onsdag 22 september 2010

Hoarders



Nu har jag följt en ny serie lite grann (Berit, du kan sluta läsa, det är om d o k u m e n t ä r e r). Visserligen amerikanskt, är riktigt upplagt efter formatmall 1A men det är något med det som riktigt intressant. Det är inga tjockisar som ska banta, inga wannbies som beter sig som de idioter de är eller någon sorts "skapa en produkt" format heller. Det är i stället socialt arbete stöpt i en underhållningsform. Låter det tråkigt? Fanken heller, och det var länge sedan du insåg att ditt hem är nog iallafall inte riktigt så skitigt som du tror. 


 Gaston, den första hoarden jag kom i kontakt med.

Jag vill vara tydlig med att skriva redan från början att jag vet att det är en teveproduktion, och det är vinklat så att det ska skapa en dramaturgisk båge i varje program. Men om dokumentärfilmers olika diskurser och om de "sociala skådespelarnas" roller tar jag en annan gång. 

Hoarders. Jag vet att det förekommit fall av extremt samlande i Sverige också, men jag är inte förvånad att de fått ihop över två säsonger av denna serie i konsumentlandet no. 1, USA. Vilket annat land uppmuntrar till att köpa, köpa, köpa som landet i väst? Visst konsumerar vi mycket här, men knappast på samma elitnivå som amerikanarna. En hoarder är en person som inte kan slänga något. Inte ens saker som är farliga för dem
som gamla sopor, avfall och i vissa fall till och med avföring. Allting samlas på hög år ut och år in. Till slut finns det nästan inga fria ytor kvar i husen/lägenheterna att vare sig sitta eller stå på. De människor som deltar i serien får hjälp av professionella städare att under två dagar rensa ut sina hem. Dessutom får de kontakt med psykologer och som jag förstått det erbjuds de stöd efter programmen att komma ur sin sjukdom. 

Det är skrämmande att se hur personer tappar all sans för hur det ser ut i hemmen och hur deras sinnen, framför allt luktsinnet, trubbas av. I flera av programmen har städarna hittat djurkadaver begravda under alla sopor, kläder och möbler. Mumifierade. Jisses... Allra värst är det i de familjer där det faktiskt är barn med i bilden. Då är det riktigt tragiskt. 


Det finns de som faktiskt har de värre än så här...

Men det är det arbete som psykologerna, och de professionella "organisatörerna" gör med de personer som trots skam, förnedring öppnar upp sina hem för oss tittare, som gör det hela värt att se. Nu finns det säkert värre fall som aldrig uppdagas, och att de värsta sakerna i hemmen visas säkert aldrig. Det är i flera program fascinerande att se hur de som får hjälp i början klamrar sig krampaktigt fast vid mögliga kläder, rutten mat (!), gamla tidningar och allsköns skräp, bara för att dag 2 faktiskt inse att mycket av det mentala jobbiga de har lättar i takt med att all skit försvinner. Visst, det finns de som inte tycker att de vill ha hjälp, eller att det blir bättre, men även om mindre än hälfter de facto kommer ur sin sjukdom tycker jag det är bra.

Inte ett program för alla, men in intressant inblick i hur människor under en längre tid på grund av psykiska sjukdomar och andra komponenter i deras tillvaro gör att de i princip, lever i en soptipp.



1 kommentar:

  1. Anonym20:46:00

    Jag (Berit) läste vidare ändå och är upprörd över att folk inte ens kan städa nuförtiden. De där vad hette de nu horers. Förskräckligt!

    SvaraRadera