måndag 7 december 2009

Är det inte lite intressant?

Som ni kanske märkt så har jag  gjort lite "affischer" till låtar som vi spelar i Luna Macabre. En del har blivit riktigt bra, och en del inte så bra. Flertalet av bilderna som jag skapat har haft ganska våldsamma inslag. Visserligen subtila och inte speciellt grafiska, men hotet om våld mellan människor finns i dem. Nu försöker jag spegla låttexterna och då det är inom punk/metallgenren som vi håller oss inom, handlar låtarna sällan omkärlek och fred på jorden. Barnsligt? Omoget? Larvigt? Schablommässigt? Ja, kanske det, men samtidigt är det mycket en flirt med konventioner, att kunna skämta om det ovanliga och att inte ta det hela på stort allvar.

Hur som helst. det hände något intressant igår när jag visade en bild, en sak som jag faktiskt har reagerat på förut. Hur kommer det sig att när det kommer till våld gentemot djur så regerar människor så mycket starkare än motsvarande mot människor. Ja visst, djur kan sällan försvara sig, men är det inte så att en människas liv också är värt något? Kommer ni ihåg noshörningen Nelson? Den där noshörningen som föddes med en obotlig hjärnskada.


Nelson, noshörningen. Inte den berömde engelska Kaptenen Nelson


Synd om honom, visst var det det. Det är ju tråkigt att det blev så. Men det som skedde var en sorts folkrörelse som satte igång för Nelsons liv o levene. Alla dagstidningar skrev om honom (sjuk artikel om Nelson här som visar på det kollektiva vansinnet http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0008/12/nelson.html), insamlingar och snyftreportage i teve. Aldrig har det svenska folket engagerat sig så mycket, speciellt inte för någon som inte fattar ett skvatt eller som brydde sig ett dugg. Tänk om människor hade engagerat sig lika mycket i mänskliga tragedier som folkmorden i Rwanda,när kriget i balkan pågick eller vanligt jävla civilkurage att ingripa när människor behandlas illa.  Nej, då är det svårare och sämre med det svenska folkets engagemang.


Ett offer som hade "turen" att överleva övergreppen i Rwanda

 Det är lättare att döva samvetet med att tycka synd om en förståndshandikappad noshörning! Disneyfasoner! Lejonkungen Simba ÄTER sina undersåtar! Vakna upp för i helvete! Visst ska vi ta hand om djuren, vi har två katter här hemma som jag fjäskar för varje dag. Men jag skulle inte offra katterna för någon människa. Tyvärr katter om ni läser detta, men jag vägrar låta djur värderas mer än människor (diskussionen om att vi människor också minsann är djur undanbedes ovänligt och rackarna bestämt). Men det är väl inte politiskt korrekt att tycka så, men det struntar jag i.


Simba, en djurmördare som ung!

 Som köttätare accepterar jag att djur föds upp, och dödas (mördas enligt vissa veganer) för att jag sedan ska kunna äta köttet. Visst ska djuren behandlas med respekt och ges bra förhållanden, men likt förbannat dör de för att jag ska få äta av deras kött. Att försöka få det till något annat är hyckleri. Vi föder upp djur för att de ska dö. Punkt slut. Sen om man tycker att det är fel, så får man ta ett beslut om att inte äta kött och det respekterar jag. Precis som jag vill ha respekt med att jag inte vill äta fisk. Dels tycker jag inte om det, men väldigt till stor del då jag tycker att vi människor fiskar ut haven alldeles för mycket och förstör den ekologiska balansen i världshaven.Se.. jag har ett samvete mot djur iallafall. Helt själslös är jag inte.

Vad var det då för bild som triggade mina funderingar? Nu verkar det som att den bilden hur som helst inte kommer att användas, men den skapade iallafall lite reaktioner. Jag skulle lätt kunna använda den. Bilden är ett montage och inga kattungar skadades eller dog i bildmanipuleringen!







6 kommentarer:

  1. Anonym16:49:00

    Håller med, men det verkar vara något inneboende i människor från det att vi föds. Jag använder mig ofta av liknelser med djur i min undervising. Det är lätt att använda sig av djur när man ska prata om känsliga saker med barn, som döden t ex. och många författare och teaterregissörer använder sig av det när de skriver för barn också. Det jag vill säga är att man kan bygga upp empatin för människor via djur.

    Lis

    SvaraRadera
  2. Självklart är det viktigt med empati. Men jag vet inte om Disney ska lära ut den *s*

    SvaraRadera
  3. Ja, det är nåt jag stör mig på ofta, samtidigt som jag blir betydligt mer illa berörd än djurplågeri (de är ju så söta!) än av människomisshandel. Har haft den diskussionen med farsan många gånger som yngre, och blivit väldigt arg, men vad fan, jag hatade att vara vegetarian, och man får väl vara lite pragmatisk iaf, så idag kan jag tyvärr medge att nej, tough luck, söta små kattungar är inte lika mycket värda som människor... om man nu ska snacka värde liksom. Men visst är det jävligt bisarrt vad folk prioriterar...

    SvaraRadera
  4. The Saint21:24:00

    Jag må vara en hycklare, som äter kött från djur som har fötts upp för att slaktas, Mycket bygger nog på att det man inte ser lider man inte av, antar jag, men personligen så kan jag inte förstå ideologin där man som människa anser sig mer värd än något annat levande väsen. Vad ger oss rätten att se oss själva som något som naturen alltid ska lämna plats åt, who died and made us gods? Vilka är det som står för allt detta elände och förtret som vi människor hamnar i? Ja inte fan är det djuren som ställer till det för oss, men likförbannat så ska de (djuren) alltid lämna plats och offras för våran egen dumhet. Ganska makabert tänkande om du frågar mig. I min mening så skulle världen klara sig så mycket bättre om människan helt enkelt inte fanns. Jag kan bara inte se vad som egentligen skulle ge oss rätten att skövla skogar, reglera hur mycket djur som ska få existera på en plats vid en viss tidpunkt, skjuta djur för att de försöker överleva genom att döda en "stackars" norrlännings får eller liknande. Människan är en av de enda arter som lever i en värld där hämnd är vardagsmat. Med intelligens verkar även idioti följa. Jag skulle med gott mod kunna säga att ett djurs liv är lika mycket värt som mitt eget eller någon annan månniskas. Dock när det kommer till att välja mellan mitt djur och någon av mina kära, så är det klart som fan att jag skulle välja någon av mina kära, inte för att de är just människor, utan för att de står mig nära och tillhör min egen ras. Det har inget att göra med att jag ser mina djur som mindre värda, utan ett val jag gör pga min begränsning som människa. Vi klarar helt enkelt inte att tänka längre än så, vi är ett egoistiskt släkte, och jag tillhör tyvärr detta släkte, även om jag vill eller inte.

    SvaraRadera
  5. Åza Aremyr Boding22:43:00

    Skitsnygg affisch! Den borde ni använda tycker jag. Och för övrigt så tog du orden ur munnen på mej.

    SvaraRadera
  6. Jag tycker som "The Saint" här. Det betyder inte att jag kan se humor eller ironi i en bild. Kanske kallar man mig blödig och fånig, och jag tror att du vet att jag beundrar dina affischer och det jobb du lägger ner på dem, men jag ser tyvärr ingen humor i den bilden som diskuteras här. Jag kan nog med ärlighet säga att jag aldrig ser humor i en bild där djur på ett eller annat sätt utsätts för våld eller liknande, lika lite som jag ser någon humor i en bild när en människa utsätts för våld. Självklart reagerar jag starkt på våld, orättvisor och övergrepp mot mäniskor som pågår ute i vår värld. Jag reagerar också starkt när jag ser djur behandlas illa, även om en del föds upp för att bli mat åt mig. Jag kräver att de djur som skall bli mat åtminstone skall leva ett bra och värdigt liv fram till dess att det blir slaktat. Är det för att rättfärdiga min egoism att få äta kött? Är det att döva samvetet som vi bojkottar skinka nu till jul för den hemskhet vi fick bevittna med bonden som behandlade sina grisar så grymt(no pun intended). Tänker vi bojkotta skinka för all framtid? Eller är det för att statuera ett exempel som vi bestämt inte köper julskinka? Jag ställer mig frågan om det kan klassas som kollektiv bestraffning?

    Känns som det blev lite rörigt, hoppas ändå att mitt tänk gick fram.

    SvaraRadera