tisdag 28 april 2009

Värdefulla artefakter eller värdelöst skräp?


Det är underligt. Jag, tillsammans med flera andra filmälskare, har i åratal samlat på film (detta kan iofs även gälla skivor, böcker etc) och har vårdat dessa med kärlek och ömhet. Även med dammtrasa emellanåt. Tid, pengar och energi har satsats i ett försök att samla på sig filmer kan älskar och tycker om. För länge sedan, en kort tid efter att mammutarna dog ut, var det förskräckligt svårt att få tag i film i Sverige, och var man intresserad av skräckfilm var det dessutom betydligt krångligare. Utländska tidningar inköptes och annonser luslästes, sida upp och sida ner med linjal för att se om någon titel man ville ha hade blivit tillgänglig. Som grädde på moset var de dyra och beställa från utlandet var förknippat med krångel och diverse bankbesök. Lyckan däremot när filmerna sedan uppenbarade sig hemma i brevlådan gjorde dock värt mödan. Jag minns när jag 1987 beställde Evil Dead 2 från England. Efter flera veckors väntan dök den tillslut upp och den känslan att få hålla en originalfilm i handen var så stor att de 350 kronor som det gick på att införskaffa den, inte betydde någonting. Så med åren satsades hundratals kronor på filmer och videokassetter, icke förglömma all den tid som man la ner på att se och i många fall kopiera dessa.

Idag finns 75 % av alla dessa filmer som man suktade efter utgivna på DVD, och betydligt billigare att inköpa. Internet har gjort det extremt enkelt att idag köpa dem och snabbt få dem hemskickade. Svårt att i dagsläget fatta hur man orkade hålla intresset uppe tidigare med tanke på alla ”hinder” som fanns. Det är klart, mycket av nöjet var ”jakten” efter filmerna och även om det tog flera år innan man lyckades få tag på en film så gav man aldrig upp. Självfallet betydde det då mycket mer att till slut få tag på den och ha möjligheten att se den. Även om färgerna fladdrade och ljudet var uselt.

På senare år har jag införskaffat en del vintage VHS kassetter, inte många alls, men filmer som jag minns från ungdomens videokataloger, dåtidens videouthyrare och nostalgifilmer som man älskade på den tiden. Sen är det som skillnaden mellan vinylskivor och cd-skivor. Omslagen på gamla videofilmer är så otroligt fina och byggde mer på fantastiska målade bildkollage som beskrev innehållet, till skillnad mot dagens ansikten i profil som pryder nästan alla omslag. Många filmer har haft sina upp och nergångar rent ekonomiskt, men gamla svenska hyroriginal, som till exempel Video Invests utgåvor av italiensk skräck, har legat väldigt högt i kurs. Så högt att jag inte haft råd att köpa någon.

Så HÄR ska videoomslag se ut!

Frågan uppstår dock allt mer ofta; varför har man känslomässiga bindningar till VHS-kassetter och varför behålla dem? De flesta av filmerna finns ju att få tag i på DVD med överlägsen bild/ljud kvalité och med rätt format på bilden. DVD tar mindre plats. Ändå så har de stora plastboxarna så pass stort nostalgiskt värde att det faktiskt är svårt att bara avyttra dom. Curse you nostalgia! För oss filmälskare är det verkligen värdefulla artefakter, medans för gemene man/kvinna är det värdelöst skräp. Det är svårt, om inte säga omöjligt, att få tillbaka de pengar som man investerat i filmerna. Filmer som kostat upp till 300 kronor är svåra att få sålda ens för 10 kronor idag. Sen ska jag ju inte vara helt kapitalistisk. Egentligen så struntar jag i vad filmerna har för värde på en öppen marknad, det är ju värdet för MIG som är det intressanta. Det blir dock inte mindre intressant hur värdet på vissa saker kan flukturea så markant. Idag görs inte VHS kassetter länge, och det dröjer inte länge innan de sista spelarna kommer att produceras heller. Men tanke på att VHS systemet har funnits sedan 70-talet kommersiellt så är det ju miljontals filmer som till slut bara kommer att bilda ett enormt berg av plast. Slöseri måste jag säga! Men bevisar att det som en gång haft ett värde, till slut blir värdelöst.

Jag inser att det finns två lägen egentligen att förhålla sig.
1. Låta det vara som det är. Vårda och småle lite när man passerar filmhyllan.
2. Sälja av allt och skaffa det på dvd istället.
Motvallsidiot som jag är har jag dock bestämt mig för att försöka hålla mig någonstans i mitten av de två alternativen. Säljer av de filmer som jag inte får alldeles för stor separationsångest av, och behåller de andra, i alla fall ett tag till. Någon pensionsförsäkring rör det ju sig inte om hur som helt, men en förankring till det liv jag levt? Visst är det så och det kan man fanimig inte sätta en prislapp på!

2 kommentarer:

  1. Allt som är fast förflyktigas... eller? Jag tänker helt kallt sälja av en del skivor jag inte lyssnar på för att kunna införskaffa andra, de har helt enkelt inget affektionsvärde för mig. Med skräckfilmerna känns det dock annorlunda av någon anledning, även de sämsta jävla bottennapp (Sabbath, Terror Toons) skulle jag svårligen lämna ifrån mig, ens för byte mot annat, bättre.
    Håller absolut med om vintageomslagen, så otroligt mkt bättre!

    SvaraRadera
  2. Anonym08:56:00

    Om du fortsätter med nostalgin kommer jag snart att komma och hämta tillbaka alla lådor med VHS du fick av mig... Det börjar göra ont

    SvaraRadera