fredag 16 november 2012

Death to false metal!



För ett litet tag sedan följde jag med dottern till stadsbiblioteket där hon skulle bulla upp med ännu ett gäng böcker att läsa. Jag strosade lite mol allena bland alla tusentals böcker och plötsligt fästes blicken på en bok vars titel ropade ut till mig: LÄS MIG ELLER BRINN I HELVETETS ELDAR!  


Ika Johannesson och Jon Jeffersson Klingberg har skrivit den definitiva biografin över den nordiska dödsmetallscenen med boken Blod, Eld, Död. Boken beskriver en resa som startar med de första försöken till extrem metall med band som Heavy Load och Bathory skapade vidare till mörka avkrokar fram till nutida band som Shining. För mig som är gammal nog att komma ihåg när Venoms Black Metal släpptes och som spisade plattor med Mercyful Fate under tidigt 1980-tal var det både en rolig nostalgitripp och en påminnelse om hur allvarlig och seriös musik och dess kultur kan vara för människor. Ett allvarligt intresse för män i allmänhet och i synnerhet unga, arga, män. Här är det inga sämsskin runt midjan och käcka slagord á la Manowar, utan halvruttna skinnjackor och brutal attacker på instrumenten som gäller!

Watain

Blod, Eld, Död innehåller en lagom blandning av journalistiska texter om genren i sig, historisk musikforskning samt intervjuer med de personer som var med och skapade musik och rubriker. Styrkan med boken är de flertal musiker som öppenhjärtigt och ärligt behandlar deras syn på genren och det är många olika åsikter som luftas, allt från hur höga Marschallstackar det egentligen behövs för att få till en bra scenshow, till nyttan med att ha barnkistor på scenen till brutala knivmord. Musikaliska och personliga anekdoter från exempelvis medlemmarna i fenomenala Entombed gör att jag skrattar högt och igenkännande åt hur trångsynta metallskallar kan vara ibland. Jag var/är inget undantag själv.

Nifelheim

Blod, Eld, Död är allt som oftast en mörk resa in i en musikgenre som inte bara skapade rubriker genom att vissa musiker tände på kyrkor utan även att andra släckte liv. Det är delvis en berättelse om mänsklig ondska och utanförskap. Vad var det som drev unga män (ja, jag vet att det fanns en handfull kvinnor med, men de mesta djävulstygen stod männen för) att finna sig själva i så mycket hat och ondska? Ika och Jon ger inget svar på frågan, i stället gör de något mycket modigare. De låter aktörerna själva genom intervjuer berätta om vad det var som drev dem och hur de idag ser på tiden som passerat. Även om flera i dagsläget ser på sig som vilsna unga män. Å den andra sidan fanns det vissa som inte ville ”leka” onda, utan som själva ville andas, leva och dö på mörkast sätt möjligt. Exempel på dessa var Pelle ”Dead” Ohlin och Varg Virkenes som inte bara är de mest tragiska, utan även varit två frontfigurer för en musikgenre som egentligen har mer att ge än sönderskjutna skallar, kyrkobränder och knivmord. Har du varit ett fan av band som Waitan, Dissection, Entombed och Nefilhem, eller bara är nyfiken på genren så är Blod, Eld, Död både en bra introduktion till genren och en berättelse om en musikstil och livsstil som många kan ha åsikter om, men som få verkligen levt ut till fullo!

p.s Jag hoppades att det skulle finnas någon sorts minne av min gamla vän Andreas Svensson och hans fantastiska teckningar, och på innerkonvolutet fanns denna bild med, men då som tryck till bandet Repugnant och deras Back from the grave. Vila i frid Andy!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar