torsdag 24 november 2011

A musical walk through life. pt 1



För mig har musik alltid varit en viktig del av livet. När jag inte lyssnar på musik på stereon, i datorn eller i mobilen, så finns det alltid en liten trudelutt som spelar i skallen. Musik är en sorts tinnitus jag har (dock en sorts tinnitus som är helt ok). Min karriär som utövare av musik har varit sparsam, men jag inser att trots den lilla tid jag tillbringat totalt med andra människor i ett musikaliskt sammanhang, har haft stort intryck på mig. Även fast jag är konservativ hårdrockare och väldigt traditionell i min musiksmak, har jag lyssnat på många olika artister och genrer under min fyrtio år. 



Vill du följa med på på en musikalisk promenad med mig (och youtube)? Jag inser att det kan bli ett tidskrävande inlägg så jag kommer att ta en paus halvvägs på promenaden, runt 1984, och låter dig vila ett tag där. 

Vi startar promenaden med stapplande steg och de första musikaliska influenserna jag har är Elvis Presley, Johnny Cash och Tom Jones. De skivor som jag mest spelade på lilla bärbara röda skivspelare var dock Elvis. Jisses, så här i efterhand inser jag hur jag totalt massakrerade mor och fars skivor... förlåt! Första pausen blir med Elvis och Blue Christmas. Jag väljer ett klipp från med Evis från hans comeback liveframträdande där han är som tuffast, snyggast och coolast!


1978 rockade det vidare och många av promenaderna gick till Bergfästet i Laxå där jag såg många filmer. Nu kom det moderna saker som lilla jag föll handlöst för. Stjärnornas Krig gick på bio i Sverige, Den långa flykten tårade många ögon och en annan biosuceé var Grease. Klädbutiken Gul & blå hoppade på 1950-tals trenden och sålde jeans med tydlig 50-tals inspiration och The Boppers annamade musiken och spelade till och med i Laxå gymnastikhall. Klart att jag måste välja en låt från Grease! John Travolta i tuff frilla, hårdare än en brunstig gorilla! 


1980 var det en annan film som fångade en nioårig Antichristers intresse. Blixt Gordon som ännu idag en grymt underhållande, och färgsprakande, tolkning av den gamla 1930-tals hjälpten. Queen gjorde ledmotivet, och med det så var jag introducerad för dom. En låt som jag föll för var We are the champions. Du vet...


Shhhhhh... nu måste vi smyga lite. Likt en ninja gled jag i början in på på systrarnas rum och tjyvlånade skivor som till exempel  Mob Rules av Black Sabbath, Made in Japan med Deep Purple, Rising av Rainbow, Live in Japan av Judas Priest och Hair of the dog av Nazareth. Visserligen har jag lyssnat på hårdrock lite till och från genom mina systrar, men 1979-1980 började jag göra mer aktiva val. Förutom Mob Rules var det banne mig Hair of the Dog skivan som jag spelade mest...


När vi åkte på semester till Varberg 1981 var det kört. Där köpte jag min första vinylskiva för egna pengar. Självfallet var det klassiska Number of the Beast av Iron Maiden mina semesterpengar gick till. På den tiden kostade en skiva hela 45 kronor. Från denna skiva fanns det ingen återvändo musikaliskt för mig, nu var jag hårdrockare! 

Utvikning: Jag kan fortfarande sakna den känslan som infann sig när man köpte vinylskivor, och man studerade omslaget under lupp, läste texterna på innerkonvolutet och kunde alla tacklistor utantill. Det var inte bara musiken som lockade, det var helheten som vinylskivorna gav. Mer interaktivt blir det fan inte! 

Tillbaka till Iron Maiden. Idag är det svårt att förstå vilket intryck den nya vågen av brittisk metal hade och hur många moralpredikanter som satte kaffet i halsen när de såg skivomslagen och hörde ynglingar skrika 666! Om de bara visste vad som väntade ett par år(och ett blogginlägg)  bort i framtiden...


Nästa stora grej för mig var vänskapen med Lager. Inte nog med att jag här fick en mycket god vän, utan vi kunde agera som bollplank för musik, litteratur, film och allt annat i livet för varandra. Good times. Även om jag o Lager lyssnade på olika artister, var det flera som vi  avnjöt tillsammans under tiden vi rostade vitt bröd  och år med apelsinmarmelad i mitt barndomshem. Allt från Adam Ant...


... till Manowar lyssnade vi på med god aptit!


Sen var det som att tonåren drogade min hjärna och likt ett LSD rus kan jag se att till skillnad från många jämnåriga lyssnade jag förutom hårdrock på väldigt skumma saker som Frank Zappa, Alan Pearson Project, Alex Harvey, Lynyrd Skynyrd och Peter Gabriel. "you can blow out a candle, but you can´t blow out a fire"... lysande... Eller som Lager sa... fan vilken tjatig låt!


Dags att vila och samla intrycken av denna första del av promenaden. Kan vara bra att vila på denna plats.Nästa del av promenaden kommer bli jobbigare då banden vill att vi håller ett högt tempo... Vi låter fötterna och öronen vila till tonerna av den låt som öppnade upp mitt intresse  för instrumentell och progressiv musik... La villa strangiato av Rush

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar