tisdag 6 oktober 2009

Vad är "bra" eller "dålig" film?

Vad är bra film egentligen? Härom tvista de lärda. Eller är det så att de lärda snackar/skriver en massa skit? Som gammal filmstuderande har jag läst en hel del (massa) texter om intertextualitet, montageteknik, olika teorier om filmens inneboende komponenter och dess påverkan på åskådaren. En massa fina ord och många filmforskare förankrar sina teorier i psykoanalysen och i genusforskningen. Good for them! Det hela blir dock problematiskt när det börjas delas in i ”bra” kontra ”dålig” film. Personligen älskar jag aldrig film så mycket när det är film som ofta anses som dålig, så det så. (ok, jag erkänner att jag hatar massa filmer och genrer, men jag låter bli att kolla på dem, och försöker låta de som tycker om dem tycka om dem. Även om det är svårt när det gäller en del).

En liten lista på tre filmer som jag (och många andra) tycker är bra, men som ”gemene” man/kvinna och filmforskare hatar följer nedan. Förklarat på tre sätt;
Fördom: Speglar gemene man/kvinnas uppfattning
Stolhet: Hur den skulle kunna förklaras ur ett kort filmvetenskapligt sätt. Många fina ord för AWSOME!
Antichrister: Vad jag personligen känner för filmen.

1. Evil Dead 2.
Fördom: Den är ju blodig! Den är ju så overklig! Vilka jobbiga kameravinklar!

Stolthet: Sam Raimi visar, sin filmestetik trogen, att han är en av de få autererna inom skräckgenren med sin uppföljare till The Evil Dead. Evil Dead II är konstruerad på samma sätt som sin föregångare men är mer raffinerad tack vare en högre budget och Sam Raimis filmiska mognad. Filmen är full med intertextualitet och hänvisningar till den första filmen och åskådaren blir belönad vid ett flertal scener om den innehar kunskap om originalinstallationen. Dock tar del två ett annat spår ett tag in i berättelsen och lämnar åskådaren utan vetskap om vad som ska ske härnäst. Först blir åskådaren invaggad i tro om att den har kunskap om de händelser som kommer att nystas upp, men sedan rycker Raimi bort mattan under fötterna. Ett kanske inte helt originellt drag, men inte helt utan sina fördelar och överraskningar. Bildspråket är fullt av symboler och det förekommer många detaljer som genrefansen lätt kan läsa av och hänvisningar till andra skräckfilmer förekommer frekvent. Evil deads tvås misé en scen är noggrant byggd och Raimi utnyttjar till fullo tre-punkts belysningen till fullo. En film som inte bara vågar utmana de visuella konventioner som dagens moderna filmindustri visar på genom att korsa 180 graders regeln, utan som även inbjuder åskådaren till en emotionell berg-och dalbana i humorns tecken. Även om skämten levereras paketerade i blodiga paket.

Antichrister: Det är ju helt klart en av världens bästa filmer! Bruce Campbell med motorsåg! Kan det bli bättre? Groovy!


Scen ur Evil Dead 2. Mestadels kul då Bruce Cambell slår sig själv en massa.

2. Zombie Flesh Eaters

Fördom: Kan någon tycka om en sån här film alla? VA? Det är så dåliga skådespelare och manuset är ju tunnare än idoljuryns samvete! Kom igen, vad ser DU i en sån här skitfilm?

Stolthet: Italiensk filmindustri har vid flera tillfällen tagit tillvara på de koncept som övrig filmindustri har skapat och sedan stöpt om det i sina egna italienska, temperamentsfulla, formar. Konceptet med zombies, eller levande döda, kan verka som billigt och spekulativt, men i händerna på en regissör som Lucio Fulci utmanas inte bara den goda smaken utan även förmågan att inte blunda för våldet. Bokstavligt talat i en scen. Med ett vackert foto i cinemascope utnyttjar Fulci, precis som andra mästare som Welles och Leone, djupet i bildkompositionerna och karaktärernas position till varandra. Fulci är inte rädd att låta kameran zooma in på det våldet som sker i filmen och låter gärna kameran stanna kvar lite längre än vad hans amerikanska kollegor vågar. I samklang med dåtidens brytande av filmiska tabun vågar Fulci visa både den kroppsliga förändringen av de levande döda, likväl som en grupps försök att överleva tillsammans. Slutscenen i New York visar inte bara på ett öppet slut, utan är även en analogi för att det moderna samhället är lätt att rasera om naturen vill.

Antichrister: Zombies! Papier-Machie och lera som make up! Ögonvåld! ZOMBIES!



Zombie Felsh Eaters trailer. Lite våldsam.

3. Cannibal Holocaust

Fördom: Fy fan vilken sjuk film! Jag har dessutom hört att de mördar folk på riktigt i filmen!

Stolthet: Ruggero deodato, som har jobbat med italienska storregissören Rosselini, återvänder i Cannibal Holocaust än en gång till temat med hur långt människor kan gå. I hans förra kannibal film Ultimo Mondo cannibale, handlade det om en persons kamp för överlevnad, medan temat i Cannibal Holocaust är hur lång kan en filmskapare gå för att skapa en film. I filmen i filmen, the green inferno, visar Deodato på en mästares hantlag. Han bemästrar den dokumentära stilen han efterstävat till perfektion. I sann cinema verité anda, där filmskaparen provocerar fram skeenden i filmen låter Deodato den fiktiva dokumentärfilmaren Alan Yates och hans filmteam utsätta urbefolkningen i Amazonas för både grymma och sadistiska handlingar. Allt för att skapa en film. Deodato låter teamets kamera strejka, repor på filmen, ljud som försvinner, med andra ord saker som inte sker i en ”vanlig” film. Genom att filmen är handhållen och till synes orepeterade skeenden utspelas framför åskådaren är det svårt att förutse vad som kommer att ske härnäst. Förutom att det antagligen kommer att både uppröra och chockera. Cannibal Holocaust utmanar den goda smaken på sätt som än i dag är svåra att överträffa: autentiska djurmord (varav sköldpaddan är det mest omdebatterade), en grafisk våldtäcktsscen, en indiankvinna spetsad på en påle och det oundvikliga blodiga slutet för de moraliskt korrumperade filmskaparna. Ramhistorien med Professor Monroe är smart berättad med extremt konventionella kamerapositioner och klipp. Allt för att sedan förstärka den dokumentära filmens skakiga kameraföring och tekniska brister. En obehaglig film om människans förmåga till att utföra grymma handlingar för egen vinning och en filmisk kommentar till den italienska filmgenren mondofilm.

Antichrister: Jisses vilken bra film!



Cannibal Holocaust trailer. Våldsam.

7 kommentarer:

  1. Soundtracket till Zombie Flesh Eaters tycker jag dessutom är alldeles förtjusande. Är det samma skapare i Beyond, eller har jag fått det helt bakom foten? Om bakfoten säger man nog förresten.

    Jag avskyr verkligen frågan (det här säger jag jämt, jag vet) "Varför kollar du på skräckfilm". Varför inte? Varför skulle jag böja mig för konventionell smakuppfattning, något som dessutom ändras från tid till tid och är olika i olika kulturer? Idiotisk fråga.

    Slutligen har jag fortfarande inte sett Holocaust, mest för att jag mår så dåligt av djurplågeri... jepp, zombie girl scream queen ms gore kan inte se en sköldpadda bli slaktad på riktigt. Borde jag böja mig för din smak? :)

    SvaraRadera
  2. Samma notplitare, yes, Fabio Frizzi. Mycket trevlig soundtrack indeed. Bakom hoven?

    Många tycker om skröck men vågar inte erkänna det, de gillar "thrillers". Lite som diskussionen om erotik och porr. Vi skiter i konventionerna om det är så tråkigt att man inte får kolla på skräck, musikaler, dåliga actionfilmer eller S/M filmer! Det är ju upp till de (oss) som tittar. Dessutom tvingar vi ju ingen att se det vi tycker om, utan respekterar att de inte vill se. Synd att det inte går åt andra hållet...

    Djurmorden är inte försvarbara på något sätt egentligen. Men att Cannibal Holocaust är en bra film försvarar jag vilken dag som helst!

    SvaraRadera
  3. Hehehe... Chrillo fick till det jäkligt bra denna gång!(Igen!) Men visst fasiken dödar dom på riktigt i Cannibal Holocaust?!Eller?

    SvaraRadera
  4. Håller helt med dig om Evil Dead 2. Tycker den glänser mer än den första och förstår inte hur Raimi kan sänka sig till att göra skitfilmer som Spindelmannen nuförtiden. Scenen när Cambell sågar av sig handen och skrattar är bland det bästa som gjorts, men även scenen där hela huset garvar är underbar.

    Tyvärr fortfarande inte sett Zombie flesh eaters...

    Och så kanniblerna....Vad kan jag säga? Förstår att du tycker den är briljant. Den är otroligt välgjord. Men jag mådde dåligt i två veckor efter att ha sett den. Och det hade inget med sköldpaddan att göra. Tyvärr är jag inte jordens största djurvän. Det var våldtäcktsscenen där allt den kvinnliga filmaren kan gnälla över är att de slösar med film. Det tog otroligt hårt på mig. Jag vet att det bara är en film, men den människosynen påverkade mig hårt. Så jag kan inte hålla med dig om att det är en av de bästa filmerna någonsin, men definitivt en av de filmer som påverkat mig mest.

    SvaraRadera
  5. mesmalin17:42:00

    Jag tittade på skräckfilm på den tiden då man fick släpa med sig en gigantisk moviebox från videobiljarden och med lite tur sedan se sin film efter idogt mixtrande med diverse inställningar. Men något har hänt sedan dess. Och då menar jag inte att vi numera har dvd och blue ray. Utan jag klarar helt enkelt inte våld längre. Jag törs inte ens se dina upplagda trailers. Sista skräckscenerna jag såg avsiktligt var från Seven, vilket jag ångrade efteråt, eftersom jag numera mår så dåligt av visst våld. Men jag gillar dina recensioner. Film är fashinerande att analysera utifrån hur regissören kan tänkas ha arbetat. Oftast är det ju väldigt uppenbart, och då är det också oftast en riktig skitfilm, men de bra filmerna sväljer man med hull o hår utan att reflektera, förrän möjligen i efterhand när man sitter på kammaren och undrade vad som egentligen hände.

    SvaraRadera
  6. Mesmalin: Mmmmm... moviebox... det var tider det!

    Sen tycker jag mesmalin är en dum psydonym på en modig och stark tjej!

    SvaraRadera
  7. Evill dead 1 och 2 är ju riktiga kult-filmer som jag såg redan när jag var 15 om jag inte missminner mig. Hade en vän som var ett så stort fan att han skulle döpa sin son till "Ash". Det är stor absurd humor och trots att man skrattar så ryser man ändå och blir lite räddare än man vill erkänna... =)

    SvaraRadera