-talet, och minns en lyckad spelning på deras "hemmaplan" på Roskilde runt 1993... det var tider det... Hur som helst, såg dem spela på Metallsvenskan i våras och blev positivt tagen av deras ungdomliga energi, sköna stajl och den nya grymma trummisen. Extrapoäng för basistens fin-fina bas!

Bjuder på musikvideo från nya skivan med låten I want what she´s got. Kan i alla fall inte anklaga D.A.D för att inte bjuda på sig själva!

pop-pop-i-topp!

2011-11-04T15:37:00.003+01:00

Kära läsare,

Idag är det dags för ännu en micro-uppdatering. Tar till ett gammalt beprövat knep med en topp lista.

Vad-Antichrister-lyssnar-på-just-nu- listan.

5. Vallenfyre. Några bitar Paradise Lost gör tung retro 80-tals metal. Det doftar Candlemass, Celtic Frost, tidiga Paradise Lost och det doftar mycket bra. Och tungt! Nämnde jag att musiken var tung förresten?

4. SAGH II. Norsk variant av Black Sabbath. Trevligt och svängigt. De kommer inte vinna några pris för musikalisk originalitet, men det är inget de förväntar sig heller...

3. Opeth - Heritage. Grymt bra "proggmetall" Me like. Me listen.. a lot.

2. Yngwie Malmsteen hos Moraeus. Tack SVT! Visst är Yngwie fruktansvärt slarvig som gitarrist nuförtiden, men för böveln! Han är ju faktiskt en av Sveriges största musikexporter och kanske vår största diva någonsin! Go Yngwie!

1. Mastodon - The Hunter. Lysande skiva. Lugnare och poppigare... stenhårt och svängigt. En av 2011 års bästa skivor i min mening!

Skulle uppdatera med wall of text, men...

2011-10-27T19:33:00.000+02:00

Som sagt, tänkte göra en uppdatering av min blogg som så sällan sker nu för tiden. Jag hade funderat på lite skojjigheter och så att skriva, men sen kollade jag "nyheterna" på expressens hemsida, och inser att det är fan ingen nyhetstidning längre... På ett vis är det tragiskt att dagstidningarnas nivå har hamnat lika lågt som engelsmännens matkultur, men samtidigt kan jag själv inte komma på roligare saker än det de skriver.... Uppdatering om Antichrister kommer annan dag... screenshot på Expressen får räcka för idag...

Jo... en sak till såg att Christina Aguilera med åldern liknar en gammal kär seriefigur.. Gnurglan... bildbevis följer!

Gnurglan?

Christina?

Slapping the base!

2011-07-09T20:31:00.002+02:00

Enligt SAOL (om du inte vet vad SAOL är, slå upp det!)

1 bas -en -ar s. djup mansröst; sångare el. musiker som utför lägsta stämman i kör el. musikstycke.
2 bas -en -ar s. arbetsförman
3 bas -en -er s. grund, grundval; utgångspunkt

Idag kommer Dawn of the Blog cirkulera kring den djupaste utgångspunkten i ett band, nämligen arbetsförmannen som alltför ofta står i bakgrunden och som ser till att det musikaliska arbetet blir ordentligt utfört. Dessutom kommer det vara ett ypperligt inlägg bara av den anledningen att girigbuken Gene Simmons INTE kommer att få vara med. Bara musiker, inga bankirer!

Oavsätt musikgenre som har traditionella instrumentuppsättningar brukar det av tradition vara antingen sångaren eller gitarristen som får mest uppmärksamhet.Så är det bara, övriga bandmedlemmar får spela på andra (bas)fiolen så att säga. Är det någon annan musiker som får uppmärksamhet brukar det vara trummisen, som i band som t.ex. Dream Theatre, Rush och Luna Macabre ;)

Men idag är det som sagt basisten som ska få lapa i sig ljus från strålkastarna och kanske är den en och annan läsare (i och för sig är den bara en och annan som läser här) som de facto glömt vad VIKTIGT det är med en bas som håller ordning i det musikaliska kaoset!

Geddy Lee!

Les Claypool... vilken dåre!

Cliff Burton... no more words needed!

Världens fulaste video... en av de bättre technotrash basisterna! (Ralph Hubert)

.. och så sjunger vi alla med i refrängen! (Geeze Butler)

Inte nog med att bassisten är en ung tjej, maken till nerstämd bas har jag aldrig hört! (Vanja Slajh)

och till sist en liten klassiker!

Det var allt för denna gången mina vänner. Sommar och sol värmer gott eller hur? För min del är det så att sommarjobb gör att jag istället för att lukta lite trevlig solbadsvett blandat med svensk badvatten,mer luktar skitig träl. Visserligen en glad träl, men ändå...

Ta hand om er och kom ihåg att vissla lite extra åt bassisten nästa gång ni ser ett liveband!

His work here is Dunn!

2011-06-22T15:54:00.001+02:00

Det känns trist att skriva att en av den mest sympatiska personen i Jackass entouraget Ryan Dunn har dött i en bilolycka. Tillsammans med Johnny Knoxville, Steve-o och Chris Pontius, var Dunne en av de roligaste karaktärerna där. Måhända berodde det på att han ofta var lite motvillig till de "stunts" han skulle utföra, han kändes rätt "normal" i jämförelse med de andra. Jag tror personligen också att han haft en lugnande verkan på Bam Magera (jo, faktiskt) och hur Magera mår idag vill jag inte ens tänka på.

Hurvida det nu var alkohol inblandat i bilkörningen låter jag vara, det tragiska faktumet att Dunn och Zack Hartwell miste sina liv räcker idag. Andra filmvetare har redan uttalat sig i media om detta.

Rest in peace Ryan... we´ll miss you!

Ett av mina favoritinslag med Dunn följer nedan:

Kattastrof!

2011-04-22T19:27:00.000+02:00

Shakira, den gamla fina kissekatten som fortfarande konkurrerar om min uppmärksamhet med Mian, gjorde något så extremt dumt förra veckan så det är svårt att begripa. Efter ett par hyperrusningar genom lägenheten, beslutar hon sig för att avsluta det hela på balkongen, missbedömer avståndet till räcket och resultatet blir att hon hoppar ut från fjärde våningen. Ett nätt fall på cirka elva meter ner till markplanets stenplattor. Hon lär ha förbrukat åtminstone 4-5 kattliv i och med det fallet.

Men katt som hon är klarade hon fallet, och antagligen med "bara" en bäckenfraktur rent skademässigt. Hade jag ramlat ur sängen hade jag antagligen ådragit mig mer skador! Nu en och en halv vecka senare är hon sig inte riktigt lik än och det märks att hennes mentala hälsa är lätt påverkad. Äter extremt lite (om ens alls) fast sköter i alla fall vätskebalansen tillfredsställande. Visst är vi oroliga för henne, men om hon bara ser till att börja äta lite grann tror jag att hon kommer klara sig. Hoppas bara att hon lärt sig att:
a) katter kan inte flyga.
b) katter bör inte hoppa upp på balkongräcket i full karriär.
c) katter är inte odödliga (här kan Shakira i och för sig protestera då hon de facto klarade 11 meters fallet någorlunda oskadad).

Shakira

Annars vill jag passa på att önska alla en Glad påsk! Och som Rare Zombie lärde ut för många år sedan.. ägg skägg!

p.s Det blir Life Of Brian i dvd-spelaren ikväll!

IT`S ALIVE!

2011-04-10T17:18:00.000+02:00

Och med IT, menar jag självfallet mig själv, antichrister, er högst sporadiska bloggare. Jag har haft lite dåligt samvete för att jag inte skrivit något på länge, och tro mig, saker att skriva om finns det. Problemet stavas t i d. Skolan tar mer tid i anspråk än jag hade kunnat tänkt mig innan, och den lilla tid som jag har över vill jag göra så lite som möjlligt på. That´s the kind of guy I am.

Luna Macabre har fått undergå ett par smärre förändringar då jag lämnat trumpallen. Combat spelar numera trummor, och Sonny the Saint sköter numera sånginsatserna på egen hand (hals?). En ny gitarrist finns i bandet, men jag vet inget mer om honom än att han tydligen inte är pinnsmal och det är enligt Sonny the Saint ett extra plus. På Yeah! festivalen i maj kommer Luna Macabre att spela och visa upp den nya sättningen :)

http://www.myspace.com/lunamacabre

Det är 25 år sedan Metallicas Master of puppets började snurra runt på skivspelare och skrämma upp föräldrar. En fantastisk platta som än idag levererar och en skiva som få Metallica har haft svårt att återskapa. Ett modernt mästerverk.

Snart påsk, så det är dags att damma av Life of Brian med Monty Python igen och njuta av en av de bästa ( och roligaste) skildringarna av Jesus liv. För negativa personer finns alltid Mel Gibsons föga upplyftande Passion of Christ att ta som ett mer naturalistiskt alternativ. Inga rymdskepp i sikte i den versionen inte. Hmmmm... jag kanske gör en combo av de två, eller varför inte göra en cineastisk treenighet och se musikalen Jesus Christ Superstar också... dessa eviga beslut och möjligheter!

Så... en liten uppdatering i alla fall. Ta hand om er medborgare och passa på och njuta av det vackra vårvädret som äntligen kommit!

ABC igen...

2011-02-16T19:49:00.000+01:00

Det var länge sedan jag gjorde ett ABC... det är banne mig dags igen!

A - som i Antichrister. Det är jag det ju!
B - som i Bevis & Butthead... FROGBASEBALL!
C - Christer... vem fan det nu är?
D - som i Deep Purple. Alltid lyssningsvärt!
E - som i Ebba. Min klon.
F - som i Fula, skitiga & elaka. Klassisk film!
G - som i godis. Godis är gott!
H - som i hjärta. Dess dag var i måndags. Firade du ditt hjärtas kärlek?
I - som infödingar. Not to self: se mer kannibalfilm!
J - som i jumper. När sa DU ordet jumper sist?
K - som i Killer. John Woo´s klassiska film ska bli remake i USA. Varför?
L - som i Lesbian vampire killers. Kulig film.
M - som i Mian <3
N - som i naken. Naket är bra!
O - som i omtenta. Jävlaskithelvetessatansbajs!
P - som i penibel. Ännu ett ord som bör användas mer.
Q - som i Q - the winged serpent
R - som i Rush. 2112.
S- som i socionom. Blir det en sån av en sån som jag?
T - som i trä. Bra uppfinning!
U - som i universum. Inte så dum uppfinning det heller.
V - som i vad? Vad? Just det!
W- som i What? WHAT! Damn right!
X - som i Xena - warrior princess
Y - som i ypsilon
Z - som i zzzzzzzzzzz. Något jag gör för lite av.
Å - som i ångest. Se O
Ä - som i äntligen!
Ö - som i öppettider. Kan man får nog av det?

Sommar.. kom tillbaka allt är förlåtet!

2011-01-27T09:25:00.000+01:00

Jag vet att jag klagade på dig. Att jag suckade och pustade när det var så grymt varmt i lägenheten. Jag utryckte ord om att du var riktigt jobbig och jag önskade att det skulle bli kallare. Ibland ska man akta sig för att önska saker... Visserligen bjöd du på svalka och regn också i sommras, det ska du ha cred för. Efter regn kommer solsken, eller hur?

Sen tycker jag att du och övriga årstider ska se över ert schema lite grann. Har ni inte märkt hur glada och harmoniska människor ser ut när du, sommar, är här? Det är stor skillnad från hur folk ser ut nu, påbylsade och rosenkindade. Visst höstskruden i naturen är ganska vacker, och vårens make-over på naturen är förtrollande. Dock är det dig sommar som ger oss mest glädje. Jag ska försöka att inte gnälla i onödan om det blir så där "grymt varmt" igen, ska verkligen det...

Så... kom tillbaka så snart du kan/vill/önskar, du ska veta att du är saknad!

Årets oscarsnomineringar och mina tippningar

2011-01-25T20:04:00.001+01:00

Nu brukar jag inte ha 100% rätt på mina förhandstippningar, men samtidigt inte helt fel heller. Mina tippningar ligger i fet stil. Hur som gaver de nominerade är:

Bästa film: Black Swan
The Fighter
The Inception
Kids Are All Right
The King's Speech
127 timmar
The Social Network
Toy Story 3
True Grit
Winter's Bone

Bästa kvinnliga huvudroll: Annette Bening (The Kids Are All Right)
Nicole Kidman (The Last Station)
Jennifer Lawrence (Winter's Bone)
Natalie Portman (Black Swan)
Michelle Williams (Blue Valentine)

Bästa manliga huvudroll: Javier Bardem (Biutiful)
Jeff Bridges (True Grit)
Jesse Eisenberg (The Social Network)
James Franco (127 timmar)
Colin Firth (The King's Speech)

Bästa regissör: Darren Aronofsky (Black Swan)
David O. Russell (The Fighter)
Tom Hooper (The King's Speech)
David Fincher (The Social Network)
Joel och Ethan Coen (True Grit)

Bästa kvinnliga biroll:
Amy Adams (The Fighter)
Helen Bonham Carter (The King's Speech)
Melissa Leo (The Fighter)
Hailee Steinfeld (True Grit)
Jackie Weaver (Animal Kingdom)

Bästa manliga biroll:
Christian Bale (The Fighter)
John Hawkes (Winter's Bone)
Jeremy Renner (The Town)
Mark Ruffalo (The Kids Are All Right)
Geoffrey Rush (The King's Speech)

Bästa originalmanus:
Mike Leigh (Medan åren går)
Scott Silver, Paul Tamasy och Eric Johnson (The Fighter)
Christopher Nolan (Inception)
Lisa Cholodenko och Stuart Blumberg (The Kids Are All Right)
David Seidler (The King's Speech)

Bästa manus efter en förlaga:
Danny Boyle och Simon Beaufoy (127 timmar)
Aaron Sorkin (The Social Network)
Michael Arndt, John Lasseter, Andrew Stanton och Lee Unkrich (Toy Story 3)
Joel och Ethan Coen (True Grit)
Debra Granik och Anne Rosellini (Winter's Bone)

Bästa utländska film:
Biutiful (Mexico) Dogtooth (Grekland)
Hämnden (Danmark)
Incendies (Kanada)
Outside the Law (Algeriet)

Bästa dokumentärfilm (långfilm): Exit through the Gift Shop
Gasland
Inside Job
Restrepo
Wasteland

Bästa animerade film:
Draktränaren
The Illusionist
Toy Story 3

Bästa specialeffekter: Alice i Underlandet
Harry Potter och dödsrelikerna: Del 1
Livet efter detta
Inception
Iron Man 2

Bästa scenografi:
Alice i Underlandet
Harry Potter och dödsrelikerna: Del 1
Inception
The King's Speech
True Grit

Bästa foto: Black Swan
Inception
The King's Speech
The Social Network True Grit

Bästa kostym: Alice i Underlandet Kärlek på italienska
The King's Speech
The Tempest
True Grit

Bästa klippning: Black Swan
The Fighter
The King's Speech
127 timmar The Social Network

Bästa smink: Barney's Version
The Way Back
The Wolfman

Så, det är Antichristers tankar om vilka som får hem Oscars i år!

Mitt liv i dur går i moll!

2011-01-22T11:09:00.000+01:00

"Mitt liv i dur går i moll" låter det underligt och motsägelsefullt? För mig har det alltid varit en självklarhet, och det är ju en gammal universell sanning att motsattserna dur/moll är nödvändiga komponenter. Utan det ena är det andra inte möjligt. Nu ska jag verkligen inte gå nere mig i någon filosofisk tankegång eller resonemang här på bloggen. Det får bli en annan gång. Idag tänkte jag mest bara förmedla intressestafettpinnen om att när jag mår rätt uppåt, ja det är då jag som mest lyssnar på musik som går i moll. Och nej, amatörpsykologen i dig kan tystas, det beror inte på någon underliggande psykologisk omedveten tanke om att jag ska minsann inte må bra, when in dur, bring on the moll! Inte alls.

Är det det svenska vemodet som bubblar inom mig när jag lyssnar på Freddie Wadlings Skillingtryck och mordballader, och i duschen sjunger med i sorgsna visor om mord, barnmisshandel och dödsångest? Detsamma när jag frestar grannarna med Candlemass, Celtic Frost, Black Sabbath, Ghost, King Diamond (som iofs är ganska upptempo trots de skräcktematiska låtarnas innehåll) och Jeff Buckleys vackra, men vemodiga låtar. Ju mer moll, desto mer i dur klingar min själ. Visst tycker jag om ett gott skratt. Ingen annan tycker om ett gott skratt mer än jag. Jo, kanske min fru.. och Major Johnson... (just kidding). Det finns mycket livsbejakande musik också som är värd att lyssna på. Samtidigt finns det inget som kan göra mig på så dåligt humör som hurtig och lycklig musik. Min själ vibrerar i otakt med det. Hurtflåsig dansmusik, pulserande disco och seratoninstinn pop väcker det värsta inom mig.

Det finns något vackert i mörkret och något älskvärt och genuint i längtan som endast molltoner kan göra tydligt.

Trevlig helg på er go´vänner och ta hand om er!

Några molllåtar för att väcka dur-känslorna :)

Vad händer egentligen?

2011-01-17T21:44:00.001+01:00

El livo
Jag har verkligen varit extremt dålig på att uppdatera bloggen. Jag har inga ursäkter. Ja, om man inte räknar, skolan, "lov" från skolan, umgås med eldkvinnan, massor att skriva, tjata på dottern, massor att läsa, matlagning, sova, , lyssna på musik, se film, klappa katterna... Förutom de få sakerna, så har jag INGA ursäkter.

Termin ett av socionomutbildningen är avklarad (om nu tentan blir godkänd det vill säga) och termin två rivstartade idag. Tyvärr är det så pass mycket i skolan att hålla igång och ett privatliv som ibland, milt sagt, är lite komplicerat, så har jag har tagit beslutet att lämna trumpallen i Luna Macabre. Det var inget lätt beslut, men jag tror att det var rätt beslut. Jag hoppas att killarna snart hittar en ersättare och jag önskar dem all framgång. Trots att de förlorade 1/4 snygging nu ;) Det de förlorade i skönhet tar de nog igen i taktfasthet... Så istället för valkar på fingrarna är det valkar på näthinnorna som vankas.

El filmo
På filmfronten rekommenderar jag Ji-Woon Kims extremt vassa I saw the devil. Estetisk fulländad seriemördar film från Sydkorea med starka skådespelarinsatser, finurlig berättelse och några extremt våldsamma sekvenser, gör att det är den bästa filmen jag sett i år.

Tom Hanks/Steven Spielberg producerade teveserien The Pacific rekommenderas också. För oss nordbor känns kriget i Stilla havet som en ganska bortglömd del av det andra världskriget (förutom Duell i Söderhavet med Lee Marvin då kanske). Bara man kommer förbi de första tre delarna och förstår upplägget på serien, så var jag fast. Välspelat, välgjort och riktigt brutala slagscener. "Glada" krigsfilmer som Kellys hjältar och Kanonerna på Navarone är ett minne blott...

Alla ni som gillar historiska dramer och som inte är allergiska mot fjantiga peruker bör ge Svärdet och Spiran en chans (Pillars of the Earth på utrikiska). Inte helt autentiskt, men inte helt oävet.

El musico
Förutom att den ypperliga Triptykon skivan släpptes med en Tom G. Warrior i högform är Mekong Deltas Wanderer at the edge of time 2011 år gladaste skivlyssning. Visserligen HATAR massor med människor Deltas tekno-trash till döds, men jag älskar det. Och jag vet inget annat band som får till så extremt snygg ljudbild på aukustisk gitarr. Så det så.

Video från Triptykons EP Shatter :)

Mekong Delta

Tills vi hörs igen.. sköt om er go vänner!
King Diamond har inte dött! Prisa Gu... ehhh,,, Hail Satan!

Krya på dig King Diamond!

2010-12-21T14:34:00.000+01:00

Usch, jag läste precis att min husgud King Diamond gått genom en trippel-bypass operation! Enligt uppgifter från hans fru Livia, så har allting gått bra (trots omständigheterna) och King är tillbaka i hemmet. Förståligt nog så ligger musiken på hyllan ett bra tag framöver.

Hoppas att King, Livia och katterna får en förhållandevis bra jul och att ett 100% tillfrisknande kommer som ett paket från tomten i år. För det kan väl aldrig vara så att...

(p.s hoppa in 1. 30 in i klippet)

Nya låtarna finns nu att lyssna på! Luna Macabre strikes again!

2010-11-08T07:45:00.002+01:00

Pojkar och flickor!

Nu går det att höra de nya alstren som vi spelade in för ett par veckor sedan. Sensus egna ljudtekniker Andreas har antagligen hört låtarna mer gånger än vad som är nyttigt för en person under detta tidsspann. Men tack vare hans rattande på spakarna, och med hjälp av våra önskningar och gnäll är nu allt redan klart! Låtarna är som följer; All the boys, Cum in heaven och Like a shadow comes the pain. Två stänkare med uppåttakt och en lite mer 80-tals inspirerad sak.

Vi i bandet är betydligt nöjdare med dessa låtar än de på förra demon, och även om jag som "takthållare" har en och annan sak att justera och förbättra, så har vi hittat ett eget ljud denna gång.

Så tveka inte! Navigera dig till http://www.myspace.com/lunamacabre på stört och lyssna på låtarna och höj lyckan med 10% (förhoppningsvis).

Demoinspelning och massa monster!

2010-10-26T14:28:00.001+02:00

Då har Luna Macabre varit i studion igen. Denna gång så gjorde vi alla rätt.

1. Vi var alla fyra närvarande

2. Vi spelade in allting under helgen

3. Allt var lagt och klart när vi lämnade studion i söndags.

Trots några smärre uppförbackar (läs: nervös trummis) så förflöt det kreativa arbetet ganska felfritt. Tanken var att de tre nya låtarna vi har; All the boys, Cum in Heaven och In the shadows comes the pain, skulle spelas in under helgen. Mission accompiced! Även om undertecknad är partisk måste jag säga att det är tre mycket starka låtar som står på egna ben och som är lite annorlunda mot tidigare material. Ja, visst låter det Luna Macabre, men ett tajtare och ösigare Luna.

Det var intressant att spela in ”live” i studion. Första demoinspelningen hade jag som trummis bara ”slaskgitarr och bas” i lurarna, medan nu i helgen körde vi på som i replokalen. Fast med lite bättre ljud. Ljudteknikern Andreas hade plockat ihop ett riktigt bra trumset till mig som kändes grymt bekvämt att spela på. Så för en gång skull behövde jag inte bära en massa tung skit. Trodde jag. Då alla inte kunde vara närvarande på torsdagen då det riggades, lyfte jag och Mangler upp alla stärkare och stränginstrument. Jag såg snyggt till att smita undan att bära ner de sakerna efter inspelningen. That´s the kind of guy I am. Mixning av demon är enligt rykten på gång redan…

Som bonus vill jag visa denna lilla underbara film av Greg Nicotero. Nicotero som jobbat som special effects skapare i många år nu (han började 1985 jobba med Tom Savini på George A. Romero´s Day of the Dead)och som en av grundarna av KNB F/X group har de gjort sjukt mycket bra effekter. Nyfiken på vad? Kolla in honom på www.imdb.com. Annars kommer jag skriva ett sånt därna låååångt inlägg igen. Anywho… innan han startade med att göra effekterna på sjukt efterlängtade (av mig) The Walking Dead, gjorde han denna lilla förtjusande kortfilmen. En mockymentary om Hollywood och om saker och ting kanske inte var påhittade… Åtta minuters nördhumor!

http://www.amctv.com/videos/fearfest/?bcpid=626881183001&bclid=640512348001&bctid=640640146001

Nu är Martin Ljung uppe i himlen också!

2010-10-01T23:14:00.000+02:00

Det var en sånt fint inlägg i Kulturbloggen så jag länkar dit: http://kulturbloggen.com/?p=24642

Och så klassikern....

">

Sally Menke är död. Vem tusan är det tänker du?

2010-09-29T08:03:00.000+02:00

Sally Menke var kvinnan som tillsammans med Quentin Tarantino gjorde hans filmer så bra. I likhet med Martin Scorsese och Themla Shoonmaker så skapade de magi i biosalongen. Sally var Quentins klippare. Vi vet alla hur coola hans filmer sett kan tacka hhenne för att de blev så fantastiskt snygga. Det finns en kort artikel på http://www.aintitcool.com/node/46764 där även denna fina lilla film där Quentin pratar om deras samrbete under filmen Death Proof (som jag tyckte om, så det så!), i slutet på kortfilmen är det lite klipp med hälsningar till Sally som hon skulle få se när hon jobbade.

Jag hoppas att Quentin hittar en lika begåvad klippare igen som han kommer ha ett lika utvecklande samarbete med.

... Hi Sally!

">

Plötsligt är Holger död!

2010-09-28T13:35:00.000+02:00

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7861028.ab

Vi som sett Plötsligt i Vinslöv och dess uppföljare får idag skänka en tanke till Holger och hans uppstoppade fåglar.

R.I.P Holger...

Expressen är TYDLIGA!

2010-09-28T10:17:00.000+02:00

Plura i Eldkvarn har ju som sagt åkt dit förnarkotikabrott, närmare kokain.. hmmmm.. undra hur han fick in kokainet i kroppen...

Ja just det.. genom näsan... Tack Expressen!

Nu ska jag beklaga mig... nej, jag ska faktiskt KLAGA!

2010-09-27T22:03:00.002+02:00

I eftermiddags utspelades följande:

Jag ville vara lite gentleman och hjälpa min Mian med att klippa hennes uteplats. Av olika anledningar, varav den främsta är att hon INTE har någon gräsklippare, så var gräset i nivå med de vidder som Djengis Kahn en gång red över eller de slätter som indianerna galopperade fram på med håren svävande i vinden (ja, jag saknar mitt långa hår lite). Med en snäll grannes lånade handjagare så hade Mian försökt att klipppa, men utan resultat. Det var helt enkelt alldeles för långt gräs. I ett försök att vara, just gentleman, och lite "karla-karl" sa jag att jag kan komma o hjälpa henne.

Sagt o gjort. Det gick faktiskt att klippa gräset! Om man tog en 20 centimeter bredremsa och cirka 40 centimeter fram. Sen var jag tvungen att dra tillbaka handjagaren och rensa den från gräs. Lite omständigt och rätt så jobbigt. Men har jag lovat att klippa, då banne mig! Dock är det inte detta jag vill klaga på.

Vi hittade en häst i gräset!!!!

När jag klippt i 10 minuter kommer hennes granne ut från uteplatsen mittemot och börjar klippa det nyklippta gräset med en elgräsklippare. Alltså, det var inte så att hon behövde klippa gräset. Om hon inte har akut skräck för gräs som är mer än 1 centimeter högt det vill säga. Kalla mig paranoid, kalla mig ogin, kalla mig surpuppa, men jag är säker på att det var hennes sätt att visa att hon minsann skötte sin uteplats fläckfritt, att det går lätt att man håller efter och att hon minsann är en bättre människa. Varför tror jag då det?

Högt gräs enligt grannen

Jo, i ren grannanda (jag är uppvuxen i villområde) så skulle jag, om jag vore i hennes sits, fråga en granne om de inte skulle vilja låna gräsklipparen om jag såg att de kämpade hårt med något som ser ut som ett omöjligt uppdrag. Erbjuda en tjänskt, som man sedan kan få igen i ett annat sammanhang. Inte skulle jag trycka upp i ansiktet på dem hur enkelt det är med en elgräsklippare. Skulle jag av olika anledningar inte vilja låna ut den, skulle jag kanske tom vänta med att klippa min gräsmatta till de var klara, av schysst tanke.

Har ingen bild på grannen, men hon ser ut ungefär så här...

fast med kläder och inte lika söt

Nu blev det klippt till slut, trots hennes ganska underliga maktdemostration (ja, jag kanske ÄR paranoid) och på den positiva sidan så blev Mians gräsmatta klar mycket snabbare. Jag gav mig tusan på att visa att det minsann gick bra att klippa med handjagare!

Jag betackar mig för ogina grannar med underliga makttrippar och slår ett slag för att man ska HJÄLPAS åt i samhället, mellan personer och inom vänskapskretsar. Ju mer man ger desto mer får man tillbaka. Ger man inget, kan man inte heller förvänta sig att få något tillbaka. Så, till Mians granne... **** ***!

Hjälpas åt? FUCK YEAH!

Hoarders

2010-09-22T18:06:00.001+02:00

Nu har jag följt en ny serie lite grann (Berit, du kan sluta läsa, det är om d o k u m e n t ä r e r). Visserligen amerikanskt, är riktigt upplagt efter formatmall 1A men det är något med det som riktigt intressant. Det är inga tjockisar som ska banta, inga wannbies som beter sig som de idioter de är eller någon sorts "skapa en produkt" format heller. Det är i stället socialt arbete stöpt i en underhållningsform. Låter det tråkigt? Fanken heller, och det var länge sedan du insåg att ditt hem är nog iallafall inte riktigt så skitigt som du tror.

Gaston, den första hoarden jag kom i kontakt med.

Jag vill vara tydlig med att skriva redan från början att jag vet att det är en teveproduktion, och det är vinklat så att det ska skapa en dramaturgisk båge i varje program. Men om dokumentärfilmers olika diskurser och om de "sociala skådespelarnas" roller tar jag en annan gång.

Hoarders. Jag vet att det förekommit fall av extremt samlande i Sverige också, men jag är inte förvånad att de fått ihop över två säsonger av denna serie i konsumentlandet no. 1, USA. Vilket annat land uppmuntrar till att köpa, köpa, köpa som landet i väst? Visst konsumerar vi mycket här, men knappast på samma elitnivå som amerikanarna. En hoarder är en person som inte kan slänga något. Inte ens saker som är farliga för dem

som gamla sopor, avfall och i vissa fall till och med avföring. Allting samlas på hög år ut och år in. Till slut finns det nästan inga fria ytor kvar i husen/lägenheterna att vare sig sitta eller stå på. De människor som deltar i serien får hjälp av professionella städare att under två dagar rensa ut sina hem. Dessutom får de kontakt med psykologer och som jag förstått det erbjuds de stöd efter programmen att komma ur sin sjukdom.

Det är skrämmande att se hur personer tappar all sans för hur det ser ut i hemmen och hur deras sinnen, framför allt luktsinnet, trubbas av. I flera av programmen har städarna hittat djurkadaver begravda under alla sopor, kläder och möbler. Mumifierade. Jisses... Allra värst är det i de familjer där det faktiskt är barn med i bilden. Då är det riktigt tragiskt.

Det finns de som faktiskt har de värre än så här...

Men det är det arbete som psykologerna, och de professionella "organisatörerna" gör med de personer som trots skam, förnedring öppnar upp sina hem för oss tittare, som gör det hela värt att se. Nu finns det säkert värre fall som aldrig uppdagas, och att de värsta sakerna i hemmen visas säkert aldrig. Det är i flera program fascinerande att se hur de som får hjälp i början klamrar sig krampaktigt fast vid mögliga kläder, rutten mat (!), gamla tidningar och allsköns skräp, bara för att dag 2 faktiskt inse att mycket av det mentala jobbiga de har lättar i takt med att all skit försvinner. Visst, det finns de som inte tycker att de vill ha hjälp, eller att det blir bättre, men även om mindre än hälfter de facto kommer ur sin sjukdom tycker jag det är bra.

Inte ett program för alla, men in intressant inblick i hur människor under en längre tid på grund av psykiska sjukdomar och andra komponenter i deras tillvaro gör att de i princip, lever i en soptipp.

Konsten att göra det man ska göra...

2010-09-18T11:00:00.003+02:00

... har jag inte lärt mig än. kanske bemästrar jag lite av att skapa struktur och illusionen av kontroll runt om kring mig. Men att ha full koll... no way. Den mäskliga hjärnan (och då utgår jag från att alla resonerar som jag) har en underlig förmåga att förvilla och hitta på mindre viktiga saker att göra när något bör göras. Som till exempel nu när jag börjat studera. Jag har ungefär 300 sidor i veckan att läsa, seminarier och föreläsningar. Det är ju prio ett i livet nu. Det är svinkul att läsa (även om jag säkerligen kommer beklaga mig både skriftligt och verbalt) och har hamnat i en grymt bra klass. Inget att direkt klaga på med andra ord. Det är min hjärna som dock drar iväg med mig. Curse you brain! Visserligen får jag studierna gjorda, men det beror på att jag fått tukta min hjärna och skapa ett dagsschema vad jag måste göra. Annars blir det lätt så här...

Tänk att du ska läsa bok X på ungefär 500 sidor skriven av denna författare:

Då är det underligt hur fruktansvärt intressant denna bok blir helt plötsligt!

Sen dagen efter ska du läsa bok av denna författare:

Då kommer du på att du måste ta tag i att Feng Sui:a hemmet. Det är ju faktiskt jätteviktigt att chi flödet är perfekt i ditt hem, eller hur? Jag menar, hur ska annars studieron kunna infinna sig?

Visst blev det bra! Flödet blev mycket mer energiskt och lugnande på samma gång.

Sen var det ju den där tredje boken, boken med den viktigaste grundteorierna som skulle läsas, studeras till seminariet dagen efter och dessutom skrivas 4 sidor om.

Men då kommer jag på att det finns ju den där filmen som borde ses, på en gång!

Nåväl. Så fungerar min hjärna. Den motsätter sig allting den bör göra och vill bara förlusta sig. Visst, det finns saker utanför skolan. Jag har en flickvän som jag vill träffa så mycket jag kan, en dotter som behöver,förutom en någolunda normal pappa, mat och rena kläder, och alla de andra sakerna som ska göras i ett hushåll Men med en gnutta diciplin ska nog utbildningen gå alldeles utmärkt. En förstående familj, bra klasskamrater och ett hyfsat strukturerat tänkande ska nog kunna häva min hjärnas revolutionära anda och få saker och ting gjorda. Parallelt med att den kreativa ådran måste få sitt också. Trots att jag klarat de mål som univeristetet satt upp än så länge, har jag ju dessutom lyckats båda pärla lite grann och gjort lite kreativt arbete till Luna Macabre!

Korta filmrecensioner

2010-09-14T08:28:00.002+02:00

Likt speeddating ska jag här presentera ett par filmer som kan vara av intresse.

Att förlora ett barn...

Vinyan. Fabrice Du Welz suggestiva och drömska film om ett par som är på jakt efter sin son som försvann i tsunamin som svepte över bl. a. Thailand. Inte alls lika bisarr eller voldsam som De Welz Calvaiere, men sevärd för den som uppskattar film som inte ger dig svaren gratis.Just det, Rusus Sewell visar att han faktiskt är en bra skådis!

Hierro. På väg på en helgsemester på en ö försvinner Marias barns spårlöst. Hela hennes liv vänds upp och ner och när hon fortsätter sökandet efter sonen uppdagas det att fler barn har försvunnit lika mystiskt som hennes. Rätt snygg spansk film, som trots att den leker med skräckfilmers estetik, mer är en thriller.

Nature sucks... (eller... naturen, finns den annat än på vykort? som Arne Anka säger)

Vertige. Franska ungdomar på klättersemester utmanas av både moder natur, inre motsättningar och... Första halvan av filmen är spännande och imponerande filmad. Snygga klättningsscener och några riktiga nagelbitare dessutom, sen byter filmen spår. Trots att det känns som kombinationen schampoo och balsam i samma flaska, tyckte jag att det var rätt så trevlig. Men så har jag ingen smak heller.

Frozen. Envisa ungdomar mutar sig upp på berget för en sista åktur, men komminikationsproblem bland liftförara gör att de blir sittandes halvvägs upp. Det är kallt, det är lång till marken och som grädde på moset öppnar anläggningen inte förrens nästa helg igen. Tajt, välspelat och spännande. Om än lite långrandig på sina ställen. Intressant är att den är inspelad på plats. Inga green-screens här inte! Av regissören till Hatchet.

Lååånga filmer...

Robin Hood. Förlåt Ridley Scott,men detta var faktiskt inte ens bra. Släpp bombastiska historiska filmer och visa att du är en visuell mästare och skapare av bra filmer. Trots Russel Crowe, Cate Blanchett och Max von Sydow ser jag inget förmildrande.Så Ridley, du har gjort ditt för historiska filmer ett tag nu, gå vidare! Jag ser, faktiskt, fram till nya Alienfilmen.

Phobia 2. Thailändsk episod skräckis, med känsla. Visserligen håller alla fyra episoder inte lika hög klass, men den första om den unga obstinata munken är trevlig och segment fyra, In the end, är sjukt underhållande. Knäppgökarna från Phobia 1 som avdramatiserade slasher/spökfilmer, gör här upp med asiatisk spökfilm på underbart sätt. Inte så otäckt, men ack så underhållande!

Mike Portnoy, din usling!

2010-09-13T08:35:00.000+02:00

Det var nog inte bara mina ögonbryn som höjdes till hårfästenivån, eller hakan som föll ner i knät när jag läste att Mike Portnoy har beslutat att sluta i Dream Theatre (tack MIan för att du tipsade mig!).Efter ha varit bandets största PR tillgång (lite på samma sätt som Lars Ulrich i Metallica) i 20 år, och varit en av de mest inflytelserika trummisen i progressiv rock lika länge, beslutar han nu att ta avsked från sitt band för att kasta sig ut i världen. Rikigt så illa är det kanske inte, han har knappast tomt på sitt schema då han smattrar på skinnen i Avenged Sevenfold efter deras trummis tragiska bortgång, och andra diversesidoprojekt.

Vissa anklagar Portnoy för att ha bränt ut sig på att just engagera sig i massa olika projekt utanför Dream Theatre. Men varför skulle han inte kunna få göra det? Som han själv beskriver det anser han att Dream Theatre har stagnerat och att han ville ta en paus, om än outtalad hur länge. Nu höll de andra i bandet i med honom, och resultatat blev att han tackade för sig och lämnade trumpallen ledig för en ersättare (tyvärr killar, jag har Luna Macabre).

Hur som helst. Jag tror att Portnoy kommer tillbaka till Dream Theatre, kanske inte på ett par år, men det känns som det är oudvikligt. Så länge tackar jag ALLA killarna i Dream Theatre för deras kollektiva musikaliska skatt som de skapat! Läs Portnoys pressrelease här; http://www.dreamtheater.net/news_dreamtheater.php#mppressrelease

Passa även på att lyssna på denna godbiten med Dream Theatre när de var som bäst!

Back in business

2010-08-29T18:24:00.004+02:00

Eller, jag har ju ingen affärsverksamhet, så det kan jag ju rent principiellt inte vara. Men jag har nämligen inte spelat trummor sen spelningen och har istället sett lite film! En del läsare efterfrågar ju mindre musik o mer film. Och jag är inte sämre än att jag kan ställa upp på det. Yessirebob!

Det var alldeles för länge sedan jag frossade i Hong Kongfilm, men nu har jag tagit tag i det igen. Min filmkost under 1990-talet var så mycket asiatisk pang-pang och kung fu att jag till slut blev ganska mätt på det. Rapade John Woo och pruttade Jackie Chan så att säga. Det är till min stora glädje så att jag upptäcker att jag fortfarande har stort utbyte av de filmer som produceras nu, och jag har massor att ta i kapp. Nu är det så att olikt den tiden så har jag inte tid eller energi att proppa i mig lika mycket som jag en gång har gjort. Ha en tonåring hemma, en särbo både "här" och "där", snart studier tar sin egna lilla tid och film blir som grädde på livsmoset. Så film ser jag, men kan inte riktigt ha filmorgier på samma sätt längre.

Ip Man (2008) och Ip Man 2 (2010).(ngt skit med radbrytningarna i detta stycket. Får ingen ordning på det. Damn blogger... och varför heter det inte "blogga in" för när man ska logga in och skriva inlägg?)

Ip Man (Yip Man) var mästaren som introducerade Wing Chung till världen. Visserligen tror jag inte att verkligheten var lika flashig som filmen och att ockupationen av japanerna var betydligt grymmare i verkligheten än i filmen. Dessa saker undanstökade, så är filmerna, speciellt del ett, två mycket underhållande och seriösa kung fu draman med en briljerande Donnie Yen i huvudrollen. Det är även lysande birollsskådespelare som Simon Yam, den mycket charmiga Siu Wong Fang (som spelade huvudrollen i splatterfilmen Story of Rikki för 1000 år sedan) och japanen Hiroyuki Ikeuchi. Japanska ockupationen av Kina är något som vi i Sverige vet mycket lite om. Tack grundskolan (läs: ironi). Som vanligt förekommande i dessa filmer är fotot svävande och klippningen rytmisk och energisk. Del 2 blir lite mer actionbetonad och farsartad med den sedvanliga karikatyren av västlänningar. Ip Man 2 utspellas då Ip Man med familj flyttat till Hong Kong (underligt att sonen inte vuxit en cm under de 8 åren.... ) och tar upp hur han försöker starta upp sin egen Kung Fu skola och de problem som de lokala regelverker bär med sig. Jag blir alltid på gott humör när jag få se en film med Sammo Hung i en av rollerna. Visserligen börjar han bli gammal, men snabbheten och hans innovativa keografi i de båda filmerna är i toppklass! Ip Man fick på 1960-talet en kille vid namn av Bruce Lee som student förresten...

Bodyguards and Asassins

Sen såg jag Bodyguards and Asassins. Jag hade förväntat mig ännu en Donnie Yen kung fu fest med massa slagsmål, men ack vad jag bedrog mig. Inte så att det saknades kung fu i filmen, men Bodyguards and Asassins är en seriös drama film om de första demokratiska revolutionerna i Kina under de första åren av 1900-talet. Detta är något som även gått mig förbi i historialektionerna i skolan, men nu vet jag iaf lite mer. Yen har toppbilling om man ser till affischerna, men i själva verket har han en biroll i det hela. Bodyguards and Asassins är otroligt snyggt filmad, fantastisk set design och maken till gråtande män var det länge sedan jag såg! Rekommenderas för alla som gillar historisk kung fu!

The Expendables

Dum, dummare, dummast. Typexemplet på den sortens film som du utan tvekan kan lägga hjärnan i en liten burk i tryggtförvar under tiden du ser filmen. Sterotyper, machobullshit och flosklerna haglar i dyga en o en halv timma. Är The Expendables bra då? frågar du dig. Den är bra precis på det sättet den ska vara bra på. En hyllning till 1980-talets explosiva actionfilmer och det är en imponerande rolllista den gode Stallone har fått tag i. Dolph, Jet Li, Jason Statham, Eric Roberts, Gary Daniels, Steve Austins och Micke Rourke. Icke att förglömma cameos från Mr. Willis och Mr. Schwarzenegger! Så det skjuts, det slåss, det exploderar och det skvätter blod från alla hörn och kanter på filmrutorna som spelas upp fram dina ögon.Har du krav på en film att den ska: vara realistisk, att den ska ha trovärdiga karaktärer, att handllingen ska hänga ihop, att personer utvecklasunder filmens gång, ja då ska du INTE se The Expendables. Vi andra som faktiskt tycker det är helt ok med upppumpade machotyper som hugger huvudet av skurkar utan att blinka, vi har rätt så kul hela filmen genom!

La Horde

”och fransk film...” som Bim Clinell brukade säga när hon var med i Filmkrönikan för länge sedan. Hon totalbaschade alltid Nils-Petters Sundgrens försök att marknadsföra amerikansk film med sina recensioner på fransk film. Men så här med facit i hand hade hon lite rätt. De senaste åren med filmer som Martyrs och Frontiers t.ex har fransk skräck imponerat mig. La Horde känns lie som fortsättningen på 28 veckor senare, då den har samma sorts blindgalna zombies som jag tycker är ganska läbbiga faktiskt. Enkel grundplot. Poliser och skurkar blir fast i ett höghus där de tillsammans måste kämpa för att överleva de odöda som alamerande nog verkar tagit över hela Paris. Välfilmat, välklippt, välspelat och blodigt så det räcker. Fyra skott i pannan från mig!

Imorgon...

... börjar jag skolan. Håll tummarna för mig!

Ett par sista ord på vägen

Sköt om er medborgare till nästa gång!

p.s. Ni har väl inte glömt att det går att kommentera inläggen och även nu att sätta små taggar på dem?

Luna Macabre klarade det!

2010-08-16T11:08:00.002+02:00

Då har vi fått känna oss som rockstjärnor för en kväll då, och det finns väl bara en sak att säga, hell yeah! När vi gick av scenen svettiga och... nej men vänta.. jag kanske ska ta det från början iaf?

Trummisen och de nattsvarta figurerna

Nervositeten greppade tag i mannen. Fanns det någon konspiration därute? Var det så att något konkurrerande band hade hällt något underligt i hans vatten då de senaste dagarnas repetitioner gått åt pipsvängen? Nervöst stirrade han mellan persiennerna efter skumma personer som verkade lura bakom träden i parken... nej fan, vänta så var det ju inte...

Fredag förmiddag

Så här var det på riktigt. Det var länge sedan jag var så nervös. Sant är att repetitionerna dagarna innan hade gått extremt dåligt, men det berodde mest på nerver och en förmåga att överanalysera allting. Jag spelar ju knappast som Neil Peart, utan snarare som en halvdan Filthy Phil, vilket gör analyser onödiga. Mitt vikigaste jobb är att hålla takten, inte att göra tekniska krumelurer, något som kan vara svårt nog bara det. Hur som haver, då min nervositet satt ungefär 3 centimeter utanför kroppen var jag mindre enkel att vara i närheten av (förlåt Ebbas mamma...) och jag förbannade väntan på att få lasta in grejjerna på Virus Bar och göra soundcheck. Jag hade en aning om att det skulle hjälpa till med att släppa en hel del av nojjorna.

Fredag eftermiddag

Hurra! Klockan 16.00 började vi lasta in all vår utrustning på Virus (note to self: roddare... vi måste ha roddare). Ljudkille var på plats (vars namn jag glömt, sorry) och det gick förvånansvärt snabbt att få upp allting på scen och starta soundchecken. Vi körde genom några låtar och ungefär som jag hade inbillat mig, så försvan 80% av all min nervositet, dessutom verkade det som att min högerfot ville vara med och spela i bandet igen. Tack fot! Janne, mannen bakom Virus och arrangemang som Metallsvenskan, kom o snackade lite och visade sig vara en riktigt trevlig kille.

Sedan var det snabbt hem för lite käk och en dusch. Vankade av och an en stund, packade klädombyte till scen och drog hem till Sonny där vi i bandet möttes upp innan spelningen. Lite dödsmetall, punk och metall senare åkte vi till Virus.. snart skulle vi spela!

Fredag kväll

På Virus var det ganska mycket folk och nervositeten var utbytt på en "jävlar anamma" känsla som gjorde att jag ville upp och spela på en gång. Men det gick inte se.. vi hade lovat att låna ut vår utrustning till bandet The Boatsmen innan som spelade för det bröllopspar som hade abbonerat Virus fram till 23. Så jag vankade fram och tillbaka mellan våran backstageyta och den fin-fina rökbalkongen som Virus har. Inte blev det bättre när Janne ville att vi skulle skjuta upp spelningen 30 minuter... det blev en kvart senare till slut, och 00.15 presenterades vi av Thron som drog ett par "Hey Jhonny!" (ja, han stavar det så) skämt och med Suspiria soundtracket i bakgrunden kunde vi till slut äntra scenen!

Spelningen

Med Speed of passion som öppningslåt körde vi igång med alla korten på bordet... hårt, snabbt, intensivt och varenda svettpor på kroppen var vidöppen. The Boatsmen klantade till det lite med att flytta om lite för mycket på scen när de spelade, så mitt trumset var lite off balance så att säga och deras ena gitarrist glömde koppla in Jons gitarrtop till förstärkaren. Illa, illa..men efter jag fått tagit nytt sikte på ena cymbalen som var för lång bort och Jon fick sin gitarr inkopplad under andra låten var det ingen hejd på oss. Visserligen var det många bekanta ansikten i publiken, men jag är övertygad om att även de som inte hört oss innan tyckte att vi hade bra ös och utstrålning på scen. Att sitta bakom ett trumset så där och spela live är helt underbart. Visst, jag spelade lite fel och tappade trumpinnen, men det är ju rock n roll! Det ska inte vara perfekt. Det ska kännas i varenda cell i kroppen och energin som släpps loss är ett rus som jag bara älskar. Efter 40 minuter var vi klara med setet och rev av en halvdan variant av Blood of my blood som extranummer. Överlycklig och genomblöt av svett tog jag mig av scenen. Fan, ville spela mer, mer.. MER! Med en adrenalinnivå som var på topp inmundigade jag några öl och vips var det dags att gå hem.

Dagen efter

Det var lite tungt att komma upp.. det ska jag inte hymla om. Fick vänta massa timmar för att komma och hämta utrustningen och lämna den i lokalen (tack Terje för lån av bil) och sedan fick jag en mycket trevlig lördagskväll tillsammans med eldkvinna och dottern komplett med godis och rolig film att titta på. Kontrasterna kunde inte vara större. Men det är kontraster som gör livet så intressant.. för inte fan skulle jag vilja byta bort någonting jag har. Det enda jag hoppas på är att vi får mer spelningar, nu först på Live@heart festivalen i September och att Janne på Virus vill ha oss där fler gånger! För David Hess sa ju faktiskt detta om våran demo: Interestingly Fresh!"!

foto: Fredrik Borneskog

foto: AnnaMaria Deubler

foto: Fredrik Borneskog

foto: Nicolas Torres-Vargas

Tre dagar för Luna Macabre

2010-08-10T10:39:00.001+02:00

It´s a long way to the top if you wanna rock n roll!
Nu är det hårdrepning som gäller. Bara tre dagar kvar innan vi får vår första spelning i Örebro. Kommer vi kunna visa oss ute igen efter det? Kommer skivbolagen jaga oss? Kommer vi prestera på Virus? På två av frågorna är svaret: Ja.

I vår lilla pluttiga replokal, som saknar ventilation och allt annat känns det som, viker affischerna ihop sig av den fuktiga luft och värme som blir när vi repar. Vilket på sitt sätt är bra, det visar att vi ger järnet redan nu, trots att den stora explosionen kommer att bli på fredag. Det är något speciellt att spela inför folk, och skärpan brukar infinna sig på ett annat sätt. Kanske är spellokalen och scenen något större än replokalen vilket gör att mystiska dofter från strängbändarna längst fram inte kommer att förpesta min stackars näsa.

De som kommer och lyssnar (och förhoppningsvis röjer lite) får även avnjuta två sprillans nya låtar! Lite finputsningar på de låtarna under de dagar som är kvar kommer det att låta hur bra som helst.

Tre fjärdedelar av Luna Macabre svettas likt

Bast VM i Finland (dock utan rapporterade dödsfall)

foto: Jessica Magnusson

Film
Var på bio förra veckan och såg Inception. Om jag får vara lite tråkig, så ska jag instämma i de körer som besjunger om hur bra filmen är, hur bra De Caprio är, hur intresseväckande manuset är, och framförallt hur snygg filmen är! Det är när de dör där i mitten av filmen.... hehe, just kidding, inga spoilers här inte. Christopher Nolan är tillsammans med David Fincher lätt en av de mest inflytelserika och intressanta yngre filmskaparna i Hollywood just nu (inte bara det att deras stilar påminner om varandra).

Har fått något mystisk intresse för dokumentärer om Nord Korea. Inte ens de mest slipade manusförfattarna skulle kunna hitta på en film som skulle vara lika sjuk och bisarr som Kim Il Sung och Kim Jung Il har gjort vardagslivet i Nord Korea. Återkommer med text om detta längre fram.

Ha det bra medborgare och kanske ses vi på Virus på fredag?

Dawn of the blogg

Världens KULIGASTE och världens ÄCKLIGASTE!

American Horror Story

Alexandra Breckenridge gör American Horror Story till 2011 års klart bästa skräckserie (sorry Walking dead).

20.000 besök på Dawn of the blog!

The Dead Walk! - en genomgång av den moderna zombiefilmen

Zombielista! Argast! Snabbast! Långsammaste! Ruttnaste!

Bob Andersson - R.I.P

Vad Antichrister minns av det gånga året 2011!

Good news everyone!

Reklambaserat djursex?

Killer Crocodile!

A musical walk through life. pt 1

En bild säger mer än 1000 ord. ... eller gör den verkligen det?

Ny recension på Swegore!

I rymden kan ingen höra deg skrika! En serienördares bekännelse!

D.A.D levererar fortfarande!

pop-pop-i-topp!

Skulle uppdatera med wall of text, men...

Slapping the base!

His work here is Dunn!

Kattastrof!

IT`S ALIVE!

ABC igen...

Sommar.. kom tillbaka allt är förlåtet!

Årets oscarsnomineringar och mina tippningar

Mitt liv i dur går i moll!

Vad händer egentligen?

Krya på dig King Diamond!

Nya låtarna finns nu att lyssna på! Luna Macabre strikes again!

Demoinspelning och massa monster!

Nu är Martin Ljung uppe i himlen också!

Sally Menke är död. Vem tusan är det tänker du?

Plötsligt är Holger död!

Expressen är TYDLIGA!

Nu ska jag beklaga mig... nej, jag ska faktiskt KLAGA!

Hoarders

Konsten att göra det man ska göra...

Korta filmrecensioner

Mike Portnoy, din usling!

Back in business

Luna Macabre klarade det!

Tre dagar för Luna Macabre