tisdag 26 januari 2010

The Road




Ja, det var ju inte någon munter film. Andrei  Tcharkovskys Stalker är rena rama Amelie från Montemarte och Lars Norén är mysfarbror á la Hasse Alfredsson i jämförelse. Och jag ÄLSKAR den!
Redan som "mindre" plutt har jag varit fascinerad av den post-apokalyptiska världen. När jag och familjen åkte till London sista skälvande året på 70-talet gick min far och såg Mad Max på båtens biograf. Utan mig! Då det inte direkt var någon åldersgräns på båten så tänkte jag gå på en annan föreställning, men min far avrådde mig med orden ”den var jättedålig!”.

Om jag får trycka på fast-farward knappen och spola fram ett par år till pojkrummet i Laxå ska jag förklara varför denna anekdot är med här. Mad Max har precis släppts på video i Sverige (Transworld släppte den om jag inte minns fel). Min far kliver in på rummet och utbrister ”Mad Max, den är ju JÄTTEbra!” Hmmmm…. Där lärde jag mig något om föräldrars luriga sätt att förleda sina barn.
Hur som haver, post-apokalypsen hade redan satt sina spår i min lilla hjärna, filmer som Apornas Planet och serier som Kamandi, som utspelades i en alternativ framtid där allt var kört lockade mig något oerhört. Efter Mad Max var det ju självklart The Road Warrior och sedermera Mad Max Beyond Thunderdome som rullades upp framför mina lyckliga ögon. Icke att förglömma andra "glada" framtidvisioner som: The Bronx Warriors, Ultimate Warrior, Flykten från New York, The Terminator, The New Barbarians, Endgame, Virus, 2019 – After the fall of New York etc. Lysande filmer om en värld i kaos. Sen någonstans i slutet av 80-talet dog genren ut. Brat packet och yuppies tog över. Ett förfall på ett annat, mer glättigt, men lika förödande sätt. Se detta blogginlägg för mer om postapokalyptiska filmer! http://antichrister.blogspot.com/2008/11/hur-jag-slutade-oroa-mig-om-bomben-och.html
Sen kom Doomsday häromåret. Helt klart inspirerad av de senare årens zombiefilmer, men med hjärtat och 90% av inspirationen i de gamla underbara post-apokalyptiska filmerna. Och se på tusan, nu verkar det som att post-apokalyptiska filmer är på frammarsch igen, med The Road och The Book of Eli!
Men ingen av filmerna nämnda tidigare i texten har varit så hjärtskärande realistiska som just The Road.  I likhet med Dagen efter, som också var en mer ”seriös” post-apokalyptisk film, är The Roadmer en drama film, med en post-apokalyptisk bakgrund. Här syns inga skrikande motorcykelgalningar med hockeyskydd eller mohawk-frisyrer, inga coolt modifierade fordon, och definitivt inga actionsekvenser. Nej här är det skitigt, dammigt, förfallet, hopplöst…
The Road handlar om en far som tillsammans med sin son går mot söder, mot havet, mot något som kanske liknar ett hopp om en bättre värld. Katastrofen som har hänt i filmen får ingen förklaring. Det enda vi som åskådare vet är att det inte längre finns några djur och att hela naturen håller på att ge efter. Jorden har, så att säga, gett upp hoppet. Pappan är medveten om att det hela i stort är en charad, en rökridå, att det inte alls finns någon gryta med guld i änden på regnbågen, men för sin sons skull, och för att behålla en gnutta mänsklighet fortsätter de att gå. Vart de än passerar är det övergivna hus, döda kroppar, plundrade städer och det finns alltid en risk att råka ut för grupper av människor som letar efter den enda födan som egentligen finns kvar; människan. Tilliten för mänskligheten och medmänniskan existerar inte längre, eller rättare sagt, det är en lyx som ingen kan unna sig. Till och med jag som kan vara lite småcynisk och misstänksam, tyckte att filmen i en del scener var hård och hänsynslös. Inte på ett grafiskt sätt, utan på det mentala planet.


Viggo Mortensen gör sitt livs roll som pappan. Med små medel och exakta gester porträtterar han en man som blivit satt i en hopplös situation, men som inte ger upp och som vill ge sin son ett bättre liv. Viggo klarar det som få skådespelare klarar av, att bära upp en film med sitt ansikte. Det är små subtila skillnader, men de ger all skillnad i att visa vad karaktären går genom. En lysande tolkning som jag definitivt tycker ska få en Oscar. Dessutom om Viggo nu gör allvar av sitt hot att dra sig tillbaka från skådespeleriet så gör han det med flaggan placerad på Mount Everest!
Kodi Smit-McPhee  som spelar sonen gör även han ett jättebra jobb och samspelet med Viggo är rörande och precist. Kan inte vara lätt för en liten kille att spela in en så pass dyster film. Sen finns det några bi-roller som är värda att nämna; Charlize Theron som mamman, Garret Dillahunt som gängmedlem och en lysande liten cameo av Robert Duvall. Regissören John Hillcoat som tidigare gjort västernfilmen (även om den utspelas i Australien) The Proposition visar att han är en filmskapare som inte bara vågar ta chanser, han klarar av att ro dem i hamn också, sen är jag glad att han fortsatt sitt musiksamarbete med Nick Cave och Warren Ellis.
The Roadär inte en film för alla. Men jag tycker alla ska se den. Glöm inte näsdukarna bara!
p.s. Rolig fakta. När jag och min gode vän Fredrik såg filmen på filmstaden stannade ALLA åskådare (alla 15 det vill säga iofs) kvar och såg hela eftertexterna. Hur ofta händer det?
p.p.s Nej, jag har inte läst boken. Och OM nu filmen inte når upp till bokens klass, då bara MÅSTE jag läsa den!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar